“Jag vill inte gå upp i vikt”

November 8th, 2013

Hur identifierar man sjukdomen? Hur vet man att det är ätstörningen som lever kvar? När blir man helt frisk?

Detta är återkommande frågor från er, mig själv och med största sannolikhet de flesta som har ätstörningsproblematik. Kanske är det nödvändigt att få dessa frågor besvarade, men problemet som uppstår då är att svaret är inte desamma för exakt alla. Ätstörningarna ser annorlunda ut, vi har olika värderingar och allt är relativt. Däremot finns det ting som identifieras hos de majoriteten av de som lider av anorexia.

Fokus på vikten och det kroppsliga utseendet är en utav de vanligaste faktorerna som identifieras med ätstörningen. Till en början är det viktigt att gå ned i vikt. När man förhoppningsvis senare kommer på att viktnedgången suger ur livsglädjen och bryter ned kroppen tills det inte finns någon beståndsdel kvar så kommer man till insikt om att viljan att bli magrare är en sjuk vilja, det är ätstörningens vilja. Har man identifierat vad som är det friska- och det sjuka tänket hos sig själv kan man börja motarbeta sjukdomen. Viktnedgång är kanske inget man strävar efter längre – man vill ju egentligen må bra – så man hittar en balansvikt där man kan leva livet sunt, men… “Jag vill inte gå upp mer i vikt” är vanligt att man tänker och säger.

I dagens samhälle blir allmänheten knappast uppmuntrad till att gå upp i vikt. Om det ska ske en viktuppgång så ska det vara i muskelmassa. Det är konstigt att vilja gå upp av någonting annat. För snyggast är vi ju när vi har muskelmassa men så låg fettprocent som möjligt. Med detta som ideal och en ätstörning i bagaget blir det knappast lätt att acceptera en viktuppgång. “Jag mår ju bra nu” kan man säga efter att ha gått upp några kilogram. “Jag har en frisk vikt” hävdar man efter att ha kommit över BMI-gränsen för anorexia. Men “Jag vill inte gå upp mer i vikt” har man bestämt sig för…

Är det verkligen så att man inte behöver gå upp mer i vikt bara för att man inte är sjukligt mager? Är det verkligen friskt att vägra viktuppgång? Det behöver inte vara sjukt att ligga mellan undervikt-normalvikt, vi har ju olika kroppar och ska inte jämföra oss alltför mycket med varandra eller utgå från mått och siffror. Det viktigaste är ju att man mår bra! Men är det friskt att tänka “Jag vill inte gå upp mer i vikt”, när man inte ens ligger på övre gränsen av normalvikt? Nej, det är ätstörningen som fortfarande vill behålla kontrollen över vikten, det är ätstörningens rädsla för att bli tjock och det är ätstörningen som återigen påminner en om rädslan över viktuppgång. Det är en sjuk del, mitt i det friskare jag.

IMG_0069red

På något sätt är det väl en frihet att våga lita på kroppen? Den går inte upp i vikt av en extra stor måltid en dag. Den blir inte tjockare av en chokladkaka en fredagskväll. Kroppen blir inte tjock av att äta när den är hungrig och vill ha mer mat. Att bli frisk innebär att hitta en balans där man kan lita på kroppen och dennes signaler. Det är då man hittar sin egna sunda vikt, och det är då man både mår och ser bäst ut!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

  • wangmaar

    Så sant och så svårt ändå. haft samma problematik och därmed inte kunnat ägna mig åt mitt största intresse – mat & bak pga av rädslan att det är sjukdomen som vill hålla på. Nu har jag flyttat, börjat plugga på heltid, äter och därmed äntligen kunnat starta min studentmatblogg, http://saralouisespluggkrubb.blogspot.se/ . Kika! :)

    • soelas

      Det är trist att sjukdomen hindrar en från ens mest glädjegivande aktiviteter i livet, men visst är det underbart att kunna återuppta dem när man blir friskare?! 😀
      Jag mådde också mycket bättre när jag flyttade för att plugga och fick sköta mig själv. :)
      Vad roligt att höra! Stort lycka till!

  • Julia

    Ahhh! Jag tror att du har läst mina tankar senaste tiden 😉 exakt det här har jag tänkt på idag och igår!! Jag har nämligen pendlat rätt bra i vikt, upp och ner 10 kg ungefär. Nu är jag mitt mellan det lägsta och det högsta. Det var längesen som jag var sjukligt smal, men jag har haft väldigt mycket tankar om att jag inte vill gå upp till min högsta vikt igen. Då har jag ifrågasatt mig själv lite. Ett liv där man kontrollerar sin vikt för att hålla sig undan att gå upp, är det verkligen värdigt? Är det inte bättre att bara köra på och må bra istället? Sen är jag väldigt delad, det är fortfarande himla svårt att “köra på”, eftersom jag har vad som antagligen är vanföreställningar om hur jag såg ut vid min högsta vikt. Tankarna har gått mer eller mindre typ “antingen får jag leva med en ätstörning eller vara tjock”. Det hade varit jättesmidigt om kroppen inte sköt iväg i vikt när jag jobbar mot ätstörningen, men det är klart att den vill gardera sig utifall den råkar ut för ännu en “svältperiod”. Nej, lätt är det inte! Men jag tänker att ätstörningen är inget alternativ. Smällfet blir jag inte sålänge jag lyssnar på kroppen och äter varierat och regelbundet. Det blir ingen! Tänk vad mycket ångest folk hade kunnat slippa! Kram :)

    http://juelia.devote.se

    • soelas

      Det låter som att du är väldigt bra på att resonera med dig själv och det ger dig många plus i kanten! Kan man tänka på det sättet så kan man också hitta tankesätt som får en att må bra. =)
      Det är klart att man nödvändigtvis inte måste väga lika mycket som sin högsta vikt, men om det är den vikten som ens kropp har som normalvikt är det dumt att jobba emot den. Den mår man varken bra av psykiskt eller fysiskt.
      Du tänker helt rätt där “Smällfet blir jag inte sålänge jag lyssnar på kroppen och äter varierat och regelbundet. “.
      Kämpa på bruden, du har det här! 😀

  • frida

    ååh tack för detta inlägg!!
    precis vad jag behövde ikväll!!
    Tack för såna här ord o bekräftelse på att man mår bättre med energi o att spara sig är inget att leva efter!
    kämpa på du fina tjej! kram

    • soelas

      Tack själv för din fina kommentar! Det värmer enormt mycket att höra att det hjälper. :)
      Kramar o allt väl tillbaka!

  • Angelica

    Hej där ute! Vet inte riktigt vart jag ska vända mig så tänkte om du eller någon annan med anorexierfarenhet som läser det här skulle kunna hjälpa mig. Vore i så fall väldigt tacksam :)

    Jag har under en tid tillbaka haft ett sånt där bakslag men är nu på banan igen. När jag ska äta mer är det dock inte det psykiska som längre hindrar mig utan främst det fysiska. Under min förra svält så var jag helt övertygad om att jag kunde äta hur mycket som helst i och med att jag kände mig som ett enda stort hål men efter den här svälten blir jag mätt på jätte lite, alltså magen säger stopp otroligt fort. Det här gör mig så kluven då jag VET att det jag äter är alldeles för lite i förhållande till hur mycket jag tränar och förbränner. Jag är helt övertygad om att min kropp behöver mer än det jag äter just nu men i och med att jag faktiskt blir mätt på det lilla jag äter så vet jag inte om borde ignorera de känslorna och medvetet överäta eller om jag borde lyssna på kroppens signaler? Det är ju viktigt att lyssna på sin hunger och mättnadskänslor i ett tillfrisknande men eftersom magsäcken har hunnit krympa så blir ju mättnadskänslorna så missvisande… Det här låter säkert jätte flummigt men hoppas någon förstår vad jag menar ändå.

    Kram i alla fall och tack för den bästa bloggen Soelas! :)

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp