Dags att göra ett vägval igen

January 17th, 2013

De senaste veckorna har jag ätit mer än jag velat. Inte överätit, hetsätit eller proppat i mig tills jag mått illa. Jag har ätit mer än det ”normala”, mer än vad man generellt behöver för att stå stilla i vikt. Idag fick jag bekräftelsen på att jag faktiskt har gått upp ett kilo. Det är ett kilo mer än vad jag trivs med. Jag börjar få mer ”fett” på magen och jag avskyr det! Jag har alltid hatat det på mig själv. Även om jag fortfarande är smal så kan jag inte acceptera att magen inte är platt. Det är sååå ångestfullt för mig!

Jag tycker att min behandlare var helt underbart duktig på att förklara situationen för mig. Jag önskar att jag kunnat spela in det och spela upp det för alla er, men istället ska jag försöka lyfta fram hennes poänger;

Har man ett BMI runt 17 så ligger man på en anorektisk vikt. Det är inte normalt! Det finns en del människor som är normaltsmala, men har man en sådan undervikt i vuxen ålder så är det oftast något annat som ligger till bakgrund (ätstörning, depression, cancer etc.). Det är ett BMI där man inom vården ska uppmärksamma den låga vikten och gå vidare med bedömningar. Det är alltså inget tjockt med en sådan undervikt!

Ligger man på en undervikt så är det förmågor som fungerar sämre i psyket. Man har större kontrollbehov, att saker måste vara på ett visst sätt, struktur, mindre spontant och försämrad förmåga att dra slutsatser. Även om kroppen fungerar och mår relativt bra i vissa fall på en undervikt, så skulle den garanterat må bättre på ett BMI 20. Det är oftast där som kroppen vill vara, och då är man fortfarande smal. För att bli fri från ätstörningen måste man uppnå en normalvikt. Det går inte att bli helt fri och ändå ligga på en undervikt. Det handlar om att acceptera sin kropp som den vill se ut och inte manipulera den till att vara smalare. Strävar man efter att ligga på en undervikt så kallade hon det för bantning.

Jag blev panikslagen över att jag kommer behöva gå upp 5-6 kg till för att bli av med ätstörningen. Men jag tror att hon har rätt. På BMI 17 kände jag mig perfekt smal, snyggt smal och hälsosam. Då kunde jag acceptera magen som den var, men något kilo upp så blir det mer fett på magen. Självklart inte bara fett, men mer än innan. Det kan jag inte acceptera idag. Jag har jätte svårt att acceptera min mage nu 1 kg upp – hur ska jag någonsin kunna acceptera 5 kg mer?!

Som jag tidigare berättat har jag varit orolig över mitt ökade matintag. Jag äter mer än jag vill, men inte mer än jag orkar. Jag äter för en viktuppgång, som jag egentligen inte vill ska ske.

Anledningen till att min kropp vill äta mer är för att den inte vill ligga på en undervikt. Den vill upp. Så länge jag försöker motverka dens vilja så kommer jag inte att kunna bli helt frisk. Det är inte friskt att äta mindre än man vill för att ligga kvar på en undervikt.

Nu har jag fått en ”hemläxa”, ett dilemma, en frågeställning att fundera över:
Vill jag fortsätta i behandling och jobba för att acceptera ett BMI 20? Eller är det viktigare för mig att vara såhär smal?

Frågan kan låta självklar när man ställer den högt, men med två starka viljor som brottas är självklarheten inte lika tydlig.

För ett år sedan ställdes jag inför ett liknande vägval. Den gången handlade det nästan om liv & död, då valde jag liv. Idag handlar valet om vilket liv(?).

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

  • Denise

    Sjukt bra inlägg, precis vad jag behövde nu! TACK! Känns skönt att veta att man inte är ensam vid samma vägval.
    Tycker du är en sjukt bra förebild och jag hejar på dig och ditt sunda förnuft.

    Dock har jag frågor. (igen.)

    Mina behandlare är inte direkt de bästa då de har svårt att argumentera för varför man ska gå upp. De förklarar helt enkelt inte tillräckligt eller förklarar så mycket jag önskar att de kunde göra.

    Jag ligger på ett BMI runt 16 och har gjort det nu sedan jag blev utskriven för ett halvår sedan. Inga större förändringar har alltså hänt, och min motivation till att gå upp pendlar drastiskt från dag till dag. Men nu har jag tappat motivationen helt. Jag hittar ingen mening med att gå upp, speciellt inte eftersom tjejen jag ser i spegeln är normalviktig. Jag har dessutom träningsförbud, vilket på något sätt gör det svårare att gå upp om jag inte får träna och bygga muskler. Jag blir så ledsen eftersom jag inte ligger på en farlig bmi-vikt längre och trots det finns det tjejer under min vikt som får träna?!

    Alla mina tankar kretsar kring hur jag ska göra, för jag är så trött på att vara så begränsad av andra i mitt egna liv, men jag vill heller inte gå upp för någon annans skull. Vart hittar man motivationen? Och vad finns det för mening med att gå upp när man känner sig frisk och dessutom när man redan tycker att man ser normalviktig om ens lite mullig ut! Jag är så trött på detta och vill ha en förändring! Vet dock inte vad jag vill.

    Detta blev en lång kommentar, men det kändes nödvändigt för mig och jag hoppas du förstår mina frågor och kan svara!
    TACK!

  • http://www.invisibletears.blogg.se mathilda

    fortsätt kämpa fina du, du är så duktig!

    Men om man är typ 3 kg underviktig, och är rätt så nöjd med sin kropp, måste man endå gå upp då för attt bli frisk? :s

    • http://Soelas.se Soelas

      Jag tror just att kroppsbilden inte kommer bli helt riktig om man fortfarande är rädd för en normalvikt. Om man tycker att normalvikt är för tjockt. Det beror ju självklart på omständigheterna, men i de flesta fall behövs nog en normalvikt för att kunna bli helt fri.
      <3

  • Elin

    Hej! Jag förstår att det år svårt. Kämpa vidare så ska det nog gå bra!

  • Elin

    Ett steg i sänder hörru! :) själv ligger på på ett BMI på 19-20 och vill gå ner till 18.5^^ jag ser till att äta så mycket att jag orkar leva–> BMI 19-20. Det ord förjävligt att missa en dag med kompisarna P.g.a. Att man svimmar av näringsbrist!

    • http://Soelas.se Soelas

      Ja, det är inte värt att fokusera så noga på BMI:t egentligen. Tror inte att någon skulle tycka mindre om en om man har BMI 18 eller 20.
      Kramar!

  • Elin

    Vore• hatar autocorrect på IPhone…

  • http://Www.sofiayit.blogg.se S

    Jag är i samma sist, jag är nöjd men inte med magen och midja. Och jag vet att jag behöver gå upp lite till:/

    • http://Soelas.se Soelas

      Det är som min behandlare sa; det är nu man får jobba med att acceptera sin kropp som den vill se ut.
      Vi klarar det <3

  • http://ungefaer.blogg.se/ emma

    Kämpa på nu, det här är typ den svåraste biten!
    Räkna med att det känns jobbigt men är VÄRT det i slutändan, jag känner det som att livet är så mycket lättare när jag vågade kliva från BMI 16 och uppåt till ett normalt BMI! Jag tänker klarare (fick högsta betyget på senaste tentan, hurra!), är gladare och orkar mycket mer än jag någonsin trodde..!
    Stor kämpar-kram!

    • http://Soelas.se Soelas

      Ja du har rätt.
      Man gör sig en tjänst i längden, vad kul att höra att du märkt en markant skillnad i ditt välmående.
      Hoppas jag börjar få A:n framöver då också 😉 haha

      Kramar!

  • http://Www.sofiayit.blogg.se S

    Tänk att man kan märka ett kilo så tydligt, för det är ju inte så mycket ändå..

  • Debbie

    Du behöver bara läsa dina egna inlägg för att få den motivationen och pepp som du ger oss andra för att nå dit du vill! Jag befinner mig verkligen precis där du är nu, vill och vågar inte. Men jag jobbar hela tiden med tanken av att detta bara är ett kapitel i mitt liv, jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och säga “Ja, det blev ju inte så mycket, för jag mådde ju så dåligt. Barn? Nej, det var inte möjligt” eller “jag ser att jag har överfört mitt beteende på barnen” etc.
    Som sagt, det är oundvikligen ett kapitel som jag kan gräma mig för att det gick så långt, träning är ju skönt! Men att träna utan att tillföra energi efteråt, och se till att “spara” kalorier till festliga tillfällen…? Det blev ju så att jag istället aldrig vågade ge mig själv, unna mig själv. Men nu är det som det är redan spilld mjölk och det är framåt som gäller inte gräva i det förflutna och alla “varför” och “tänk om jag bara hade…” Jag blir så otroligt peppad och motiverad av dina inlägg, och av alla andras kommentarer som också peppar, eller som du svarar och peppar. Vi får hjälpas åt allihop! Och när du känner svackor, well… Läs dina egna inlägg och svar, läs dina vänners pepp till dig!
    Jag tänkte på det häromdagen, 4-5kg upp(som jag minst behöver) men det är ju INGENTING!!!!!!! Det är efter en sommarsemester för många!
    Låt som sagt detta bara vara ett kapitel i våra liv, inte något som får sätta prägel på hela våra liv.
    Tack för allt.
    /D

    • http://Soelas.se Soelas

      Gu vad bra skrivet. Tack för denna kommmentar!

      Dock är jag rätt så kort så 5 kg till på mig syns lite mer.
      Men du har helt rätt, jag tror att man verkligen kommer uppskatta senare att man väljer det friska nu. Lika som jag uppskattar nu att jag valde det friska för ett år sedan.

      Kramar!

      • http://Www.sofiayit.blogg.se S

        Ja varför ska det vara så svårt att unna sig något D? :( varför är det så jobbigt..

        • http://Soelas.se Soelas

          För att det finns en röst någon stans i huvudet som säger att det är fel. Någonting som inte vill att vi ska få njuta till fullo av livet, någonting som är rädd för att tappa kontrollen. Någonting som är vår ätstörning med klor och den ger sig inte förrän vi river tillbaka! <3

  • Åsa

    Hej! Du har en jättefin blogg och följer din kamp för den peppar mig som också har haft problem med ätstörningar så länge jag kan minnas och fortfarande inte är ur det.
    Tänkte bara på en sak som säkert dina behandlare redan har sagt till dig om detta med att du upplever att du har mer fett på magen nu. Något som ofta sker när man går upp i vikt efter att ha varit underviktig är att fettet först samlar sig i depåer, gärna då på magen. När man efter ett tag har legat mer stabilt på en bra vikt fördelar kroppen naturligt fettet mer på hela kroppen så att “bullen” på magen som du upplever kan gå ner lite.

    Sen en sak till – en platt mage är inte en funktionell mage. När vi andas (om vi gör det på ett fullgott sätt där luften går in helt i lungorna) behöver magen få skjuta ut lite och om vi alltid går och håller in magen för att ha den platt får vi sämre andning och vad är bäst kan man fråga sig – en fullgod andning eller en platt mage? Inte lätt att följa kanske, inte för mig heller men vi får väl peppa varandra.
    Jobba på! Kram!

    • http://Soelas.se Soelas

      Hej! Nåh, tack så mycket!
      Du är helt rätt. En kvinnokropp ska ha en liten “kula” på magen, det är så som den ser ut.
      Det handlar ju nu om att acceptera det bara..
      Kramar!

  • http://thelongjourney.blogg.se Anonymous

    Hej! Hittade precis till din blogg idag! Brukade läsa bloggen “vagenfran37kg.wordpress.com” och blev inspirerad till tusen. Så tänkte äntligen börja skriva min egen blogg och inspirera andra så som hon inspirerat mig.
    Du hade ett jätte bra inlägg då jag känner igen mig precis (så som jag önskar mina läsare känna igen sig i mina inlägg). Det gäller att kunna trycka undan dem dumma tankar om en “mage” och inse att typ alla tjejer har det? Jag ser verkligen upp till min syster som har världens snyggaste kropp och kurvor med värsta bysten! Själv har jag ingen. Och vet du vad? hon äter precis vad hon vill, när hon vill och är helt godis och choklad-beroende! Men hennes kropp strävar ej efter att bli överviktig? Så varför skulle min det? …?

    Tack!

    • http://Soelas.se Soelas

      Hej, välkommen till min blogg. Hoppas att du hittar inspiration här.
      Det är jätte smart att blogga, jag kommer garanterat kika in på din blogg. :)
      Skönt att du resonerar så klokt! Håller tummarna för dig! Kram

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp