Det vi förväntar oss att se, påverkar det vi faktiskt ser

October 29th, 2014

Ibland kan det vara intressant med hur vissa föreställningar verkligen påverkar det vi ser…

Under de senaste dagarna har jag gjort besök på hemmaplanen hos mina föräldrar och även träffat far- och morföräldrar. Min mormor fick nyligen reda på att jag påbörjat behandling på SCÄ och fått en tillfällig sjukskrivning. Hon har sedan tidigare känt till mina problem med anorexian och under min behandlingsperiod på öppenvården i Gävle träffade jag henne regelbundet. Idag träffade jag min mormor för första gången på några månader.

Ja, det syns att du har blivit lite magrare om kinderna.” konstaterade mormor.

Jaha, det låter lite konstigt med tanke på att jag har gått upp i vikt”, svarade jag.

Så uppenbarligen kan vissa föreställningar kring utseendet påverka det vi faktiskt tror oss se. Skillnaden är egentligen inte så tydlig så det beror nog till stor del på vad vi förväntar oss. Detta blev ett sådant tydligt och till synes, komiskt exempel, att jag var tvungen att dela med mig utav det till er. Kanske har ni varit med om något liknande? 😉

what we see

Tags: , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Hur ska man våga gå upp i vikt när man inte ser hur smal man faktiskt är?

June 22nd, 2014

Snälla om du har några tips på hur man ska våga gå upp alla de där oändligt och skrämande många kilona ens ätstörningsenhet “kräver”? Jag har anorexia men kan inte alls förstå det. Visst, jag förstår att mitt tänkande inte är normalt men jag tycker inte alls jag borde gå upp i vikt då jag anser att min kropp är normalbyggd och om inte större. Det spelar ingen roll vad min behandlare säger om BMI hit och dit, jag hör ju vad han säger att mitt BMI är för lågt, men det spelar liksom ingen roll. Jag ser ju vad jag ser, och i jämförelse med andra tjejer i min ålder är jag inte ett dugg mindre än dom. Faktum är att många är mindre. Och detta får mig att tvärt tvivla på att en viktuppgång är “måste”. Vill även passa på att säga att jag ÄLSKAR din blogg, den är ett sådant enormt stöd! ♥ Har också en egen blogg där man kan följa min kamp mot anorexin-http://nattstad.se/mynu Hoppas du svarar, för är känner mig helt uppgiven. :( Kram!
– My

Hej käraste!

Jag förstår att det känns frustrerande att höra alla anledningar till varför du måste gå upp, men att inte riktigt känna det eller se dem själv. Kanske kan du använda din förståelse för att din syn har blivit förvriden och våga lita på de personer i omgivningen som kan se detta från utomstående perspektiv (inte ätstörningens)?

Jag har nyligen besökt din blogg och det syns tydligt på bilderna där att du är långt ifrån lika stor som andra tjejer i din ålder. Visst är många tjejer smala av idag, speciellt i tidigare tonåren, men du är faktiskt MAGER. Jag känner inte till vilket BMI du ligger på, men jag är övertygad om att det är alldeles för lågt för att din kropp ska fungera optimalt. Detta säger jag inte för att peka ut dig eller kritisera, utan detta säger jag för att du förhoppningsvis kommer att inse det själv snart. I alla fall våga lita på det som andra säger.

Jag vet inte hur länge du följt min blogg men ovan kan du se en bild på mig från innan och under anorexian. Den första var en frisk tjej som aldrig skulle tänka tanken om att hon var för tjock. Den andra bilden var en tjej som hela tiden ville bli av med mer och mer magfett. Det spelade inte roll vad BMI:t visade på, men hon var inte tillräckligt smal. Varför? För att hon var sjuk. För att hon var så underviktig så hon kunde inte se sig själv och tänka normalt. Den andra tjejen är den smalare och ändå är det den första som tänker att hon inte kan bli tjock. Säger inte det någonting om hur anorexia, näringsbrist och undervikt kan påverka vår syn på kroppen?

Idag är jag inte hela vägen i mål, jag har fortfarande en viss undervikt att ta bort och det är svårt, speciellt när man inte ser hur smal man är. Det går inte att gå runt och vänta på att man ska se det, för jag har väntat snart i 3 år och hade jag inte börjat lita på siffrorna och andras kommentarer hade jag inte haft någon insikt alls och skulle förmodligen ligga inlagd på sjukhus med dropp. Jag hade inte flyttat hemifrån, klarat av 2 års civilingenjörsstudier, tävlat VM i cheerleading, träffat min bästa vän, kunnat jobba eller blivit tillsammans med min pojkvän. Det går inte att vänta på att konkret vilja gå upp i vikt för det kommer man aldrig vilja med anorexia, utan det gäller att hitta motivation till att vilja bli frisk (och därmed vilja ta bort undervikten).

Jag har varit i en liknande plats där du verkar befinna dig idag, och jag har tagit mig såhär långt. Det gör mig övertygad om att du också kommer att ta dig ur detta. Jag hoppas att även detta inlägg lyckas ge dig stöd. Du förtjänar ett lättsammare, friskare och lyckligare liv!

Varma kramar!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Mer “hull” på kroppen

April 28th, 2014

I föregående inlägg berättades det att det blivit en hel del ätande under denna USA resa. Där konstaterades det även att “om det inte syns att man gått upp i vikt så spelar det heller ingen roll”. Ironiskt nog dröjde det inte många minuter innan jag anträffades av en kommentar som löd enligt följande

Du ser ut att ha fått  mer hull på kroppen.

Detta var naturligtvis en kommentar i positiv bemärkelse, men det är en sådan kommentar som är svår att ta in som någonting positivt för en person med anorexia. Det sätter oftast igång ätstörda tankebanor och om man inte har förmågan att bemöta anorexians sjuka argument kan det dra ned en i skiten igen.

Turligt nog lyckades jag ta emot denna kommentar på ett bra sätt, men anorexians tankar är inte helt oundvikliga för det. Det viktigaste är att inte låta dra förhastade slutsatser och låta dumtankarna styra ens handlingar. Jag vet att min pojkvän tycker att det vore snyggare om jag fick lite mer “hull” på kroppen, så i hans mening har jag bara blivit snyggare. Sedan vet jag också att anorexian gärna inte vill veta av att jag faktiskt gått upp i vikt. Men i slutändan bryr jag mig inte, för att jag vet att jag känner mig snygg och jag mår bra nu, och det är det viktigaste!

IMG_2139red

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – riskerna

April 15th, 2014

Från ätandet, kroppens förbränning och svälten har vi nu kommit till något som kan ge de främsta anledningarna till varför det är viktigt att bli frisk från sin ätstörning.

Maten ger oss inte bara energi för att täcka förbränningen, utan den ger oss även näringsämnen som håller oss friska och krya. Att både ha brist på energi och näringsämnen som vitaminer och mineraler kan på lång sikt ge förödande konsekvenser på vår kropp. Det blir ungefär som att försöka bygga ett hus med bara sten och kottar – kroppen får varken virke eller verktyg.

Historiskt sett är våra kroppar uppbyggda för att överleva svält. Den anpassar sig till det minimala näringsintaget och stänger av alla “onödiga” funktioner för att prioritera de mess essentiella. Ämnesomsättningen dras ned, känslor stängs av, smärttåligheten ökar och tankarna fokuseras på att söka efter mat.

Att leva i svält, hetsätningar, kräkningar och andra kompensationsmedel en längre tid påverkar våra kroppar både fysiskt och psykiskt:

  •  Hjärtat slår långsammare – detta märks utav att pulsen sänks. Vid långvarig svält kan hjärtmuskulaturen försvagas och risken för hjärtsvikt och plötslig död ökar.
  • Skelettet åldras i förtid – urkalkning av skelettet försvagar benen och det är lättare att råka ut för benbrott och sammansjunkningar av ryggkotorna. Något som annars inte sker förrän i äldre dagar.
  • Amenorré – ingen menstruation hos kvinnor.
  • Salt- och vätskebalansen rubbas – Detta kan ske som följd av kräkningar och missbruk av laxermedel. Detta i sin tur kan bidra till rubbningar av hjärtfrekvensen samt muskelsvaghet och njurskador.
  • Tandskador – Kräkningar, framför allt, bidrar till försvagad tandemalj pga. det magsyran.
  • Svullna spottkörtlar – kan ske vid regelbunden kräkning, vilket kan medföra ett mer rundare/uppsvullet utseende.
  • Magproblem – magont, förstoppningar eller motsvarande blir förekommande då magens och tarmarnas funktioner inte fungerar normalt.
  • Hjärnans påverkas – sådant att dess hålrum ökar i storlek, vikten minskas och grundläggande hjärnfunktioner påverkas.

Kroppen är gjord för att klara av att genomleva en svältperiod och kan därför också återhämta sig väldigt snabbt efteråt. Men den är inte gjord för att leva ett liv i svält. Det är slitsamt för kroppen att genomföra alla förändringar för att anpassa sig till svälten, och desto längre/oftare den utsätts för det, desto mer slits den. Kroppen är gjord för att leva länge, och då är det viktigt att vi ger den förutsättningarna för det också.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – kroppens förbränning

April 7th, 2014

Idag deltog jag på en utav tre obligatoriska föreläsningar på SCÄ. Denna handlade om maten och ätstörningen och med mig som närstående hade jag min pojkvän. Med inspiration från föreläsningen kommer jag att i kommande inlägg att delvis dela med mig av det som sas och några reflektioner kring det. Egentligen var det inte så mycket nytt för mig och säkerligen inte er heller, men en del saker är nödvändiga att få höra upprepade gånger innan det fastnar.

1. Kroppens förbränning

Ätstörningstanke:

Tränar jag inte kommer jag inte att förbränna tillräckligt mycket med energi för att få äta, annars går jag upp i vikt.

Verkligheten:

Energiförbrukningen fördelas ungefärligt enligt följande

  • Kroppens basala (förnya kroppens celler, andas, tänka etc.) ~ 70%
  • Rörelse (laga mat, promenad till bussen, dansa etc.) ~ 25%
  • Mat (smälta maten)~ 5%

Den rekommenderade dagliga dosen motion är 30 min per dag. Med 30 min motion syftas det på 30 min rörelse. Det kan mycket väl vara ett gympass eller en löprunda, men det som syftas på är 30 min vardaglig motion. Dvs. att gå och handla, laga mat, gå ut med soporna osv. och att den sammanlagda rörelsen bör hamna på minst 30 min om dagen. Det handlar alltså inte om att vi måste ut och promenera 30 min varje dag om vi rör på oss lite grann i vardagen för att vara hälsosam och ha en bra förbränning.

Detta vill säga att JA, vi behöver äta även om vi inte tränar och NEJ, vi kommer inte att gå upp i vikt. Och visst låter det logiskt när det lyfts fram på ett sådant konkret sätt, men det är inte lika lätt att tro på det när det finns en ätstörning på axeln som hävdar annat. Det enda sättet att verkligen tro att vi behöver äta ändå, är att faktiskt prova själv.

Mer om rekommenderade matvanor kommer i följande inlägg.

Tags: , , , , , , , , , , ,

Att veta om sin egen kropp är hälsosam

December 27th, 2013

Hur syns det om ens kropp ligger på en hälsosam vikt?

Anorexia medför en förvriden kroppsuppfattning, men det är inte bara personer med sådana ätstörningar som har det problematiskt med att se på sin egen kropp ur ett realistiskt perspektiv.  web4health lyfter fram situationen som att vi har två kroppar:

en kropp som andra kan se och en kropp som vi själva upplever att vi har. En person kan alltså vara tjock men uppleva sig själv som smal och därför inte se någon anledning att minska i vikt. Eller så kan man vara som Karin 16 år. Hon vägde bara 28 kg när hon skrek till sin terapeut: Jag är för fet och jag måste banta! (Hämtat 27/12/13)

Låt oss spinna vidare på detta när vi nu ska föra en diskussion kring hur man själv kan se om ens kropp är hälsosam?. Först måste vi dock klargöra att en bidragande faktor till att den egna kroppen kan upplevas så skevt beror på ens kognitiva fördomar kring den. En person med ätstörningar lägger självvärdet i kroppens utseende. Äter man inte på ett visst sätt, ligger på en viss vikt, har ett visst mått eller ser ut på ett speciellt sätt så anser ätstörningen att man inte värdig. Utifrån dessa krav på mat och utseende formas olika självstraff och restriktioner i en strävan att uppnå ätstörningens mål.

Vid en inte allt för djup inblick i psykologin kan detta enkelt förklaras sådant att ens egen syn på kroppen påverkas framför allt av sina tankar kring den. Tankarna i sin tur påverkas av känslorna. Känner man sig ångestfull över att ha ätit mycket så leder det ofta till att man upplever sig tjockare, eftersom att då tänker man “fan vad jag har ätit mycket, nu kommer jag att bli asfet.”. Däremot under lugnare omständigheter blir den egna kroppsuppfattningen mer realistisk, för då finns det inte massvis med ätstörningstankar som påverkar känslorna.

IMG_0370red

En del dagar kan tankarna om hur smal jag fortfarande är slå mig och då vill jag verkligen gå upp i vikt. Medan jag andra dagar kan känna mig mer än normalviktig och önska att jag kunde äta mindre. För det mesta känner jag mig faktiskt nöjd med min kropp, sedan försöker jag vara noga med att inte låta stickspåren påverka mig och fortsätta leva mitt liv!

Här om dagen lämnades en kommentar som ifrågasatte om jag verkligen ligger på en normalvikt för min kropp, då jag ser rätt så tunn ut. Mitt svar kan inte bli annat än att jag vet inte, men jag vet att jag mår bra på den vikten jag ligger på nu. Min bästa vän sade en gång något klokt som jag lagt på minnet. “Kom ihåg att andra ser inte på dig som du ser dig själv.”, och hon har rätt! Vi är oftast mycket hårdare på oss själva än omgivningen, vilket sällan leder till annat än missnöje med sin egen kropp. Vi ser alla fel, medan andra ser helheten. Jag vet inte själv om jag tycker att jag är för smal eller inte. Det kanske låter konstigt för en person som aldrig lidit av ätstörningsproblematik när man säger att vid olika dagar och tillfällen upplever jag min kropp olika.

Har man haft en liknande problematik och kanske inte blivit helt färdig i sitt tillfrisknande så blir det svårt att se sin kropp med rättvisa alla gånger. Jag kan tänka logiskt och förstå att jag inte alls är tjock, men även jag kan få känslor som ibland får mig att se min kropp som mindre smal än den egentligen är. Men att se om den är på en hälsosam vikt eller inte? Hur gör man det?

Mitt förslag är att sluta kolla så mycket! Sluta känn, kläm och inspektera kroppens alla former. Det en själv ser och känner är inte densamma kropp som andra gör. Allt kontrollerande leder endast till ett eget missnöje över sin egen kropp och det gör en inte till rättvisa. Kroppen är hälsosam när man mår bra fysiskt. Det innebär att den håller sig frisk och har energin att utföra de aktiviteter man utsätter den för i vardagen. Mer eller mindre kan man avgöra om en annans kropp är hälsosam eller inte genom dess utseende, men vi själva, som ser vår kropp annorlunda bör snarare känna efter hur den mår istället för att titta på den.

Vi kan använda oss av mått och tabeller hit och dit för att försöka avgöra om vi ligger på en hälsosam vikt eller inte. Men allt sådant är riktlinjer och är inte avgörande i alla fall. Vi måste vara ärliga mot oss själva och fråga oss “ger jag min kropp den näring den vill ha? mår jag bra?“, och samtidigt vara öppensinnad för vad andra tror, för det är dem som ser på ens kropp objektivt.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia och Frida blir skadade..

December 4th, 2013

Ofelia har blivit skadad. Hon får inte träna. Läkaren säger att det är överbelastning, överträning och att hon måste vila. Ofelia vet innerst inne att läkaren kan ha rätt – hon har tränat väldigt mycket, men ätstörningen är stark och får henne att fortsätta ändå. Hon vill inte tro att hennes kropp behöver vila, hon har blivit inbillad att hon mår bättre av att fortsätta träna. Och så hon gör…

Efter ett tag kom beskedet; det var en stressfraktur i skelettet. Ofelia får inte träna alls. Hon kan inte längre springa. Hur ska hon då förbränna alla kalorier som hon måste? Ofelia tänker att hon måste börja banta istället. Men Ofelia fortsätter att träna.. och äta mindre.. Ätstörningen övertalar Ofelia till att bryta ned hennes kropp mer och mer..

Frida råkade ut för diskbråck efter ett fall. Hon blev rekommenderad att ta det lugnt ett tag och sedan börja stärka upp muskulaturen kring ryggen. Frida tycker om att träna, så medan ryggen var paj fokuserade hon på att träna kondition istället, det sa läkaren var okej. Dock har Frida en ganska liten kropp för hennes ålder och istället råkade hon ut för en knäskada. Nu kunde inte Frida springa mer.

När kroppen blivit skadad behöver den mat och vila. Frida lärde sig en läxa och nu visste hon hur hon ska ta hand om sin kropp. Den ska bli hel, stor och stark! Frida vill inte gå runt och vara skadad!

Tags: , , , , , , , , ,

Vikt-prat som lett till resultat

November 18th, 2013

Det har varit mycket diskussioner kring vikt under föregående vecka här på bloggen. Efter det att “Tankar kring kroppen” publicerats dök det upp många följdfrågor som bland annat Väger du som du gjorde innan ätstörningen?ochÄr du bekväm med din kropp i de intima situationerna?“. I det senaste inlägget lyftes en diskussion kring “Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?“.

Det är riktigt roligt att se att så många engagerar sig genom att kommentera. Vi lär oss av varandra. Vad är kunskap och erfarenheter om man inte delar med sig utav dem?

Sammanfattning av veckans diskussioner här på bloggen:

  • Trots att man äter tills det känns som att matsäcken ska spricka är det vanligt att man upplever ett starkt sug i magen efter en svält. Som om den innehåller ett stort svart hål som absorberar all näring.
  • Suget och hungern stabiliseras efter ett par dagar eller någon vecka om man fortsätter att äta “normala” måltider.
  • Ett BMI runt 21-22 måste vara en optimal vikt. Det finns både marginaler uppåt och nedåt, innan man skulle nå en ohälsosam vikt!
  • Att lyssna på kroppen är A och O.
  • Magsäcken krymper när man svälter, vilket kan medföra att man känner sig mätt trots att man äter för små portioner till en början. Då kan det vara nödvändigt att “tvinga” sig själv att äta det lilla extra för att vänja kroppen med vilken mängd mat den ska handskas med.
  • Att både prata och äta mat på ett sunt sätt är bästa vägen för att sprida hälsosamma matvanor till andra.
  • Är man bekväm med sin kropp, med sin partner, i sitt förhållande så är man också bekväm i de intima situationerna också.
  • Alla upplever det olika svårt att gå upp och ned i vikt (läs här).

Och slutligen:

UT MED VÅGEN!

IMG_8622red

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?

November 17th, 2013

En diskussion jag överhörde på bussen igår:

Är det lättare att gå ned i vikt än att gå upp?

Det är ju väldigt stort fokus på att ta fram metoder för att gå ned i vikt, men samtidigt finns det faktiskt många personer som har det problematiskt att gå upp i vikt. Grabbarna i mitt lag tycker att det är extremt svårt att gå upp i vikt, vilket är förståeligt med tanke på deras muskelmassa.

Rent spontant tänker jag direkt att det är mycket lättare att gå upp än att gå ned i vikt.. men vid en närmare eftertanke blir jag osäker. Jag har ju både gått ner och upp ett antal kilon de senaste åren och jag måste ta hänsyn till att det berott på en ätstörning. Hade ätstörningen inte funnits så kanske det hade varit svårare att gå ned i vikt, och lättare att gå upp. Men det bör ju även vara lättare att gå upp ifrån en extremt låg vikt än från en normalvikt. Då bör det ju också vara lättare att gå ned i vikt från en övervikt än en normalvikt..

I och med ätstörningen är det mentalt lättare att dra in på mat än att överäta. Då blir det ju lättare att gå ned i vikt…

  • Går detta ens att jämföra?
  • Hur tänker ni?
  • Tror du att det är lättare att gå upp/ned i vikt?
  • Vad säger dina erfarenheter? 

Tags: , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp