Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Juli 2012 – kampen för framtiden

July 2nd, 2013

Det var sommar. Det var nu eller aldrig. Framtidsbesked väntade. Vart skulle jag hamna? Vad skulle det bli av mig? Anorexin behövdes bekämpa och jag sökte motivationen.

Hos mina föräldrar fanns det inget stöd för framtidenDe kunde inte tro att jag skulle klara av att bosätta mig i en annan stad. Deras fruktan över att ätstörningen skulle få all kontroll stod i vägen för deras stöd. Jag fick kämpa mot mina föräldrars tro och mot ätstörningens vilja för att faktiskt få fortsätta leva. En tanke i mitt huvud nu: jäklar anamma!

Den här månaden lärde jag mig att resonera logiskt. Bland annat skrev jag att “Jag hittar tillbaka” och det jag skrev där är mycket sant. Dock skulle jag inte påstå att det handlar om att “hitta tillbaka” utan att finna vägen framåt.

Tjejen på bilden mådde bättre, och jag tycker faktiskt att jag var snygg! Även om jag var mager.

Jag satte upp Mål att kämpa för och nu i efterhand inser jag att jag faktiskt, faktiskt, uppfyllde dom! Juli månad blev månaden med många framsteg i matväg:

Och massa fler därtill.

Det var nog den månad som jag kämpade på mer än någonsin med ätstörningen. Jag fick delvis tillbaka mensen, och även delar av livet. Livet är dramatiskt och jag började äntligen få tillbaka energin till att hantera och njuta utav det. Den här månaden reste jag med min pojkvän till Göteborg, vilken blev en enorm utmaning för maten. Det var mycket ångest, men det kan jag inte vara annat än tacksam över i efterhand. Det gjorde mig starkare!

Tänk hur en viss tid kan påverka resten av ditt liv. Hade jag inte kämpat så som jag gjorde denna månad hade jag med största sannolikhet inte suttit där jag gör idag. Min motivation till att klara av att plugga och flytta hemifrån och med stöd av min dåvarande pojkvän gjorde att jag tog mig igenom det. All tacksamhet till resan jag gjorde juli månad 2012.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Hemmet hos föräldrarna

June 11th, 2013

Nu har jag varit hemma hos mina föräldrar i nästan två dagar. Det är alltid blandade känslor över att återvända hem hit. Det är näst intill omöjligt att inte påverkas av miljön och påminnas av de beteenden som kallade. En passiv dag på hemma plan var en dag fylld med ätstörningstankar. Allt för att äta tillräckligt men ändå ligga i underkant. Klockan var viktig – inte oftare än var tredje timme så vida hungern inte var outhärdlig. Måltider tillsammans med andra var som att lösa rubikskub. Varje blick på min tallrik var hotfull och jag lade mer uppmärksamhet på hur de andra åt än att fokusera på att njuta av min egen mat. Här satt jag förra sommaren och kämpade för att få till ordentliga måltider, samtidigt som jag motarbetade och ville kompensera var enda kalori.

Tankarna kommer lätt tillbaka till en. Man identifierar sig med det beteendet. Dock finns det en stor skillnad mellan då och nu. Idag mår jag bättre. Jag vet att jag kan äta mat utan att gå upp i vikt. Ätstörningen har inte samma makt över mig. Idag väljer jag själv. Min måltid är min måltid och den äter jag som jag vill ha den. Hur andra äter är upp till dem. Här sitter jag idag och tränar för att det är kul och sedan äter en middag större än normalt.

IMG_0001

Farsan grillade lax. LYX!

IMG_0003

Med gräddsås. Fast fisksåsen som morsan åt av var godare så jag tog mer sådant efter jag ätit upp denna såsklick.

IMG_0005

En rejäl portion på en rejäl tallrik. Dessutom åt jag en hel grillad chorizo efteråt – bara för att det var gott!

 

När man tänker tillbaka på hur långt man har kommit och jämför hur man mår – vill man verkligen tillbaka dit? Det är så konstigt att det fortfarande kan finnas en vilja som vill dra ned på maten, som vill bli smalare trots att man upptäckt hur mycket mer värdigt ett ätstörningsfritt liv är.

Tags: , , , ,

Maj 2012 – vår och framsteg

May 16th, 2013

Vår, värme och ljusare tillvaro. I maj månad förra året började jag ärligt kämpa med att göra framsteg. Jag började känna glädje i omgivningen. Det var mycket plugg, sådant som stressade och stärkte anorexin, men till sist kom de goda resultaten. Jag började även hitta lite motivation igen, efter en tid med ångest.

Jag ville inte se ut som en liten flicka. Det var dags att växa upp!

Band annat började jag kämpa för att sluta räkna kalorier på datorn. De uppskattades dock i huvudet, men det är någonting som tar tid att bli av med. Jag ökade även på maten, och började prova lite nytt. Det kröp i en. Oron var enorm. Viktuppgång? Helt jäkla otroligt tyckte jag att det var när vikten inte gick upp ett endaste gram. Nu i efterhand ser jag ju att det jag då ansåg vara normala portioner, egentligen var ganska små. Frukosten var däremot alltid bra!

 

I början av maj nådde jag även mitt första viktmål på ynka 38 kg. Belöningen var navelpiercing!

Den var ju riktigt snygg då. Jag älskade den. Dock blev den infekterad när jag tränade med den. Jag bestämde nyligen för att ta ut den och hoppas att det läker igen, för att senare ta om. :/

Tags: , , , , , , , , , , ,

April 2012 – jag kände mig så tjock

April 7th, 2013

Nu har vi kommit några dagar in på denna nya månad. Det har blivit dags att göra en tillbaka blick på hur kampen med anorexin och ätstörningarna såg ut för ett år sedan.

För ett år sedan bodde jag fortfarande hemma med mina föräldrar. Det var en jobbig period och jag hade svårt att kommunicera med dem. Jag övertygade mig själv, med framtiden som drivkraft, att det skulle bli bättre om jag fick sköta mig och äta själv.

Ana kom ofta på besök och ångesten blev skyhög. Men jag visste att jag skulle framåt, bakåt var inte ett alternativ, även om det gick åt det hållet emellanåt. Det var mycket tankar kring mat, men jag åt alltid tillräckligt. Tillräckligt för att gå runt, men inte tillräckligt för att gå upp i vikt.

Jag kände mig så tjock! Trots att jag låg på BMI 15. Det var för att jag åt lite mer än innan, och egentligen strävade efter en viktuppgång. Men viktuppgången kom inte. Jag åt fortfarande för lite.

Jag var tillsammans med världens bästa pojkvän och eftersom jag mådde bättre, började vi komma varandra närmare. Han höll mig vid liv då <3

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

En bild som min PV tog på mig i slutet av april.

(Hittade även fler bilder bl.a. från sidan, där man ser hur mager jag verkligen var. Men vill inte publicera pga risk för triggning)

Att kolla tillbaka på gamla bilder ger en verkligen insikt. Insikt om hur sjuk man kan vara. Hur störd bör inte min PV tyckt att jag var när jag nojade mig över att ha blivit tjock, eller när jag sa att jag verkligen kände mig normalviktig? Vilket oerhört tålamod nära och kära har. Vilken min de måste kunna hålla. Vilken grym sjukdom man kan falla in i. Och vad tacksam jag är över att jag gått upp några kilon sedan dess och att jag nu faktiskt kan se att jag har en snyggt smal kropp!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Another time another place

March 18th, 2013

För exakt två år sedan.

Tjejen hade inte upplevt svälten än. Hon var missnöjd med sin kropp och tyckte att hon åt på tok för onyttigt. Det fanns inte en ledig dag i veckan. Tillsammans med vänner pratades det mycket mat, hälsa och träning. Vågen hade inte upptäckts än och tankarna på att folk kunde ha svårt att äta mat var ofattbara. Tjejen ville bara bli vältränad, nyttigare, hälsosammare, smal, kanske smalast…

IMG_0431red IMG_0437red.jpg

IMG_9963red

Idag när jag ser tillbaka på dessa bilder blir jag arg, ledsen och frustrerad. Varför förstörde jag de kommande åren så? Varför skulle anorexin komma in och ta över mitt liv. Jag var verkligen snygg! Jag såg riktigt bra ut som jag var. Framför allt så var det ett optimalt tonårsliv som levdes: många vänner, en del drama, mycket skola, resande och en hel del sportande. Som vanligt gjorde jag för mycket på samma gång, men det var så jag ville ha det. Det var ett friskt liv för mig!

Varför skulle ätstörningen förstöra denna tjej? Varför tog Ana ifrån mig henne? Varför kunde hon inte uppskatta det liv hon redan hade? Varför kunde hon inte se hur fin hon faktiskt var? Varför ska vi alltid vara missnöjd med något?

Den där tjejen må vara borta, men anorexin kan ge mig en lyckligare tjej. Erfarenhet, kunskap, insikt, förståelse och acceptans. Fler styrkor och mindre svagheter. En tjej som kan uppskatta livet mycket mer. Nu gäller det bara att ta vara på all den kunskapen man har fått och göra bra av sig själv igen. Det kan man, det går och det ska göras!

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

När man var som sjukast 1.4

March 18th, 2013

Detta är fjärde delen av Hur var det när du var som sjukast?. Det som har besvarats är Hur mycket jag åt, hur mycket jag motionerade och hur mycket jag räknade(trigg-varning!)

Idag besvarar jag..

Hur mycket vägde du?

Vägde mat eller mig själv?

Köksvågen använde jag så fort jag var ensam i köket. Den var digital och gav en tydlig siffra att jobba med.

Kroppsvågen i vårt hur är gammal och visar 1-2 kg fel. Den är inte digital utan har en sådan där mätare som åker upp och pekaren stannar på ett talsträck. Det var omöjligt att veta exakt! Trots detta vägde jag mig nog dagligen för att kontrollera. Även om vikten förändrades under dagen och även om jag visste att det kunde bero på vätska så skulle jag dit och kontrollera.

Varje tillfälle att väga mig på vågar var lockande. Ibland kunde jag hålla mig undan, och slutade jag några dagar så blev det lättare att låta bli. Men började jag väga mig igen så fortsatte det utan hejd.

Fortfarande har jag koll på vikten, men jag väger mig verkligen inte varje dag. Det är någonting som jag ska släppa nu när jag kommer att åka på regelbunden behandling. Det är dags att ta de sista stegen! Ska jag bli frisk så behöver jag inte kolla vikten varje vecka. Ska jag bli frisk så ska jag kunna lita på att min kropp sköter vikten själv. Och jag ska bli frisk!

 

Tags: , , , , , , , , ,

Anorexia nervosa – en hobby att dö för

March 7th, 2013

Sommaren kom och det fanns inga prov att plugga till eller dansträningar att svettas på. Vad skulle man göra? Tänk om man bara blir lat och fortsätter att äta så mycket som man gjort tidigare. Tänk vilken viktuppgång det kommer att leda till! Jag hade läst att “När man slutar att träna så fortsätter man ofta att äta samma mängder mat och går därmed upp i vikt”. Det fick inte hända mig. Jag måste se till att träna!

Sommaren 2011 gjorde jag som Ofelia. Samma mål, samma diciplin och samma ätstörning.

  • Diciplin till att träna mer
  • Planera att äta mindre och hälsosammare
  • Bli av med love-handles
  • Visa alla hur vältränad jag blivit på dansen efter sommaren

Målen var Ofelias hobby. Hon tillbringade i stort sett all tid till att tänka på dessa och anpassa dagarna utefter mat och träning. Det började med att måtta, men sedan upptäckte hon även vågen.

Efter några veckor började Ofelia faktiskt förstå att det inte var riktigt OK det som hon gjorde. Hela hennes liv har släktingar sagt att hon påminde om hennes faster. Hennes faster som  fick Anorexia nervosa i sena tonåren. Tänk om hon… nej, inte hon… hon vet att hon kan äta om hon vill. Men nu var love-handles:arna borta och Ofelia kände sig perfekt smal. Nästan för smal.. Varför åt hon inte mer? Det var nu hon kunde börja frossa igen. Hon hade en röst i huvudet som sa att hon skulle spara sig inför skolstarten i höst. Nu när hon kunde äta lite, nu ville anorexin att hon skulle svälta.

 

Juli 2011

Juli 2011 – då svälten börjat ta över (lägg märke till den tomma blicken i ögonen)

Målen om att träna mer, äta mindre och få en “snyggare” kroppp gjorde Ofelia sjuk i ätstörningar. Istället för att lyckas med målen slutade dem i:

  • Träningsförbud
  • Ångest över att äta
  • Bli anorektiskt mager
  • Visa alla hur sjuk jag blivit under sommaren

Min hobby blev som Ofelias; en ätstörning. En hobby som tog allt positivt ifrån livet, en hobby att dö för/av. 

Det finns så mycket annat man kan göra på fritiden. Välj inte att göra det ätstörningen vill, det är ingen hobby som leder en i mål. Det är en hobby som suger musten och klämmer ur livslusten ur en. Finn livet i andra aktiviteter! Det finns så mycket saker att göra på denna jord, så många saker som gör en glad. Var öppen för dessa aktiviteter, våga prova er fram och skaffa er hobbys som får er att vilja leva istället!

 

Tags: , , , , , , , , , ,

När man var som sjukast 1.1

March 1st, 2013

Hur mycket åt du?

Jag har svårt att sätta fingret exakt på när jag var som sjukast och hur mycket jag åt då. Det finns många perioder där jag nu anser att jag varit riktigt sjukt, och ätit galet lite. Men jag åt alltid något! Jag klarade mig inte helt utan mat för länge, däremot åt jag alltid för lite.

Praktiken i England hösten 2011 var en mardröm. Det blev anorexins chans att ta över makten helt..

Morgonen vaknar jag hungrig. Kollar på klockan, det är alldeles för tidigt för att gå upp och äta. Försöker somna om, men det går bara inte. Klär på mig och inväntar frukost. Hoppas att de andra tjejerna ska vakna till liv snart så att vi kan gå ner och äta. Jag höll på att gå under.

Vid frukosten skulle jag däremot inte få äta mig mätt. Det var så lite som möjligt och helst mindre än dagen innan. Den här dagen blev det en halv weetabix, en halv dl mjölk och en kopp te. Mer än så ville jag inte ha. Det fick jag försöka stå mig på tills lunch.

Under praktiken på förmiddagen drack jag några koppar svart kaffe och längtade till lunch. Kollade på klockan stup i kvarten och hoppades att timmarna kunde gå snabbare. 

Lunchen fick vi äta ute varje dag. Jag valde för det mesta sallader.. fanns det ingen sallad så blev det problematiskt. En gång ville jag äta nudelwok, men då åt jag bara halva portionen. Mest kyckling och grönsaker. Kolhydratsfobin var stor. Men jag kunde också äta ordentligt: En gång beställde jag världens godaste sallad jag någon sin har ätit och DÅ åt jag upp!

Skaldjurs-sallad

Skaldjurs-sallad

Eftermiddagen gick åt att spara sig inför middagen, som vi åt med familjen. Oftast behövde jag äta någonting efter jobbet, för att jag var så fruktansvärt hungrig. Kanske någon bit choklad eller lite torkad frukt?

Till middagen lade de upp portionerna och serverade. Det hatade Ana. Jag åt sällan upp och så småningom fick jag mindre portioner än alla andra. Det motsvarade nog ungefär en halv normalportion. Därpå serverades efterrätt, som jag ibland smakade lite av för artighetens skull. Glassen gick lättast. Men då blev det inget mer innan jag gick och lade mig på kvällen. Ibland små-åt jag för att jag var så fruktansvärt hungrig, men då behövdes det kompenseras med träning.

England HT 2011

England HT 2011 – lycklig tjej?

Jag vill inte skriva ut några siffror på hur många kalorier jag åt, för det kan vara väldigt triggande. Men jag åt så pass lite att jag tappade kilot i veckan under dessa veckor innan jag kom hem och påbörjade behandlingen på riktig.

Svälta gör man inte bara för att man inte äter något. Svälta gör man när man äter för lite för att kroppen ska orka hålla igång alla funktioner. Jag åt i min svält, men jag åt för lite. Jag gick runt hela dagarna och längtade tills nästa gång jag “fick” äta. När jag väl “fick” äta så åt jag det minsta möjliga.

Frusen, trött och tokig på sjuka tankar. Allt på grund av för lite mat.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hur var det när man var som sjukast?

March 1st, 2013

Jag undrar hur en dag kunde se ut för dig när du var som ” sjukast” från morgon till kväll?! Hur mycket åt du? motionerade? vägde? sov? räknade? skötte magen, som du skrev i ett tidigare inlägg att det var betydligt mer normalt nu en förr, behövde du gå på toaletten när du inte åt så mycket, drack du mycket och vad i så fall, typ vatten/mjölk?! Frös du konstant eller var de bättre vissa dagar, kunde du gå i skolan och hur reagerade folk runtomkring dig?
– Anonym

Den här kommentaren skulle jag jätte gärna vilja besvara på en gång. Dock är det så pass många frågor att svaren skulle bli en hel bok.  Men jag vill jätte gärna ge er en bild av hur det var för mig. Jag tror att många kan känna igen sig och förhoppningsvis ta lärdom av min historia.

För att besvara “hur en dag kunde se ut för dig när du var som ” sjukast” från morgon till kväll?!” , så kommer jag att dela upp varje fråga och skriva det som en “berättelse”. Första delen publiceras ikväll om Hur mycket jag åt.

Tags: , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp