Aldrig mer ska anorexin få stjäla det som håller min låga vid liv igen

April 6th, 2013

I natt fick jag för första gången på länge en enorm ångest över anorexin. Jag brukar vanligtvis inte se tillbaka med ångest, eftersom jag vet att jag har lärt mig otroligt mycket och förändrat min livssyn på vägen. Men i natt drömde jag om dansen, cheerdansen (OBS: inte cheerleadingen) som har funnits med mig sedan 14-års ålder.

Tävlingsterminen 2012 skulle bli den bästa någonsin. Jag hade tränat hårt hela sommaren 2011 för att komma tillbaka till hösten och vara bättre än någonsin. Jag skulle ha en tävlingsplats och äntligen få stå på golvet framför domare igen. Det var mitt sista år innan det blev dags att flytta för vidare studier. Mitt sista år som dansare i den föreningen. Min sista chans att visa hur jäkla bra jag kunde bli. Sedan kunde jag säga hejdå och lämna det bakom mig.

Istället kom anorexin. Anorexin gjorde mig stark, vältränad och smidig under sommaren, men till hösten när det väl blev dags så hade anorexin gjort mig mager. Sjuk och mager. Ingen träning, ingen tävling, inget hej då.

Till en börjar var det jordens undergång att inte få fortsätta träna dans. Efter ett tag insåg jag vilken makt anorexin hade över mig och mina tankar insnöade på andra faktorer. En en gång vältränad och dansglad tjej övergick till en avmagrad och deprimerad anorektiker.

Jag såg hur mitt gamla lag utvecklades. De hade blivit bättre än någonsin! De var så otroligt duktiga, och jag var stolt över deras framsteg. Glad för deras skull. Men samtidigt skär det än idag i mig att veta, att jag hade kunnat varit med dom.

Dansen var min första kärlek. En kärlek som jag aldrig riktigt har fått sagt hejdå till. Tiden går, jag blir äldre, men ännu är jag inte redo. På något sätt vill jag ta igen det missade året, men jag vet att jag aldrig kommer att återvända hem för det nu.

Nu har jag hittat cheerleadingen, det får bli min andra kärlek. Jag tror att man kan säga att sin andra kärlek är den sanna kärleken. Den tände lågan åter och något inom mig började brinna igen. När jag tänker tillbaka på vad anorexin stal av mig, även om det ‘bara’ var ett år, så vet jag att jag kommer aldrig, aldrig någonsin, tillåta anorexin att ta cheerleadingen ifrån mig! Det har jag inte råd med. Jag behöver all tid som jag kan få med den nu. Jag behöver all den kärlek som cheerleadingen ger mig. Jag behöver inte anorexin och dens falskheter. Jag behöver inte ätstörningen.
Jag behöver min frihet, jag behöver få flyga, jag behöver bli fri!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Nilha

    Exakt samma sak hände mig, annan sport bara. Känslan att nu komma tillbaka efter ett halvår till mitt gamla lag och bara chocka alla hur bra jag har blivit, det var som att slå anorexin rätt i ansiktet. Så skönt.
    Håller med, äystörningen tog för mkt, skönt att “komma loss”. Älskar din blogg, och du inspirerar! Keep up the Good Work :-)

    • Soelas

      Wohooo! Applåder för dig! 😀 Tack så mycket, vad kul att det finns fler som känner liknande flamma för sporten.
      Kram

    • soelas

      Wohooo! Applåder för dig! Tack så mycket, vad kul att det finns fler som känner liknande flamma för sporten.
      Kram

  • Mikis – mikis.webblogg.se

    Vad är skillnaden på cheerdans och cheerleading? :)

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp