April 2012 – jag kände mig så tjock

April 7th, 2013

Nu har vi kommit några dagar in på denna nya månad. Det har blivit dags att göra en tillbaka blick på hur kampen med anorexin och ätstörningarna såg ut för ett år sedan.

För ett år sedan bodde jag fortfarande hemma med mina föräldrar. Det var en jobbig period och jag hade svårt att kommunicera med dem. Jag övertygade mig själv, med framtiden som drivkraft, att det skulle bli bättre om jag fick sköta mig och äta själv.

Ana kom ofta på besök och ångesten blev skyhög. Men jag visste att jag skulle framåt, bakåt var inte ett alternativ, även om det gick åt det hållet emellanåt. Det var mycket tankar kring mat, men jag åt alltid tillräckligt. Tillräckligt för att gå runt, men inte tillräckligt för att gå upp i vikt.

Jag kände mig så tjock! Trots att jag låg på BMI 15. Det var för att jag åt lite mer än innan, och egentligen strävade efter en viktuppgång. Men viktuppgången kom inte. Jag åt fortfarande för lite.

Jag var tillsammans med världens bästa pojkvän och eftersom jag mådde bättre, började vi komma varandra närmare. Han höll mig vid liv då <3

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

(Hittade även fler bilder bl.a. från sidan, där man ser hur mager jag verkligen var. Men vill inte publicera pga risk för triggning)

Att kolla tillbaka på gamla bilder ger en verkligen insikt. Insikt om hur sjuk man kan vara. Hur störd bör inte min PV tyckt att jag var när jag nojade mig över att ha blivit tjock, eller när jag sa att jag verkligen kände mig normalviktig? Vilket oerhört tålamod nära och kära har. Vilken min de måste kunna hålla. Vilken grym sjukdom man kan falla in i. Och vad tacksam jag är över att jag gått upp några kilon sedan dess och att jag nu faktiskt kan se att jag har en snyggt smal kropp!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

  • http://www.facebook.com/sofia.olani Sofia Olani

    Du har en fantastisk pojkvän som orkat med din sjukdomstid. Detta kan jag säga utan att ens känna honom :)
    Något som alltid skrämde mig var att sjukdomen skulle ta folk ifrån mig, att de inte skulle orka när det var som tuffast.
    Min pojkvän visade sånt stöd, han fanns där på bedömningssamtalet, han fanns där på inskrivningen till heldygnsvården och lovade att inte försvinna, men han försvann när han såg hur sjukdomen tog över mig. Då gav han upp.
    Det är en ära att få ha en tålmodig partner,vänner,familjemedlemmar som inte ger upp i svåra tider, hoppas ni rår om varandra än idag :)

    • Soelas

      Vad fint skrivet av dig. Hemskt ledsen att det behövde bli så mellan dig och din pojkvän. Du förtjänar bättre! <3
      Mot din förhoppning så har jag inte umgåtts med min dåvarande pojkvän sedan i höstas, då jag gjorde slut. Han är som du säger, helt fantastisk och jag kommer alltid att älska honom. Men jag var inte kär och har länge tvivlat på att jag nånsin kommer att kunna bli det i honom, hur bra pojkvän han än var. Jag flyttade ifrån honom, och då behövde jag även finna mig själv, lära att älska mig själv och finna kärlek på annat håll. :) And so far, I have 😉

    • soelas

      Vad fint skrivet av dig. Hemskt ledsen att det behövde bli så mellan dig och din pojkvän. Du förtjänar bättre! <3
      Mot din förhoppning så har jag inte umgåtts med min dåvarande pojkvän sedan i höstas, då jag gjorde slut. Han är som du säger, helt fantastisk och jag kommer alltid att älska honom. Men jag var inte kär och har länge tvivlat på att jag nånsin kommer att kunna bli det i honom, hur bra pojkvän han än var. Jag flyttade ifrån honom, och då behövde jag även finna mig själv, lära att älska mig själv och finna kärlek på annat håll. And so far, I have

  • Pingback: cash advance online()

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp