När Ofelia blev sjuk

November 10th, 2015

En gång i tiden fanns det en liten och duktig tjej Ofelia. Uppfattades ofta av vuxna i skolan som en tyst och blyg tjej, men som alltid lämnade in läxorna i tid. Ofelia var sällan ensam på rasterna, men hon kände sig ändå aldrig tillräckligt populär bland vännerna. När Ofelia började komma in i tonåren började mycket kretsa kring utseendet. Hon kände sig inte lika snygg som hennes vänner – varför blev alltid killarna intresserade av dem och inte hon själv?

Det var inget fel på Ofelia, men ändå kände hon sig inte tillräcklig. Hon kände sig ofta en aning utanför även om hon satt mitt i gruppen. Hon kände sig ofta bortvald även om hon aldrig behövde vara ensam. Hon kände inte att hon passade in lika bra som alla andra och förstod inte varför.

Ofelia har sedan några år tillbaka hållit på med lagidrott. Hon har väldigt höga krav på sig själv och vill gärna bli bäst och det ska också gå väldigt snabbt. För det mesta brukar hon också lyckas med det. I alla fall att bli tillräckligt bra för att bli antagen till det mest avancerade laget i den föreningen hon tillhörde. Men där blev hon inte bäst längre. De andra tjejerna i laget hade tränat i sporten mycket längre än vad hon själv hade och det blev svårt att konkurrera med dem. Hon blev satt som reserv på tävlingar och kände sig inte med i laget där de flesta även var några år äldre.

Ofelia var envis. Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte allt visa dem (!) och började träna extra på fritiden.

I och med att Ofelia kom in i puberteten samt att hon tränade började kroppen forma kurvor som killarna tenderade till att uppskatta. Ofelia som tidigare känt sig osynligt bredvid hennes vänner i närheten av killar började utvecklas till en riktig killmagnet. Vilken boost!

Nu tränade Ofelia både för att bli bäst i laget och vinna killarnas uppmärksamhet. Och framåt gick det. Hon blev den som tränade mest på gymmet utav alla i laget. Hon var den som sprang snabbast under uppvärmningsrundan och den som kämpade längst i jägarstolen. Men det som Ofelia blev gladast över var att hon började äntligen tappa lite fett kring buken.

Ofelia har aldrig varit en särskilt stor tjej, men i och med puberteten fick hon lite mer kurvor. Hon försökte under perioder äta mindre, men det resulterade endast i att hon överåt på kvällarna. Det var inte förrän nu som hon verkligen tänkte ta det på allvar och bli “nyttig”. Nu tränade hon som mest och började även äta mindre portioner (för det hade hon läst var bästa sättet att bli av med fett).

I och med en skada kunde Ofelia inte träna fullt ut på några veckor och då slog den henne “då kan jag inte äta så mycket som jag gör nu” och hon började bli hårdare på sig själv över vad hon stoppade i sig. Portionerna minskades, och så småningom även vikten. Hon kände sig snyggare och snyggare. Konditionen blev bättre och bättre. Musklerna blev starkare och starkare. Kommentarerna kring utseendet blev fler och fler. Träningsmängden ökades och ökades, samtidigt som maten minskades och minskades.

Ofelia blev sjukare och sjukare. Till sist var varken lagträningarna eller killar aktuellt. Hon hade fått Anorexia Nervosa och kom till att ägna resten av tonåren med att kämpa emot sjukdomen och för sitt liv. Det var så behovet av att känna sig duglig övergick till något så destruktivt som en ätstörning. All denna träning och svältande gjorde henne varken snyggare eller starkare. Hon har nog aldrig känt sig så äcklig och svag som när ätstörningen tog över.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Världens största studie om Anorexia Nervosa!

October 12th, 2015

Såhär mitt uppe i studieperioderna brukar jag vara allmänt dålig att kolla på nyheterna, eller TV överhuvudtaget. Men shit vad glad jag är att jag slog på SVT2 precis kl 21:23 idag!

På skärmen slog det precis över till ett inslag om ANGI-studien, vilket är världens största studie där det ska studeras de genetiska faktorerna hos Anorexia Nervosa. Det är rätt så fantastiskt att det sker större satsningar på att utöka kunskapen kring denna förödande sjukdom. Dessutom värmer det inombords att media uppmärksammar något så viktigt.

SE VÄRT!

aktuellt angi

Klicka på bilden för att komma till klippet (se 21.23:40)

Tags: , , , , , , , , , ,

Ana hade fel – jag blev inte tjock

September 28th, 2015

Ikväll ska jag berätta en ganska så fantastisk sak för er.

Jag har haft Anorexia Nervosa från och med dess att jag var 17 år tills 21-års ålder. En utav de största kontrollbehoven har varit att inte äta för mycket kalorier, för att en utav de största rädslorna var att gå upp i vikt. Så länge har det funnits en övertygelse inombords att om jag skulle äta utan kontroll skulle jag lägga på mig massvis med vikt.

För cirka tre månader sedan beslutade jag att avsluta min behandling och släppa stora delar av kontrollen. Under den senaste tiden har jag ätit mycket. Vad som är mycket är relativt, men låt mig säga att det är den mängden mat jag för några år sedan aldrig ens skulle kunna tänka mig vore “normalt”. Jag äter frukost, jag äter mina mellanmål, jag äter lunch, middag och ibland även en till middag efter det. Ja, jag tränar, och Gud ska veta att jag äter som det också, även de dagar jag inte tränar. För jag lyssnar på min kropp, är den hungrig, ja då äter jag. Punkt.

Det fantastiska med det hela är att jag har, totalt under dessa tre månader kanske gått upp ca 0,5 kg i vikt. Totalt. Under tre månader. Av att äta som jag vill. Jag har i princip stått stilla i vikt! Av att äta när jag är hungrig, tills jag är mätt (riktigt mätt), av det jag är sugen på. Något som jag för några år sedan inte alls kunde tro var möjligt. Så, vad är hemligheten? Hur kan det ens vara möjligt?

Jo, för när kroppen når sin biologiskt förprogrammerade vikt strävar den efter att bibehålla den. Om jag en kväll äter mer än vad jag exakt förbränt den dagen så kommer kroppen hitta sätt att hantera det tillfälligt ökade energiintaget. Desamma gäller om jag en dag äter för lite så kommer jag inte att på en gång tappa i vikt. Kroppen kommer anpassa sin hunger och mättnad utefter huruvida energibehovet tillfredsställs tidigare. Med andra ord, allt jämnar ut sig i det långa loppet.

Rädslan för att inte kunna äta mig ordentligt mätt utan att tro att jag skulle bli tjock.

=

MOTBEVISAD

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

“solen skiner inte alltid på toppen av berget”

September 22nd, 2015

Jag ska vara ärlig med er.

Det kommer kännas konstigt, att inte längre ha en behandling att gå till. Det kommer kännas ovant, att inte längre känna dig tvungen att gå upp i vikt. Du kommer bli chockad, över att det inte längre känns ångestfullt att äta. Och det kommer vara svårt att tro, att man någonsin varit sjuk.

Det kommer även tillfällen när du längtar tillbaka. Det kommer finnas dagar du inte vet vem du är. Du kommer att bli triggad till att bjuda in ätstörningen i ditt liv igen. Och du kommer tro att det skulle få dig att må bättre.

Men du kommer också till att kunna påminna dig själv om varför du lämnat sjukdomen bakom dig. Du kommer kunna vara stark nog att stå emot. För du kommer veta att livet inte är bättre med Ana, och att du är mycket gladare som frisk.

Det känns viktigt för er alla att veta att solen skiner inte alltid på toppen av berget. Och även Gud har sina tvivelaktigheter. Det som skiljer sommar från vinter är att man vet att efter natten kommer dagens ljus att återigen skina och man kan kliva upp ur sängen med värme inombords. När hettan blir som värst kanske man längtar efter vinterns kyla, men det vi egentligen behöver är att ta oss ett svalkande bad i sjön så kommer vi återigen uppskatta de strålar som värmer vår kropp.

Jag skulle inte vilja leva ett liv utan toppar och dalar. Motgångar är det som gör oss starkare och funderingar utvecklar medvetandet. Det är okej att tvivla, men i tilltron om att man i slutändan landar i det som gynnar en i längden.

Tags: , , , , , , , ,

Jag ser dig

September 19th, 2015

Jag ser…
…den där kroppen har minimalt med underhudsfett. Den kommer bryta ned musklerna i försök att få energi till att klara av den fysiska ansträngningen den tvingas till att utsättas för. Hälsosam träning? Knappast!

Jag förstår…
…att du vill så gärna vara här. Att du vill sätta dig i träningsmaskinerna och förbränna allt du kan innan huvudet börjar kännas svimfärdig. Du ser kanske inte själv hur du misshandlar din kropp. Du kanske är så inne i de sjuka tankarna att du inte förstår hur undernärd den faktiskt är. Träning kommer inte få den att må bättre.

Jag uppmärksammar…
…för att jag ser… för att jag förstår.

Jag tänker inte vara den del av omgivningen som blundar för sjukdomen. Självklart går det inte att hjälpa alla, men om jag kan hjälpa någon, eller i alla fall reservera mig emot att jag tycker det är okej, så har jag tagit mitt ansvar. 

Tyvärr syns det inte på alla hur de mår kroppsligt eller själsligt, men på vissa är det faktiskt rätt så uppenbart. Jag tänker inte vara en polis inne på träningsanläggningarna som avgör om någon annan verkar vara i tillräckligt bra hälsoskick för att tillåtas vistas där – det är verkligen inte min uppgift. Men däremot om mitt hjärta hoppar till när jag får syn på någon så pass underviktig att det uppenbarligen inte kan vara hälsosamt för personen i fråga att delta i det intensiva träningspasset som väntas – då vill jag inte bara blunda för situationen. Jag tänker inte ställa mig i samma träningssal som någon med någon som uppenbarligen snarare kommer skada fysik än stärka den.

Det har nu hänt mig två gånger att jag faktiskt sagt till i receptionen på gymmet att jag anser att en viss person är alldeles för mager för att genomföra den träningen som de verkar gett sig in på. Till skillnad från många andra gymkedjor har faktiskt SATS en ätstörningspolicy vilket jag tycker är beundransvärt och ställer mig bakom i alla lägen. Jag önskar att fler träningsanläggningar kunde ta till sig detta ansvar, för tyvärr är det allt för många som blundar för problematiken fast än den står mitt framför ögonen på en. Jag tänker ta mitt ansvar, och åtminstone uppmärksamma det jag ser. För jag önskar att någon hade kunnat göra samma sak för mig.

Det har varit mödan värt

September 18th, 2015

Vet ni?

Jag är väldigt tacksam över att få uppleva den ohälsa jag hittills har, och även mer därefter. Dessa upplevelser har hjälpt mig skapa en mer klarsynt förståelse över vad det verkligen innebär. Det gör att jag nu kan urskilja ohälsa från hälsa inte minst hos mig själv men även i min omgivning. Visst har det varit jobbigt på vägen och jag förväntar mig även motgångar i framtiden, men på något höger eller vänster känner jag en enorm tacksamhet för att jag faktiskt fått och får uppleva det. Lärdomarna, insikterna och erfarenheterna som ges utav dessa tuffa perioder känns i längden som en belöning på den mödan man behövt lägga ned för att ta sig igenom det. Jag skulle inte vilja vara någon annan person än den jag är idag, och jag ser fram emot att följa min egen personlig utveckling genom livets fram- och motgångar.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min träning – del 1

September 13th, 2015

Jag vet att många av er läsare säkerligen är nyfiken på hur jag förhåller mig till träning nu när jag upplever mig som frisk från anorexian och ätstörningar. Tyvärr är det i många fall ett känsligt ämne och det finns risk att flera kan anse det som triggande med för ingående detaljer, och det är heller ingenting som jag anser är nödvändigt att förmedla. Mitt mål med träningen är att göra det för att det är kul och för att jag mår bra av det, sedan är det alltid en balansgång mellan lagom, för mycket och för lite. Men träning handlar om så mycket mer än enbart träningsmängden. Det handlar om varför?, när?, hur? och sedan även självklart hur mycket?

Mina svar:

Varför?
För att det gör mig till en lyckligare person.

När?
När jag känner för det, både fysiskt och psykiskt, samt när det passar in i schemat.

Hur?
Olika. Som det lämpar sig i stunden. Högintensivt till funktionellt eller enbart styrketräning. Ibland testar jag även på något nytt!

Hur mycket?
Tillräckligt ofta för att jag ska tillfredsställa min psykiska hälsa, och med tillräcklig vila för att det ska gynna min fysiska hälsa.

Jag kommer förhoppningsvis aldrig att skämmas över hur jag tränar. Ja, jag tränar rätt så mycket i jämförelse med normen, men jag vet varför jag gör det – för att det får mig att må bra, och det är ingenting jag känner att jag behöver undanhålla. Skäms man över hur mycket man tränar är det med största sannolikhet pga att man innerst inne vet att det är för mycket (eller för lite) än vad som är bra för sitt eget bästa.

Framöver kommer ett stort fokus hamna på just träning i syfte att bevisa möjligheten att vara träningsintresserad trots ätstörningar i bagaget. För träning är inte något dåligt i sig, det handlar helt enkelt om vad man gör det till: ett måste, ett tvång och kompensatoriskt/ångestdämpande medel ELLER något kul, självförverkligande, stärkande och HÄLSOSAMT intresse.

Tags: , , , , , ,

Viktstabilitet

September 9th, 2015

Vill bara klargöra en sak från mitt senaste inlägg där jag skrev att “Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram […]“. Det var den lilla slängen av ätstörning som fortfarande finns kvar som skapade en liten oro, men som den kämpande sidan av mig ville finna acceptans för istället “[…]med det får det la ha varit värt 😉 […]“.

Verkligheten ser dock sålunda ut att mer ätande och inget som helst tränande under fyra dagar resulterade i ingen som helst viktförändring – är det inte fantastiskt hur en hälsosam kropp alltid strävar efter sin jämvikt och håller hårt i balansen?

Jag har legat viktstabil (+/- 0,5 kg) under flera månaders tid nu, utan att äta enligt något matschema och trots att jag tränar utan förutbestämda begränsningar. Kanske går det ändå att förstå att några dagars förändringar inte kommer att leda till drastiska resultat. 

Det är förmodligen fler än mig som åker på en höstförkylning denna årstid. Med mina erfarenheter i ryggsäcken vill jag understryka det som många redan påstår att våga vila. Man tror gärna att man är superman och kan bli frisk genom att köra på som vanligt, men risken är enormt stor att man tvungen att vara sängliggandes ännu längre bara för att man otåligt nog inte kunde lyssna på kroppens första signaler på sjukhets-symptom. Så återigen våga vila annars kommer vägen tillbaka bli betydligt längre. Du kommer inte bli tjock på några dagar.

Tags: , , , , , , , ,

Att övervinna ångesten och återigen njuta av livet

September 6th, 2015

Somliga ätstörda tankar började poppa upp i huvudet. Det kändes inte helt friskt. Varför de kom tillbaka nu var svårt att placera fingret på, men istället för att bli förtvivlad uppstod det en nyfikenhet kring situationen. Vad var orsaken? Och vad kan göras för att åtgärda det? 

En dag eller två passerade med en gnutta ångest i kroppen innan det vände – för det  vände faktiskt! Inte av sig självt, utan av den tankekraft som finns inombords. Beslutet var rätt så enkelt när det väl kom till kritan. Må dåligt eller må bra?

Jag bestämde mig för att det är mycket viktigare för mig att må bra än att kontrollera vikten (eller dylikt). När man bestämt sig för att kroppen får se ur hur den vill och istället väljer att äta och göra saker som du faktiskt vill så släpper den. Det finns inte längre någonting att ha ångest över (iaf inte i detta sammanhang). Efter att ha tagit det beslutet kan man lyfta hakan stolt och känna sig awesome. Det är att bekämpa ätstörningen – det är vad det handlar om att bli frisk.

#happygirl 😊✨

A photo posted by soelas (@soelas1) on

Jag kom nyligen hem från en fantastisk tredagarsvisit i Göteborgstrakten. Trots förkylning, ingen träning och massvis med god mat har jag kunnat njuta av tillvaron i allra högsta grad. Detta fick bli en “mini-semester” och en paus från studierna. Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram med det får det la ha varit värt 😉 #HÄLSOSAMT !

Tags: , , , , , , , , , ,

“Jag bryr mig om att må bra”

July 19th, 2015

“[…] hur det går för dig nu med allt? Tänker du fortfarande på kcal och hur ser du på din kropp nu? Tror du man kan bli 100% frisk? […]”
– Linda

Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick dessa frågor just nu. Det hände mig här om dagen. Att jag började vilja. Vilja gå upp i vikt. Eller nödvändigtvis handlade det inte om vikten. Utan jag tyckte att jag var för smal. På både armar och ben. Så nu är jag inte rädd. Inte alls rädd att äta som jag vill. Jag äter mig mätt och belåten. Jag känner mig fri.

Det handlar inte om att jag ska försöka proppa i mig mer mat än jag orkar för att lägga på mig, utan att helt enkelt släppa taget med ett ordentligt matintag som mål och se vart det leder mig. Jag lämnar över det till kroppen att bestämma. Jag vill att den ska må bra. Kanske går jag inte upp något, men får mer energi – och då är ju det bra. Kanske går jag upp lite utan att märka av det – och då är ju det också bra. För jag vill inte längre bry mig om att vara liten. Det fyller ingen gynnsam funktion i mitt liv. Jag bryr mig om att må bra!

Enda sedan jag avslutade min behandling har jag mindre brytt mig om hur mycket jag äter. Jag äter när jag är hungrig och det jag är sugen på och åh så skönt det är att inte vara rädd för att äta lite “för mycket”. Hellre det än att jag bryter ned musklerna som jag ändå försöker bygga upp. Och jag har fattat så mycket som att en liten skillnad i energiintaget sällan förändrar vikten, utan det förändrar energinivåerna i första hand.

Hade du frågat mig för några veckor sedan om man kan bli 100% frisk så hade mitt svar varit övervägande “nej”, i alla fall att jag inte tror att jag skulle kunna bli det. Men nu förstår jag att det handlar om vilket mål man har för sig själv. Är målet att förbli liten och smal, äta restriktivt, ständigt prioritera träning framför andra sociala aktiviteter eller att ha kvar kontrollen över matintaget så “nej”. Men lyckas man göra de förändringar i sin livsstil som hjälper en att värdera andra saker är sin kropp, vikt och ätande så blir mitt svar idag “ja”. Ja, jag tror att det går att bli helt frisk från ätstörningar. Jag tror det eftersom jag känner att jag är på väg dit just nu. Men jag tror också att det är lätt att falla tillbaka om man inte ser efter sig själv ordentligt.

Jag tror att man behöver ta lite distans ibland från de saker som tenderar till att trigga igång ätstört beteende. Ibland är det oftast en ambivalent situation eftersom det ofta är saker vi inte gärna släpper taget om. Kanske är det inte rätt stund att släppa taget om dessa saker, kanske är man inte redo just idag, och ibland är det faktiskt okej. Det är okej att inte bli helt frisk här och nu, men jag tror att det är viktigt att bära med sig att det kommer komma en tid som man blir redo att gå vidare. Och när den tiden kommer – omfamna den och låt den använda sin kraft för att lyfta dig till nya höjder. Längta efter förändringen och var nyfiken på framtiden. Den för mycket gott med sig, vi kan bara inte känna den vid ännu. Vi måste låta tiden göra sitt och lita på att allt kommer att bli precis som det ska i slutändan. :) Det kommer att bli bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp