Att bestiga berget

May 4th, 2013
Jag kommer ihåg hur tröstlöst det kändes när man satt i skiten. Var enda bit, var enda förändring var som att bestiga ett berg:
En del dagar kunde man skymta ljuset bakom klippan, men för det mesta såg man in i en bergsvägg. Rädslan av att komma upp till toppen kan vara något utav de värsta, när man ligger där nere. Vägen upp ser lång och farlig ut. Rädslan. Rädslan om att lämna tryggheten på marken, rädslan att närma sig toppen. Nog ville man upp till ljuset, men det var så läskigt.
Man hade valet att stanna kvar här nere. Men omgivningen var så inträngd, begränsad och man kände sig så hjälplös. Det var så enformigt, mörkt och så ensamt. Någonting sade att “här nere kommer jag inte till att kunna fortsätta leva, här nere vill jag inte tillbringa resten av mitt liv”. Jag såg hur fåglarna flög över bergstoppen och jag visste, att om jag inte hade fallit så hade jag kanske kunnat flyga med dom. Vågar man verkligen försöka klättra uppåt? Kan man en dag få flyga med dom och inte oroa sig över att man ska falla ned hit igen? En instinkt inombords sade “kommer jag inte till att kunna leva ett bra liv här nere, så har jag ingenting att förlora genom att ta vandringen upp mot toppen. Rasar stenar på vägen så kan jag antingen följa med de ner tillbaka till botten, eller så kan jag kämpa, hålla i mig lite extra hårt och stärka mig inför den fortsatta kampen upp mot toppen.”
Det tog tid att samla mod för att bemöta bergsväggen. Första steget upp, sedan ner igen. Vill jag verkligen, vågar jag, vad händer och är det värt det? Ja, jag ville inte vara kvar i denna jordiga håla. Första steget på nytt, sedan ett andra steg uppåt. Vägen ner är inte lång om man ångrar sig. Det är inte farligt att prova.
Efter en bit på vägen, efter en del stenras, svettdroppar, utmattning och återhämtning, började synen till att klarna. Vägen till toppen är inte så fasansfullt lång, men tiden att nå dit kan vara desto längre. Idag är det inte långt till toppen, men det kan fortfarande komma stenras över mig. Idag är vägen nedåt så pass lång att det avskräcker mig att falla. Jag ser bergshålan och minns mörkret. Att falla dit går snabbt, det är vägen uppåt från skiten som tar tid.
Beroende på hur många stenras som väller över en och hur mycket man klarar av att bygga upp sig på vägen, når man fram olika fort. Men vi kan alla ta oss upp. Varje gång vi faller lär vi oss något, varje gång vi stegar blir vi starkare. Låt oss bli klokare och samla styrka – låt oss kämpa och vandra mot toppen!

När vi nåt toppen har vi blivit tillräckligt starka för att se ned mot mörkret, kasta oss ut för klippan och veta att vi kommer inte till att falla ned i skiten något mer, nu kan vi flyga! Äntligen fri.

Tags: , , , , , , , , ,

  • mallan

    Hej fina du!
    Jag har en liten fråga bara som jag hoppas du vet lite mer om, kanske har det varit så även för dig?
    Jag har ätit bra idag, normal frukost och körde på en frukost till lunch också. Alltså fil med flingor och en bulle med pålägg, vid lunch blev det gröt istället för fil. MEN! Jag blir inte mätt, trots att jag tog en extra bulle utöver lunchen. Känns som att jag kan äta hur mycket som helst och är sugen på allt. Vad händer egentligen? Kan jag äta? Tänk så går det överstyr?

    Tack för en fin blogg och bra pepp!
    Kramar ♥

    • soelas

      Hej gullfia!

      Absolut! Det är förmodligen förbränningen som börjar kicka igång. Kroppen börjar skrika efter mat, den näring som den gått miste om. Kroppen vill bygga upp sig igen efter en period av svält och nedbrytning. Det som känns mycket mat för dig just nu är förmodligen inte mer än normalt.

      Det är snarare så att om du inte äter ordentligt med mat vid dina måltider nu så kan det leda till “överätande” senare. Det är viktigt att du inte försöker äta i underkant, för då kommer hungern ikapp senare. Se till att du är riktigt nöjd efter en måltid istället. :)
      Det kommer att gå fin fint så länge du ger kroppen det den vill ha. Det här klarar du galant!

      Vill rekommendera dig att kika på detta inlägg: http://soelas.se/?p=2447

      Tack själv vännnen, kramar <3

      • mallan

        Åh, tusen tack för ditt svar! Har läst igenom inlägget du rekommenderade och även några av dina tidigare inlägg så jag tror jag förstår lite bättre nu varför kroppen gör som den gör. Ska försöka inte tänka för mycket utan lita på att kroppen vet vad den gör.
        Tack för en fin blogg och vill bara berömma dig för vilken resa du gör, det inspirerar så himla mycket! Kram ♥

  • Ottilia

    Vackra ord som ger mig tårar i ögonen. De inger hopp. Tack!

  • http://www.facebook.com/diana.doss.9 Diana Doss

    Klockren metafor!!!! Denna ska jag spara :)

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp