Besked om framtiden

June 24th, 2013

Dagen har varit en speciell dag. Inte nog med att min älskade vän har följt med mig hem till min hemstad och att vi varit riktigt badass och kört både fyrhjuling och motorcykel, så har jag även blivit tilldelad några livsavgörande besked.

  1. Jag kom in i Coed cheerleadinglaget DC6 (level 6), som motsvarar landslaget!
  2. Jag kom in på Civilingenjör och Lärare till hösten, med inrikting matematik och informations-, kommunikationsteknik.

Det är två helt fantastiska besked! Nu kan jag börja på att planera min höst och kommande år. En stor lättnad!

Cheerleadingen är som ni säkerligen har märkt en av mina största energikällor i detta liv. Att i stort sett hoppa upp från level 1 till level 6 på ett år är nog obeskrivligt! Men det gäller att jag jobbar hårt nu också! Jag har mycket att lära mig. För att bli ordinarie i Team Sweden måste jag lära mig stilla flickis under sommaren och förbättra mina hopp. Det ska jag klara! Har jag klarat detta så klarar jag allt. Finns viljan, finns motivationen, finns glädjen så finns det också ett mål att nå.

Det är en lättnad över att jag kommer att fortsätta mina studier på CL (Civ. i lärare) till hösten. Det finns många fördelar med det programmet som jag inte insåg innan jag började på KTH. Jag tror att det kommer att passa mig perfekt!

Jag ville bara meddela er över hur taggad jag känner mig och samtidigt väldigt stolt över att jag kämpat så fantastiskt bra detta år. Allting har inte gått perfekt, jag har faktiskt inte klarat alla kurser, men det gör inget. Man får sin belöning ändå i slutändan. Man gör det val som är mest tilltalande och ser inte tillbaka på det med ångest. Ångest har jag haft så att jag klarar mig. Nu ska jag leva livet och fortsätta kämpa för att göra framsteg inom det som gör mig lycklig och får mig att må bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Felicia

    Åh du är så duktig, grattis!! När du skriver att du gått från level 1 till level 6 på ett år, menar du att du började med cheerleading för ett år sen, eller började du satsa då? När började du med cheerleading? Jag undrar det eftersom jag själv älskar att dansa och har många drömmar men känns som att jag är för “gammal” och att jag har börjat för sent, har bara dansat ett år. Men att du utvecklats så fort ger mig förhoppningar! :) kram!

    • soelas

      Tack så mycket! Jag har tidigare tränat cheerdans, men började inte med cheerleading förrän förra året, när jag flyttade. Jag är ofta nojig över att jag är för gammal för att hinna komma någon vart inom sporten, men sanningen är den att man är så gammal som man känner sig och man kan hålla på med det så länge kroppen och psyket klarar av det. Har man viljan så tror jag att det alltid är värt att försöka att satsa. Bättre sent än aldrig?
      Jag fyller snart 20 år och en del vet jag är iafl 24 år som tränar cheerleading. Det kan hända mycket på 4 år! 😉
      Vill du så “go for it!”, säger jag 😀 Kramar!

  • mallan

    Åååh ett stort grattis, vad kul 😀 Detta är du sååå värd och du kommer klara det med bravur! Wiiee 😀

    • soelas

      Tack Mallan! Wiih, vad glad jag blir av fina och peppande ord 😀 Nu vill jag bara köra på! tihi

  • Angelica

    Hej!
    Först vill jag säga att din blogg är väldigt inspirerande och hjälper mig mycket då jag själv kämpar med ätstörningar :)

    Jag har en fråga, hur tog dina föräldrar det när de fick reda på att du hade anorexia? Förstod de dig? Har de hjälpt och stöttat dig ?

    Mina föräldrar förstår inte alls känns det som och de blir arga om jag hoppar över något i matschemat. De säger att jag är löjlig som går i behandling om jag inte följer matschemat men jag gör mitt bästa…

    Det känns som om de tycker att ätstörningarna är mitt egna fel, har du känt så någon gång? :)

    Kram!!

    • soelas

      Hej vännen! Tack så mycket för din kommentar! 😀

      Det är svårt för utomstående att förstå sig på sjukdomen. Det är näst intill omöjligt att hitta rätt saker att säga, speciellt eftersom allas ätstörningar är olika. Föräldrar vill sitt barns bästa, men de vet det inte alltid. Man får ha överseende och veta att de bara menar gott, och ibland behövs det faktiskt att man får höra hur sjuk man är eller hur konstigt det är att man äter på det där sättet. Även om det irriterar en vid tillfället så ger det en lite mer perspektiv på sjukdomen. De hade inte reagerat så starkt om det man gjorde var sunt.

      Mina föräldrar förstod så pass långt att det var en sjukdom som det handlade om. Men jag tror att det också är svårt att förstå hur man kan ha tankar som sätter käppar i hjulen för en, och det är inte att bara äta ordentligt.

      När en familjemedlem blir sjuk så påverkas naturligtvis hela familjen. Men jag hoppas verkligen inte att dina föräldrar tycker att detta är ditt egna fel. Vet de att det är en sjukdom så ska de inte klandra dig. Det finns flera anledningar att man blivit sjuk. Det är ingenting man själv har valt!

      Fortsätt att göra DITT bästa, för att DU ska bli frisk!
      Kramar <3

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp