Inläggning gör en inte friskare – det är kampen för friskheten som gör det

June 6th, 2013

Jag har aldrig varit inlagd för min ätstörning. Trots allt fanns det en viss strävan i att uppnå total maktlöshet. Det fanns en stark vilja inombords som sa att BMI 14 och inläggning skulle bli botten. Det skulle bli vändpunkten.

När man väl satt där på kliniken och vikten var tillräckligt låg, lika så puls och blodtryck, var det en varningssignal som dök upp. Anorexian tjöt av glädje. Men en del av en själv, en del som inte hade blivit helt infekterad av ätstörningens förmultnande tankar, tvingades till att inse seriositeten. Allvaret i att leva med ätstörningar. Allvaret med att ge vika för anorexin. Är det ett liv på sjukhus som man vill leva? Var det dit jag ville från början eller är det ätstörningen som influerat min strävan och förvridit min uppfattning om vad ett lyckligt och värdigt liv egentligen innebär? En inläggning sågs som räddningen, men idag tvivlar jag starkt på att det underlättar livet i det stora hela.

På sjukhus får man förhoppningsvis den hjälp och det stöd man behöver för att börja ta stegen mot ett friskare liv. Jag tror dock att det blir svårare att jobba själv med ätstörningen när man har en omgivning som försöker pusha på det. Viljan måste komma inifrån – och hur sjutton hittar man den? 

Om det inte är allvarligt nog att man uppmärksammat ätstörningstankar hos sig själv, så kanske det är allvarligt nog att man börjar agera därefter. Om agerandet och en osund viktnedgång inte är allvarligt nog, så kanske det blir allvarligt nog när sjukvårdare uppmärksammar ätstörningen. Om det inte är allvarligt nog att uppfylla kriterierna för anorexia nervosa (el. någon annan), så kanske det blir allvarligt nog när man väl blir intagen på hem/sluten vård och får ingenting annat att jobba med eller fylla sina dagar med än ätstörningen. Om det oavsett hur sjuk man blir inte är allvarligt nog, finns det då något stadium som är det?

Jag trodde att det krävdes en inläggning för att min sjukdom skulle ha varit “på riktigt”. För mig vände det när jag uppnått “kriterierna” för det. Men det var inte allvaret i situationen i sig som egentligen fick det att vända – det var insikten om allvaret med sjukdomen. När man insåg att man var sjuk, när man insåg att det kunde gå åt helvete vilken sekund som helst, när man insåg att ett steg till och man skulle nästan inte ta sig upp igen. Insikten om allvaret med sjukdomen. Varje steg nedåt gör vägen upp svårare och längre att klättra. Det går inte att vänta tills man nått ett viss mål, tills man blivit “tillräckligt sjuk” för det finns ingen botten förutom döden. Det handlar om att ta situationen som den ser ut idag, och sedan börja klättra uppåt med den som utgångspunkt.

Jag blev som sagt aldrig inlagd, men många hamnar i den sitsen. Till er vill jag säga; det är inte slutet och om ni inte vill leva i ätstörningens moln av olycka och missnöje så kämpar ni idag och varje dag därpå. När man kommer till den punkten att man kan jobba med ätstörningen på egenhand så blir det lättare att finna motivation. I längden håller det inte att leva för andras skull, man måste leva för sig själv. Men för att leva för sig själv måste man finna verktygen för att klara av det. Behandlingen kan ge en dessa verktyg. Ta emot dom med öppet sinne, lita på att de behövs användas på klättringen uppåt och kom ihåg att livet kan vara ljusare på andra sidan – man måste bara kämpa sig dit först.

Till er som inte nått en inläggning vill jag säga; det är inte värt att sträva efter. Är man sjuk så är det allvarligt. Alla former av psykiska sjukdomar är värda att börja jobba med idag. Ju tidigare, desto bättre. Är man inte inskriven så har man fortfarande friheten till att välja livet på sina egna villkor. Det finns möjligheter runt om kring en, och är dessa möjligheter värda att ignorera för ett liv med begränsningar?

När jag insåg att det kunde bli inläggning om jag inte valde rätt mådde jag rent av skit. Jag mådde dåligt för att jag visste att det fanns en möjlighet att valet skulle bli anorexin. Jag mådde skit för att jag ville inte kasta bort min tid, mitt liv och min framtid på att må ännu sämre. Jag kunde göra någonting bättre. Jag mådde alltså dåligt av alternativet “inläggning” och därmed drog jag slutsatsen att jag vill bli frisk. Oavsett hur många gånger man tvekat på det valet på vägen uppåt, så har jag alltid haft den viljan i bakhuvudet. Jag tror att alla egentligen vill må bra, så tro mig när jag säger att ätstörningen kommer inte få en till att må bättre.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

  • disqus_nZHZyWAtpf

    åh det här inlägget behövde jag verkligen! är för tillfället inlagd på BUP, och det går inte en dag utan att jag ångrar att jag inte “försökte tillräckligt” på hemmaplan och slapp att vara övervakad VARENDA dag-dygnet runt!

    • soelas

      Hej vännen! Hoppas att du kommer hem snart igen då. Fokusera på att kämpa därifrån du är idag. Det som har varit har varit och du har gjort ditt bästa hittills. Gör ditt bästa nu också så kommer du snart få fortsätta kampen på hemmaplan. Det klarar du! <3

  • Jenny

    Hej!
    Vill bara ta upp en sak inom ätstörningar som jag har funderat mycket över inom det senaste dygnet, då min behandlare igår sa att jag ska förbereda mig för en inläggning på tisdag om jag inte lyckas göra DRASTISKA ändringar i mitt matintag. Detta kan vara bra information för anhöriga som eventuellt läser din blogg.

    Personer drabbade av ätstörningar ljuger. Ingen nyhet där. Vi ljuger, förskönar sanningen och manipulerar, det spelar ingen roll hur ärlig man var som person innan sjukdomen eller hur mycket man som t.ex förälder vill lita på sin dotter/son. När jag blev konfronterad över min ätstörning blev jag lättad. Jag vill bli frisk och det kändes så skönt att jag äntligen skulle få börja äta, nu skulle jag ju faktiskt bli tvungen till det. Resultat? Jag har aldrig ätit så lite eller rasat så fort i vikt. Här är några anledningar varför, och fällor som föräldrar inte ska falla för:

    Innan sjukdomen blev känd så kunde jag ibland äta med familj och vänner. Ångesten blev extrem men jag ville inte bli påkommen eller att folk skulle börja undra. Efter så körde jag på argumentet “Men jag har ju en ÄS, ni kan väl då inte förvänta er att jag ska äta allt det där? Man kan inte bara vända på det, det tar faktiskt tid. Jag tar två tuggor nu till lunch och två till lite senare”. Jag spelade på deras samvete(skitfult jag vet!) och på hur jobbigt det var för mig att äta. Sanningen är att det går inte att småtramsa, ju fortare man bryter svälten, ju fortare kan ditt barn börja tänka logiskt igen och inse själv att han/hon faktiskt vill bli frisk och måste äta.

    Sen var det tilliten. Jag sa att jag vet att jag är sjuk, jag vill bli frisk, så ni kan lita på mig. Åk till jobbet, jag ska äta en HEL portion frukost. Det blev en kopp kaffe. Eller så ordnade jag en frukost åt mig själv när dom såg, sedan tog jag in den till tvn för att det är “lättare att äta med tvn som distraktion ist. för att bli stressad vid matbordet”. Där väntade en skräppåse i väskan där maten hamnade successivt allt eftersom tillfälle gavs. “Ni kom hem så sent, jag måste äta vid bestämda tider så jag har redan ätit” = jag har inte ätit alls. Osv. osv.

    Jag blev helt enkelt så rädd för att bli itvingad mat vid nästa tillfälle och nästa måltid, att jag försökte “spara” mig tills dess varje gång, vilket resulterade i att jag aldrig ätit så lite totalt innan som nu. Detta trots att jag innerst inne vill bli frisk och jag önskar att jag inte kom undan så lätt som jag gör.

    Så till alla föräldrar och anhöriga där ute: Håll alltid uppsikt över att den sjuka faktiskt äter, ni ska se varenda tugga! Se till så att dom äter ordentliga portioner, det är inte farligt, så går det ju till när man blir inlagd. Håll uppsikt så dom inte springer på toa direkt efteråt för kompensation om sådana tendenser finns. Och låt dom inte övertala er att dom inte vill få professionell behandling för att dom kan själva! Min räddning nu blir antagligen inläggningen, och det tack vare vägningarna på ätstörningscentralen, jag säger att jag äter men vikten fortsätter neråt. Pappa trodde ju att jag åt, att jag mådde fint. Men det är svårare att lura professionella behandlare. Ni gör faktiskt bara ert barn en tjänst, ju hårdare ni är mot dom i den inledande, viktigaste fasen: att bryta den direkta svälten så att hjärnan kan börja tänka i mer logiska banor igen!

    Hehe, förlåt Soelas om jag lånar din blogg med det här inlägget, men jag har ingen själv och jag var bara tvungen att få ur mig detta. Det sista man vill som förälder när man vet att ens barn är illa däran är ju att se honom/henne falla ännu längre.

    • soelas

      Hej Jenny! Det finns ingen som helst anledning att be om ursäkt! Jag uppskattar jätte mycket både ditt initiativ och din text. Den ska publiceras! 😀

    • Alice

      Hej! Riktigt bra skrivet!

      Jag måste bara fråga, har du börjat kämpa nu? Har du kommit till insikt?Jobbar du för att ta dig upp igen, och vad är det i så fall som fått dig att göra det? Var du tvungen att nå “botten”? Och vad var då botten? Jag vet inte hur jag ska komma till insikt, det känns som att jag måste nå botten, vad nu det är. Kanske handlar det om det med inläggning, att det känns som att jag kan vända när det blivit allvarligare, typ när det hotas med inläggning. För nu känner jag mig inte “tillräckligt sjuk” på något sätt. Mina värden verkar vara bra, även fast mitt bmi ligger rätt lågt. DEt här låter så fruktansvärt jävla dumt, jag vet det, helt sjukt, men mitt förnuft trycks undan, och jag vet inte hur jag ska få det att ta över istället för anorexiatankarna…

      Jag hoppas verkligen att du mår bättre, att du är på väg upp, att du är starkare än vad jag är just nu. Du låter så himla klok, och jag hoppas att ditt kloka har övertaget! Och jag hoppas verkligen att jag inte lockade fram något nu, det är det sista jag vill göra! Jag skulle bara behöva lite råd, eller något, jag vet inte..

      Kram!

  • Alice

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fick för några månader sen diagnosen anorexi. Men jag har aldrig riktigt trott på det själv. Min familj och bup tjatar om hur allvarligt det är, och ja jag vet att anorexi är allvarligt, jag vet att det är farligt att vara extremt mager, men grejen är att jag ser inte mig själv som den som är i just det allvarliga tillståndet. Det finns många som är mycket smalare än mig, och jag orkar ändå göra saker, även fast jag knappt får göra något alls längre. Jag känner till exempel själv att jag skulle kunna gå en kilometer heeelt utan problem, men det verkar inte de andra tro. Det känns som att de fått för sig att mitt tillstånd är mycket allvarligare än vad det egentligen är.

    Och med det vill jag säga att jag verkligen kan relatera till det du skriver om insikt. Jag tror inte att jag kan få insikt i allt det här och kunna ta mig tillbaka, om jag inte “når botten”. Det låter ju så himla dumt, men jag vet inte hur annars jag ska få den insikten, den där käftsmällen som säger “NU ÄR DET NOG. NU ÄR DET DAGS ATT VÄNDA”. Frågan är vad “botten” är. Just nu känns det som att botten är när mitt tillstånd blivit mycket allvarligare, kanske om jag skulle hotas att bli inlagd, för då skulle jag kanske kunna hålla med om allvaret. Just nu verkar mina värden se bra ut. Jag är 17 år och har ett bmi på 15, men det verkar inte vara något fel på mina värden, så då tänker jag “varför ska jag då gå upp i vikt? Varför kan jag inte åtminstone få stanna här, samtidigt som jag har ett liv (får göra saker som jag inte får nu, som att stanna länge hos kompisar, gå på promenader, osv.) Jag vet inte annars hur jag ska kunna vända det här. Det har ju funnits stunder då jag tänkt “Nej, nu är det nog, nu ska jag gå upp i vikt som de säger att jag måste”, men bara en stund efter slås den tanken bort av allt annat. Av ätstörningstankarna. Därför känns det som att jag behöver den där riktiga käftsmällen, med insikt och beslutsamhet som är tillräckligt stark.

    Jag har inte haft de här problemen så länge, det har väl kanske legat och grott där ett bra tag, men det hela började på riktigt i höstas, så det har ju inte hållit på så jättelänge, som många andras har. Det är också, dumt nog(så himla dumt), något som bidrar till ett motstånd. Det känns liksom inte på riktigt, nästan som en bluff. Skulle jag vända nu, vad räknas det här som då?

    Jag vet inte vad jag ska göra, nu mår jag sämre än innan. Jag har följt matschemat och allt, så förra besöket hos bup visade viktuppgång på 6 hekto, och det känns inte bra alls. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag håller på med och jag vet inte vad jag ska göra. Senaste veckan har jag bara känt för att ge upp helt. Jag känner bara hopplöshet. Beslutsångesten verkar svämma över, så att det enda som finns att göra är att ge upp. Varje morgon när jag vaknar vill jag inte gå upp. Mina föräldrar kommer in och säger till mig att äta frukost, och tillslut gör jag det, jag vet inte vad annars jag ska göra. Vad skulle hända om jag vägrade gå upp liksom? Som sagt, jag har följt matschemat rätt bra, men nu är motivationen som bortblåst, jag har börjat fuska igen, att sluta äta helt (som min anorexia vill nu, mer än någonsin) har jag aldrig gjort och det skulle inte gå heller med tanke på mina föräldrars koll, men jag fuskar. Jag vet inte vart jag är på väg med det, men jag kan inte hitta den där insikten, jag kan inte känna något “Nej nu jävlar…!”, jag bara går runt som en zombie alternativt gråter hysteriskt. Förut kunde jag nästan tycka att det var lite skönt med de där mellanmålen, någonstans kändes det liksom okej, men nu… Nu är den känslan borta och jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen.

    Samtidigt som jag näst intill har gett upp, känner jag stressen på att hinna med att leva. Stressen på att inte slösa bort mer tid. Stressen med att faktiskt hitta en insikt, och börja vägen uppåt. Men det är något som står i vägen. Kanske är det anorexian som använder sig av det här och säger “Du kommer nå insikt om du sjunker längre ner. Du kommer få din insikt om du når botten. Först efter det kan du börja klättra uppåt, men inte än. Du är “för frisk”.”

    Jag orkar inte med den här ambivalensen. Jag orkar inte, det är för påfrestande. Jag klarar inte av det mer snart. Jag vet inte vad jag ska göra..

    • soelas

      Hej Alice! Det låter som att du har hamnat i den fas där du ännu inte är säker på om du ska välja “det sjuka” eller “det friska”. Jag är mycket tacksam över att du skriver och uppmärksammar din situation. Jag hoppas att du kan fortsätta läsa runt här på bloggen med förhoppning om att du ska finna mer motivation till att välja det friska.

      Låt dig inte triggas av alla som berättar om sin extrema vikt på nätet osv. BMI 15 är extremt lågt! Det är många som slår sin “botten” innan man förlorar så mycket kroppsmassa. Det är slitsamt för kroppen att jobba på en sådan undervikt. Just nu kanske dina värden visar bra, det gjorde mina med, även när jag svalt som mest, men de kommer att komma ikapp dig och då önskar man att man vänt redan från första uppmaning.

      Sanningen är den att i anorexins värld finns det bara en botten, och det är döden. Tragiskt men sant. Lyssnar du på ätstörningen så kommer du aldrig att bli “tillräckligt smal” för att få vara sjuk. Du måste fråga dig själv om du verkligen vill leva ditt liv med ätstörningar, eller om du vill göra de där friska sakerna som att stanna hos kompisar och ta promenader för att du känner för det. Du måste ställa det friska mot det sjuka här, som jag tidigare har skrivit ett inlägg så går det inte att ha bara lite ätstörning. (http://soelas.se/?p=4196)

      Det låter som att du har mycket surrande i ditt huvud just nu. Har du berättat detta för din behandlare? Du är välkommen att kontakta mig via mail om du vill prata vidare: [email protected] . :)

      Jag känner igen mig mycket i det du beskriver och jag lider med dig just nu. Det tar sådan enorm mycket energi av att vela och kämpa med anorexins tankar. Jag vill att du ska veta att vad som du än väljer, så kommer livet inte bli bättre och lättare av att gå ned i vikt och bli sjukare. Sjukdom får en att må sämre, inte bättre, eller hur?

      Ta dig några funderare, red ut det som känns oklart. Bup finns som stöd, och du kan också vända dig till mig om det finns något jag kan hjälpa dig med. Det är dock du som måste vilja må bättre för att du ska kunna göra det. Så, vill du egentligen må bra?

      Många varma kramar till dig vännen, jag känner vad du går igenom just nu <3

      • Alice

        Tack så jättemycket för ditt kloka svar! Som du skriver så har jag väldigt mycket surrande i huvudet just nu, så jag måste försöka reda ut tankarna. Vad gäller bup så känner jag inte att jag får någon hjälp där ifrån överhuvudtaget..
        Tack för erbjudandet att kontakta dig, det är verkligen omtänksamt av dig! Just nu har jag nog för mycket i huvudet och runt omkring för att ens skriva ned det, men jag ska absolut höra av mig om jag behöver någon att prata eller bolla tankar med!

        Återigen, stort tack! Fortsätt med din fantastiska blogg och ha det fint, varma kramar! <3

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp