I choose life

July 12th, 2016

Hej alla kära,

Det känns på tiden att göra en uppdatering här.

För fem år sedan var min viktnedgång i full rulle. Runt 10 kg tappade jag mellan våren och hösten, och sedan ytterligare enstaka kilogram till min bottenvikt. För ungefär fem år sedan började jag passera den vikt jag stabilt ligger på idag. Jag tappade kontrollen och det handlade inte längre om att jag ville bli smalare för att se snyggare ut. Jag blev sjuk i anorexia, och mer om den sjukdomen kan ni läsa på bloggen.

När jag läste om och fick höra om att vägen tillbaka kommer att bli lång trodde jag inte på det. Ett långt tag gick jag och själv trodde att det bara var att börja äta mycket igen, bara jag ville… Så var inte fallet. Anas tankar blev djupt inpräntade och att gå emot dom lämnade en med en enorm ångest som i sin tur lockade fram ännu sjukare beteenden.

På den här bloggen har ni kunnat följa med mig genom min resa från och med då jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Många gånger har jag berättat för er om hur mycket mer glädje jag känner och hur mycket friskare jag upplever mig vara, för att senare i efterhand göra tillbaka blickar och kunna identifiera kvarliggande sjuka beteenden. Jag har aldrig ljugit för er. Likt som många andra ting i livet behöver man ibland gå igenom vissa saker flera gånger för att verkligen lära sig i det långa loppet. Att förändra sina tankemönster och sitt beteende sker inte över en dag, men däremot kan man under en dag ha förändrade tankemönster och beteenden. Det är vad jag har valt att fokusera på; de perioder som fått mig att känna mig stark och levande.

Att ha varit sjuk i ätstörningar gör det också svårt ibland att skilja på om det är sjukdomen som får en att må dåligt, eller om det är andra faktorer som lockar fram sjukt beteende för att man mår dåligt.

Jag gick ett år i behandling på SCÄ för något år sedan, medan jag i efterhand förstår att det egentligen rörde sig om utbrändhet och en skadad relation med min partner. I en sådan period blir det lätt att tappa sig själv, och att återgå till sjukdomen.

Om jag idag tillämpar sjuka beteenden så bottnar det sig oftast i någon form av osäkerhet. Oftast gör jag det mer eller mindre medvetet. I stunden kan jag ta beslutet att det är okej, det är okej en gång att kräkas när jag proppat i mig godis tills jag blivit illamående. Det är okej i en stressig eller känslomässig period i livet att isolera mig lite extra och lägga stort fokus på mina träningsresultat. Det är heller inte hela världen om jag i någon period känner att jag vill räkna kalorier för att jag känner mig osäker över hur mycket jag äter. Jag dör inte. Jag faller inte tillbaka i skiten för gott. Det jag gör är att jag tillämpar gammalt beteende som varit metoder för att hantera jobbiga känslor. Det är definitivt inte de bästa metoderna, men det är inte alltid vi har kapaciteten att välja de bästa utvägarna. Det varje varje dag som man orkar ta itu med motgångar. Framför allt, är inte ätstörningen (för mig) längre ett sådant stort problem att det alltid är värt att prioritera. Det finns andra saker i livet som påverkar mig och mitt välmående i betydligt större utsträckning.

Är jag frisk nu? Mitt svar blir att det är relativt. För varje år som går ser jag mig själv som friskare och att identifiera mig som sjuk i ätstörningar känns ganska långt bort. Däremot har jag varit det och det har självklart påverkat min livsstil idag. Jag tycker hälsofrågor är oerhört viktiga, jag älskar verkligen att träna (det är jag-tid), jag tycker det är intressant med hur mat påverkar oss och jag förstår att det är en själv som måste ta tag i sina problem – ingen annan kan göra förändringarna åt dig. Och nu när vi ändå kom in på det, skulle du vilja att någon annan gjorde det? Jag är hellre stolt själv över det jag åstadkommit på egen hand. Det stärker mig!

Så fem år senare.. Jag har fått erfarit en hel del. Gått från sjuk i anorexia, till utbrändhet, till funderingar om att vara bipolär eller bara fullständigt knäpp i huvudet, till att i slutändan inse att jag är fan en helt jävla normal människa och jag väljer själv hur jag ska leva.

Varje gång jag kommer på mig själv automatiskt göra friska val infinner sig någon form av stolthet. Jag gör det för att det känns så självklart, för att det är det jag vill i stunden, inte vad jag borde utan vad jag vill.. och helt utan ångest – bara ren och skär stolthet. Ja, det är så jag väljer att leva.

I choose life.

Kramar,
Soelas

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Online-utbildning för ökad kroppsacceptans

January 15th, 2016

På Karolinska Institutet genomför de ett projekt där tjejer i åldrarna 15-20 kan delta i en internetbaserad utbildning med målsättning att öka acceptansen för kroppen och må bättre oavsett hur man ser ut. Tidigare har detta visat sig ge goda resultat och minskat antalet som får en framtida ätstörning (läs mer om projektet här).

Om du är tjej i åldrarna 15-20 skulle jag uppmuntra er till att ta chansen och delta i utbildningen (klicka här). Det är alltså ingen behandling i sig, men jag tror att utbildningen kan vara väldigt givande och om inte annat en erfarenhet. Tyvärr har jag själv inte åldern inne längre för att delta, men skulle absolut ha tagit chansen annars! Hoppas att fler känner sig manade till att greppa tag i möjligheter som denna.

 

 

Tags: , , , , , , ,

Världens största studie om Anorexia Nervosa!

October 12th, 2015

Såhär mitt uppe i studieperioderna brukar jag vara allmänt dålig att kolla på nyheterna, eller TV överhuvudtaget. Men shit vad glad jag är att jag slog på SVT2 precis kl 21:23 idag!

På skärmen slog det precis över till ett inslag om ANGI-studien, vilket är världens största studie där det ska studeras de genetiska faktorerna hos Anorexia Nervosa. Det är rätt så fantastiskt att det sker större satsningar på att utöka kunskapen kring denna förödande sjukdom. Dessutom värmer det inombords att media uppmärksammar något så viktigt.

SE VÄRT!

aktuellt angi

Klicka på bilden för att komma till klippet (se 21.23:40)

Tags: , , , , , , , , , ,

Jag ser dig

September 19th, 2015

Jag ser…
…den där kroppen har minimalt med underhudsfett. Den kommer bryta ned musklerna i försök att få energi till att klara av den fysiska ansträngningen den tvingas till att utsättas för. Hälsosam träning? Knappast!

Jag förstår…
…att du vill så gärna vara här. Att du vill sätta dig i träningsmaskinerna och förbränna allt du kan innan huvudet börjar kännas svimfärdig. Du ser kanske inte själv hur du misshandlar din kropp. Du kanske är så inne i de sjuka tankarna att du inte förstår hur undernärd den faktiskt är. Träning kommer inte få den att må bättre.

Jag uppmärksammar…
…för att jag ser… för att jag förstår.

Jag tänker inte vara den del av omgivningen som blundar för sjukdomen. Självklart går det inte att hjälpa alla, men om jag kan hjälpa någon, eller i alla fall reservera mig emot att jag tycker det är okej, så har jag tagit mitt ansvar. 

Tyvärr syns det inte på alla hur de mår kroppsligt eller själsligt, men på vissa är det faktiskt rätt så uppenbart. Jag tänker inte vara en polis inne på träningsanläggningarna som avgör om någon annan verkar vara i tillräckligt bra hälsoskick för att tillåtas vistas där – det är verkligen inte min uppgift. Men däremot om mitt hjärta hoppar till när jag får syn på någon så pass underviktig att det uppenbarligen inte kan vara hälsosamt för personen i fråga att delta i det intensiva träningspasset som väntas – då vill jag inte bara blunda för situationen. Jag tänker inte ställa mig i samma träningssal som någon med någon som uppenbarligen snarare kommer skada fysik än stärka den.

Det har nu hänt mig två gånger att jag faktiskt sagt till i receptionen på gymmet att jag anser att en viss person är alldeles för mager för att genomföra den träningen som de verkar gett sig in på. Till skillnad från många andra gymkedjor har faktiskt SATS en ätstörningspolicy vilket jag tycker är beundransvärt och ställer mig bakom i alla lägen. Jag önskar att fler träningsanläggningar kunde ta till sig detta ansvar, för tyvärr är det allt för många som blundar för problematiken fast än den står mitt framför ögonen på en. Jag tänker ta mitt ansvar, och åtminstone uppmärksamma det jag ser. För jag önskar att någon hade kunnat göra samma sak för mig.

Det stora framsteget – att verkligen känna sig frisk

August 30th, 2015

Tidigare i veckan avslutades min behandling på SCÄ rent officiellt och det kunde inte kännas mer rätt. Inte hade jag trott för några månader sedan att jag någonsin skulle kunna känna mig frisk, men under den här sommaren har jag genomgått en förvandling. Det jag har gjort är egentligen inte så mycket mer komplicerat än att jag skitit i sådant fått mig må dåligt och fokuserat på det som fått mig att må bra. Det krävs ingen större magi än sålunda.

Jag har kommit underfund med vad som egentligen betyder någonting i livet och valt att börja prioritera dessa saker mer. Det jag vet nu om mig själv, andra, sjukdomen och livet visste jag inte för ett år sedan. Trots att det senaste året varit ett helvete (utan att jag riktigt förstått hur dåligt jag mått förrän nu) är jag enorm tacksam över de erfarenheter och insikter som förmedlats. Jag skulle inte vara den starka, självsäkra och accepterande person jag är idag om det inte vore för alla föregångna upplevelser.

Det är en konstig känsla, men samtidigt rätt så familjär, och framför allt fantastisk (!), att jag tycker verkligen om mig själv.

WIN_20150830_094729red

 

Tänk dig vakna på morgonen och känna dig awesome. Du kanske känner dig en aning stressad över saker som behövs tas itu med, men inners inne känna ett lugn över att du är nöjd med ditt liv. Det må inte vara perfekt, men det är bra. Du har bra människor runt omkring dig, du mår bra och du har saker att se fram emot i framtiden. 

Tänk dig att du inte vet vad du vill ha till frukost, eller om du ens är sugen på något, men i princip automatiskt fixar i ordning den där gröten som du äter de flesta morgnar och sedan äter tills du är mätt och belåten. Maten är inte längre siffror på kalorier som behöver beräknas, utan mat är någonting som är gott och du äter för att känna dig mätt och belåten i kropp och sinne. 

Tänk dig att saker och ting skiter sig ibland, men fortsätter man framåt så kommer andra saker och lyfter en upp. Du har alltid ett val. Vi kan faktiskt välja våra tankar, påverka vårt beteende och sålunda förändra vår situation. Vi har enormt mycket frihet i våra liv – det gäller vara att inse och ta tillvara på den. 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

När behandlingen inte hjälper

July 14th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som upplevt sig felbehandlad inom vården, och jag kan förstå dem! Jag har själv stött på en handfull läkare, sköterskor m.m. som saknat förståelse och kunskap om min sjukdom. Och så kan det ju vara, alla behöver inte kunna allt, och speciellt psykiska sjukdomar måste vara extremt svåra att förstå sig på. Har man inte den kunskapen som patienten efterfrågar tycker jag att det ligger i behandlarens ansvar att hänvisa en vidare till någon som är mer specialiserad på just det området. Annars riskerar man att ge, just det som så många uppfattat sig få: fel vård.

Även inom specialenheter är det viktigt att vara uppmärksam på om patienten får rätt bemötande. Självklart ligger det även i patientens ansvar att säga till om man känner sig felbehandlad. Jag anser att det därefter ligger i vårdens ansvar att erbjuda alternativ.

Sedan är det nog ohållbart i längden att byta så fort det inte känns bra. Det är inte lätt att gå i en behandling och man kommer inte alltid gilla det som läkarna säger. Medicin är inte roligt att ta i alla dess olika former och man kommer inte alltid att bli förstådd. Ibland behöver man försöka en period innan man inser om det är rätt eller inte. Ibland kan det bara ha varit något missförstånd som legat till grund, medan man ibland inser på en gång att personkemin inte klickar.

Jag hyser medkänsla för de som upplever sig inte bli bemötta på rätt sätt, samtidigt som jag har förståelse över hur svårt det måste vara för de som ska hjälpa. Ni kanske själv kan känna att det är svårt att veta hur man ska trösta kompisen på “rätt” sätt? Men ändå förväntar man att ens vänner ska känna en så pass bra att de inte säger “fel” saker. Vi alla är bara människor med olika tolkningar och uppfattningar om situationer. Vi är inte tankeläsare, och tur är väl det. Ingen ska behöva klandras för att inte besitta förmågan att hjälpa, utan då får man istället söka den hjälpen på annat håll.

Med detta sagt, kan jag nu meddela er alla att jag för en tid sedan valt att avsluta min behandling på SCÄ. Den hjälp de erbjöd mig var inte den jag behövde. Kanske beror det på att min behandlare inte var kompetent nog att hjälpa mig eller så låg inte mitt problem i just det hon hade kompetens i. Om och om igen kunde jag säga “maten är inte problemet” och menat att det är bakomliggande faktorer som jag behövde komma till rätta med. Jag insåg att det var ingenting hon kunde hjälpa mig med, utan det var någonting jag behövde arbeta med på egen hand.

Tags: , , , , , ,

Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

7 av 8 – check!

January 28th, 2015

Den här veckan tillbringar jag min näst-sista vecka på Idun behandlingen på SCÄ.

”Du känns så sjukt mycket stabilare än mig!”

Var det en annan tjej i gruppen som sa till mig här om dagen. Och nog kan hon ha rätt. Jag tänker inte lägga mig i hur frisk den personen har blivit, men däremot kan jag erkänna att jag upplever själv att jag i princip är färdig här.

”Det går inte att bli för frisk!”

Är någonting som jag har sagt de senaste veckorna. Det går alltid att arbeta på sig själv och att må bättre, men tanken är att komma så pass långt i behandlingen att det resterande arbetet kan genomföras på egen hand. Målet är att bli så pass stabil och säker i sig själv att man inte behöver ett lika stort stöd längre.

Efter dessa åtta behandlingsveckor som Idun erbjuder har man 10 uppföljningssamtal med sin behandlare. Detta innebär att man slutar inte helt behandlingen efter dessa åtta veckor.

Jag vet att jag inte är 100% frisk, men från i höstas har jag återigen lyckats finna min stabilitet och kan stå med fötterna på jorden. Jag känner mig redo och taggad på livet! Mycket är tack vare sjukskrivningen men framför allt är det tack vare de förändringar jag har gjort sedan dess. Jag tror helhjärtat på att förändringar kan skapa ny energi i livet. Det är i alla fall den inverkan som det verkar ha på mig. Nu är jag redo och taggad på att köra på i mitt nya spår i livet! Dags att skriva nästa kapitel!

Tags: , , , , , , ,

Att tänka på kring julmaten

December 15th, 2014

Nu börjar vi närma oss högtidernas högtider (julafton och nyår). Det kan för många upplevas väldigt ångestfullt med all mat/drickande som kan bjudas på, så till er tänkte jag dela med mig av dessa riktlinjer som jag fått ifrån SCÄ. Hoppas att kan underlätta en aning och vara ett stöd för att kunna njuta av högtidsfirandet. :)

IMG_3432red

Tags: , , , , , , , , ,

Vad är viktigast just nu – bli färdig med skolan eller bli frisk?

November 30th, 2014

Hej! Jag ska börja på enheten Iris (scä) imorgon pga ett ganska grovt återfall. Går just nu i ettan på gymnasiet men måste ju lägga skolan åt sidan för behandlingen, precis som du! Vet ju att det löser sig men det är självklart jobbigt att missa skolan, att vara så annorlunda liksom… Nu när det gått en tid, har du några tips på hur man verkligen tar vara på tiden och inte gå och oroa sig? känns som det kommer bli ännu jobbigare när jag bryter svälten och kan tänka klart, som att jag kommer känna mig lat för att jag inte går i skolan då. Hur tänker du? hur stor roll spelar skolan? kram!
– Anonym

Hej vännen! Vad bra för dig att du ska få hjälp med att återhämta dig. Det är säkerligen mer än nödvändigt att ta en paus från skolan ett tag, för att jobba på sig själv och sedan ta sig ann det när man samlat mer kraft och energi till det. :)

Jag förstår att det känns jobbigt att veta att man behöver skjuta på sin utbilning, men det är inte så att din anledning är att du festat för mycket eller bara skitit i att gå dit. Du har en sjukdom som gör att skolan blir svår att handskas med just nu. Hade du fått cancer eller någon annan mer fysisk sjukdom hade skammen över att skjuta på skolan inte alls varit lika stor – det är bara denna psykiska sjukdom som vill ställa till det för en. Du är sjuk och behöver gå i behandling just nu, och det är någonting bra! Tänk hur många det är som skjuter på sin skolgång genom att de sitter hemma och spelar datorspel, är ute och festar för mycket med kompisar, drar ut och reser eller kanske jobbar i några år. Sedan finns det ett antal personer som inte gör något annat än att ligga hemma och aldrig fullföljer sin utbildning, kanske för att de aldrig tog de chanser som fanns till behandling en gång i tiden.

Jag vill inte skrämmas eller tvinga någon till att skjuta på sin skolgång, det är klart skönare att få bli fädig så fort som möjligt, men det är inte värt det alla gånger. Ibland behöver man skaffa sig själv lite bredare perspektiv på tillvaron. Livet är långt men en ätstörning kan lätt korta ned det. Och här sitter vi och nojar över att välja en chans till tillfrisknande och förskjuten skolgång. Det blir ju nästan lite löjligt att tro att ett år av hela ens liv ska vara så viktigt. Kanske kan det ske många saker under ett år som kan vara viktigt för en i längden, men att gå i skolan kommer i princip vara lika viktigt nu som om ett eller tre år. Det har inte sådan stora negativa följder som det kan ha att inte bli friskare från sin sjukdom.

Jag vill även påpeka att det handlar inte riktigt om att kasta bort ett år av lärdom, för det man lär sig av att gå i behandling och jobba med sig själv kan till och med vara mer givande än att lära sig derivera eller alla politiska partier i riksdagen. Nu är sådan kunskap också nödvändig på många håll och kanter, men det är inte ens jämförbart med den kunskap som man få när man jobbar med att bli fri sin ätstörning och psyksiska problem. Det är snarare så att man unnar sig själv ett år med kunskapsinsamlande än kastar bort ett.

Att man känner sig “lat” över att inte plugga/jobba eller dylikt kommer man säkert att göra. Det är ju ett vanligt drag hos anorexin att man hela tiden ska vara “duktig” och effektiv. Jag tror att om man ger sig själv chansen att bemöta de känslorna så kommer man också kunna vänja sig med tanken att ta det lugnt. Jag personligen har verkligen lärt mig uppskatta att bara ta det lugnt, för nu inser jag nödvändigheten med det. Dessutom vänjer sig kroppen rätt så snabbt med förändrande rutiner. Jag trodde att jag skulle få det jätte långtråkigt och bli rastlös, men jag känner mig fortfarande väldigt upptagen och tiden försvinner. Det finns alltid någonting att göra, det svåra är inte att vara upptagen, det svåra är hitta tid till att inte göra ett skit! 😉 Någonting som absolut är nödvändigt att lära sig!

Sammanfattningsvis: Det spelar inte alls någon större roll om man behöver skjuta på skolan ett år. Självklart känns det jobbigt, för man vill ju liksom, men man vill väl bli frisk också och då behöver man ibland göra ett val, och sedan jobba med att acceptera det. Jag tror att det går att vänja sig med allt. :)

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp