Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Hanna

    Jag tror att det som verkligen behövs är att man måste hjälpa den sjuke hitta sina drömmar och mål igen. Att göra saker som inte har med sjukdomen att göra (inte i den benämningen “nu ska vi göra det här för det lir du frisk av”), utan helt enkelt för att göra det friska livet lite mer lockande. Att få upp ögonen att det friska livet kan vara underbart, härligt och lyckligt.
    Jag tror att man måste få hjälp att börja hoppas om en framtid och att våga drömma.

    • soelas

      Åh, jag tror att du har fullkomligt rätt i det!

  • Carina Solberg

    Just nu längtar jag tills min dotter förstår att hon måste våga leva livet igen. Vi andra ser ju att när hon gör sånt som hon älskar att göra, då kommer då kommer våran rätta tjej fram och man kan inte ens tro att hon har de här bekymren. Vi är hoppfulla men resan dit gör ont i både kropp och själ och man känner att snart ger jag upp, man orkar inte mer, men så är det ju inte för sina älskade barn gör man allt. Ser fram emot den dagen då vi blir av med den här snyltgästen som bestämmer allt i våran familj och framför allt min dotters.

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp