Graviditet och ätstörning

November 13th, 2014

Hejsan!

Jag har nu suttit och lusläst din blogg från första inlägget till sista och du skriver så fantastiskt bra och har/är varit så otroligt stark! Jag undrar bara om du kunde ta upp ämnet med ätstörningar och graviditeter? Jag var sjuk först 2006-2008 men lyckades på egen hand ta mig upp, 2012 blev jag gravid och 2013 födde jag min son och efter det har det bara gått utför! Går just nu i behandling men jag hittar ingen motivation och jag blir så arg när jag tänker tillbaka på all vikthets det är kring graviditeter! Redan på inskrivningen hos barnmorskan blir man mantrad av viktheten med förmaningar och broschyrer! Sen att man måste väga sig varje gång man är dit skapar ångest! Sen är det vänner, bekanta, Facebook osv som jämför, kommenterar osv och är man då det minsta skör, som jag, så kommer alla elaka tankar tillbaka och istället för att njuta av sitt nyfödda barn och låta kroppen återhämta sig efter den stora påfrestning som en förlossning faktiskt är så börjar man pressa kroppen… Tränar, äta dåligt, må dåligt och så var vi tillbaka på ruta ett :(

Mvh Sanne

Hej Sanne!

Med en ätstörning i bakgrunden kan jag förstå att en graviditet kan ställa till det för en. Det innebär ju självfallet flera kroppsliga förändringar och en viktuppgång med ett nytt liv i magen. Det är tragiskt att samhället blivit så extremt skönhetsfixerat att vi till och med måste se perfekta ut när vi föder barn. Det har nästan blivit viktigare att behålla en slimmad figur och ha ett sexpack efter graviditeten än vad som är hälsosammast för både mamman och fostret. Dessa föreställningar om att vi måste vara smala och vältränade blir viktigare än det vi egentligen är menad att bry oss om – att skaffa familj och föra generationen vidare.

Jag har personligen inga erfarenheter av graviditet, men mina erfarenheter av att leva med en ätstörning kan ge mig en relativt god uppfattning om den problematik som kan uppstå. Så, vad gör man? Hur motstår man dessa krav på en perfekt kropp? Hur accepterar man förändringarna? Hur undviker man att låta detta få en att falla tillbaka i sjukdomen?

Kanske kan det hjälpa att försöka tänka på vad man egentligen värdesätter i sitt liv. När man får barn kanske ens egna föreställningar om utseendet inte behöver spela lika stor roll. Ens liv handlar inte längre om att vara superattraktiv och få bekräftelse från älskare. Jag har själv inget barn ännu, men den uppfattning som jag fått är att ens liv inte längre kretsar kring sig själv, utan kring sin son/dotter. Så vad spelar det då för roll hur magen ser ut? Herregud, nog är det viktigare att vara en bra förälder och att ta hand om både sin egen och sin familjs hälsa.

Nog förstår jag att det inte är så enkelt med ätstörningen i bakhuvudet, men jag har vittnat skräckexempel där mammans ätstörning börjat speglats på barnet och jag tror inte att en förälder i världen vill föra vidare dessa hjärnspöken. Kanske går det att vända all logik kring att livet handlar om att må bra till verkliga handlingar (?). Det handlar väl egentligen bara om att finna de rätta verktygen och mentala styrkan till att faktiskt göra så.

Någon av er läsare som har mer erfarenhet av detta och vill bidra med några tips? :)

Tags: , , , , , , , , , , ,

  • http://liselotte.livskick.nu Liselotte

    Som mamma till två barn håller jag absolut med om att de är viktigare än mitt eget utseende. En ätstörning handlar dock om så oerhört mycket mer än utseende och kroppsideal. Och nej, inte ens rädslan att påverka barnen negativt kan övervinna matångesten när den är som starkast. Tyvärr.

    Sanne, för det första: skäms aldrig för att du “åkt dit” trots att du fått en underbar son. Det är synd att du ska lida istället för att njuta, men det är inte ditt fel – och: det finns hjälp att få!
    Om du inte har en egen läkare eller barnmorska eller liknande d litar på så har föreningen Frisk & Fri ett särskilt Mammastöd jag tycker du ska vända dig till:
    http://www.friskfri.se/fa-hjalp/mammastod/

    Och läs gärna mer om ämnet hos min kollega Jenny, som skriver mycket om ätstörningar, ideal och graviditet/mammakroppen:
    http://jenny.livskick.nu/category/barn-och-familjeliv/graviditet-barn-och-familjeliv/

    Du är inte ensam! Men det behöver inte fortsätta så här!

  • henna

    Hejsan!
    Jag känner mig så igen i hennes berättelse!
    Jag kunde absolut inte njuta av min graviditet. Kände mig tjock och fel. Var mer hungrig än vad som rekommenderas i deras broschyrer. Gick upp mer i blöjan av graviditeten än vad som rekommenderas. Det var så jobbigt. Mvc förstod inte hur jag kände mig.

    När sonen kom och jag gick inte ner så fort som förut blev det jobbigt.
    Började träna för fort och alldeles för mycket.
    Rasade ner i vikt, åt gör lite, ammade och tränade för mycket.
    Fast jag älskade min son mer än livet så tog ätstörnings tankarna över.
    Mitt mål var att gå ner i vikt.
    Började må så pass dåligt till slut att det blev kurator samtal.
    Fick väldigt bra hjälp därifrån.
    Utan frisk och fri hade jag nog inte kommit så här långt!
    Har träffat fina mentorer som har hjälpt mig.

    Har också varit en svamp. Duger i mig allt som har med träning och kost att göra!
    Men med tiden har jag börjar lära mig att lyssna på min kropp och börjat lite på mitt omdöme.
    Vet hur jag ska träna för att inte falla tillbaka till sjukt mönster och samma gäller för maten.

    Har kommit långt med min ätstörning.
    det som jag tycker är synd är att det har tagit så många år av mitt liv!

    Kram

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp