Då hade jag inte njutit av en fetaostpaj och en kopp kaffe med mjölk

November 19th, 2013

Igår eftermiddag besökte jag Wayne’s coffee inne i centrala Stockholm. Med mig hade jag en studentrabatt på 40% på alla menyer. Hungern var tilltalande efter en dag med VFU (“praktik”) på en gymnasieskola och jag var beredd på något matigt innan kvällens träning. “Macka? Wrap? Ja, wrap vill jag ha!.. fast den var slut.. hmm.. lasagne, paj, sallad, FETAOSTPAJ! MUMS!.. men var det inte det som jag fick asmycket ångest av förut när jag kom på att det innehöll fett mycket kalorier?? Kanske.. men det är väl ingenting att bry sig om nu. Jag vill ha den pajen, den verkar god och jag behöver bli mätt tills träningen.”

I väntat på att bli intervjuad mumsades pajen upp tugga efter tugga. Det var ett riktigt bra val och jag kände mig.. frisk. Inte av den uppenbara anledningen att jag ätit en paj jag trodde var väldigt kaloririk, utan av den enkla anledningen att tankarna inte handlade om oro kring det jag åt – det var en ren och naturlig njutning.

En halvtimme senare var det dags att bli intervjuad av ett par tjejer inför deras projektarbete. Där satt jag på ett fik med en stor kopp kaffe med mjölk i handen och tänkte tillbaka på min sjukdomstid. Det kan vara riktigt svårt att beskriva hur saker och ting kändes då för det känns som ett annat liv – på ett sätt var det kanske ett annat liv också? Det jag minns som tydligast är hur dåligt man mådde, hur tankarna konstant kretsade kring mat och träning. Allt handlade om att inte äta för mycket och oron för att gå över gränsen trängde sig in i huvudet varje minut av dagen.

En tillbakablick kan ibland vara det mest hälsosamma man kan göra. Det ger en insikt och förståelse över sitt eget beteende, och framför allt hjälper det en att se sig själv tydligare idag. Hade jag fortfarande varit sjuk i anorexian hade jag inte ätit den där fantastiskt goda fetaostpajen, eller jag kanske hade ätit hälften beroende på mängden kalorier, vilket jag garanterat skulle googlat fram först. Att inte låta ätstörningstankar styra mina matval är en stor frihet som jag är enormt tacksam över att jag lyckats skaffa mig. Anorexian hade tackat nej till allt i matväg som erbjuds efter en måltid, medan jag med glädje tackar jag till en kopp kaffe med mjölk i, även om jag precis ätit en hel portion paj  (för såå mättande var den ändå inte).

Intervjun handlade om hur jag upplevt vården och dess bemötande under min sjukdomstid. När jag berättar om det i efterhand inser jag hur många tvättpåsar till huvuden en del läkare har. Det bekymrar mig över hur många som fallit ned i skithålet pga. dåligt bemötande inom vården. Tänk vad fel det kan slå när man kommer till en läkare för att må bättre och det istället resulterar i att man blir ännu sjukare när man gått därifrån. Jag är banne mig tacksam över att det finns specialistvård där okunskapen kring ätstörningar är tillräckligt obefintlig att det inte leder till sjukare patienter. Jag har stött på både okunniga läkare och inspirerande sjuksköterskor inom vården.

Tack vare specialistvården fick jag insikt om allvaret i min sjukdom och vad som krävdes för att bli frisk från den. Hade jag enbart tagit med mig de bemötandena som jag fått från “vanliga” okunniga läkare hade jag inte haft de frihetskänslor från ätstörningen som jag har idag. Jag hade trott att det var okej att leva på ett BMI under 16 och att en puls under 40 inte vore akut farligt. Jag hade inte valt att njuta av min fetaostpaj och kaffe på Wayne’s coffee igår – vem sjutton vet vad jag hade gjort istället?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Flickanochhavet

    Mitt förtroende för, speciellt skolhälsovården, har sjunkit enormt under sjukdomstiden.

    då jag först gick till hälsovårdaren då mensen hade försvunnit, kopplade hon inte alls min trötthet och det faktum att jag gått ner i vikt “du är ännu normalvikt, så det borde vara ok”. Att jag inte hade någon mens kommenterade hon (Och detta är SANT) med att “Ja, men du sa ju att du ska på resa om två veckor. tyngdlagen i planet brukar ibland sätta igång mensen p.g.a. trycket”. Wait…. WHAT????? Några färder till henne senare fick jag börja ta hormonpiller. Hon borde ju fattat o skickat mig till en psykolog….

    De som fick mej att inse att jag var sjuk var en gynekolog. Då jag sa att jag inte haft mens på länge, såg hon MYCKET oroad ut (här hade jag den lägsta vikten jag haft, och såg ut som ett trött vandrande spöke). Hon ställde mig på vågen direkt, och förklarade läget åt mej, utifrån hennes kunskap om saken. Hon frågade om jag nån gång vill ha barn. JAg svarade “ja”. Då sa hon”vi får ta tag i det här ordentligt nu”. Hon tittade på mig sådär vänligt, men oroligt. Precis på det sättet att man själv förstod allvaret. JAg hade varit sjuk i över två år, och hon var den första som såg “hela mig” och fick mig att börja gå upp i vikt igen, med min mammas hjälp.

  • Julia

    Vården alltså… När jag sökte hjälp på ätstörningsenheten i Gbg, så fick jag reda på att de hade remiss-stopp! Så jag fick ingen hjälp där. Vårdcentraler förklarade att de inte hade något att göra med ätstörningsproblematik. Jag fick själv skriva en egenremiss till en semiprivat kbt-psykolog som tillslut hjälpte mig…

  • Emma

    Hade inte du kunnat göra ett inlägg med hur dina matvanor idag har “påverkats” av din ätstörning/behandling? Eller göra en jämförelse mellan hur du äter nu och hur du åt innan ätstörningen? (Om du kommer ihåg det…) Har en känsla av att många får ganska bra matvanor och rutiner efter att man genomgått en behandling för en ätstörning.. :)

    • soelas

      Tack för önskemålet Emma! Det ska jag absolut göra! 😀
      Håll utkik!
      Kram

  • Pingback: I Choose Life | Soelas.se()

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp