Hur går det för mig? – exempel på matdag

September 26th, 2014

Nu har det gått två veckor “på egen hand” efter min första behandlingsvecka på Idun. Många har frågat hur det går för mig och mitt svar till er är att maten faktiskt börjar gå förvånansvärt bra! De första dagarna var det lite jobbigt, och svårt att ändra sina rutiner. Ibland är det fortfarande jobbigt när jag verkligen inte är hungrig och måste tvinga i mig, men för det mesta känns det inte så konstigt att äta mina måltider. Lite flexibilitet är ju tillåtet.

Idag är ett bra exempel på hur jag äter nu:

Frukost 08:15
En skål med yoghurt + rågfras & kanel
Två skivor bröd med smör, ost/leverpastej och gurka
En kopp te

Mellanmål 10:20
En kopp kaffe med mjölk
En questbar

Lunch 12:30
3-4 dl stuvade makaroner
6-7 skivor falukorv
lite ketchup

Mellanmål 15:20
1 äpple
1 bägare yoghurt

Träning – Bodycombat

Mellanmål 18:30
250 g kesella vanilj

Middag ca 20:00
100-150 g lax i teriyakisås
2-3 dl potatisstuvning

Kvällsmål 21:30
En kopp te
En questbar

Till en början var ju målet att äta de sex måltiderna som ska vara enligt behandlingen, men det sägs ju att det kan behövas ett extra mellanmål om man tränar, och det behöver jag, så det tar jag. 😀 *stolt*

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Träning kräver energi – för lite energi, ingen träning.

September 23rd, 2014

Hej! Jag undrar om du har haft träningsförbud? Isånnafall hur hanterade du situationer då du ville träna? Och varför är det inte bra att träna när man är underviktig?

För ganska precis tre år sedan fick jag i princip träningsförbud. Det var inga konstigheter egentligen, med tanke på hur lite jag åt och hur mycket jag gått ned i vikt. Kroppen var svag, kall och sjuk. Det var inget alternativ att träna på riktigt, men när ångesten smög sig på.. då ville man allt förbränna kalorier.

Det var inte ovanligt att man i smyg tröstlöst försökte göra armhävningar och situps för att bygga muskler av munsbiten man precis ätit. Och eftersom träningspass var totalförbjudet blev det extra viktigt att få in vardagsmotionen. När det fanns möjlighet valde man att promenera, och inte för sjutton valde man hissen frivilligt när det fanns trappor att gå i. De rent ut sagt onödiga försöken att förbränna kalorier gör inget annat än att håller sjukdomen vid liv.

Allt eftersom att jag gick upp i vikt, åt bättre och blev friskare har jag blivit tillåten att träna mer. Gränsen kan ibland vara svår att dra över vad som är “lagom”, men en bra utgångspunkt är att man ska inte träna när man är trött. Orkar man inte så orkar man inte, då har inte kroppen tillräckligt med energi och det kan både bero på mat- eller sömnbrist. Att träna trots det att kroppen inte orkar med kan leda till flera rader konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.

Först, innan vi besvarar frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underivktig?” tycker jag att det är bra att klargöra “Varför är det bra att träna?”.

Träning, motionering, är denna generations stora hälsogenomslag. Så många forskningar har visat att motion kan ge många positiva effekter på människan, både fysiskt och psykiskt, att vi av idag nästan inte hör talas om någonting annat. Motion stärker kroppen på flera sätt, bland annat hjärtat och skelettet. Vid styrketräning fokuserar kroppen på att bygga upp starkare muskulaturer vilket kan ses som förebyggande mot bland annat ryggsmärtor och andra belastningsskador. En del träning bidrar även till att öka leders rörlighet vilket är bra för att undvika stelhet och muskelbristningar. För överviktiga personer kan motion ses som ett mycket mer hälsosamt sätt att bli av med farlig fettmassa än olika bantningskurer.

Något som framhävs ofta i media är träningens positiva effekt på den psykiska hälsan. När vi tränar frisätts hormoner som får oss att känna oss lite gladare och mer nöjd. De signalsubstanser som frisätts kan även bidra till att lätta stress. Efter ett intensivt träningspass blir det lättare att slappna av och man behöver inte ständigt gå och spänna sig pga oro. Jag känner inte till alla fördelar med att träna, men vi kan nog enas om att det finns många.

, nu till frågan “Varför är det inte bra att träna när man är underviktig?”.

Jag tror att det är lätt att uppslukad av alla positiva effekter med att träna, och sedan glömma bort vilka andra konsekvenser det kan få på vår kära kropp. När man tränar höjs pulsen, hjärtfrekvensen ökar, förbränningen ökar, kroppen jobbar hårdare än vanligt och den använder sig också av mer energi än vanligt. Den använder extra mycket byggstenar för att klara av den extra höga påfrestningen som vi utsätter den för. Den behöver mer, för att bli starkare. Så vad händer om den inte får mer? Om den inte har mer byggstenar att använda sig av, och ändå på något mirakulöst sätt utsättas för denna extra påfrestningen?

Jag tror nog att ni alla förstår vad som händer om man ätit för lite i förhållande till vad kroppen förbrukar…. Jo, den börjar ta av sina egna lagrade byggstenar. Den näring som dina muskler, skelett och organ en gång byggts upp med måste den ta av för att få energi till att orka med. För en överviktig person är detta sällan skadligt, det finns energiresurser att ta av när krisen faller sig på. Men även om man har energireserver i kroppen måste man kontinuerligt få i sig tillräckligt med näringsämnen, annars mår man inte bra i alla fall. Och, det är väl “att må bra” som vi vill uppnå med träningen? Eller? Det är ju därför som den uppmuntras så mycket i dagens samhälle – det ska vara hälsosamt.

När man är underviktig MÅSTE man få i sig minst lika mycket som kroppen gör av med för att den inte ska börja bryta ned sig själv.  När vi tränar vill vi stärka hjärtat, bygga upp muskler och lätta på stressen. Om kroppen inte får tillräckligt med energi måste den hämta den från andra delar, och är man underviktig finns det sällan tillräckligt med reserver för att den inte ska bryta ned muskler och organ.

Träningsförbud får man inte bara för att det är ett ätstört beteende utan för att det faktiskt är skadligt om man är för underviktig! Jag själv ligger väl något kilogram ifrån den generella normalvikten, och äter jag för lite kommer inte mitt slit på gymmet att resultera i något annat än utmattning. Jag tränar väl inte för att bli tröttare? Jag tränar väl för att bli starkare? Jag tränar för att må bra, och då måste jag också äta tillräckligt för att min kropp ska göra det.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad lärde sig läkarna under sina 5,5 års-utbildning?!

September 20th, 2014

Såg läkarutbildningen väldigt annorlunda ut när våra föräldrar studerade? Ibland ställer jag mig förundrande till hur stor okunskapen kring psykiska sjukdomar är hos många läkare. Varje läkare jag träffat som inte varit specialiserade på ätstörningar har i princip ställt samma dumma frågor och visat en tydlig oförståelse över vad det innebär att ha anorexia.

“Vadå? Så du äter inte?”
“Har du ingen aptit?”
“Jaha, så du pluggar, då är du ju duktig.”
“Varför mår du dåligt?”

..som att de har förutfattade meningar om att personer som har anorexia inte vill äta, eller inte klara av att leva och prestera i vardagen. Har de inte lärt sig på sin högmeriterande utbildning vad det faktiskt innebär att ha en ätstörning? Sitter de verkligen där med tiotusentals lappar som ramlar in i plånboken på dem varje månad, utan att ha en aning om hur en utav dagens snabbaste växande psykiska sjukdomar, hos unga och kvinnor, faktiskt handlar om!

Det är ledsamt att tänka på hur många som faktiskt söker hjälp hos sin läkare för sådana problem och får ett sådan kränkande respons. Nu finns det säkerligen läkare som har förståelse och kunskap inom detta område också, men de enda som läkare som jag har träffat som haft det har varit anställd på någon form av specialist mottagning.

Mitt råd är att inte vända er till en läkare på en vanlig vårdcentral i första hand om du behöver tala om din ätstörning. Det finns en stor risk att läkaren har brist på kunskap inom detta område och kommer snarare stjälpa än att hjälpa dig. Visst, kanske man inte bör generalisera och dra alla läkare över en kam, så man kan ju alltid testa, men var då medveten om att du kanske inte får det bemötande som behövs. Det säkraste är att vända sig till en specialist mottagning där man arbetar med psykiska sjukdomar. Där är chansen betydligt mycket större att du istället får höra:

“Det är ett allvarligt problem.”
“Du gör alldeles för mycket och sliter ned dig själv.”
Jag ser och förstår att du inte mår bra.”
“Du behöver får hjälp och ta hand om dig själv.”

 Kuriosa: Jag tog mig tiden att studera några utbildningsplaner till några läkarutbildningar vi har i Sverige idag. Där framgår det tydligt att man ska kunna diagnostisera psykiska sjukdomar och dess behandling. Hur kan vi ha fått utbildade läkare som ändå inte klarar av detta?

????????????????????????????????????????????????????????????????

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Arbete väntar efter första veckan på Idun

September 14th, 2014

Första veckan i behandling har nu passerat och framsteg har gjorts. Det sägs att det ska vara jobbigt att gå i behandling och det har det definitivt varit. Det är svårt att göra förändringar, det är ett heltidsarbete och en ständig tankeverksamhet. Både tid och energi går åt, och det behövs hjälp och förståelse från omgivningen.

På dagvården är det sällan ett stort problem att äta sina måltider – där känns det som en självklarhet! Det riktigt arbetet måste genomföras i den vanliga vardagen. När man återgår till sina vanliga rutiner blir det lätt att man också äter som man vanligtvis har ätit. Där krävs planering, disciplin och ibland viss peppning från omgivningen.

Den här veckan har varit ovanligt känslomässig och flera kvällar har jag känt mig ovanligt ledsen och nedstämd. Nu i efterhand kan jag förstå varför, men i stunden känns allt så överväldigande och oförklarligt. Med andra ord är det jobbigt att gå i behandling och kämpa mot en psykisk sjukdom. Det är svårt, tar tid och kräver massvis med energi.

Min pojkvän har fått stått ut med mina plötsliga sammanbrott och ständiga oro. Det har säkerligen gått både han och mig på nerverna. Därför är det viktigt att förstå att detta är en fas som kommer att gynna oss båda när man väl tagit sig igenom den. De som talar om att man måste vara tålmodig gör det inte förgäves – det går upp och det går ned, inom sin tid kan man blicka tillbaka och se hur mycket mer upp det har gått, trots att det kanske fortfarande går ned emellan åt. Det behövs tid, det behövs vilja, det behövs engagemang och hårt arbete, men det behövs också tålamod, för utan det skulle varken tiden, viljan, engagemanget eller arbetet bära oss framåt.

Nu väntar två veckor med eget arbete. Jag känner mig stressad över allt som måste göras, men samtidigt ser fram emot de förändringar som jag behöver göra. Det är jobbigt, svårt och energikrävande, men så länge tålamodet finns med har jag alla odds på min sida. :)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Att bestämma sig

September 12th, 2014

Det känns jobbigt. Jag vill inte göra det. Men det är bra att göra det och så klart vill jag göra något som är bra. Men behöver jag göra det? Kanske kan jag må bra ändå? Fast jag mår ju inte riktigt bra nu. Jag behöver nog göra det. Tänk dock på vad som kan hända? Tänk om det blir fruktansvärt! Jag vet ju inte att det blir bättre egentligen. Jag vet inte, för jag har inte provat. Så jag bestämmer mig. Jag bestämmer mig att prova. Jag bestämmer mig för att göra det. Även om det känns jobbigt, även om jag inte behöver och även om jag inte vet att det blir bättre. Jag kan i alla fall prova, för då vet jag sen. 

Så gör jag det. Så mår jag bättre. Så är jag tacksam över att jag en gång bestämde mig för att prova.

Tags: , , , , , , , , ,

Första dagen på Idun (dagvårdsbehandling) – FAQ

September 8th, 2014

Varför går jag på Idun?

“Hur kommer det sig att denna tjej som verkar veta så mycket om ett friskt liv plötsligt påbörjar dagvårdsbehandling?”. Rätta mig om jag har fel, men nog kan den frågan dyka upp i huvudet på en del (?). Jag är uppenbarligen inte akutsjuk och tvingas ta vårdhjälp för att överleva. Jag har en rätt så “frisk” vardag och visst har jag god självinsikt. Jag sådan god självinsikt att jag väljer att ta vara på möjligheten att få behandling och hjälp att faktiskt bli helt frisk. Jag går i behandling på SCÄ inte för att jag måste, utan för att jag faktiskt vill. Jag vill må bra, jag vill få hjälp och jag vill ta vara på de behandlingsmöjligheter som finns, för jag vill bli frisk från min ätstörning.

Vilka är mina mål?

Det är klart att det långsiktiga målet är att bli helt fri från ätstörningstankar, men för att nå dit behöver man uppfylla några andra steg på vägen. Några mer konkreta mål som jag har med just veckorna på Idun är…

  • att återfå en regelbunden måltidsordning (utmana och bevisa för mig själv att jag kan äta enligt SCÄs matschema)
  • bli bättre på att dricka mjölk och äta frukter till mellanmål
  • acceptera viktuppgång (bli av med viktfobin)
  • förstå att jag kommer att må ännu bättre av att äta bättre och faktiskt gå upp till normalvikt
  • hitta en bättre balans i livet och minska amplituden på humörsvängningarna
  • känna mig så pass trygg med mina matvanor, vikt och livsstil att jag kan lita på kroppen och inte behöver lägga ned lika stor tankeverksamhet på det som jag gjort hittills
  • få ett förhållande till prestationer som inte påverkar min kosthållning

Under loppets gång kommer dessa mål säkerligen att förändras i takt med att jag upptäcker nya saker om mig själv och mitt tillfrisknande. Annars känns dessa som ganska omfattande mål inför det arbete som behövs göras för att bli helt frisk och fri.

Hur ser behandlingen ut?

Behandlingen pågår normalt sett i sju-åtta behandlingsveckor (ca 22 veckor totalt), enligt min uppfattning. Vi är en grupp på max åtta personer som ses varje vardag, var tredje vecka. Däremellan har man “praktisering” på det man lärt sig hemma. En dags schema kan se ut enligt följande (på ett ungefär):

09:00 morgonsamling med gruppen och behandlarna
09:20 förmiddagsmellanmål/möte med behandlaren/fri tid
12:00 lunch på restaurang i närheten (oftast tillsammans med gruppen)
13:00 aktivitet (kroppskännedom, bild, samtalsgrupp, yoga etc.)
14:45 eftermiddagsmellanmål
15:00 gå hem (eller vad man nu vill göra)

Utöver detta har man även möten med läkare och dietist en gång per vecka.

De är noga med att man jobbar på maten, men man kommer även att få jobba med andra saker som känns relevanta för ens tillfrisknande. Till en början får man genomföra en undersökning som kallas Stepwise, där man svarar på massa frågor också görs det en bedömning och därefter kan man göra upp en behandlingsplan med sin behandlare.

Hur ser min plan ut?

Än har jag inte gjort Stepwise inför denna behandling så jag har ingen behandlingsplan. Däremot har jag påbörjat arbetet med att äta enligt matschema igen, vilket hittills har gått förvånansvärt bra. Jag ogillar att vara begränsad till vissa måltider, men kanske därför är det viktigt att prova göra det också. Jag var tvungen att välja ETT utav deras frukostförslag att äta, och ETT mellanmål till förmiddagen, ETT till eftermiddagen och ETT till kvällsmål. Här är det ingen variation eller “ta det jag är sugen på” som gäller. Sålunda början min behandlingsplan – att äta enligt matschema (se nedan).

Vad är mitt första intryck av behandlingen?

Jag älskar gruppen jag går i. Det blir så mycket mer avslappnat att vara ett gäng som genomgår liknande svårigheter (men ändå olika) och att kunna dela med sig och lära sig av varandra. Jag förstår att det är mycket eget ansvar som gäller, och nu när jag är såhär frisk känns det skönt att ha den friheten. Jag själv måste se till att äta mitt mellanmål – det är för mig egen skull som jag gör det, och mig själv det drabbar om jag inte gör det. För två år sedan hade jag kanske inte varit redo för detta, men nu känns det utmanande men samtidigt spännande!

IMG_3384 IMG_3385 IMG_3386

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Friskhet handlar om ett sunt förhållande till livet i dess helhet

September 7th, 2014

Att bli frisk handlar inte bara om att ha ett sunt förhållande till mat och träning. För mig finns det inget viktigare än att ha ett sunt förhållande till livet“Ett sunt förhållande till livet”… Vad menas egentligen med det?

Ett sunt förhållande till mat kan vara att äta regelbundet, i tillräckligt stora mängder för att kroppen ska orka med vardagen, för att det är gott, socialt och ja, helt enkelt för att ge oss förutsättningarna till att må bra fysiskt. Men, för att må bra i det stora hela behöver vi ha ett sunt förhållande till så mycket mer. Maten ger oss de fysiska förutsättningarna till att må bra i livet, men vad hjälper det om vi inte har de psykiska (?). Vi behöver inte bara få energi regelbundet från maten, utan vi behöver också få det i livet. Och med “livet” menar jag allt som vi gör. Vi måste göra saker som ger oss energi, glädje och får oss att må bra för att bli friska regelbundet och i tillräckligt stora mängder för att vi ska må bra. Har vi inte saker i livet som får oss att må bra så blir det extremt svårt att bli frisk – det är ju den största puzzelbiten att få på plats för att puzzlet ska bli helt.

Ett friskt liv handlar inte bara om sunda matvanor, utan det handlar om en sund vardag i sin helhet. Det finns ingenting som får mig att känna mig mer frisk och levande än när jag gör saker som ger mig massvis med glädje och energi tillbaka. Sådana saker får ätstörningen att krympa till en liten ärta, som jag knappt kan skåda mitt i solskenet. Visst kan många tro att det är så viktigt att äta si eller så för att bli frisk och fri från ätstörningar, men varje gång som jag känt mig som friskast har det inte varit för att jag ätit enligt något matschema eller valt vila framför träning. Det som fått mig att känna mig frisk har varit att till exempel gått på en träning och ätit mellanmål tillsammans med alla lagkamrater (så självklart och naturligt att det inte ens känns ångestfullt) eller gått på en fest med klassen och tagit glas efter glas med kalorifyllda drycker, precis som alla andra och bara haft riktigt kul! Det som gör mig friskast är inte att tänka på hur jag “bör äta”, utan att göra saker i livet tillsammans med andra som är roliga och att i de sammanhangen äta, utan att göra det till en större grej än vad det egentligen är.

Ibland kanske det inte går som en dans på rosor, men när det gör det, då förstår man verkligen vad det innebär att vara frisk och fri från sina ätstörningsmonster.

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! :D

Jag har nyss haft första träningen tillsammans med mitt nya lag och det var så fantastiskt roligt! Gjorde massa framsteg på bara en träning! 😀 (Ni ser mig som en suddig figur i luften, när jag lärde mig dubbla åt “fel” håll)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skola och behandling

September 4th, 2014

På måndag ska jag testa på en ny behandlingsform. Jag har nämnt det tidigare här och här. Behandlingen är utformad i likhet med dagvårdsbehandling, men den pågår endast var tredje vecka i totalt 22 veckor. Detta innebär att jag kommer att vara på SCÄ’s dagenhet klockan 9-16 varje vardag var tredje vecka, sedan återgå till vardagen som en “testperiod” i två veckor och därefter tillbaka till enheten.

Detta innebär att jag kommer att missa en hel del i skolan. Det som oroar mig mest är om jag missar lektioner med obligatorisk närvaro, eller inte kan lämna behandlingen för examinationsskrivningar. Det oroar mig även att jag inte kommer att hinna med att studera heltid, att inte klara av kurserna och sedan behöva läsa om dem. Det känns jobbigt att missa laborationstillfällen och att försöka planera andra tider med min labb-partner samt att få tiden att studera ikapp själv. För mig är det viktigt att klara av skolan, gärna så fort som möjligt och i alla fall i tid. Men bör det inte vara viktigare att bli helt frisk?..

Jag är garanterat inte den enda själen i detta universum som känner en oro över att välja bort studier framför behandling, men egentligen bör det väl vara ett självklart val att välja hälsa framför plugg? Plugg går alltid att ta igen, men ohälsa kan ge en men för livet. Jag tror att vi har för bråttom med att klara av allting.. och inte nog med det – vi ska även klara av allting så himla bra! Det har blivit viktigare för oss att leva upp till alla krav och akademiska förväntningar än att faktiskt må bra både fysiskt och psykiskt. Hur kunde vi få så förvridna prioriteringar i livet? 

Det är klart att jag tvivlar på att denna behandling är rätt för mig just nu, speciellt eftersom jag inte är “akut sjuk”. Men det finns ett inre vett som säger att det är bättre att ta tag i detta nu och må bättre senare, än att fortsätta vandra på en tråd, som kan spricka utav minsta vindpust, endast för att inte “missa” skola. Det är väl fullständigt logiskt att jobba med hälsan först! Visst, kanske det drar ut lite på studierna, men det gynnar garanterat prestationerna i skolan framöver.

Är det verkligen bättre att kämpa sig igenom en utbildning med ohälsa, endast för att bli klar så fort som möjligt?

Fråga mormor vad hon tycker. Eller din lärare. Eller din bästa väns moster. De flesta som varit med om både utbildning, arbete och helt enkelt hunnit skaffa sig bredare perspektiv på tid skulle aldrig påstå att ett år skulle vara bortkastat. Tänk bara på hur många som tar sabbatsår och reser, jobbar eller bara lever livet innan de pluggar. Tänk hur många som åker som utbytesstudent och kommer efter ett år pga det. Är det verkligen en dålig prioritering att ta ett år till att jobba med sin hälsa och sedan fortsätta med studierna? 

Mitt beslut är i alla fall att fortsätta läsa kurserna så gott jag kan. Klarar jag inte av att ta tillräckligt med poäng under denna termin så får jag helt enkelt läsa ikapp senare. Jag kommer inte att plocka bort kurser eller sjukskriva mig. Det är viktigt för mig att ha kvar min vardag så som den skulle se ut, men däremot behöver jag sänka kraven. Beslutar jag att fortsätta på Idun i behandling så ska jag göra mitt bästa med skolan – går det så går det, hinner jag inte så hinner jag inte. Huvudsaken är att jag mår bra!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Welcome to Bangkok!

September 1st, 2014

Igår kväll bokade vi hotell för våra två sista nätter i Thailand. Det fick bli i huvudstaden själv; Bangkok.

Idag lyckades vi resa från Pattaya till hotellet i Bangkok på ca 3 h och under 200:- för två personer. Det första vi gjorde var att hitta oss ett bra lunchställe och gissa om det blev mycket mat för pengarna?! Pizza och asiatisk buffé för ca 50:- per pers. Det blev både pizza, pasta, sallad, soppa, friterat och efterrätt. Nu ligger vi som två gödda kossor på hotellrummet och jäser – vilken bra början på tiden i Bangkok!

???????????????????????????????

Första portionen med pizza (åt mer av allt annat)

Första portionen med pizza (åt mer av allt annat)

och sedan efterrätt på en proppfull mage ;)

och sedan efterrätt på en proppfull mage ;)

På tal om efterrätt – har fått en ny insikt kring dem som jag vill berätta mer om senare. 😀

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp