A story from the times of starvation

July 7th, 2012

Det är november, det är kallt ute, det är kallt inne och kallare blir det.

Jag sitter med ytterkappan på och med ögonen fästa på läraren i ett försök att uppfatta vad han försöker undervisa om. När han ställer en fråga gör jag ett ansträngt försök att svara. Jag mytar ihop något om ämnet som låter avancerat och uttalar det med bestämd röst, som om jag verkligen tror på det själv. Jag har egentligen ingen aning om vad det innebär, men bara jag låtsas tillräckligt bra så går det hem. Läraren lyfter mitt argument inför hela klassen och det skapas en diskussion. Några elever börjar argumentera med mig, men det visar sig att min ihopmytade åsikt höll bäst i längden trots allt.

Jag kastar ett öga på klockan var femte minut i förhoppning om att tiden helt plötsligt gått snabbare. Det var fem timmar sedan jag åt frukost.. vad var det till lunch nu idag igen? Jag tar fram mobilen och kollar skolans lunchsedel för tredje gången idag: spaghetti och köttfärssås. Oh no! Inte pasta! Nu kniper det i magen och jag känner hur jag helt plötsligt slutat längta till lunch.

NEJ, vad sa han? Nu hörde jag inte vad läraren frågade. Jag vänder mig till min klasskompis brevid mig. Hon hänger alltid med på lektionerna. Jag hittar återigen på en åsikt som låter trovärdig och som om jag faktiskt var kunnig inom området. Den går hem igen. Detta glädjer mig, jag blir stärkt. Jag MÅSTE ju ha MVG i alla kurser jag läser i år. Om jag är aktiv på lektionerna så kommer lärarna tro att jag är både intresserad och kunnig. Det fungerar. Jag måste visa mig duktig så länge som jag orkar vara i skolan. Börja på topp och hålla mig där så länge energin räcker till. Jag kommer ju inte längre på varje lektion, så de gånger jag väl är här måste jag ge järnet!

Vantarna på händerna verkar inte vilja värma mina blåa fingrar, trotts att jag värmt dem på elementet bredvid mig. Jag känner på mitt livlösa hår som hänger över halsduken. Jaha, där lossnade lite mer hår. Nu kastar jag återigen ett öga på klockan. En kvart kvar.. en kvart kvar av näst sista lektionen innan lunch. Jag orkar inte sitta mer, det gör ont. Sittbenen trycker mot trästolen. Jag tar av mig vantarna och lägger de under rumpan. Fingrarna gömmer jag ned i jackfickorna istället.

Nu orkar jag inte argumentera något mer. Vänta, vad var det till lunch idag igen? Jag tar återigen upp mobilen, men det går långsamt att klicka fram lunchmenyn. Fingrarna är alldeles stela. Usch, jäkla kyla! .. justja pasta. Då får jag göra somvanligt: lägga upp ca 1 dl pasta, en del köttfärssås(den är så utspädd med vatten att den liknar diarré), sedan blandar jag ut det med ca 1 dl rivna morötter. Ingen ketchup! Men sallad och grönsaker till.

Fem minuter kvar av lektionen men jag lyssnar knappt på läraren nu. Mina tankar är på frukosten och lunchen. Jag uppskattar återigen hur många kalorier det kan ha blivit till frukost, och hur mycket av min morots-pasta-blandning jag kan äta för att hålla mig under gränsen. Vad skulle det bli för middag hemma? Det vet jag ju inte, så då är det bäst att jag räknar till godo.

Nu var det slut.  Äntligen får jag röra lite på mig och få igång någon form av blodcirkulation. En lektion kvar till lunch. Magen kurrar till lite. Nej, vad pinsamt! tänk om någon hörde. Då kanske de tror att jag är hungrig! Det är jag verkligen inte, ush, pasta…

Ser ni livsglädjen i mina ögon? Jag frös konstant och hade ingen energi till att vara social. Jag och Ana blev ett team!

Ungefär såhär minns jag min hösttermin under mitt sista år i gymnasiet. Det var de värsta månderna och jag gick ned som mest. Men jag ÄR stolt och ångrar inte att jag kämpade på med skolan. Det lönade sig, jag var verkligen duktig. 

 

Någon som känner igen sig lite kanske?

Tags: , , , , , ,

  • http://www.sofiayit.blogg.se S

    Ja visst gör man det.. jag frös om det inte var 30 grader… men jag har alltid vart frusen sen jag var liten.. men nu fattar jag att det där inte var normalt.
    Nu när man tänker tebax på hösten när allt var som värst för mig så minns man inte så mycket…?
    tittar på gamla bilder precis som dig.. visst log man.. men ögonen.. blicken.. haha! så konstigt, vill du maila och prata lite? =)

    • http://Soelas.se Soelas

      Samma här! Jag kände nästan hur langunbehåringen ökade för varje gång jag rös av frusenhet x)
      Jätte gärna! 😀

  • http://pavagned.blogspot.com Tua

    Jag känner igen mig sjukt mycket.. Skrämmande mycket faktiskt. Tack och lov är den där skiten historia nu! Du är så bra. <3

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp