En historia med inspiration!

January 24th, 2013

Kommenterat den 12/1/13 till inlägget “Ätstörning utan bristande värden“.

Hej!
Vill säga att jag tycker du är en väldigt stark person som jobbar med att få bort anorexin och samtidigt hjälper andra igenom sjukdomen..
jag har själv haft en ätstörning,och under hösten 2011 nådde jag min botten vikt på ett BMI något under tolv.
Jag förstod inte då hur sjuk jag var och att jag faktiskt var nära på att döda mig själv.
Men ärligt talat brydde jag mig inte,jag såg inte framtiden,och det fanns ingenting jag tyckte var roligt.
Mina vänner försvann,och jag kände mig inte som en person.
Det här var inte jag,det var så långt ifrån jag man kunde komma.
Jag kände mig som ett skal,inte en hel person,och jag längtade efter att få känna känslan av att vara glad.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt,men för mig handlade det inte om att bli smal,jag mådde så sjukt dåligt att jag helt enkelt inte klarade av att äta.
Min vikt blev längre,och ju längre ner den sjönk ju mer orkade jag inte bry mig mer om vad som skulle hända.
Min mamma skickade mig på en hälsoundersökning och det visade sig att mitt hjärta inte slog som det ska och min puls låg på 40.
Jag minns att allt jag gjorde var jobbigt,jag frös hela tiden konstant och drog mig ifrån personer för att jag helt enkelt inte orkade prata med dom och jag skämdes så mycket över mig själv,jag var inte längre samma person,och jag kände det själv.
Jag visste att det här var inte rätt,jag mår inte bra,men jag vägrade någonstans att inse att jag behövde hjälp innan det var försent.
Men det värsta av allt var att se min mamma i ögonen,det kändes som jag svikit henne på något sätt,att jag inte var den dottern hon ville att jag skulle va.
men hon fanns alltid där för mig,hon var med mig på avdelningen i 2 1/2 månad,och ställde alltid upp på mig i alla lägen.
Hon förstod mig,men ändå inte.
Jag var i min egna värld,jag var inte mig själv.
Avdelningen var som ett fängelse,allt var inom sjukhusets ramar.
Jag har under hela tiden inte pratat med en endaste person om det här,för jag kände,på fullaste allvar att det här måste jag klara mig ur själv.
De hade klassat mig som en som var sjuk i anorexia nervosa.
Men innerst inne visste jag att det var inte det det handlade om,jag var inte rädd för att vara tjock eller hade ingen ångest för maten.
Jag åt bra på avdelningen och jag visade inga tecken på ångest,jag fick helt enkelt tvinga i mig maten där fast jag kände mig mättare än jag någonsin varit.
Det var ingen som förstod mig det,de enda de utgick efter var sina papper,alla var likadana enligt dem.
Men jag pratade inte med dem,för jag visste,att de redan hade bestämt sig för vad jag var för en,och om jag orkade inte berätta för dom,min hjärna funkade inte,och jag visste att allt jag sa skulle dem tolka på sitt vis,så som dom ville ha det.
Jag har kämpat mig upp,med min mamma vid min sida dag som natt. Idag har jag 16 år gammal och har ett BMI på 19 och kan nu se till baka på den tiden som ett rent helvete,jag var vilse,långt ifrån verkligheten,och jag hade glömt vad livet gick ut på.
Om jag är helt psykiskt frisk ifrån det jag gick igenom innan jag började svälta mig själv det vet jag inte,såret kommer alltid finnas där.
Men en sak vet jag,jag är starkare nu,jag kan tänka på ett helt annat sätt och kan skratta av ren glädje,inte för att jag kände mig tvungen.Min mamma kommer jag aldrig kunna tacka för allt hon gjort för mig,och jag kommer alltid vara stolt för att jag just har henne.

Kämpa på tjejen!
Jag vet att du också är stark!
Puss och kram <3
-Elisa

Låt de som kämpat innan oss vara förebilder. Låt deras berättelse inspirera och motivera. Framför allt låt oss tro på dem när de säger att de mår så mycket bättre utan ätstörningen.

Tags: , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp