Komma bort för att finna friheten

March 1st, 2014

Hej! Visst var det så att du behövde “komma bort” från dina föräldrar för att kunna bli frisk? För mig är det likadant, jag skulle må oerhört mycket bättre av att ta hand om mig själv eftersom att det är så mycket annat som pågår här hemma, dessutom är mina föräldrar skilda. Problemet är att jag bara är 16 år- jag får/kan alltså inte flytta hemifrån, hur tycker du jag ska göra för att stå ut och bli bättre? Mina föräldrar gör mig olycklig och är anledningen till alla mina svackor, har du några tips?

Det är inte helt ovanligt att det krävs en förändring utav den omgivande miljön för att man ska finna inspiration till att kämpa för ett friskt liv. En del personer behöver en trygg hemma miljö med stöttande föräldrar och närstående, medan andra faktiskt behöver komma bort från sin hemplats och finna sig själv i en ny miljö och bygga upp ett nytt liv.

Enligt ovan, behövde jag komma hemifrån för att riktigt vilja släppa ätstörningen. Hemma var det anorexian som dominerade, och oavsett vad jag gjorde så var den alltid med. Man påverkades något enormt utav stämningen inom familjen: mår jag dåligt -> mår familjen dåligt och mår familjen dåligt -> mår jag dåligt. Det blir som en ond cirkel där alla bara mår dåligt och hur sjutton ska man bli fri från ätstörningar i en sådan otrygg miljö.

När jag flyttade kunde jag leva livet på (nästan) samma villkor som andra. Det fanns inga ”hökögon” över mig och jag kunde äta precis som jag ville. Det fanns ingen annan än jag själv som avgjorde om det jag åt var sjukt eller frisk. Det fanns ingen som slängde kommenterarer över det jag åt, eller dömde mig för det jag gjorde. Det fanns ingen press att ”visa” någon annan än mig själv hur friskt jag faktiskt kunde äta. Det var ingen annan än mig själv  som jag behövde bli frisk för. Det handlade om att bli frisk för mig själv för att klara av att leva mitt liv. Det gav mig frihet!

Naturligtvis finns det en risk med att övergå till en sådan självständighet utan att ha nått tillräckligt långt i tillfrisknandet. Det är lätt att ätstörningen dominerar och smyger sig på en, utan att någon utomstående sätter stopp. Väljer man därmed att frigöra sig från sin familj och jobba med ätstörningen på egen hand så gäller det att man litar på sig själv och fortfarande har ett utomstående stöd (t.ex. behandlare) som man pratar med kontinuerligt för att undvika falla tillbaka.

Tyvärr är det inte alltid bara att flytta hemifrån.. men ibland finns det andra ställen att rymma till ett tag för att få ett miljöombyte. Jag hade fantastiska personer som erbjöd sig att ta in mig i deras hem ett tag för att hjälpa mig och ett tag var det väldigt tilltalande. Vänners föräldrar, morsyskon, far-/morföräldrar eller kanske pojkvännens föräldrar finns där för att hjälpa till. Ibland spelar det ingen roll vart man vänder sig, utan ibland behöver man bara komma bort hemifrån ett tag för att hitta sig själv lite bättre. Det finns garanterat personer som mer än gärna ställer upp, det gäller bara att våga be om den hjälpen.

Det är självfallet viktigt att man i förstahand försöker få det att fungera inom familjen. Ibland kan en familj växa sig starkare när de blir tvungna att tillsammans jobba med psykisk ohälsa, men ibland fungerar det helt enkelt inte och då är det viktigt att man prioriterar sig själv och sin egen hälsa. Man kan inte förändra sina närstående, utan endast hur man förhåller sig till dem. Gör  det som får dig att må bäst!

IMG_0069red

Tags: , , , , , , , , ,

  • Carina Solberg

    Du skriver så klokt. Många gånger jag fått hjälp när jag läst vad du skriver. Som mamma till en dotter med ätstörning är det jätte kämpigt. Tycker att vi kommit en liten bit framåt, ser att min dotter verkligen försöker att stå emot ätstörningen, men oftast vinner ätstörningen och hon stänger in sig i sin bubbla och är svår att nå. Den sista tiden har jag inte tillåtet att hon stängt in sig på sitt rum och kämpat ensam mot sin ångest. Men gör jag rätt eller ska jag låta henne vara? Ja som förälder känner mig så otroligt maktlös och har vi haft några bra dagar och ätstörningen visar sin fula nuna så blir jag så arg och känner mig lurad på att den alltid ska vinna. Min dotter gör små framsteg och har kommit långt och man blir så otroligt glad när man märker att hon försöker och faktiskt ser lite ljust på framtiden och jag vet att det kommer bli bättre.

    • soelas

      Tack Carina! Det värmer verkligen att höra att du finner hjälp i mina texter.
      Eftersom att du så innerligt vill hjälpa din dotter kanske det vore en idé att tillsammans försöka reda ut de funderingar du har. Kanske inte bara du och din dotter, utan tillsammans med hennes behandlare eller annan psykiatriker?
      Det är svårt för mig att svara på, eftersom allas ätstörningar ser olika ut och vi behöver olika former av stöd. Det kan vara svårt att avgöra hur mycket man ska pressa eller bara låta vara. Om du frågar henne i en lugn situation, dvs. icke-ångestladdad situation, då hon kanske tänker mer logiskt, så kanske du kan finna svar på dina frågor. Fråga henne vad som hon tror hjälper henne.

      Så länge det visar sig gå framåt gäller det bara att vara tålmodig. Hon kommer att ta sig igenom detta, och du finns där om hon behöver dig. :)

  • Hanna

    Håller verkligen med här! PRecis nog när jag hade bestämt mig för att kämpa mot friskhet (och inte längre leva på att äta såpass mycket att slippa tvgsvård), skulel vi flytta. Det var SÅ skönt, det kändet som om ätstörningen bodde i väggarna, lurade i buskarna och stirrade på mig från grannarna. Den fanns överallt, och jag behövde få se nya saker för att kunna bryta min abettendemönster. I samma veva fick jag även upp ögonen att jag skulle få uppfylla mitt allra största livsmål – att åka till Japan. DÅ JÄKLAR hände det grejer. Jag vägrade att jag skulle vara sjuk när jag var där, för du skulle jag minsann NJUTA.

    Och ja, idag står jag här, frisk, glad och som precis vilken annan tonåring som helst!

    • soelas

      Det är så enormt glädjegivande att få läsa detta. Du är verkligen värd att få leva precis som vilken annan tonåring (och förmodligen snäppet klokare). 😉

      Det är fascinerande hur lite miljöombyte kan påverka ens vardagliga välmående. Vi behöver förändringar då och då för att upprätthålla sunda perspektiv på tillvaron. :)

      Många kramar!

  • Mikis – mikis.webblogg.se

    Jag flyttade till Uppsala i måndags! Känns jätteskönt på alla sätt och vis, verkligen en nystart i livet. Har redan ändrat mina matvanor sedan jag flyttade, börjar försöka övergå mer till en vegansk kosthållning. Vilket är BRA tycker jag och betyder att jag inte äter vissa saker som för mig varit väldigt förknippade med sådant jag åt när jag försökte hålla en låg vikt (typ, magra mejeriprodukter).

    Försöker laga mer ordentliga måltider nu. Provar nya saker. Tittar på pris och väljer det billigaste istället för att titta på kaloriinnehåll. Äger ingen matvåg här. 😀 Falun och Enköping där jag bodde förr är förknippade med ätstörning på något sätt, men i Uppsala är jag frisk och fri.

    • soelas

      Vad roligt att höra! Jag minns ju själv hur det var att flytta till Stockholm. Vad spännande med vegansk mat. Personligen skulle jag dock få det mycket svårare med maten när man är begränsad (även om det inte är äs). Men har man koll och ser till att få i sig sina proteiner osv så måste det vara roligt! 😀

      Håller tummarna för att detta ska få dig att känna dig friare! Det förtjänar du vännen! <3

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp