Det värsta med ångesten

July 13th, 2014

Ofelia har precis ätit. Hon har ätit någonting som i hennes (eller ätstörningens) mening var alldeles för mycket. Det som händer är att hennes tankar sätts i rullning. Hon börjar analysera och reflektera över alla kalorier som hon stoppat i munnen. Det här är ätstörningens gärning; det är den som straffar henne med ångest. Men det är ju svårt för Ofelia att förstå det i stunden. Även om hon vet att det är sjuka tankar som dyker upp i hennes huvud är de väldigt påtagliga och alldeles för dominanta för att hon inte ska kunna lyssna till dem.

Ofelia vet att det är sjukdomen som försöker tvinga henne till kompensation, men sjukdomen lyckas även få Ofelia till att vilja kompensera. Ofelia vill inte sitta här med den där fruktansvärda ångesten som bara verkar skjuta upp i höjderna mer och mer.. hon måste göra någonting åt det! Och så tillfredsställer hon ätstörningens behov av kompensation..

Om Ofelia bara i den stunden av hetta kunde prova att stå ut med ångesten ett tag skulle hon märka att den nått sin topp och kommer ganska snart minska. När tankarna väl slår till är det extremt svårt att inte låta sig påverkas av dem. Väntar vi bara några timmar med att ta beslut om det var farligt eller inte att äta så mycket kommer vi att kunna se det ur ett mycket mer realistiskt perspektiv. Efter några timmar är inte ätstörningstankarna lika dominanta. Visst kan vi fortfarande känna ett behov av att kompensera, det kan finnas flera dagar efteråt, men ju längre man väntar desto mindre blir det. Det du åt förra helgen spelar knappast någon roll nu – inte sant? Hade de spelat någon roll om du kräkts upp efterrätten eller dragit dig ut för att promenera bort kalorierna i en timme? Det är beteenden som enbart stärker ätstörningen, men påverkar dig knappast i längden om du inte kompenserat.

Det värsta med ångesten är att den kan vara så stark och göra ätstörningstankarna så påtagliga i stunden att man inte kommer ifrån den. Man låter den dominera och man ger till sist med sig för den.. man gör allt för att bli av med den i stunden.. När det enda man egentligen behöver göra för att bli av med den för gott är att stå ut med den ett tag.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

  • http://nattstad.se/mynu My

    Hej igen, har en fundering som jag verkligen skulle uppskatta att få höra dina åsikter om. Det är så här att jag går på Tornet (ätstörningsklinik) och enda sen jag började där är träning förbjudet. Den enda form av “rörlig aktivitet” förutom det vardagliga är att jag varje dag går en snabb promenad på 20 min, då det blir ett himla ståhej om jag gör minsta lilla mer.. Känns jätte skönt att gå men numera känns det som om det blivit till en tvångsgrej. Jag bara MÅSTE ut dessa 20 min varje dag, oavsett vad, väder, lust, eller framförallt ork spelar ingen roll, jag måste! Jag trivs som sagt och tycker det är skönt att promenera men det känns jobbigt på ett vid när jag inte längre har något “val”, finns stunder då jag inte alls skulle vilja men tvingar ändå på mig skorna och snart är jag ute på samma spår igen. Vågar inte låta bli då jag vet hur ångesten kraftigt kommer, ångest som jag har minskar när jag går och om inte så förstärks den bara. Jag klarar inte av det. Dessutom om jag låter bli att promenera får jag panik inför då jag ska sova, att jag ska få ett ångestutbrott och det inte alls kommer gå att sova eller kompensera för att göra något åt det. Har redan svårigheter med att komma till ro och somna och detta tror jag skulle göra det än värre. Jag vet att det bara rör sig om en liten promenad, det är knappt några kalorier som förbränns men tvånget finns. :( Vad kan jag göra?

    • soelas

      Hej kära du!
      Jag måste börja med att säga att jag hade nog hamnat i liknande banor om jag befunnit mig i samma situation. När rörelse är ett förbjud men man känner ett tvång att röra på sig så kommer man att tänja på gränserna till det yttersta, om man använder träning som kompensation. Ätstörningen tar inte hänsyn till din egna vilja eller kroppens ork. Den tar oförskämt nog bara hänsyn till vad den själv strävar efter: äta så lite som möjligt och träna så mycket som möjligt. Nu när “mycket” träning inte är tillåtet i sin situation så straffar den dig med ångest om du inte utför det som faktiskt är möjligt. Med andra ord så får du inte avgöra om du vill gå på en promenad eller inte. Bara för att du kan så MÅSTE du…

      Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om en daglig promenix på 20 min eller att springa en mil. När handlingen utförs pga ångest är det en sjuk handling. Kanske är det förståeligt att de förbjuder träning? För det är ju det som tillfredsställer ätstörningen i detta fall.

      Det enda sättet att bli av med dessa tvångspromenader är ju att sluta utföra dem. Hur lätt är det? Ja, det är ju delvis det som skrivits om i inlägget ovan. Till sist gör man allt för att bli av med ångesten, men då kommer den heller aldrig att försvinna. Den försvinner enbart genom att göra motsatsen till det den vill och sedan vänta ut den. Det krävs mycket styrka för att ta sig ann den kampen, men den kommer också att stärka en.

      Du kan ju självfallet försöka resonera lite logiskt med din ångest. Som du säger, en 20 min promenad gör en inte så mycket. Det handlar kanske om att gå till och från tunnelbanan eller ta bussen istället en dag. Det är någonting som en människa normalt sett inte ska behöva få ångest över – inte du heller. Jag skulle tycka såhär, om du inte vill gå ut på promenad en dag så gör det inte. Om du en annan dag tycker att det känns kul så kommer du då kunna göra det med större glädje och mer energi! Är inte det mer värt?

      Det är svårt att ge tips när det är svårt att ta sig ur kompensatoriska tankar. Det handlar i stort sett att resonera med sig själv och bestämma sig för att inte ge med sig för ångesten och tvånget.

      Massvis med lycka till! <3

      • http://nattstad.se/mynu My

        Tack, tack, tack för ditt svar!♥ Försökte igår att avstå, lyckades hålla mig någon timme men sedan klarade jag inte av det mer. Men ska försöka igen när det kommer en sådan dag då kroppen inte alls orkar (igår hade den energi och jag lust).
        Har även en till fråga men det gällande mat. Mitt matschema har bara 2 alternativ till frukost och jag vill utveckla detta och inte vara så låst vid det jag äter nu. Just nu ser min frukost ut så här (när jag plockat bort vissa grejer som jag inte klarar av) Havregrynsgröt på 1 dl havre toppat med vindruvor & en fullkorns macka med skinka. Skulle vilja utmana med flingor när jag börjat känna mig redo och suget finns. Men har ingen aning om hur mycket jag i så fall ska ta? 2 dl flingor (kellgos special klassiska) med 2,5 dl mjölk + en halv banan, är det rimligt? Eller behövs det mer för att komma upp i samma mängd som det jag äter nu? Kan verkligen inte dra ned på mängden ännu mer då jag nu står stilla i vikten..
        Tacksam för svar då jag inte kan fråga min behandlare när han är på semester & den jag nu pratar med är psykolog. Vill inte räkna kalorierna med riska att falla tillbaka i gamla vanor/rutiner.
        Kram finaste!

        • Sara

          Du behöver komplettera med mackan du brukar äta till gröten, så blir “flingfrukosten” likvärdig med din vanliga frukost! :)

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp