Min behandlingsresa för anorexia

November 22nd, 2013

Jag skulle gärna vilja läsa vad du gick för behandling för din anorexia. Var du inlagd? När började du träna igen eller har du aldrig lagt av? Kram Camilla

Antagligen har det dykt upp en del funderingar kring hur min behandling och vård av anorexian sett ut sedan detta inlägg. Det mesta från min behandling finns under fliken”Behandling” i högerspalten, men i detta inlägg följer en sammanfattning över hur min behandlingsresa av anorexian har sett ut:

Steg 1 – Uppmärksammandet
Mina föräldrar gav mig en varning i slutet av sommaren 2011 “visa att du kan äta ordentligt nu, annars skickar vi dig till hälsocentralen för en koll om två veckor och ingen träning tills dess.”.

Steg 2 – Hälsocentralen
Beskedet från läkaren på hälsocentralen löd “BMI 17 men inte så farligt, föräldrar oftast oroliga. Ätstörning? Knappast!”. Därav fortsatte jag med mina joggingturer men blev begränsad till att endast träna på friskis och svettis till jag gått upp ca 3 kg.

Steg 3 – Skolsköterskan och kuratorn
Varje vecka vägde jag mig hos skolsyster för att se att vikten inte gick nedåt. Dock manipulerade man med tyngre kläder, prylar i fickorna och dricka vatten. Samtidigt tog jag självmant kontakt med en kurator hos Ungdomsmottagningen för jag märkte att jag inte mådde bra och det blev jobbigare hemma.

Steg 4 – Första kontakten med länsenheten för ätstörningar
Mina föräldrar var inte dumma i huvudet, och egentligen var inte jag det heller. När vikten visat att jag gått ned några ytterligare kilogram hänvisade skolsyster oss till att kontakta Länsät i Gävle. Efter en två veckors praktik i England mådde jag som värst hittills. Tanken var att jag skulle åka till Gävle regelbundet 1-2 ggr/vecka och undertiden föra matdagbok, men eftersom jag var begränsad och ville inte missa skolan samt att min behandlare inte alltid kunde ses blev det inte riktigt någon kontinuitet.

Steg 5 – Inläggning?!
Jag hade nåt mitt lägsta BMI efter hösten 2011 och låg i riskzonen för inläggning. Under ett av mina vanliga besök märkte jag att något var på tok. Läkaren och min behandlare var dock väldigt diskreta med att uttrycka orolighet. Pulsen var väldigt låg och jag fick remiss till hälsocentralen för att göra ett EKG-test omgående. Jag kommer ihåg hur läkaren på länsät frågade om jag kände mig yr eller om jag ville att de skulle skicka mig med taxi. Jag förstod inte varför, jag kände mig helt normal, jag kunde åka tåget hem.

Steg 6 – EKG-test på hälsocentralen
Med remissen i hand kom jag till min hälsocentral för att göra testet. Där vägrade de genomföra testet utan att ha en av deras läkares omdöme, trots remiss och telefonkontakt med läkare i Gävle som meddelade att tillståndet var kritiskt så fick jag höra “ja, du ligger på ett BMI 16 vilket är ganska lite, men du är ju ganska liten byggd. Jag kan inte göra något förrän jag har haft en läkare här kolla på detta först“. EKG-testet fick jag vänta en dag med och då var det för sent. Sedan bytte jag hälsocentral!

Steg 7 – Kan jag flyga?
En vecka innan det var dags för mig och min familj att fara på utomlandssemester i Thailand kom de på att jag kanske inte är i lämpligt skick att flyga. Det blev akuta provtagningar på sjukhuset som turligt nog endast visade på vätskebrist.

Steg 8 – Vändningen
Efter Thailandsresan över jul och nyår vägde jag in på min lägsta vikt någonsin. Det var nu vändningen skulle komma. Inläggning eller livet? tänkte jag för mig själv. Nu var jag less på anorexin och allt som den förstörde. Nu var det inte roligt längre. Nu var det dags för en vändning!

Steg 9 – Byte av behandlare
Strax efter att jag kommit hem från Thailand kom de på avdelningen på att det var en sjuksköterska som åkte till BUP i min stad varannan vecka, och då kanske det var lämpligare att byta till henne. Och det var det! Hon jobbade på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som fick mig att börja fokusera mer på livet än sjukdomen. Dock blev det även här ingen riktig kontinuitet i behandlingen pga. frånvaro från hennes sida. Ibland fick jag träffa min gamla behandlare och ibland blev det uteblivna tillfällen.

Steg 10 – Intensivveckan
I februari 2012 blev jag erbjuden att ta del av en intensivvecka på länsenheten i Gävle, det var strax innan dess som jag började blogga. De kallade det för en utbildning där upplägget liknade dagvård. Vi var en grupp tjejer som åt mellis, lunch och mellis tillsammans på enheten och mellan måltiderna hade vi olika “pass” som handlade om alltifrån matsmältningen till kroppskännedom. Detta var en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig i bagaget! Även om det var väldigt jobbigt vid tillfället.

Steg 11 – Flytten efter sommaren
Jag tog studenten. Jag ville flytta hemifrån och börja plugga. Var jag redo? Mycket oro men också en stor säkerhet. Jag behövde min frihet! Hur skulle jag göra med fortsatt behandling? Kunde jag få remiss? Ville jag börja om på nytt? Väntetider och nya behandlare. Nej, jag trivdes med min behandlare. Så ofta som möjligt pendlade jag från Stockholm till Gävle för en timmes samtal med min behandlare. Även hösten 2012 var det svårt att få någon kontinuitet i behandlingen, men jag hade bloggen och jag var tillräckligt frisk för att börja träna igen.

Steg 12 – Skolhälsan
Jag valde att försöka hitta något stöd på plats och besökte en läkare hos vårdcentralen som KTH samarbetar med. Bemötandet där liknade den på hälsocentralen hemma: “Jahapp, vad är det för fel på dig då?” följt av höjda ögonbryn och ingen som helst förståelse i vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning.

Steg 13 – SCÄ?
Det tog mycket tid och energi att pendla till Gävle, så jag beslutade mig att göra ett försök att börja på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och bad om att få en remiss dit. Efter ett antal veckors väntande blev remissen nekad och strax efter detta meddelade min behandlare att hon skulle ta tjänstledigt till våren.

Steg 14 – Tillbaka på ruta 1
Alternativet nu var att återgå till min första behandlare i Gävle, vilket inte kändes helt fel eftersom vi haft kontakt till och från. Skulle jag fortsätta i behandlingen så var det att återgå till att skriva matscheman över mina matvanor och att jobba för en viktuppgång. Jag hade kommit ifrån den biten, jag kunde äta ordentligt och jag kunde äta vad jag ville. Jag hade mer ork och livsglädjen låg på topp!

Steg 15 – Prova själv
Under sommaren fick jag möjlighet att prova på hur det var utan någon behandling. Visst fanns det tuffa och mörka dagar, men i det stora hela hade jag aldrig mått så bra. Sommaren 2013 var den bästa sommaren någonsin i mitt liv! Jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera ätstörningstankarna.

Steg 16 – Avslutet av behandlingen
Vid första återträffen efter sommaren meddelade plötsligt min behandlare att det var sista träffen. Jag var inte riktigt beredd på det, men jag kände en lättnad. Jag var fri! Jag kunde sköta mig själv och ätstörningen hade inte längre makten. Jag behövde inte fokusera på vad jag åt eller hur mycket jag tränade hela tiden. Jag kunde lita på min kropp och mitt eget omdöme. Var jag redo att lämna ätstörningen till historien?

IMG_0433red

This is freedom!

 

..med att besvara den frågan får jag återkomma.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Camilla Friberg

    Tack för svaret :)

    • soelas

      Varsegod! Tack själv för frågan, jag hoppas att jag besvarade det du undrade över. Återkom annars med följdfrågor! :)
      Kram

  • Elle

    Hej Sofie, jag har precis blivit diagnoserad med en ätstörning och känner mig otroligt vilsen men även otroligt taggad på att kämpa (mycket tack vare dig)
    Jag undrar hur du berättade för dina vänner? Hur du la fram det? Är väldigt nervös över detta!
    Tack för en underbar blogg!
    Kram

  • Nathalie Ström

    Kommer från Gävle och går på behandling där, även gått intensivveckan där nu under hösten och håller verkligen med dig om att det var tufft men lärorikt! Du har haft en tuff resa ser jag bara genom din korta sammanfattning, men du är otroligt stark som tagit dig igenom det. Fortsätt blicka framåt och jag tror på dig! Du är en stor motivationskälla för mig varenda dag! Styrkekramar till dig!

    • soelas

      Vad roligt att du får behandling på samma ställe som mig! Jag hoppas att du trivs och att du fått en behandlare som passar dig. De är väldigt snälla och erfarna där. =)
      Tack kära du! Du kämpar på bra och kommer garanterat ta dig framåt om du vill. Ser fram emot att höra från dig mer.
      Massvis med kramar tillbaka!

  • Pingback: I Choose Life | Soelas.se()

  • Eatmylips.com

    Jag har också gått behandling och intensiv vecka där. Avslutade dock behandling då jag inte var redo till 100 % all lycka till dig /L

  • Pingback: I Choose Life | Soelas.se()

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp