Ana hade fel – jag blev inte tjock

September 28th, 2015

Ikväll ska jag berätta en ganska så fantastisk sak för er.

Jag har haft Anorexia Nervosa från och med dess att jag var 17 år tills 21-års ålder. En utav de största kontrollbehoven har varit att inte äta för mycket kalorier, för att en utav de största rädslorna var att gå upp i vikt. Så länge har det funnits en övertygelse inombords att om jag skulle äta utan kontroll skulle jag lägga på mig massvis med vikt.

För cirka tre månader sedan beslutade jag att avsluta min behandling och släppa stora delar av kontrollen. Under den senaste tiden har jag ätit mycket. Vad som är mycket är relativt, men låt mig säga att det är den mängden mat jag för några år sedan aldrig ens skulle kunna tänka mig vore “normalt”. Jag äter frukost, jag äter mina mellanmål, jag äter lunch, middag och ibland även en till middag efter det. Ja, jag tränar, och Gud ska veta att jag äter som det också, även de dagar jag inte tränar. För jag lyssnar på min kropp, är den hungrig, ja då äter jag. Punkt.

Det fantastiska med det hela är att jag har, totalt under dessa tre månader kanske gått upp ca 0,5 kg i vikt. Totalt. Under tre månader. Av att äta som jag vill. Jag har i princip stått stilla i vikt! Av att äta när jag är hungrig, tills jag är mätt (riktigt mätt), av det jag är sugen på. Något som jag för några år sedan inte alls kunde tro var möjligt. Så, vad är hemligheten? Hur kan det ens vara möjligt?

Jo, för när kroppen når sin biologiskt förprogrammerade vikt strävar den efter att bibehålla den. Om jag en kväll äter mer än vad jag exakt förbränt den dagen så kommer kroppen hitta sätt att hantera det tillfälligt ökade energiintaget. Desamma gäller om jag en dag äter för lite så kommer jag inte att på en gång tappa i vikt. Kroppen kommer anpassa sin hunger och mättnad utefter huruvida energibehovet tillfredsställs tidigare. Med andra ord, allt jämnar ut sig i det långa loppet.

Rädslan för att inte kunna äta mig ordentligt mätt utan att tro att jag skulle bli tjock.

=

MOTBEVISAD

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

  • E

    Tycker såna här inlägg slår lite fel. Självklart är det betryggande för ätstörda människor att veta att man kan äta normalt utan att bli tjock, men jag tycker inte att det är vad man ska lägga fokus på, speciellt eftersom att många ätstörda har just tjock eller mullig som utgångsläge innan de blev sjuka. Så var det för mig, jag gick ned över 30kg, fick anorexi och därefter bulimi. Nu är jag frisk, men JAPP, jag blev TJOCK igen när jag blev frisk. Så att säga att “titta på mig jag äter huuuur mycket jag vill och jag blev inte tjock!” känns på något sätt som att det är fel på andra som faktiskt skulle räknas som överviktiga sen. Det viktiga är inte om man väger mer eller mindre än man gjorde innan man blev sjuk, utan att man har släppt fokuset på kroppsvikten och maten, innan dess tycker inte jag att man är frisk.

    • soelas

      Hej,
      Tack för din kommentar, du har säkerligen rätt i att det jag skriver inte stämmer in på exakt alla. Allas historia, liv och framtid ser olika ut och jag kan endast utgå ifrån mig själv. Men var det så att du blev “tjock” pga bulimin eller att du blev så du blev överviktig när du blev frisk? Det är klart att i ett friskt liv ska inte fokuset hamna på kroppsvikten och maten. Fokuset på dessa ting blir lättare att släppa om man inser att kroppen kan reglera balansen självmant. Synen är oftast skev när man har en ätstörning och det är svårt att veta vad som är normalt och vilka matvanor som krävs för att må bra och hålla en någorlunda stabil sund vikt. VAR man hittar den viktstabiliteten är ju olika. Skulle vikten fortsätta skena uppåt och sålunda att det blir en osund övervikt kanske man inte har hittat ett tillräckligt sunt förhållande mellan mat och motion, tänker jag. Sedan är ju BMI-skalan missvisande. Bara för att den visar på övervikt behöver det inte betyda att det är en osund vikt. Man kan studera hur många individuella fall som helst om man så vill i detta avseende. Som sagt, jag utgår från mig själv och mina erfarenheter. Så tack för att du delar med dig av dina! :)
      Kram

  • Lotta Aurell

    Tror det kan vara olika hur långt tid det tar för kroppen att
    -ställa in hunger och mättnad
    -ge sug efter det kroppen just då behöver
    -känna igen hur mycket näring och energi den olika maten innehåller
    Kanske kan bero på ovanstående om man går upp

    • soelas

      Det stämmer nog mycket väl att flera faktorer spelar in. Det finns ju en anledning till att man inte rekommenderar för snabb viktökning också, för att då hinner inte kroppen riktigt med att anpassa sig.

  • L

    betryggande att vikten inte behöver “rusa iväg” för att man börjar äta normalt. Men för mig verkar det inte så. Jag har “vågat” äta normalt(som du beskriver typ) nu i typ 10 dagar och har gått upp 1,8 kg. Så nu vågar jag inte fortsätta. Läs gärna mitt inlägg om det och kom med förslag på hur jag ska våga lita på kroppen. https://healthyrecover.wordpress.com

    • soelas

      Hej vännen,

      Det som kanske är en aning otydligt i inlägget är att det handlar inte om att börja äta normalt från en svält. När man bryter svälten kan kroppvikten mycket väl öka några kilogram i början. Det viktigaste att ha i åtanke då är att det är inte kroppsmassan i sig som ökar flera kilo, utan det är vätska, mag- och tarminnehåll m.m.

      Det jag menar i inlägget är att när kroppen har hittat sin kärnvikt så rubbas den inte så lätt. Då kan man gott och väl äta “normala portioner” och mer ibland utan att vikten skenar iväg.

      Det kan fungera lite annorlunda när kroppen är i svält. Den strävar ju efter överlevnad, som den fantastiska under våra kroppar är. Ju mer näringsintaget och kroppsvikten stabiliseras på en “normal/sund” nivå så kommer även förändringarna att avta.

      Det sämsta du egentligen kan göra i detta läge är att börja äta mindre. Då kommer kroppen inte alls veta när och hur mycket mat den kommer få i fortsättningen och hela systemet sätts ur balans. Om du fortsätter som du gjort nu kommer du att märka hur fantastisk kroppen är och hur den kommer anpassa sig efter ett normalt näringsintag.

      Det tog inte mig bara två veckor att komma dit jag är idag. Det tog mig 4 år, så dra inte allt för snabba slutsatser. 😉

      Länkar till några äldre inlägg som kan vara hälsosamma för dig att läsa:

      http://soelas.se/nar-jag-borjade-ata/

      http://soelas.se/en-liten-paminnelse/

      http://soelas.se/och-helt-plotsligt-flog-ana-av-fran-mina-axlar/

      http://soelas.se/2-kg-mer-eller-mindre-vagen-ar-inte-palitlig/

  • A

    Gick på dagvård med dig för några år sen på Länsä, och träffade av en slump en annan deltagare och vi kunde konstatera att vi kommit långt och att ätstörningen inte längre är en del av vårt liv. Kom och tänka på dig så kikade in på bloggen då det var ett tag sen sist. Ser att du avslutat behandling och då och då lägger upp bilder/ skriver inlägg om hur frisk du anser dig vara. Tyvärr är det sorgligt att se att du fortfarande tycks ha ett enormt behov av hälsohets och att du MÅSTE träna och äta så hälsosamt som möjligt (inkl naturdietbars som riktar sig till bantare). Många ggr har du skrivit att du kommit till insikt om att du (trots tidigare inägg) inte vart helt frisk, men att du NU i just detta ögonblick anser dig vara frisk. Sen efter ett par månader dyker det upp ett nytt inlägg där du skriver att du inser att du egentligen var sjuk, men NU mår du bra. Det hela är en enorm cirkel där du lurar både dig själv och läsarna.

    Att vikten tycks vara en central roll i det hela är bara ett kvitto på hur sjuk du fortfarande är. Jag hoppas du sluter upp med sjukdomen en gång för alla. Kanske är det dags att ta en paus från bloggen och låta sjukdomen tyna bort? Ville bara önska dig all lycka, och hoppas du inte tar illa upp. Jag tycker bara så synd om dig att du inte inser. KRAM

    • soelas

      Hej,
      Vad kul att du skriver till mig. Jag tycker det är väldigt fint (och modigt) att du delar med dig av dina åsikter. Dock är det tråkigt att höra att det verkar som att jag sänt ut ett budskap om att jag “MÅSTE träna och äta så hälsosamt som möjligt”. På ett sätt ja, jag vill träna och äta efter vad som är hälsosamt för mig. Det handlar inte om att äta de bästa råvarorna eller strikt följa ett träningsschema. Det handlar om att träna och äta sålunda att både kropp och sinne må bra. Och det ser jag inte som sjukt.

      Du nämner även att min konsumtion av dietbars skulle vara en bidragande faktor till min hälsofixering. Utan att gå in för mycket på näringsinnehåll (det kan vara fel i sammanhang som detta) vill jag påstå att s.k. “dietbars” är inte särskilt mycket nyttigare än en chokladkaka med extra protein. Det är marknadsföringen som är missvisande, så jag bryr mig inte om de kallas för “måltidsbars”, “proteinbars”, “gainerbars” eller “dietbars”. Allt är samma skit, och jag har nog tydliggjort att jag äter dom för att de är GODA. Skulle inte på något sätt påstå att de är särskilt hälsosamma ur andra synvinklar.

      Du har mycket möjligen rätt i att jag allt eftersom kommer till insikt om jag varit sjukare än vad jag insett i stunden. Jag ber om ursäkt om jag fått det att framstå som att jag är 100 % frisk från ätstörningar och lever ett liv i total frihet. Jag tror inte att man någonsin kommer bli färdig med att utveckla sig själv. Däremot tycker jag att det är en fantastisk sak att år efter år märka sina framsteg och inse att man har kommit långt på sin resa. Jag kan inte lova någon här och nu att livet alltid kommer vara frid och fröjd, eller att jag aldrig kommer behöva söka hjälp igen. Det kommer förmodligen komma tuffa stunder igen som gör att man tar några steg tillbaka, men de ska inte vara hinder för att njuta av hur mycket bättre man mår idag. Som sagt, det går alltid att må lite bättre och bli lite friskare, men det finns ingenting som säger att man inte kan må bra eller känna sig frisk just nu. Livet är inte svart eller vitt, och det är heller inte hälsan.

      Jag vill inte verka för defensiv, för jag är absolut lyhörd för det du vill förmedla. Vissa saker gör du en poäng i, dock håller jag inte med om exakt allt och får be om ursäkt om jag sänt ut missvisande budskap i tidigare texter.

      Jag är väldigt öppen som person och tror att “frisk” kan innebära olika saker från person till person. Sedan tror jag inte heller att man kan bli FÖR frisk. Det viktigaste, så som jag ser det, är att det sker en märkbar utveckling ur längre perspektiv.

      I vissa perioder mår man bättre än andra. Så är livet. I mitt fall kan jag säga att jag känner mig frisk från anorexian. Men visst finns det dagar som ätstörningstankar dyker upp, de försvinner inte bara sådär. Det vackra med det hela är att man kan hantera dom på ett sätt som inte skadar en själv. Det tycker jag ändå är någorlunda så nära frisk.

      Och ja, det kanske är som du säger en period som jag känner så. Det är väldigt fint av dig att bry dig och uppmärksamma att jag kanske inte alltid är lika frisk som jag får det att låta. Kanske, kanske inte. Vad vet jag? Men om jag i en period känner mig stark och lycklig att leva, så är det ingenting jag tänker missunna mig själv att njuta av bara för att jag kanske kommer falla tillbaka senare. Det är dessa starka och glada stunderna i livet som är värt att kämpa för även när allt känns skit. Det är dem perioderna som får en att tro att det verkligen går att bli frisk och må bra. Jag kan inte ångra att jag valt att lägga stort fokus på dessa perioder i mina inlägg. Skiten vet vi alla kommer finnas där ändå, det är glädjen vi tenderar till glömma bort. Den är den vi behöver bli påminda om.

      Kram tillbaka, och tack för att du fick mig att reflektera lite extra.

      • A

        Hej igen! Förstår att du är lite defensiv, men du behöver absolut inte ursäkta dig, det är en del av sjukdomen.
        Kanske gick inte mitt budskap fram? Det jag menade var att det självklart GÅR att bli frisk! Jag och många med mig har tagit steget och är idag frisk. Att du säger att du inte stor det är möjligt bevisar också det faktum att du INTE är frisk, även om du kanske många ggr inbillar dig det.
        När vi gick på dagvården och pratade så minns jag att jag trodde du var den som skulle slita dig loss snabbast. Besökte även då din blogg regelbundet och såg den som ett stöd då du verkligen kämpade och provade allt möjligt vilket du ska ha beröm för. Efter dagvården så läste jag din blogg men slutade då jag senare insåg att du gick bakåt och nånstans lät sjukdomen ta över.
        Jag ser mig idag som nykter ana, och vet med mig att dina triggers lätt kan få människor att falla tillbaka. Tror inte du insåg/ inser det men det finns så många varningar som jag önskar du kunde se; viktfokuseringen träningen, dessa “nyttiga” måltider mm. Om jag ska dra ett ex; Dietbars tex, de skriver du att de är ungefär som godis men tänk ett steg längre; om de nu smakar likadant men “bara” har liiiite extra protein jmr med godis, varför inte ta en äkta godis som din kropp egentligen är sugen på? Varför lägger du upp bilder på hur länge du promenerat, vad du tränar och att du dricker “fulcola”? Du väljer de kcal-fria alternativen och tränar som en tok, det sänder fel budskap till många sjuka som tyvärr hamnar längre ner i sjukdomen.
        Vad jag ville skriva var att jag önskar du blir fri en dag, och vågar ta riktigt godis, riktig cola och inte känna behovet av träning utan kan hålla det på en moderat nivå. Det är möjligt att bli frisk- våga ta steget Sofie! Strunta i vilket bmi eller vilken vikt du har! I slutändan är det friheten som vinner! Ta hand om dig och jag hoppas du tar detta på rätt sätt. Ibland måste man tyvärr höra sanningen. KRAM

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp