Att stötta som förälder

March 4th, 2013

Hur gör en förälder som stöttar nån som själv inte vill bli frisk? En förälder som bara håller med i den sjukas uppfattningar följer ju på det sättet anorexins vilja och det har jag svårt att tro att någon förälder vill.
– Mia

Det är en oerhört maktlös situation man befinner sig i som förälder till en person med ätstörningsproblematik. Jag har ju själv aldrig varit i deras situation så jag kan endast föreställa mig och försöka tolka hur det påverkar ens liv och välbefinnande.

Om vi nu ska tilltala en person med anorexi som “den sjuka” så är det viktigt att belysa att sjukdomen inte är en identifikation, utan det är en person som har en sjukdom.

En person som själv inte vill bli frisk är näst intill omöjlig att hjälpa på “rätt” sätt. För den sjuka finns det då inget annat rätt än det ätstörningen begär. Vilket i sin tur absolut inte vore rätt sätt att stötta!

När jag var som sjukast och velade mellan friskhet och sjukdom så önskade jag två saker av omgivningen; De skulle försöka få mig att vilja leva och inte visa att jag var till besvär för någon annan. Det var nog två saker som kan vara omöjligt för utomstående att göra.

Idag kan jag se mer konkreta saker som en förälder kan göra för att stötta till tillfrisknande. Nedan ges några förslag ifrån mig personligen:

  • Var lugn i alla situationer. Det visar styrka, säkerhet och tålamod.
  • Var samtidigt inte rädd för att markera tydligt vad som är långt över gränsen. Utan markeringarna finns det inget som säger “stopp, nu har det gått för långt”.
  • Håna inte! Det finns inget mer förnedrande än när någon ironiserar över ätstörningen.
  • Ifrågasätt eller ställ ledande frågor. Det är “den sjuke” som själv måste komma till insikt om sitt beteende.
  • Försök att visa livets positiva sidor. Uppmuntra till roliga saker och gör det gärna som en familj.
  • Ställ rimliga krav, som den sjuke kan ha på sig själv.
  • Kommentera aldrig måltiden när den varar. Vänta med beröm/kritik till ett senare tillfälle.
  • Uppmuntra alltid till förändringar. Påtvinga inte, uppmana inte – utan uppmuntra!
  • Ha rutiner, där ni äter tillsammans, kollar på TV tillsammans ev. går en promenad tillsammans osv.
  • Meddela förändringar i god tid! Men visst kan det emellanåt behövas utmaningar.
  • Acceptera att det kommer finnas sjukt beteende. Prata om det, uppmärksamma och markera.

Detta är tips på vad man kan tänka på som förälder. Det är omöjligt att leva upp till alla dessa punkter, men att ha dem som riktlinjer kan vara tillräckligt. Sedan är det även värt att observera att samtliga tips inte gäller alla sjuka. Man måste naturligtvis se till individen och hur dennes sjukdom yttrar sig, samt vad som ligger till grund för den.

I grund och botten är de flesta ätstörningarna lik varandra, de flesta anoreximonster fungerar på liknande sätt och de kan bearbetas med liknande tekniker: lugna, uppmuntra, markera, samtala och framför allt – föregå med gott exempel!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

  • disqus_i6q3MReDyz

    Har du något tips på hur man kan sluta att jämföra sig med andra, så fort någon säger att dom ska ner i vikt får jag panik.. speciellt när dom redan är smala.. jag mår dåligt när folk säger det.. =/ min kusins tjej som är smal och jag har alltid gillat henne för hon bryr (brydde) sig inte vad hon åt, och hon liksom “hjälpte” mig när vi var på familjemiddagar. men nu på henne blogg skirver hon att hon håller på att gå ner i vikt och älskar sin nya hälsosamma livsstil..(för innan brydde hon sig inte vad hon åt som hon skrev) och har gått ner i vikt och har en målvikt..hon skrev ner dit hon ville och sin längd.. och det är inte långt ifrån min lägsta vikt.. hon är bara 3 cm kortare än mig.. hur kan andras kroppar inte se undernärda ut när det inte skiljer så mycket…? oj va långt det blev.. men hoppas du förstår vart jag vill komma med min suddiga text.kram

    • soelas

      Jag förstår vad du menar och jag känner igen tankegångarna en hel del. Jag tror inte att vi är ensamma om det heller, och det är en mycket bra fråga att lyfta fram.
      Publicerar ett inlägg med svar på detta inom kort! :)
      Kramar!

  • En mamma

    Jag kan ärligt säga att det finns inget jag hatar mer än min dotters ätstörning. Och det finns inget jag älskar mer än min dotter! Jag har ett jobb där det krävs att jag ska motivera andra människor men tydligen så kan jag inte motivera mitt eget barn. Hon går sakta men säkert ner i vikt, hela hon förminskas och hon försvinner in i en bubbla som ingen kan nå utan att hon verkar att märka nånting. Jag får lätt en uppfattning av att hon älskar sjukdomen mer än oss i familjen. Hon vill inte kämpa mot ett friskare liv och det om något är ofattbart för en som aldrig haft en ätstörning. Varje dag då jag vaknar hoppas jag att jag ska finna kraft att orka med även den dagen… skulle jag bara få se ett litet steg i rätt riktning så vet jag att mina krafter skulle räcka till men att dag ut och dag in försöka o försöka att motivera men bara maktlöst få se hur ätstörningen äter upp min fina flicka….

    • soelas

      Tack för din berättelse.
      Till din dotters försvar kan jag säga att hon visst älskar er, hon kan bara inte visa eller uppskatta ert stöd så länge hon är insnöad i sjukdomen.
      Jag personligen insåg inte förrän efteråt att mina föräldrar verkligen försökte. Nu uppskattar jag det så mycket mer, även om det inte hjälpte alla gånger.
      Går hon i någon behandling annars? Hon behöver säkerligen någon utomstående part att samtala med som kan ge henne lite insikt.
      Visst måste man jobba som en familj, men det är ytterst viktigt att hon också får möjlighet att jobba själv. Hon måste bli frisk för sig själv.
      Önskar dig all styrka att hålla ut, och hoppas det bästa för din dotter! <3

      • En mamma

        Tack! Visst förstår jag innerst inne att hon älskar oss och jag intalar mig att snart kommer det inte vara bara jag som kramar henne utan snart kommer hon att krama tillbaka… Hon går i behandling men så länge hon inte tar emot hjälpen så nås ju inga direkta framsteg.

        • soelas

          Bekräftelse på att man är älskad vill vi nog alla ha..
          Jag tror att mina föräldrar kände liknande som dig. Efter en månad i behandling utan någon viktuppgång orkade inte min pappa något mer. Han hade stöttat hela hösten men utan att han fick se någon betydlig förändring mot det bättre.. snarare tvärtom så slog det över för honom vid jul.
          Det tar ofta tid innan man blir “redo” att börja kämpa sig framåt. Ibland har man inte nåt sin botten när man börjar behandling och tragiskt nog kan det behövas för att man ska vilja bli frisk.
          Var tålmodig, din dotter genomgår många inre konflikter dagligen och så småningom kommer hon till insikt.
          All styrka till dig!

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp