Pojkvännen “deffar” !

March 31st, 2014

Detta blir ännu ett inlägg om hur omgivningen kan påverka vår hälsa.

Ett problem som många stöter på när de ska försöka tampas med ätstörningarna är att vänner eller familjemedlemmar inte är med på samma noter. De jobbar i ett motsatt håll som en själv. Morsan försöker börja träna mer, bästa kompisen har slutat äta godis, farmor pratar om hur hon slutat ha socker i bakningen och brorsan kanske äter 1-2 måltider om dagen. Hur påverkar detta en person som verkligen måste kämpa för att äta 5-6 måltider, träna mindre, våga äta sötsaker och inte utesluta livsmedel i kosten? Hur ska en person som är sjuk kunna göra detta själv om omgivningen inte förespråkar detta som hälsosamma matvanor?

Detta är ett problem som många stöter på under sin kamp med ätstörningen. Nu när vi konstaterat att detta problem existerar återstår det att finna någon lösning på det.

  1. Ska vi tala med personerna i fråga och försöka förändra deras förhållande till mat sålunda att det stämmer överens med den hållning man själv strävar efter?
  2. Ska vi undvika dessa personer i en sådan mån att det inte påverkar vår egna kosthållning?
  3. Ska vi acceptera att de inte jobbar mot samma mål och lära oss att fokusera på vad som är sunt för en själv?

Jag röstar i alla fall för det sista alternativet. Lika mycket som någon annan kan få dig att äta på ett visst sätt kan du få någon annan att äta på ett visst sätt. Det krävs mer energi till att försöka påverka andras matvanor än att påverka sina egna. Det är ju sin egen kosthållning som man har makten över och sedan kan man endast välja hur man ska förhålla sig till andras.

Min pojkvän har länge strävat efter att gå upp i vikt. Hans matvanor kanske inte är de mest optimala, men vilken frisk kille i 20-30 års-åldern har det? Under den senaste tiden har han beslutat sig för att försöka “deffa”. Jag är medveten om att sådana beslut utav någon i sin nära omgivning lätt kan påverka ens egna tankar och agerande när det gäller mat och träning. Men det är inte hans ansvar att äta så som är bra för mig. Hans ansvar är att ta hand om sin egen hälsa och göra det som han anser är bäst för sig själv. Sedan är det mitt eget ansvar att ta hand om min hälsa och göra det som är bäst för mig.

Det som är sunt för någon annan behöver inte gälla en själv. Vi måste alltid se till våra individuella behov. Om min pojkvän gör sig av med 1-2 kg fett så påverkar det knappast honom lika mycket som det skulle påverka mig om jag blev av med så mycket. För egentligen har ju jag inte ett endaste kilo överflödigt fett på min kropp.

Det går inte att bli frisk och ständigt försöka undvika att personer i sin omgivning inte följer de kostrekommendationer som en själv bör. För att bli frisk måste vi också lära oss att acceptera och förhålla oss till andras kosthållning. Vi måste lära oss att inte jämföra oss med andra och lita på det vi tror/vet är bäst för oss själva. Om personerna i din omgivning inte kan föregå med ett gott exempel – varför inte bli den personen själv?

rolemodel

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Feel like shit, and then “fuck it”.

March 29th, 2014

Rubriken må låta en aning informell, men det är precis så jag tänker.

Jag förespråkar ofta “positivt tänkande“. Det är någonting som alla kan dra nytta av att tillämpa i sitt vardagliga liv. Men det kommer tillfällen då det inte alls är stöttande med uppmaningar som “tänk positivt“, “det ordnar sig“, “försök att se det från andra sidan” etc. Det kommer tillfällen då man helt enkelt bara behöver få må skit ibland och den bästa trösten kan vara ett par lyssnande öron och en värmande kram.

Det är inte riktigt realistiskt för en person som känner sig djupt nedstämd att helt plötsligt börja tänka positivt bara genom att bli uppmanad till det. I en sådan situation behövs det snarare bekräftelse på att ens känslor är berättigade och ett stöd som visar att man inte är ensam i skiten. Ibland kan det hjälpa att vara medveten om att det inte alltid kommer kännas så pissigt som det gör i den nedstämda situationen, men det finns fortfarande ett behov av att få må skit ett litet tag.

Det går inte att förvänta sig att någon annan ska komma med lösningar på sina egna problem, men de kan finnas där och hjälpa en själv finna sina lösningar. Om man har tur så når man så småningom en punkt i tidslinjen av sin nedstämdhet, där man själv inte orkar med att må skit längre. Kanske kommer man till insikt om något nytt, kanske händer det någonting som får en att vakna till liv, eller så blir man helt enkelt bara less på sitt pissiga mående och tänker “fuck it, nu pallar jag inte må skit längre“. Från den stunden, från den vändningen, är det dags att börja tänka positivt igen.

– Jessie J

Tags: , , , , , , , , , ,

The circle of anorexia

March 28th, 2014

circleofana

 

Hur vänder vi lättast cirkeln?

  • börja prestera bra trots trötthet?
    eller
  • börja äta bra trots känslan av misslyckande?

Tags: , , , , , , , ,

Nya träningssaker -> happyface

March 27th, 2014

Efter att inse att ett kurator-möte endast skrapade på ytan utav det jag egentligen belastades med och samtalet kom aldrig åt det riktigt nödvändiga, beslutade jag mig för att ta en sväng förbi Stadium och impulsshoppa träningssaker. :) Det är få saker som gör mig så glad som nya träningssaker! #träningsnarkoman

IMG_2045

Min pojkvän har tjatat så om att jag ska skaffa en balansplatta för att få stabilare fotleder. Nu ska jag bli bästa flyern! 😉 hehe

Visst landade grejerna på en relativt stor summa, men just nu värdesätter jag min glädje mer än mina pengar. Ibland är impulsshopping det bästa man kan göra i stunden för att må bra. 😀 Ibland behöver man kosta på sig själv lite extra! Lite vardagsglädje kan göra så mycket för välmåendet.

 

Tags: , , , , , , , , ,

Hur gör man någon annan lycklig?

March 26th, 2014

Har ni någon gång känt att ni bidragit till någon annans lycka? Går det att göra andra personer lyckliga, eller är det endast någonting som man kan bli själv? 

Lycka är en känsla. Lycklig är man när man upplever den känslan. Känslan av lycka är någonting som i princip alla människor strävar efter. En del tillbringar hela livet till att söka lyckan, några accepterar att de aldrig kommer att bli lycka, medan andra faktiskt finner sätt att känna sig lycklig i livet.

En del tror att de blir lyckligare av att göra framgång inom karriären, skaffa familj, avklara studier på högnivå, bli snyggast i stan, bli kändis, flytta utomlands eller hitta sitt livs kärlek. Det är klart att de saker som vi gör och den omgivning vi omfamnas om påverkar vår potential till att känna lycka, men det är sällan livet i sig som avgör om vi kan vara lyckliga eller inte. Det är framför allt våra egna tankar kring det liv vi lever som utgör möjligheter för att känna sig lycklig. Sedan säger det sig självt om vi gör sådana saker eller omfamnas av en sådan omgivning där vi helt enkelt inte kan tänka positivt.

Så, frågan följer: går det att göra andra personer lyckliga? Vad tror ni?

Eftersom våra tankar och känslor påverkas av vår omgivning, och vår omgivning utgörs bland annat utav de personer som finns där, är det självfallet så att vi kan påverka varandra potential till att känna lycka.

Känslorna påverkas utav tankarna, och det går att påverka någon annans tankesätt, men då gäller det framför allt att personen i fråga är mottaglig för en förändring utav sina egna tankar. Det går inte att hjälpa en person att bli lycklig om den inte är öppen för att förändra sina tankar – då kan den heller inte förändra sina känslor. Om personen i fråga däremot är öppen för att förändra sina tankar kring sitt liv, eller villig att göra förändringar i vardagen så kan man hjälpa denne att lättare känna lycka. Däremot tror jag inte att vi kan göra någon annan lycklig om det fortfarande bär på olyckliga tankar kring sin livssituation.

Jag tror att många som tänker på “lycka” misstar det för “glädje” istället. Glad är någonting man kan bli om man vinner på lotto, får jobbet man sökt, blir bjuden på dejt av killen man beundrar eller klarar körkortsprovet. Medan lycka, för mig, är när man är känner glädje trots att det varit en dålig dag på jobbet eller fått underkänt på tentan.

Mitt svar på frågan “kan man göra andra lyckliga?” är alltså nej. Vi kan göra andra glada men vi kan inte få någon annan människa att bli lycklig.

Vad är ditt svar?

Tags: , , , , , , , , ,

Äntligen är det dags för stepwise

March 25th, 2014

 

 

Den här dagen har jag sett fram emot.

Det tog mig ca en vecka efter jag skickat in min egenanmälan, vilket var i jan/feb, för SCÄ att höra av sig. Jag fick turen att komma dit redan efter någon enstaka vecka till. Egentligen trodde de inte att jag skulle få någon tid förrän i april. Sedan blev jag kallad till återbesök för deras stepwisebedömning och den dagen är idag.

Min uppfattning av Stockholms Centrum för Ätstörningar är hittills mycket positiv. Det kan vara så att jag bara hade turen att få kontakt redan efter någon vecka, men annars verkar de ha välstrukturerade rutiner för att ta hand om sina patienter.

Det är vanligt att personer med ätstörningar inte våga ta den hjälp som finns för att de själva inte tror sig vara “tillräckligt sjuk”. Om det fanns en gräns över hur sjuk man måste vara för att “ha rätt” till behandling så skulle jag nog inte understiga den i förhållande till många andra sjuka. Personligen har jag kommit över tankarna om att “jag måste vara magrare, äta mindre och verka sjukare”. Jag jämför mig inte med andra, mer undernärda och känner avund, utan jag känner snarare sympati. Jag söker behandling för att jag vet att jag inte är frisk ännu och det finns ätstörningsbeteenden kvar som får mig att må dåligt. Jag vill bli frisk på riktigt och för att bli det behövs lite hjälp.

Jag ser framemot att få detta utrett och påbörja en behandling här. Det känns som att jag faktiskt är mycket mer redo att göra det som krävs för att lämna anorexian bakom mig.. för gott!

IMG_2043red

Tags: , , , , , , , , , ,

Uppmärksamma sjukdomen – våga agera!

March 23rd, 2014

Vad ska man göra om man ser en anorektiker på gymmet (spec. om man träffar på denne ofta). Ska man låta bli att kommentera? Fråga hur den mår? Börja ta kontakt? Eller om det är riktigt illa ställt, kontakta gympersonalen?

Vad tycker du?
– 
Flickanochhavet

Denna kommentar fick jag i samband med det senaste inlägget om Frida & OfeliaTjejen på gymmet“.

Jag vill öppna upp för diskussion kring denna fråga. Vems ansvar är det egentligen? Är det gympersonalens ansvar att se till att de inte tillåter sjuka personer träna, är det anhörigas ansvar att se till att den sjuka inte rymmer iväg till gymmet, är det vårt ansvar som mer eller mindre f.d. sjuka eller är det enbart ens eget?

Jag tycker att det är allas ansvar tillsammans att motverka sjuka ätstörningsbeteenden i samhället. En sjuk kan sällan ensamt bekämpa ätstörningen och frivilligt sluta med alla kompensationshandlingar. En ätstörning är väldigt komplex och beroende på hur sjuk man är är det olika svårt att ha insikt om sitt beteende. Vi känner nog alla till om att synen på sig själv är tragiskt nog förvriden i ätstörningens händer och då kan det vara mycket nödvändigt att ha en omgivning som ser efter en lite grann.

Utifrån mina egna erfarenheter skulle jag personligen uppskatta att folk uppmärksammade sjukdomen. Jag behövde höra att jag var väldigt mager för att förstå det, jag behövde höra det mååånga gånger, och även än idag behöver jag bekräftelsen på att jag är liten för att jag ska förstå att det inte är farligt att gå upp i vikt. Liknande tror jag att en person som utför kompensationshandlingar behöver höra att det är fel och osunt. Även om man egentligen vet det, så har man inte riktigt lyckats tagit tills sig det faktumet för att det finns en helt annan sjuk röst i huvudet som försöker övertala en annorlunda.

Ett vanligt problem av idag är att folk är så konflikträdda att de hellre håller tyst än att säger vad de tycker. Vi förblindar oss själva för problemen som finns runt omkring oss istället för att uppmärksamma dem. Säger vi aldrig någonting, kommer det aldrig att ske en förändring heller.

Personligen ser jag upp till folk som vågar ta ställning i känsliga konflikter. Mer sådant behövs! Det är modigt att konfrontera en person som förstör sig egen hälsa. Sedan är det en konst att göra det konstruktivt och inte kritiserande. Det är extremt känsligt att tala om ätstörningar, och man vet aldrig hur motparten kommer att reagera. Men hellre att vi säger någonting och sedan backar, än att vi sitter tyst och observerar en annan person förstöra sig själv ännu mer. Eller?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ibland är “chilla” det bästa sättet att överleva tentaångesten

March 20th, 2014

Tenta.. examination.. plugg och ÅNGEST. Tiden går så fort och helt plötsligt ska allt vara inpräglat i huvudet. Vågar man ens öppna böckerna? Var ska man börja? Vad behöver man kunna? Vad kan man redan? Massvis med frågor utan svar på dyker upp när det börjar närma sig domardagen. Eller okej, efter man faktiskt öppnat böckerna brukar den sista fråga “Vad kan man?” bli ganska lätt att besvara: INGET!

Även om du inte studerar på högskola/universitet och har tentor att “se fram emot” så kanske du kan relatera till andra provsituationer. Prestationsångesten som uppstår är liknande, men den behöver inte tränga sig på en. Alla människor får inte ångest lika lätt och vi hanterar den olika. En del blir panikslagna utav att de inte kan allting så bra som de förväntar av sig själva, medan andra tar det med en nypa salt och tänker “det går som det går”.

Så kan inte jag alls tänka! Jag måste plugga som satan inför ett prov!

En utmärkande drag hos många personer som blir sjuka i anorexia är att de är högpresterande. De lägger ribban högt och vill helst ligga på topp. Lyckas man inte leva upp till kraven på sig själv så kommer känslorna av misslyckande och ångest. Dessa krav är någonting som de flesta blir tvungna att släppa på under sitt tillfrisknande. Att ha sådana krav på sina prestationer är inte ett sunt sätt att leva, men tyvärr inte alltid helt enkla att förändra.

Personligen har jag extremt svårt för “sista minuten plugg”. Har jag inte lyckats lära mig det innan så kommer jag inte att hetsa sönder för att lära mig det nu heller. Det finns andra saker i livet som gör mig lycklig än att lyckas prestera på prov. Naturligtvis är det en lättnad att klara tentan, men det är faktiskt inte hela världen om man misslyckas någon gång ibland. Det är inte värt att sitta med ångest och hetsplugga med dagarna innan. Det är inte värt att känna ångest över att man inte pluggat mer än man har. I slutändan kan vi bara göra vårt bästa, och vi vet inte om vi klarat det eller inte, förrän själva resultatet kommer. Ibland behöver man inte anstränga sig till max för att klara sig. Man får inte glömma bort att det finns andra viktiga saker i livet. :)

Jag pluggar så gott jag kan och sedan får jag helt enkelt hoppas på att det klickar när jag väl får provet framför mig. Jag tänker varken grotta ned mig i ångest innan jag vet resultatet, eller efter för den delen. Mitt liv går vidare oavsett resultat.

Sedan när man väl sitter där med provet framför sig och läser igenom frågorna så tänker man “åh, helvete.. blir jag godkänd nu så är det ett mirakel”, men gör inte det allt lite mer spännande bara? 😉 hehe

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen på gymmet… Ofelia eller Frida?

March 18th, 2014

Ofelia kommer till gymmet en eftermiddag kl 6. Idag tycker Ana att hon har ätit för mycket, så nu planerar hon att köra ett ordentligt Cardio-pass. Det måste ju förbrännas minst 400 kcal för att hon ska få äta ett kvällsmål.

När hon kliver in i gymmet ser hon att precis alla löpband är upptagna. Hon står och kollar några sekunder, samtidigt börja hon känna sig obekväm. Tänk om någon tittar på henne. Tänk om de ser hennes kropp.. I några sekunder skäms hon och sedan rymmer hon därifrån. Hon klarar inte av att vara kvar.

Ofelia känner en enorm ångest över att inte köra sin planerade konditionsträning och förbränna alla “onödiga” kalorier. Samtidigt skäms hon. Hon skäms över att vara sjuk, över att se sjuk ut och över vad alla andra på gymmet måste tänka om henne. Ofelia vet att hon har en allvarlig undervikt, men ändå känner hon sig tjock. Ofelia vet att alla andra måste tänka “vad tusan gör det där skelettet på gymmet”, men ändå tycker hon att hon behöver träna.

Ofelia rymmer därifrån för att hon orkar inte med att varken lyssna på Ana eller gå emot. Hon orkar inte med sjukdomens ambivalens.

Frida är på gymmet en vanlig vardagseftermiddag. Idag känns det som en bra dag och hon kände för att sätta ben på schemat. Frida värmer upp några minuter på löpbandet och efter lite stetching tar hon plats i bensparksmaskinen.

Efter två set dras Fridas blickar till tjejen som precis träder in i den stora gymsalen. Tjejens axlar består utav skinn och ben, hennes rumpa är nästintill obefintlig och hyn är ohälsosamt blek. Frida ser hur tjejen stannar till framför de upptagna springbanden. Frida slås utav en stark tanke som säger “den där tjejen ska INTE konditionsträna”. Precis när hon bestämmer sig för att faktiskt bemöta henne med några uppmärksammande ord rymmer den magra tjejen därifrån.

Frida som själv är lätt underviktig vet att konditionsträning snarare bryter ned kroppen än bygger upp den. Det är ju okej om man går till gymmet för att bygga upp sin kropp, men då ska man inte ägna många minuter åt cardio – speciellt inte om man är lika mager som tjejen hon bevittnat. Från och med nu bestämmer sig Frida för att inte tveka nästa gång hon ser någon “anorektiskt smal” person tillägna sig åt förbränning på gymmet.

(se tidigare inlägg om friska Frida och sjuka Ofelia)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Det som gör psykiatrivården dålig…

March 17th, 2014

Den svenska psykiatrivården har länge blivit utsatt för kritik. Med ett ökat antal mentalt sjuka och indragna vårdresurser blir det svårt för psykiatrin att förbättras. Det handlar sällan om behandlarnas kunskaper i sig, eller dess bemötande, utan det som påverkar deras arbete är främst de administrativa uppgifterna. Nu har jag inte själv arbetat inom vården, men jag har ett grepp om hur organisationer fungerar och jag har personligen behandlats inom psykiatrivård ett tag.

Min behandling har haft ett bra upplägg med rimliga målsättningar. Jag hade även turen att personlighetsmässigt klicka med min behandlare. Egentligen fanns alla förutsättningar till att ta itu med anorexian på bara några månader, men när möten med behandlaren blev inställda gång på gång så drogs tiden ut. När man är sjuk är man väldigt beroende av den där uppföljningen varje vecka. Annars smyger tankarna in på andra spår och motivationen till att jobba försummas i sjukdomen. Utan kontinuitet i behandlingen blir det mycket svårare att hålla sig på banan.

Det är ungefär som att en läkare har skrivit ut medicin på recept veckovis och ibland när du ska hämta ut ditt veckliga recept på Apoteket så har de “tillfälligt slut”. De kanske får in din medicin om någon dag istället.. och då blir du tvungen att gå några dagar extra utan medicinen – hur ska det göra dig friskare? Okej, en gång kanske det inte är hela världen om receptet inte finns för uthämtning en vecka, men när den visar sig vara “tillfälligt slut” upprepade antal gånger så påverkar det ens tillfriskningsprocess ganska rejält. Att flera gånger bli tvungen att skjuta på sin medicinering förlänger garanterat tiden det tar för en att bli frisk.

Under min behandlingsperiod på länsät i Gävle var planen att få träffa en behandlare en gång i veckan, där vi bland annat stämde av med matdagbok, vikt och dylikt. Men det hände ofta att jag fick ett sms om att “tyvärr sjukskriven”, “måste flytta tiden”, “borta pga privata angelägenheter”, “borta på fortbildning” och en gång fick jag inte veta om att min behandlare inte skulle dyka upp förrän jag suttit och väntat i över 30 min… sedan kom även semester i flera veckor.

Visst är behandlarna också människor och de gör ju sitt bästa. Jobbet är slitsamt för dem också, och som sjuk i anorexia vill man verkligen inte vara en belastning för någon. Nu i efterhand är det lättare att lägga över en viss skuld på vården över att min behandling blev så extremt utdragen. Visst kan man inte förhindra att sjukdomar trillar in, och naturligtvis ska de få åka på fortutbildningar, men om det går ut över “min” behandlingstid så bör den ersättas i någon form. Ett sjukdomsfall kan vara svårt att veta i förväg, men går det att finna en ersättare eller dylikt så är väl det bättre än att gå förlust om sin behandlingstid. Det är här som de administrativa kan spela en avgörande roll.

sms

Jag har sedan nyårsskiftet träffat en kurator på ungdomsmottagningen. Personligen trivs jag jätte bra att prata med henne, men idag fick jag ett sms om att hon återigen är hemma med sjuka barn. Detta är nog den femte gången som vårt möte ställs in under två månaders tid. Detta påminde mig om alla sms om inställda möten man sett fram emot. Det är inte konstigt att det tar tid att bli frisk, när man inte får behandlingstiden som förväntas.

Att psykiatrivården i Sverige är dålig beror mindre på inkompetens hos behandlarna och mer på den icke-kontinuerliga behandlingen som ges. Det går inte att bli frisk om man hela tiden blir tvungen att skjuta på att ta sin medicin!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp