Magen bör ha fett – det du ser är inte det andra ser

June 1st, 2013

Generellt sätt är jag emot fettfobin. Inte när det gäller kost väg, utan främst när det gäller personers kroppar. Normalviktiga personer som nojar sig över lite fett på magen. Så länge det inte är extremt och ohälsosamt mycket så finns det inget fel med det. Det är så vi ser ut.

Anledningen till att jag anser att detta är ett sådant osunt tänk kring sin kropp är att jag själv har haft enorm fobi mot magfettet. Sådan stor fobi att till och med skinn förvandlades till fett i mina ögon. Det man ser, är inte samma sak som andra ser. Det vi känner på våra magar är sällan en fettvalk som omgivningen uppfattar.

Vi tvingas se på bilder över långa, magra, vältränade tjejer överallt vi går idag. Så klart uppfattar hjärnan till sist att det är normalt. Så klart vill man se ut som dem. Inte är det konstigt att vi blir missnöjda när vi omöjligt kan få den där platta magen. En mage utan fett, en mage som är perfekt. För det är väl den magen som är normal?

Det är knappast normalt att vara pinnsmal och muskulös med 0% fett på kroppen. Ett fåtal personer lyckas bli riktigt “fit”, men hur många i det stora hela är det som har en sådan “sjuuukt snygg kropp” som fitspoo-modellerna har? Vi präglas med att det är fitspo som är hälsosamt. Den vanliga människokroppen duger inte som den vill se ut. Vi måste ändra våra kostvanor och träna överdrivet. Då duger vi. Eller?

Det är inte fel att träna flera gånger i veckan och äta hälsosam kost (under förutsättning att man ligger runt en hälsosam vikt) – det är normalt att känna sig lite snyggare, fräshare  och bättre. Man mår bra av att träna, man mår bra av att äta näringsrik och varierad kost. Men det är inte normalt att trots en sund livsstil ständigt sträva efter att förlora fett på magen. Så länge man tränar, äter bra och inte lider av fettma är magfettet ingenting att oroa sig över. Det är normalt att ha fett på magen, oavsett vad alla redigerade bilder och posters säger. Kroppsfettet skyddar och formar oss.

Att magen väller över byxkanten när vi sitter ned är knappast bevis på att man behöver gå ned i vikt. Magen lägger sig över, eftersom vi trycker ihop den. Hur skulle det annars gå att ställa sig sen igen om man tog bort allting som hänger över när man sitter ned? Framför allt vi kvinnor behöver en viss mängd fett på kroppen, även när vi står upp.

Våra egna tankar påverkar oss mer än vi tror. Är man inställd på att sin mage ska ha blivit fetare, så gör man gärna allt för att bevisa det för sig själv (mäta, klämma, jämföra osv.). Detta orsakar ångest. Ångest som är helt onödigt i detta fall. Egentligen kanske man vet att man inte är tjock, men när man själv förväntar sig det så ser man plötsligt mycket mer fett.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska "fit" kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned.

Jag vet att jag inte är tjock. Jag tillhör förmodligen en utav de som har en ganska “fit” kropp. Men till och med jag får en del fett som väller över byxorna när jag sitter ned. Charmigt som det är, så är det så min mage ser ut! Det är INGET fett som behövs förbrännas bort!

Om anorexin hade fått bestämma hade detta varit extremt ångestframkallande. Det är säkerligen många andra som kan sitta hemma efter en måltid och känna hur mycket fett som hänger utanför byxlinningen. Trots detta “fett” kan man vara underviktig, och då tänker man lätt “vad är det för fel på min kropp som fortfarande är fet?”. Sanningen är att det är inte din kropp som det är fel på, utan sättet som du ser på den. Tankarna är det starkaste verktyget!

Kom ihåg; andra ser inte på din kropp som du ser på den!

Och egentligen ser ens mage ut ungefär sådär. Inte sjutton kunde jag tro att jag var på sådan god väg till abs!

Och egentligen ser magen ut ungefär sådär. Inte förstod jag att andra såg på ens mage och såg abs!

Jag kanske inte alltid är bästa jämförelsen, med tanke på att jag faktiskt är rätt så vältränad. Men det bör ge perspektiv när jag säger att jag fortfarande kan tycka att min mage har för mycket fett. Sedan ser man det andra ser, och man inser hur mycket tankarna påverkar ens egen syn på kroppen.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

  • Ottilia

    Du skriver precis vad jag behöver läsa! Tack för det.
    En fråga: när började du träna? BMI osv? och hur kände du inför det? :)

    • soelas

      Härligt att få feedback över att inlägget nådde ut till någon.
      Jag började träna runt BMI 17, och det kändes faktiskt sjukt. Jag var ju så mager, även om jag inte såg det själv. Ätstörningstankar fanns fortfarande och jag var väldigt rädd över att de skulle dominera. Men jag ville verkligen inte falla, jag ville må bra och det lyckades jag med!
      Kan hänvisa till detta inlägg, mer om min träning: http://soelas.se/?p=2442

      • Ottilia

        Tack för svaret! Känner också att jag skulle vilja börja träna, men det får vänta ett tag till… Håller tummarna för att du kommer med efter tryouten! :) KRAM

  • Anonym

    Jag har ingen uppfattning om min kropp, jag vet inte om jag
    är normal, tjock eller smal… Vågen visar på för lite, men vissa
    säger att man är så hälsosam och nyttig. Men jag vet
    att min inställning till mat är mindre sund och vissa undrar
    oroligt om man äter. Men samtidigt får man höra av andra
    att man är nyttig…duktig… Man söker bekräftelse från andra hur man
    ser ut, men dom säger olika och jag blir arg. Hur ställer man sig till det? :-(

    • soelas

      Man kommer aldrig att bli tillfredsställd om man enbart söker bekräftelse. De som säger så till dig – vet de att du har problem med detta? Om deras kommentarer inte får dig att må bra så bör du antingen signalera detta eller undvika dem. Allmänheten idag har en felaktig syn kring vad som är sunt och inte. Anser du att din livsstil är sund, mår du bra av att äta som du gör och skulle kunniga antyda att din vikt är normal?
      Visst söker man bekräftelse från andra, men man måste också vara kritisk till deras synpunkt. Hur pålitligt är deras svar? Är du osäker så vänd dig till de som förmodligen har kunskap inom området. :)

  • Tua

    Det är alltid himla fint att komma till din blogg och läsa sådana här inlägg – det är lätt att man fastnar i sina egna dåliga tankar. Jag har av genetiken en hel del magfett – även om jag nu ligger på bmi 15.8 – så ibland vill jag inte ens tänka på hur det blir när jag blir normalviktig.. Menmen, jag MÅSTE kunna acceptera det, det är ju ändå jag. Massa kramar till dig <3

    • soelas

      Tack Tua älskling! Det är så fint att få höra det.
      Jag fick faktiskt en chock när jag läste hur du låg till viktmässigt nu. Det högg till i hjärtat. Gumman, du är inte tjock eller fet NÅGONSTANS och det finns INGEN som skulle påstå det förutom du själv just nu. När jag låg på BMI 16 ansåg jag att magen hade för mycket fett – skulle du påstå det om mig? Du har vägt mer och tycker du att du var tjock då? Tycker du att jag är tjock nu på BMI 18? Det är ätstörningstankarna. Våga lita på omgivningen när vi säger till dig att du kommer inte till att bli tjock, utan ätstörningen kommer att bli mycket lättare att jobba med. <3 Alla kramar till dig!

  • Alina

    Halloj

    Jag är en tjej som levt med en ätstörning i lite mer än ett halv år nu, men jag är ändå rätt så hårt drabbad. Jag låg redan innan jag blev sjuk på ett bmi 17.9 och var då 180 cm 58 kg. I mitt värsta tillstånd så var jag exakt 16 och vägde då 52 kg. Nu är jag runt 54, plus minus liksom vilket gör att jag då landar på nästan 16.9 i mitt bmi. Jag började gå upp när jag gick på behandling. Min fråga är egentligen, nu när jag har börjat acceptera att det är ok att gå upp, så är jag rädd för att släppa kontrollen. Det är svårt att förklara, jag är rädd för att det ska gå för fort och för mycket om du förstår? Jag vill verkligen ha min mens, mina bröst och min rumpa tillbaka. Det är bara så svårt för jag får komplimanger av alla att ”åhh du ser ut som en modell osv” Men jag vill inte höra det för jag vet att det inte är hälsosamt, men när jag hör sådant vågar jag inte gå upp. Sedan har jag en skum tankeställning att, om jag väntar tills sommarlovet då kan jag börja gå upp, jag skjuter upp det hela tiden. Kan du ge tips på en sista knuff att klara det? Jag vill klara det så sjuuukt mycket, men något håller mig tyglad…?

    Hoppas du svara och förstår haha /Alina

    • soelas

      Hej Alina! Vad glad jag blir av att du kommenterar.

      Oja, det känns som att man kommer att gå upp av minsta lilla matökning eller så fort man upplever mättnad. “Oj, där åt jag en riktigt stor portion och en kaka till efterrätt. Herregud, nu har vikten garanterat ökat! Nu har jag blivit tjockare och jag känner hur magen sticker ut mer.”. Riktigt så är det inte, eller snarare så är det inte alls! Viktuppgång är en successiv process.

      Det första steget är att hitta viljan, och den verkar du ha lyckats finna, så en bit på vägen har du kommit. Sedan gäller det att veta vad man ska göra för att nå sitt mål, därefter måste man agera. Ätstörningen kommer att försöka hålla dig tillbaka i nästan varje steg du tar mot en hälsosammare vikt. Var observant och när det känns motigt får du kämpa lite hårdare och ha mååånga inre diskussioner med dig själv. Ätstörningen kan få skrika så bäst den vill, men vill du nå ditt mål så måste du fortsätta göra det som krävs. Det är inte lätt, det är en kamp men den går att vinna.

      Jag ska försöka komma upp med ett inlägg med lite mer konkreta tips inom kort. :)
      Kramar!

  • http://www.sofiayit.blogg.se/ Sofia

    Du ser så himla lycklig och glad ut=D
    lycka till! hade vart kul att få testa på! ha massa fina kläder på sig hehe =D

    • soelas

      Tack sötnos!

      Du kan ju gå på någon tryout i närheten 😉 tihi <3

  • Jenny

    Hej! Jag är en tjej som nu är i första stadiet av mitt tillfrisknande, dvs. jag har bestämt mig för att jag vill bli frisk nu men kommer ändå på mig själv med att fortfarande undvika maten så gott jag kan… Jag vill bara slänga iväg en kommentar till dig av två anledningar:

    1. Beröm – Jag har nu mer eller mindre sträckläst din blogg i två dygn (har din läsarstatistik skjutit i höjden så är det jag;)) från början av din blogg mot slutet och jag har fortfarande många månader kvar. Jag älskar den! Den är otroligt inspirerande och även om jag inte vågar ta det där enorma klivet från noll tolerans till 6 mål mat om dagen än så känns det faktiskt lättare att försöka formatera om tankarna när jag läser om hur du kämpar på och faktiskt kan njuta av maten numera. Du får mig att vilja kämpa också, att vilja bli frisk och uppleva frihet så fort som möjligt. Dessutom är jag jätteglad för din skull(och lite avis!) som har kommit så långt. Du är superstark tjejen!

    2. Fråga – Jag har nu ett BMI under 14 och hotet om inläggning lurar bakom hörnet. Därför försöker jag på behandlarens order, och med pappas hökögon efter mig, nu hålla mig till minimum fysisk ansträngning och aktiviteter, och sanningen är väl att varken kropp eller knopp orkar göra någonting heller(blir någon kortare nattpromenad ibland för att kunna sova bara). Men trots att man inte orkar göra något blir man ju rastlös som tusan, och man får ju inte direkt mindre tid till att noja över mat, kalorier, att äta eller inte äta och vad isf. osv. Hur hanterade du detta i början när du var som svagast men hade bestämt dig för att kämpa? Hur bra din blogg än är så är 24/7 framför datorn inte så roligt längre. Tvn blir jag också uttråkad av, fastän den visar program jag egentligen tycker om. Kan inte koncentrera mig på böcker och tidningar. Någon kompis tittar förbi ibland men oftast blir jag bara mer rastlös då för att jag inte orkar försöka vara social och trevlig när allt känns så jobbigt. Så vad fasiken tar man sig till? Vad gjorde du? Några bra tips i bakfickan? 😀

    Blev visst en lite lång kommentar, hehe.

    Trevlig sommar och ta hand om dig! :)

    • soelas

      Hej Jenny! Tack för din kommentar, dina frågor och din sköna humor som gav mig ett gott skratt mitt i “Hur bra din blogg än är så är 24/7 framför datorn inte så roligt längre. “. Jag känner igen mig i din situation och detta är garanterat något som är värt att lyfta upp. Det är extremt svårhanterligt, men absolut inte omöjligt. Jag ska försöka publicera ett inlägg med lite tips som jag kan hitta i min bakficka. :)

      Många kramar!

  • Jenny

    Vill bara tillägga att pappa serverade mig 1 färskpotatis och 1 pytteliten köttgrytebit idag som mellanmål(brukar inte äta mellanmål alls fast jag vill bli frisk) som jag slängde. Sen tänkte jag på något du har skrivit flertalet gånger: Det kommer inte att bli tillåtet förrän du gör det som är otillåtet. Jag och andra kan säga flera gånger att man inte blir fetare av en del livsmedel, men man tror inte helt på det förrän man har upplevt det själv.

    Då blev förbannad på mig själv, tog ny mat och ett glas OBOY, som jag alltid drack innan jag blev sjuk. För mig är det ett enormt hopp från att tänka vägra äta en liten potatis ens till att dricka en kaloribomb som oboy. Hade det inte varit för din blogg hade jag nog aldrig gjort det, du är en grym inspiration!

    • soelas

      Wow! Helt fantastiskt bra gjort. Jag blir riktigt imponerad! Det värmer att höra hur du lyckats finna inspiration här på min blogg, men du ska veta att styrkan till att faktiskt agera finner du inom dig. Du är stark! <3

  • Jenny

    Hej igen! Hömm, jag känner mig som din number one stalker just nu men oroa dig inte, jag är inte farlig 😉 Tack för feedbacken! Såg precis ditt inlägg från 18 mars i år – Sluta tvångsmotionera och börja må bättre. Där fick jag lite vägledning ang. min fråga om vad man ska hitta på, så du behöver inte känna någon press på att slänga ihop ännu ett inlägg om du inte känner att det vore kul/nyttigt med ett till :)

    Kram

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp