Det bästa har varit skolmaten

November 29th, 2013

På tal om förändrade matvanor vill jag konstatera att den största förändringen är att uppskatta mat. Inte på det sätt som anorexian uppskattade maten. Anorexian uppskattade maten då man äntligen tilläts att äta. Men den sunda uppskattningen är att faktiskt få äta; äta det som är gott och äta sig mätt!

Idag avslutar jag min tre veckors VFU (verksamhetsförlagd utbildning) på en av Stockholms gymnasieskolor. Något jag verkligen uppskattat den senaste veckan är att äta skolmaten. Att skolmaten ska vara dålig har jag länge varit kritisk till. Jag tror nämligen att det snarare är en trend, en oskriven regel att elever ska kritisera skolmaten. De flesta skolmatsalar erbjuder alltid alternativa rätter, så det finns alltid något som går att äta. Okräsen som jag är vill jag däremot gärna äta av alla maträtter. 😉

Detta är kvalitet jämfört med mina “studentmatlådor”!



Tags: , , , , , , , , ,

“jag snittar tre stycken proteinbarer om dagen”

November 26th, 2013

Det var en vild chansning att beställa 90 st bars från Gymgrossisten (se inlägget här) förra veckan. Aldrig tidigare hade jag smakat någon proteinbar från Goodlife och nu blev det en storbeställning med 15 st av varje smak.

Efter att ha provat alla smaker, mer än en gång kan jag dra slutsatsen om att det var ett riktigt bra köp! Jag tror att jag har ätit ca 15 st under mindre än en veckas tidsomfång. Det innebär att jag snittar tre stycken proteinbarer om dagen. Vad säger det om barsen? Vad säger det om min kärlek till dem?

Jämfört med tidigare proteinbars, varav några jag skrivit om här på bloggen hamnar dessa garanterat i topp tillsammans med One Whey bars från fitnessguru.

IMG_1193red

OneWhey barsen är de absolut godaste jag ätit, men de är dock snäppet dyrare. Goodlife’s proteinbar är inte långt ifrån att ge samma smakupplevelse heller, och blir därför mer prisvärd!

 

Tags: , , , , , , , , ,

Hur matvanorna påverkats av ätstörningen

November 26th, 2013

Hade inte du kunnat göra ett inlägg med hur dina matvanor idag har “påverkats” av din ätstörning/behandling? Eller göra en jämförelse mellan hur du äter nu och hur du åt innan ätstörningen? (Om du kommer ihåg det…) Har en känsla av att många får ganska bra matvanor och rutiner efter att man genomgått en behandling för en ätstörning.. :)
//Emma

Innan ätstörningen bröt ut
Kalorikollen var som en snöstorm på midsommar. Ett ytters otroligt yrväder som det inte gick att ana med vilken kraft den kan driva över ytan.Mängden yoghurt och flingor på morgonen reflekterades aldrig över, en sådan naturlig rutin behövdes det inte läggas ned onödigt med energi på att tänka över. Det var alltid pommes frites med grillkrydda och cheddardipp innan dansträningen på torsdagar tillsammans med bästa vännen. Och efter skolan var man hungrig så det kunde slinka ned ett par mackor och några glas O’boy innan det var dags att bearbeta sig igenom några av hemuppgifterna. Vilken tid man åt eller hur långt det gått mellan måltiderna var irrelevant. Det enda tankarna kretsade kring var det som kroppen signalerade – mat! gott! äta! mätt! nöjd! tack!  Någon gång i månaden var det kanske pizzadags, antingen med familjen eller vänner. Beställningen var alltid densamma: Hawaii med Sprite att dricka. Pizzan skulle ätas upp! Bara för att ingen trodde att denna brud kunde klara av det! Det bästa med att baka var att äta av degen, eller slicka ur skålen med chokladsås. Oturligt nog kom illamåendet framkrypande efteråt, men det åtgärdades med lite vila framför TV:n och sedan var det på hästen igen!

Innan ätstörningen var man lyckligt ovetande om vad kost och kalorier innebär. Måltidsvalen var dock rätt så tråkiga och ensidiga, men det var ingenting man led utav eftersom matens betydelse var oväsentlig i förhållande till resterande livsskeden. Innan ätstörningen var man verkligen fri från alla de energislukande tankedemonerna som kom att influera ens vardag på så många ohälsosamma sätt.

Sommaren 2010

Under ätstörningen
Efter att ha ökat konsumtionen av ett flertal “ohälsosamma” livsmedel och sett en förändring av kroppsformen började tankarna slå till en med stormsteg. Det hördes att kolhydrater ledde till viktuppgång så då drogs det ned på dem. Sedan lästes det om olika fettförbränningstips och livsmedel som bör undvikas i kosten. Portionsstorlekarna minskade och det kalorisnålaste valet blev det enda alternativet. Tips och trix med maten fick mig att uppleva många nya smaker men samtidigt glömma bort en hel del gamla.

Julen 2011-12

Efter anorexin
De kostmedvetna tankarna går inte att lägga i skymn. Efter stormen har passerat så har den lämnat kras och bras samt en del bestående skador. En snöstorm kanske endast påverkar ytan, medan en ätstörningsattack sätter spår i djupet. Friheten blir nog aldrig maximal, det går inte att sluta tänka helt på mat, som innan demonerna kom och knackade på dörren. Däremot går det att slippa alla selen som ätstörningen fäst en i under dess tortyr.

Anorexin öppnade mina ögon för olika smaker och under hela mitt tillfrisknande har jag älskat att prova nya maträtter/livsmedel. Mest utmärkande är nog min smak för vegetarisk kost. Dessutom har jag upptäckt att många av de sakerna jag gillade innan sjukdomen faktiskt är riktigt tråkiga och smaklösa! Dock har ätstörningen också påverkat viljan att äta “onyttig” mat. Medvetenheten sätter sina gränser, medan en helt frisk persons gränser sätts utifrån den egna kroppens signaler.

Efter att ha genomgått en svält kan jag nu uppskatta mat på ett helt annat sätt. Jag uppskattar framför allt att få äta precis det jag är sugen på, samt att också vilja prova nytt! Samtidigt som mat är en underbar njutning så är det också en livsnödvändighet och det handlar inte bara om att äta för njutningens skull. Det är en frihet att äta som man vill, men efter att ha genomgått en behandling av anorexin har jag också lärt mig en hel del om kostrekommendationer. Det man vet går inte bara att kasta i papperskorgen och förvänta att det aldrig ska hoppa upp och bita en i arslet igen. Det gäller snarare att klistra upp de viktiga kunskaperna på väggen och köra resten till skroten. Jag skulle med största sannolikhet inte äta så pass bra sammansatta och regelbundna måltider som jag gör idag om jag inte genomgått denna resa. Samtidigt skulle jag kanske lägga ned mindre tid och energi på att tänka på mat än vad jag gör idag. Även om jag äter det jag vill, när jag vill, så tänker man på det onödigt mycket.

Våren 2013

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Proteinbar vs. chicken nuggets

November 24th, 2013

Observera att detta inlägg handlar om näringsinnehåll och kalorier, känner du dig väldigt känslig vill jag påpeka att detta endast är en mycket intressant jämförelse!

Ni som följer mig via Instagram kanske har lagt märke till att jag föredrar att beställa chicken nuggets i samband med ett arbetspass på McDonald’s. Jag har gjort en intressant observation när jag betraktade näringsinnehållet i ett 4-pack McNuggets. Det slog mig ganska snabbt att kalori-, protein- och kolhydratsmängden nästan motsvarade en måltidsbar, vilket fick mig att studera saken noggrannare.

IMG_0569

näring bar

Proteinbar från fitnessguru vs. chicken nuggets från McDonald’s

Utifrån dessa tabeller går det att konstatera att ett 5-pack McNugget’s skulle ge motsvarande energi-, protein- och laktosmängd som en “typisk” proteinbar. Skillnaden blir dock att nuggetsarna innehåller några gram mer fett än barsen, men att barsen däremot innehåller snäppet mer kolhydrater. Detta innebär att en portion Chicken Nuggets är ett perfekt mellanmål att variera sig med. Jag påstår inte att det ena är “nyttigare” än det andra, men det är fascinerande att mat som anses vara så “onyttig” ändå håller en god balans mellan näringsämnena.

Är det bara jag som tycker att detta är fascinerande?!😀

 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Återhämtningskväll

November 23rd, 2013

Det är många gånger som behandlare har påpekat för mig hur viktigt det är med återhämtning. Jag är en person som tycker om att göra mycket i vardagen (ibland lite för mycket) och för att inte falla ihop måste man se till att ta sig tid för återhämtning.

Efter en riktigt energikrävande vecka har jag planerat in en myskväll med pojkvännen. Det var kebabrulle (eg. Ruccollarule) från Sveriges bästa pizzeria och tidigare Idolavsnitt som stod på schemat. Perfekta återhämtningen!

Dom är inte små heller!

Dom är inte små heller!

Ruccolarulle: kebab, sallad, ruccola, mozzarella, soltorkade tomater, jalapenos, rödlök och vitlökssås. MUMS!

Ruccolarulle: kebab, sallad, ruccola, mozzarella, soltorkade tomater, jalapenos, rödlök och vitlökssås. MUMS!

Tags: , , , , , , , , ,

Min behandlingsresa för anorexia

November 22nd, 2013

Jag skulle gärna vilja läsa vad du gick för behandling för din anorexia. Var du inlagd? När började du träna igen eller har du aldrig lagt av? Kram Camilla

Antagligen har det dykt upp en del funderingar kring hur min behandling och vård av anorexian sett ut sedan detta inlägg. Det mesta från min behandling finns under fliken”Behandling” i högerspalten, men i detta inlägg följer en sammanfattning över hur min behandlingsresa av anorexian har sett ut:

Steg 1 – Uppmärksammandet
Mina föräldrar gav mig en varning i slutet av sommaren 2011 “visa att du kan äta ordentligt nu, annars skickar vi dig till hälsocentralen för en koll om två veckor och ingen träning tills dess.”.

Steg 2 – Hälsocentralen
Beskedet från läkaren på hälsocentralen löd “BMI 17 men inte så farligt, föräldrar oftast oroliga. Ätstörning? Knappast!”. Därav fortsatte jag med mina joggingturer men blev begränsad till att endast träna på friskis och svettis till jag gått upp ca 3 kg.

Steg 3 – Skolsköterskan och kuratorn
Varje vecka vägde jag mig hos skolsyster för att se att vikten inte gick nedåt. Dock manipulerade man med tyngre kläder, prylar i fickorna och dricka vatten. Samtidigt tog jag självmant kontakt med en kurator hos Ungdomsmottagningen för jag märkte att jag inte mådde bra och det blev jobbigare hemma.

Steg 4 – Första kontakten med länsenheten för ätstörningar
Mina föräldrar var inte dumma i huvudet, och egentligen var inte jag det heller. När vikten visat att jag gått ned några ytterligare kilogram hänvisade skolsyster oss till att kontakta Länsät i Gävle. Efter en två veckors praktik i England mådde jag som värst hittills. Tanken var att jag skulle åka till Gävle regelbundet 1-2 ggr/vecka och undertiden föra matdagbok, men eftersom jag var begränsad och ville inte missa skolan samt att min behandlare inte alltid kunde ses blev det inte riktigt någon kontinuitet.

Steg 5 – Inläggning?!
Jag hade nåt mitt lägsta BMI efter hösten 2011 och låg i riskzonen för inläggning. Under ett av mina vanliga besök märkte jag att något var på tok. Läkaren och min behandlare var dock väldigt diskreta med att uttrycka orolighet. Pulsen var väldigt låg och jag fick remiss till hälsocentralen för att göra ett EKG-test omgående. Jag kommer ihåg hur läkaren på länsät frågade om jag kände mig yr eller om jag ville att de skulle skicka mig med taxi. Jag förstod inte varför, jag kände mig helt normal, jag kunde åka tåget hem.

Steg 6 – EKG-test på hälsocentralen
Med remissen i hand kom jag till min hälsocentral för att göra testet. Där vägrade de genomföra testet utan att ha en av deras läkares omdöme, trots remiss och telefonkontakt med läkare i Gävle som meddelade att tillståndet var kritiskt så fick jag höra “ja, du ligger på ett BMI 16 vilket är ganska lite, men du är ju ganska liten byggd. Jag kan inte göra något förrän jag har haft en läkare här kolla på detta först“. EKG-testet fick jag vänta en dag med och då var det för sent. Sedan bytte jag hälsocentral!

Steg 7 – Kan jag flyga?
En vecka innan det var dags för mig och min familj att fara på utomlandssemester i Thailand kom de på att jag kanske inte är i lämpligt skick att flyga. Det blev akuta provtagningar på sjukhuset som turligt nog endast visade på vätskebrist.

Steg 8 – Vändningen
Efter Thailandsresan över jul och nyår vägde jag in på min lägsta vikt någonsin. Det var nu vändningen skulle komma. Inläggning eller livet? tänkte jag för mig själv. Nu var jag less på anorexin och allt som den förstörde. Nu var det inte roligt längre. Nu var det dags för en vändning!

Steg 9 – Byte av behandlare
Strax efter att jag kommit hem från Thailand kom de på avdelningen på att det var en sjuksköterska som åkte till BUP i min stad varannan vecka, och då kanske det var lämpligare att byta till henne. Och det var det! Hon jobbade på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som fick mig att börja fokusera mer på livet än sjukdomen. Dock blev det även här ingen riktig kontinuitet i behandlingen pga. frånvaro från hennes sida. Ibland fick jag träffa min gamla behandlare och ibland blev det uteblivna tillfällen.

Steg 10 – Intensivveckan
I februari 2012 blev jag erbjuden att ta del av en intensivvecka på länsenheten i Gävle, det var strax innan dess som jag började blogga. De kallade det för en utbildning där upplägget liknade dagvård. Vi var en grupp tjejer som åt mellis, lunch och mellis tillsammans på enheten och mellan måltiderna hade vi olika “pass” som handlade om alltifrån matsmältningen till kroppskännedom. Detta var en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig i bagaget! Även om det var väldigt jobbigt vid tillfället.

Steg 11 – Flytten efter sommaren
Jag tog studenten. Jag ville flytta hemifrån och börja plugga. Var jag redo? Mycket oro men också en stor säkerhet. Jag behövde min frihet! Hur skulle jag göra med fortsatt behandling? Kunde jag få remiss? Ville jag börja om på nytt? Väntetider och nya behandlare. Nej, jag trivdes med min behandlare. Så ofta som möjligt pendlade jag från Stockholm till Gävle för en timmes samtal med min behandlare. Även hösten 2012 var det svårt att få någon kontinuitet i behandlingen, men jag hade bloggen och jag var tillräckligt frisk för att börja träna igen.

Steg 12 – Skolhälsan
Jag valde att försöka hitta något stöd på plats och besökte en läkare hos vårdcentralen som KTH samarbetar med. Bemötandet där liknade den på hälsocentralen hemma: “Jahapp, vad är det för fel på dig då?” följt av höjda ögonbryn och ingen som helst förståelse i vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning.

Steg 13 – SCÄ?
Det tog mycket tid och energi att pendla till Gävle, så jag beslutade mig att göra ett försök att börja på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och bad om att få en remiss dit. Efter ett antal veckors väntande blev remissen nekad och strax efter detta meddelade min behandlare att hon skulle ta tjänstledigt till våren.

Steg 14 – Tillbaka på ruta 1
Alternativet nu var att återgå till min första behandlare i Gävle, vilket inte kändes helt fel eftersom vi haft kontakt till och från. Skulle jag fortsätta i behandlingen så var det att återgå till att skriva matscheman över mina matvanor och att jobba för en viktuppgång. Jag hade kommit ifrån den biten, jag kunde äta ordentligt och jag kunde äta vad jag ville. Jag hade mer ork och livsglädjen låg på topp!

Steg 15 – Prova själv
Under sommaren fick jag möjlighet att prova på hur det var utan någon behandling. Visst fanns det tuffa och mörka dagar, men i det stora hela hade jag aldrig mått så bra. Sommaren 2013 var den bästa sommaren någonsin i mitt liv! Jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera ätstörningstankarna.

Steg 16 – Avslutet av behandlingen
Vid första återträffen efter sommaren meddelade plötsligt min behandlare att det var sista träffen. Jag var inte riktigt beredd på det, men jag kände en lättnad. Jag var fri! Jag kunde sköta mig själv och ätstörningen hade inte längre makten. Jag behövde inte fokusera på vad jag åt eller hur mycket jag tränade hela tiden. Jag kunde lita på min kropp och mitt eget omdöme. Var jag redo att lämna ätstörningen till historien?

IMG_0433red

This is freedom!

 

..med att besvara den frågan får jag återkomma.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är jag förtjänt att bli titulerad till “proteinbarsdrottningen” nu?

November 21st, 2013

drottning

Utifrån mina matbilder på instagram har jag lyckats blivit både #kaneldrottningen och #gurkdrottningen. Det är riktigt fina titlar att få och jag bär dem med stolthet. Nu kände jag att det var dags att göra mig förtjänt av en tredje och såg till att göra ett BIGBUY:

Ett paket levererat

Ett paket levererat

Vad hittar vi för gott där i?

Vad hittar vi för gott där i?

Om inte 90 st proteinbars!

Om inte 90 st proteinbars!

Det var en ren chansning att köpa så många barer av ett märke jag aldrig smakat tidigare. Men så mycket som jag älskar proteinbarer kommer de garanterat att gå åt! Det ska bli spännande att utvärdera varje smak och jämföra med andra märken.

Är jag förtjänt av titeln “proteinbarsdrottning” nu?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

“Att orka” fick bli min motivation

November 20th, 2013

Hej!

Jag har en fråga som jag funderat mycket på. Du blev ju väldigt sjuk under sommaren mellan andra och tredje året och du gick natur. Jag undrar hur du orkade med all stress och press i skolan och samtidigt vara i svält?

Många som får anorexia brukar även få depression och liknande, fick du något sådant? :)

Kramar, Elisa

Hej Elisa! Tusen tack för denna fråga! Detta är ett ämne som inte belyst särskilt mycket i bloggen, trots att det är väldigt viktigt och säkerligen en förekommande fråga hos de flesta med ätstörningar.

Mitt andra år på gymnasiet var faktiskt det jobbigaste året. Jag läste som flest kurser parallellt och samtidigt var jag politiskt engagerad, tränade flera gånger i veckan, var dansledare, satt med i skolans elevråd och ja.. på något sätt hann jag med mina fester också. Det var under denna period som anorexin började växa till sig. Det går alltid att diskutera kring vad anorexin bottnat i och aldrig att ge enbart ett svar, men jag kan utan tvivel hävda att denna press och stress var en bidragande faktor till insjuknandet.

Mitt tredje år i gymnasiet skulle bli mitt bästa år. Jag läste främst kurser som jag själv var intresserad av och jag var riktigt motiverad att få toppbetyg i alla dem. Samtidigt var jag inställd på att verkligen ta vara på tiden och leva livet innan jag begav mig till universitet/högskola. Riktigt så blev det ju inte. Anorexian sög inte ut bara energi utan också livsglädjen. Träningen blev förbjuden, ett socialt liv var inte längre intressant, politiken prioriterades bort och viktigast var att lägga all energi (som egentligen inte existerade) på att klara av skolan. Livet var inte roligt längre och jag hade mina mörka perioder.

Det var inte förrän efter några månader i svält som jag började märka av symptomen. Då hade jag enorma svårigheter att fokusera, både i klassrummet och hemma framför datorn. Hjärnan tänkte ständigt på mat och samtidigt som jag skrev en religionsuppgift kunde jag sitta och räkna igenom dagens kaloriintag minst tio gånger. Jag inväntade ständigt nästa måltid, samtidigt som jag alltid ville skjuta på den.

Första terminen av åk 3 klarade jag mig igenom tack vare mina tidigare kunskaper och engagemang i mitt eget lärande, men jag visste att om svälten skulle fortsätta så skulle jag inte orka med det sista. Så det blev en motivationsfaktor till att faktiskt börja äta mer! Det var vid årsskiftet som de riktiga förändringarna började ske, väldigt sakta, men i tillräcklig mån att jag kunde avsluta min gymnasieutbildning den våren. Vid det laget hade jag börjat hitta tillbaka till ett socialt liv och hade orken att att tänka logiskt. Jag kunde känna livsglädje igen!

En riktigt sjuk Sofie, hösten 2011

VS.

En så mycket gladare Sofie, våren 2012

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Då hade jag inte njutit av en fetaostpaj och en kopp kaffe med mjölk

November 19th, 2013

Igår eftermiddag besökte jag Wayne’s coffee inne i centrala Stockholm. Med mig hade jag en studentrabatt på 40% på alla menyer. Hungern var tilltalande efter en dag med VFU (“praktik”) på en gymnasieskola och jag var beredd på något matigt innan kvällens träning. “Macka? Wrap? Ja, wrap vill jag ha!.. fast den var slut.. hmm.. lasagne, paj, sallad, FETAOSTPAJ! MUMS!.. men var det inte det som jag fick asmycket ångest av förut när jag kom på att det innehöll fett mycket kalorier?? Kanske.. men det är väl ingenting att bry sig om nu. Jag vill ha den pajen, den verkar god och jag behöver bli mätt tills träningen.”

I väntat på att bli intervjuad mumsades pajen upp tugga efter tugga. Det var ett riktigt bra val och jag kände mig.. frisk. Inte av den uppenbara anledningen att jag ätit en paj jag trodde var väldigt kaloririk, utan av den enkla anledningen att tankarna inte handlade om oro kring det jag åt – det var en ren och naturlig njutning.

En halvtimme senare var det dags att bli intervjuad av ett par tjejer inför deras projektarbete. Där satt jag på ett fik med en stor kopp kaffe med mjölk i handen och tänkte tillbaka på min sjukdomstid. Det kan vara riktigt svårt att beskriva hur saker och ting kändes då för det känns som ett annat liv – på ett sätt var det kanske ett annat liv också? Det jag minns som tydligast är hur dåligt man mådde, hur tankarna konstant kretsade kring mat och träning. Allt handlade om att inte äta för mycket och oron för att gå över gränsen trängde sig in i huvudet varje minut av dagen.

En tillbakablick kan ibland vara det mest hälsosamma man kan göra. Det ger en insikt och förståelse över sitt eget beteende, och framför allt hjälper det en att se sig själv tydligare idag. Hade jag fortfarande varit sjuk i anorexian hade jag inte ätit den där fantastiskt goda fetaostpajen, eller jag kanske hade ätit hälften beroende på mängden kalorier, vilket jag garanterat skulle googlat fram först. Att inte låta ätstörningstankar styra mina matval är en stor frihet som jag är enormt tacksam över att jag lyckats skaffa mig. Anorexian hade tackat nej till allt i matväg som erbjuds efter en måltid, medan jag med glädje tackar jag till en kopp kaffe med mjölk i, även om jag precis ätit en hel portion paj  (för såå mättande var den ändå inte).

Intervjun handlade om hur jag upplevt vården och dess bemötande under min sjukdomstid. När jag berättar om det i efterhand inser jag hur många tvättpåsar till huvuden en del läkare har. Det bekymrar mig över hur många som fallit ned i skithålet pga. dåligt bemötande inom vården. Tänk vad fel det kan slå när man kommer till en läkare för att må bättre och det istället resulterar i att man blir ännu sjukare när man gått därifrån. Jag är banne mig tacksam över att det finns specialistvård där okunskapen kring ätstörningar är tillräckligt obefintlig att det inte leder till sjukare patienter. Jag har stött på både okunniga läkare och inspirerande sjuksköterskor inom vården.

Tack vare specialistvården fick jag insikt om allvaret i min sjukdom och vad som krävdes för att bli frisk från den. Hade jag enbart tagit med mig de bemötandena som jag fått från “vanliga” okunniga läkare hade jag inte haft de frihetskänslor från ätstörningen som jag har idag. Jag hade trott att det var okej att leva på ett BMI under 16 och att en puls under 40 inte vore akut farligt. Jag hade inte valt att njuta av min fetaostpaj och kaffe på Wayne’s coffee igår – vem sjutton vet vad jag hade gjort istället?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikt-prat som lett till resultat

November 18th, 2013

Det har varit mycket diskussioner kring vikt under föregående vecka här på bloggen. Efter det att “Tankar kring kroppen” publicerats dök det upp många följdfrågor som bland annat Väger du som du gjorde innan ätstörningen?ochÄr du bekväm med din kropp i de intima situationerna?“. I det senaste inlägget lyftes en diskussion kring “Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?“.

Det är riktigt roligt att se att så många engagerar sig genom att kommentera. Vi lär oss av varandra. Vad är kunskap och erfarenheter om man inte delar med sig utav dem?

Sammanfattning av veckans diskussioner här på bloggen:

  • Trots att man äter tills det känns som att matsäcken ska spricka är det vanligt att man upplever ett starkt sug i magen efter en svält. Som om den innehåller ett stort svart hål som absorberar all näring.
  • Suget och hungern stabiliseras efter ett par dagar eller någon vecka om man fortsätter att äta “normala” måltider.
  • Ett BMI runt 21-22 måste vara en optimal vikt. Det finns både marginaler uppåt och nedåt, innan man skulle nå en ohälsosam vikt!
  • Att lyssna på kroppen är A och O.
  • Magsäcken krymper när man svälter, vilket kan medföra att man känner sig mätt trots att man äter för små portioner till en början. Då kan det vara nödvändigt att “tvinga” sig själv att äta det lilla extra för att vänja kroppen med vilken mängd mat den ska handskas med.
  • Att både prata och äta mat på ett sunt sätt är bästa vägen för att sprida hälsosamma matvanor till andra.
  • Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.
  • Alla upplever det olika svårt att gå upp och ned i vikt (läs här).

Och slutligen:

UT MED VÅGEN!

IMG_8622red

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp