The power of friendship

August 22nd, 2015

Underskatta inte kraften i sociala relationer. Det finns absolut en mening med att ätstörningsbehandlingar ofta lägger stor vikt i att prioritera sociala sammanhang i vardagen. Om du strävar efter att känna dig lycklig i livet och känna som att du har en mening så är det vänner och familj som i längden kommer kunna bidra till detta.

Under perioder tenderar jag till att skjuta undan socialt umgänge och fokusera på enbart mig själv. Ibland är det säkerligen nödvändigt för att finna ro för sig själv, men i längden skapar det ett isolerat levnadssätt som snarare får en att tappa greppet om vad som egentligen spelar roll i livet.

Många med ätstörningar snöar lätt in på allt som har med kost, träning och sjukdomen att göra. Det är inte ovanligt heller att man dedicerar all sin vakna tid till sitt arbete eller sina studier. Genom att ständigt hålla sig sysselsatt undviker man att lämna utrymme till att känna efter – att faktiskt känna att man kanske inte mår så bra trots allt. Det är ett sätt att undvika den ångest som kan infinnas i sociala sammanhang; ett sätt att undvika bemöta de besvärande och dömande tankarna kring kropp, mat, utseende, prestation eller vad annat som kan bidra till dessa jobbiga känslor. I sin egen lilla ätstörda värld tror man att man är skyddad, skyddad från det om kan skada en. Men sanningen är att det är isolationen som harmar den glädje man egentligen önskar att eftersträva.

Vänner är ingenting farligt att ha. Relationer är ingenting onödigt att lägga sin tid på. Det är faktiskt rätt så underbart att få vara med andra – att få känna sig uppskattad och att förstå att det är med andra som man lever på riktigt. Det är relationerna som spelar roll. Inte vad du ätit till frukost eller hur många träningspass du kört denna vecka. Inte vad vågen visar eller hur synliga sina muskelkonturer är i spegeln. Inte vilket betyg du fick på provet eller vilket yrke du har. Dina vänner uppskattar dig för att du är du och du är underbar.

Jag kan helhjärtat meddela att jag är enormt tacksam till att jag har sådana underbara vänner och härliga personer i min omgivning. Det är lätt att glömma bort vilken betydelse det har, det är lätt att snöa in sig på sitt eget… men vid tillfällen som jag blir påmind känner jag mig otroligt lyckligt lottad som får vara en del av en sådan härlig gemenskap. Det bringar mig äkta glädje! Det är det här som betyder i längden!  Jag har fantastiska personer i min omgivning. Jag är en fantastisk person. Jag känner mig så lycklig att få vara där jag är idag. Tack, alla som finns i mitt liv. Det är ni som gör det underbart! <3

Tags: , , , , , , , , , , ,

22/7 – ett års firande med minisemester

July 25th, 2014

“Ta med dig det här…”
“Köp det där…”
“Möt mig här…”

Det var i princip vad min pojkvän fick veta på morgonen av vårt ettårsdag. Den hade jag tagit mig friheten att planera, och fantastiskt vad lyckad den blev! Dagen medförde kanonväder, överraskningar och god mat. Jag tror inte att det kunde ha blivit bättre än såhär – det blev som en “minisemester i vardagen”. En underbar dag att njuta av sällskapet och uppskatta att bara vara.

"Let's go to the beach beach, let's go get away"

“Let’s go to the beach beach, let’s go get away”

Lunchsalladen serverat med alkoläsk

Lunchsalladen serverat med alkoläsk

Minigolf!

Minigolf!

Samt kulglass

Kulglass

och mjukglass vid hamnen

och mjukglass vid hamnen

Fantastiskt fint!

Fantastiskt fint!

Överraskningsmiddag

Överraskningsmiddag

(förrätt)

(förrätt)

(huvudrätt)

(huvudrätt)

En lycklig, mätt och något berusad Sofie ;)

En lycklig, mätt och något berusad Sofie ;)

Antar att det är dags att sluta fira månader nu? Fantastiskt att vi stått ut med varandra i över ett år nu! 😉

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Vi behöver inte gömma oss bakom murar

June 12th, 2014

Jag tror att många, inte minst jag själv, räds för att be om hjälp i mörka stunder i farhågan att lägga belastning på personer man älskar. I stället bygger man upp murar för att dölja sin sorgsenhet och söka trösten hos sig själv, men inners inne finns den en förhoppning om att närstående ska slå ned dessa murar och omfamna en med kärlek och varma kramar.

Likt som alkoholisten inte ber sin fru att tömma ut flaskan när den törstar efter spriten, vänder vi oss ogärna till närstående för hjälp när mörkret kallar, även det vore det bästa för både en själv och personerna i omgivningen. I stundens hetta kan det mörker som sveper över en kännas mer tilltalande än att samla styrka för att be om att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Ingen vill behöva be om kärlek. Kärleken ska vara tillräckligt stark för att kunna slå ned de starkaste murarna och tillräckligt uthållig för att klättra över de högsta staketen. Kärleken ska hjälpa, kärleken ska se, speciell när det inte bes om.

Men även de som ger oss kärlek är människor, likt som vi själva. Om vi bygger upp murar och önskar att de ska klättra över, måste de få veta att vi vill ha dem på vår sida. Kärleken vill göra det bästa den kan för att hjälpa, men det ligger ett ansvar på oss själva att kalla på dem. Närstående vill sällan annat än att hjälpa till, det är endast vi själva som inte vill vara till besvär, men för de andra är det mer besvärligt att se, men inte få vara med och förstå.

Det krävs ett viss mod för att våga, men vågar vi sänka våra murar så att de vi älskar klarar av att hoppa över kommer de kunna omfamna oss med kärlek och inte längre behöver vi sörja i ensamhet.

Tags: , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – för anhöriga

April 18th, 2014

De tidigare inläggen om “Maten och ätstörningen” har först och främst varit riktade till de drabbade. En stor del, ibland till och med en avgörande del, utav den drabbades tillfrisknande kan bero på vilket stöd den får från anhöriga. Det är klart att man som anhörig inte kan göra den sjuke frisk, men man kan underlätta kampen.

Anhörigas tanke:

Vad jag än gör så blir det fel. Jag känner mig så maktlös och ätstörningen bara förstör. Det gör ont att se hur min kära slukas upp utav monstret och jag, som anhörig, kan ingenting göra.

Det är sant att det inte går att mata eller kontrollera en person med ätstörningar. Det går inte att tvinga dem till friskhet. Däremot finns det faktiskt saker som man som anhörig kan göra för att stötta och vägleda.

  • Uppmärksamma – Ignorera inte ätstörningens yttranden, våga säga till.
  • Lyssna – Det är svårt att tala om sin ätstörning med andra, även om det är personer som står en nära. Det är viktigt att ta sig tiden att lyssna och undvika fördomar.
  • Fokusera på nuet – Inte hur det har varit eller hur det eventuellt kommer att bli.
  • Undvik tvång – Ställ inte ultimatum och sätt inte upp straff. En person som lider av ätstörningar har tillräckligt med tvång och måsten.
  • Minimera kroppsundersökningar – Bort med våg och måttband. Inga kroppsliga jämförelser!
  • Må bra själv – Glöm inte bort att leva ditt eget liv och se till dina egna behov. Nedstämdhet smittar av sig! Lika så kan leenden göra.
  • Lägg upp en plan – Det är sällan bra att chocka ätstörningen med förändringar. Det orsakar ofta panik. Kom överens om när ni ska utmana med speciella maträtter osv. (Det går även att komma överens om att inte bestämma dag, men kanske någon gång den veckan t.ex.).
  • Trevligt umgänge – Som kan få bort tankarna från ätstörningen ett tag och påminna om roliga saker i livet. Detta kan vara lämpligt efter måltider, då ångesten kan vara som störst.
  • Stå för normaliteten – Var inte en anhörig som väljer salladen på restaurangen eller talar om kalorier. Det blir nästan omöjligt att kämpa emot ätstörningen om personerna i sin omgivning hela tiden triggar igång den. Var en förebild för ett normalt sunt liv!

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Komma bort för att finna friheten

March 1st, 2014

Hej! Visst var det så att du behövde “komma bort” från dina föräldrar för att kunna bli frisk? För mig är det likadant, jag skulle må oerhört mycket bättre av att ta hand om mig själv eftersom att det är så mycket annat som pågår här hemma, dessutom är mina föräldrar skilda. Problemet är att jag bara är 16 år- jag får/kan alltså inte flytta hemifrån, hur tycker du jag ska göra för att stå ut och bli bättre? Mina föräldrar gör mig olycklig och är anledningen till alla mina svackor, har du några tips?

Det är inte helt ovanligt att det krävs en förändring utav den omgivande miljön för att man ska finna inspiration till att kämpa för ett friskt liv. En del personer behöver en trygg hemma miljö med stöttande föräldrar och närstående, medan andra faktiskt behöver komma bort från sin hemplats och finna sig själv i en ny miljö och bygga upp ett nytt liv.

Enligt ovan, behövde jag komma hemifrån för att riktigt vilja släppa ätstörningen. Hemma var det anorexian som dominerade, och oavsett vad jag gjorde så var den alltid med. Man påverkades något enormt utav stämningen inom familjen: mår jag dåligt -> mår familjen dåligt och mår familjen dåligt -> mår jag dåligt. Det blir som en ond cirkel där alla bara mår dåligt och hur sjutton ska man bli fri från ätstörningar i en sådan otrygg miljö.

När jag flyttade kunde jag leva livet på (nästan) samma villkor som andra. Det fanns inga ”hökögon” över mig och jag kunde äta precis som jag ville. Det fanns ingen annan än jag själv som avgjorde om det jag åt var sjukt eller frisk. Det fanns ingen som slängde kommenterarer över det jag åt, eller dömde mig för det jag gjorde. Det fanns ingen press att ”visa” någon annan än mig själv hur friskt jag faktiskt kunde äta. Det var ingen annan än mig själv  som jag behövde bli frisk för. Det handlade om att bli frisk för mig själv för att klara av att leva mitt liv. Det gav mig frihet!

Naturligtvis finns det en risk med att övergå till en sådan självständighet utan att ha nått tillräckligt långt i tillfrisknandet. Det är lätt att ätstörningen dominerar och smyger sig på en, utan att någon utomstående sätter stopp. Väljer man därmed att frigöra sig från sin familj och jobba med ätstörningen på egen hand så gäller det att man litar på sig själv och fortfarande har ett utomstående stöd (t.ex. behandlare) som man pratar med kontinuerligt för att undvika falla tillbaka.

Tyvärr är det inte alltid bara att flytta hemifrån.. men ibland finns det andra ställen att rymma till ett tag för att få ett miljöombyte. Jag hade fantastiska personer som erbjöd sig att ta in mig i deras hem ett tag för att hjälpa mig och ett tag var det väldigt tilltalande. Vänners föräldrar, morsyskon, far-/morföräldrar eller kanske pojkvännens föräldrar finns där för att hjälpa till. Ibland spelar det ingen roll vart man vänder sig, utan ibland behöver man bara komma bort hemifrån ett tag för att hitta sig själv lite bättre. Det finns garanterat personer som mer än gärna ställer upp, det gäller bara att våga be om den hjälpen.

Det är självfallet viktigt att man i förstahand försöker få det att fungera inom familjen. Ibland kan en familj växa sig starkare när de blir tvungna att tillsammans jobba med psykisk ohälsa, men ibland fungerar det helt enkelt inte och då är det viktigt att man prioriterar sig själv och sin egen hälsa. Man kan inte förändra sina närstående, utan endast hur man förhåller sig till dem. Gör  det som får dig att må bäst!

IMG_0069red

Tags: , , , , , , , , ,

En dag för kärlek, ensamhet eller företagen?

February 15th, 2014

Undergårdagen flödade flertalet kärlekshälsningar runt i världen. Alla-hjärtans-dag är ett fint påfund för de som har någon att dela med sig kärlek till, eller bara ett tillfälle att älska lite extra. Dagen bidrar till många leenden och extra mycket röda färger. Det kan vara mycket trevligt med den extra värmen såhär i vinterslutet.Dock tror jag att dagen i sig bidrar till fler tårar än leenden i slutändan. Det är många förväntningar/förhoppningar som krossas och risken är stor för att ensamhet blir den dominerande känslan hos allmänheten, istället för kärlek.

Alla-hjärtans-dag är en dag där företagen har möjlighet att tjäna extra pengar på “romantiska” krimskrams och sättet för blomsterbutikerna att gå runt i ekonomin. Jag tror inte att vi älskar mer bara för att det finns en utsatt dag på året där vi enligt “tradition” ska visa uppskattning till vår partner eller annan kärlek. Personligen gillar jag söta nallar, fina middagar och naturligtvis choklad. Men det uppskattas så mycket mer när det är “spontant” än påtvingat, som jag anser att denna dag får det att bli. Jag vill inte ha en bukett med rosor och en ask med choklad utav någon, bara för att det förväntas utav den. Jag vill ha kärlek utav någon då den personen känner för att ge den till mig, inte för att det finns en dag på året som säger att man ska visa den.

Jag tänker även på alla de som inte har någon partner att dela tillbringa denna dag med. Det får en ju att känna sig extra ensam! Men sådant behöver inte vara fallet. Förra året hade jag inte pojkvän och inte heller hade jag något intresse i att skaffa mig någon. Jag jobbade med att älska mig själv och därmed gav jag även kärleken till mig själv. En del personer kanske finner det tragiskt, att ge sig själv kärlek, men jag anser att det är bland de finaste presenterna man kan ge sig själv. Du kommer att leva med dig själv resten av livet, och fram tills du finner någon att leva vid din sida är det väl fantastiskt att ge kärleken till dig själv. Det är inte bara någonting att göra på “kärlekensdag” utan det är någonting vi bör göra varje dag.

I år såg situationen annorlunda ut. Nu ger jag inte bara kärlek till mig själv, utan även till min älskade pojkvän. Mina förväntningar på alla-hjärtans-dag var verkligen inte höga. Jag må vara en utav få tjejer som faktiskt inte vill ha rosor och chokladask på alla-hjärtans-dag. Vilken annan dag som helst skulle jag finna det romantiskt, men på en dag som denna skulle det bara kännas stelt. Det är inte “äkta” uppskattning för mig när det tas för givet. Uppskattning känns äkta när den är spontan och utan någon formell anledning. Det ska vara “bara för att jag tycker om dig” och inte för att “det är alla-hjärtans-dag” (av principskäl).

Hela dagen hoppades inte över bara för att jag inte gillar konceptet. Kvällen skulle naturligtvis tillbringas med pojkvännen och nog kunde vi unna oss en finare middag ute. (Tog med mig kameran för att få fina bilder, men typiskt nog glömmer jag minneskortet i datorn). Iphone är värdelös på att knäppa bilder i mörker..

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

ALLA muskler behöver återhämtning

February 2nd, 2014

Ni har nog inte undgått att höra om faktumet att kroppens muskler behöver en dag i veckan för att återhämta sig efter träning. Om ni har missat det så får ni höra det nu i alla fall.

Just själva vilan är den del av träningen som jag personligen är sämst på. Det är jag garanterat inte ensam i att vara, men samtidigt är det ibland den mest nödvändiga delen för att optimera musklernas uppbyggnad. Utan vila slits dem ut – och vad finns det då för mening med att kämpa för att bygga upp dem?

När vi talar om vila från träning så handlar det om att tillägna tid för återhämtning. Denna typ av återhämtning är inte bara nödvändigt i samband med en fysiskt aktiv livsstil, utan denna återhämtning är nödvändigt för alla kroppens muskler. Jaha, vadå “alla” kroppens muskler? tänker ni kanske. Tränar man inte alls så finns det inga muskler som behöver vila. Fast, jooo.. När vi talar om återhämtning får vi inte glömma kroppens kanske mest aktiva muskel – hjärnan! Den är aktiverad dygnet runt och extra mycket i en händelserik vardag. Vi inhämtar information konstant och denna information bearbetas i hjärnan. Det krävs mycket energi enbart till att tänka. Det kanske inte direkt går att “sluta tänka”, och det är inte nödvändigt för att återhämta sig. Man måste låta huvudet få vila på andra tankar än de som dominerar ens vardag.

Som tidigare nämnt är jag fantastiskt dålig på att ge mig själv tid för återhämtning. Vila gör jag inte förrän jag oftast verkligen känner att det är nödvändigt, men egentligen behöver man det oftare.

I fredags fick jag prova på att verkligen skita i alla “måsten” och bara ha en fantastisk kväll, utan plugg, hushållssysslor, melj, räkningar eller dylikt. Jag bloggade inte ens (!). I fredags hade min kära pojkvän fixat i ordning en romantisk middag och en klockren present! Efteråt satte vi oss och kollade på serier och spelade spel. Trots att jag kände mig pigg nog att plugga så valde jag att skjuta på det. Jag sköt på mina “måsten” och tillät mig att göra något som kanske känns som “tidsslöseri” i stunden, men egentligen kan vara riktigt nödvändigt i längden. Dagen efter kunde jag känna mig riktigt taggad på att plugga, som att jag ville lära mig, istället för att känna ett tvång.

Det jag vill lyfta fram är att vila är inte överskattat! För varje gång som jag tillåtit mig själv att vara “lat” har jag mått tusen gånger bättre efteråt. Se till att ni verkligen tar åt er av detta tips, för det kommer verkligen att kunna hjälpa er i längden. Se till att ta tid för att vila ALLA era muskler!

Tags: , , , , , , , ,

Perspektiv på kaloriförbränning

December 23rd, 2013

Åtminstone en dag under semestern kunde jag och pojkvännen pallra oss till gymmet för lite träning. Senare fällde han en kommentar som ja tror kan vara nyttig att dela med mig av till er läsare.

Jag blev förbannad när det var kalorimätare på cross-trainern, när jag värmde upp. Jag bara såg kalorierna förbrännas och tänkte “nej, sluta! Nu behöver jag definitivt en cheesburgare!”.

Värt att tillägga är att han kanske förbrände 80 kcal. Efteråt käkade han två cheeseburgare och en bearnaise dippsås, följt av hemlagad pizza när vi kom hem.

En del av er kanske ställer er kritiska till detta och tänker “han är ju kille, förbränner mer och kan därför äta mer utan att bli tjock“. Visst är det så, till viss del, men framför allt lever han utan det som vi kallar för anorexia. Han går inte till gymmet för att förbränna kalorier för att få äta mycket – han går till gymmet för att bygga upp sin kropp och ge den byggstenarna till att göra det. Det blir en sådan kontrast till det ätstörda tankesättet “jag måste förbränna” att få höra hur en del friska människor istället fruktar att förbränna kalorier.

Naturligtvis behöver inte alla helt och hållet sluta förbränna kalorier, men det kan vara sunt att få höra andra perspektiv på träning, speciellt om det finns en tendens till överdriven kalori-/förbränningsfixering. Våra kroppar behöver redan en massa mat, och genom att ständigt förbränna en massa extra måste vi proppa i oss så sjukt mycket för att öka i vikt. Genom att förbränna mycket försvårar man kroppens chanser att bygga. Tankesätten skiljer sig väl i grund och botten i att anorexian vill bryta ned, medan pojkvännen vill bygga upp. Vad vill du? Hur vill du tänka?

mysexybby

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Baka och smaka

December 13th, 2013

Ung och omedveten om vad en sjukdom som anorexia kan medföra. Under bakningen med morsan stod man där och smaskade i sig små degbitar. Då fanns det inte en tanke på att det var fett, socker och kalorier i degen. Det var gott, det var kul och det var precis som det skulle vara. Efter första plåten smakade man en bulle, efter andra plåten smakade man en bulle och efter sista plåten smakade man en bulle. När man var liten och aldrig tänkt på kalorier kunde man äta fritt av det som bakades.

Sedan finns det en vän som injagade en matskräck i tankarna. Den satte stopp för att smaka på det goda. Varje liten bit skulle ses som en onyttig tugga av äckliga kalorier. Att äta dessa äckliga kalorier skulle vara ett misslyckande. Så det gjorde man inte till sist. Efter ett tag avvänjs man från att vilja smaka på sådana godsaker, allt man tänker kring dem är äckliga tankar. Äckliga och sjuka tankar. Tankar som sätter stopp för njutningen. När kalorifobin infinner sig finns det inte längre en frihet i ätandet.

Det är vanligt att personer med ätstörningar skaffar sig ett intresse inom bakning och matlagning. Det är faktiskt ett sjukt beteende att inte smaka av det man tillagar. Visst, det finns undantag, ibland är man kanske proppmätt redan eller bakar något man inte alls gillar/tål att äta. Jämför med innan ätstörningen. Hur agerade man vid bakning när man var yngre? Jag vet att jag åt av både deg, smet och bullar. Varför ska jag inte få göra det nu då?

Ett steg i tillfrisknandet är att våga äta av det man själv lagat. Det är sunt! Så ta dig en utmaning nu inför julbaket och smaka både deg, smet och bullar. Det kommer inte att göra någon tjock av att göra det någon gång. Det är bara gott och friskt!

Bullbak med älsklingen <3

Bullbak med älsklingen <3

IMG_1432

Minst 50 lussekatter var beställda

IMG_1434 (1)

Konstverk a la pojkvännen ;)

IMG_1439 (1)

Konstverk a la moi :)

Bakningen pågick till efter tolvslaget på natten. Under den tiden hann magen fyllas med några lussebullar och faktiskt en del deg och russin också. Det är en lättnad att inte känna en gnutta ångest över det. Varför skulle jag göra det? Det är Lucia, det är gott och det finns ingen som helst risk att bli tjock av det. Det är en frihet!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp