Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • sofie hellberg

    Tack för ditt utförliga svar. Det skulle kunna vara jag själv som skrivit inlägget. Visserligen har jag även en historia med depressiva perioder och mycket ångest och självskadebeteende. Men själva anorexin grundade sig inte i att jag tyckte jag var tjock egentligen, men jag hade förändrats.. jag hade ju fått de där kurvorna som man ska få.. som kroppen faktiskt bildar av en anledning. Absolut inte stor eller mullig eller något, bara normal. Helt plötsligt var jag inte en pinne längre, att acceptera det var uppenbarligen inte det lättaste. Höfterna hade blivit bredare och jag tyckte inte att jag dög.. kombinaionen med att vara osäker på mig själv och ha lätt till självskadebeteende satte ju igång anorexin. Den börjar med att man ska ner några kilon för att “rätta till” något.. men har man en sårbarhet för det så är det ju inget som kan stoppas. PRECIS som du skriver Det handlar inte längre om utseende eller att fixa till rumpan.. det handlar om att bli smalast och sjukast. Allt annat försvinner. När man kommer till det stadiet tror jag inte vi med anorexi skiljer oss så mycket.. vägen dit och orsaken är lika olika som personerna som får det, men när Ana har tagit över då är det bara det som gäller, vikt och mått och besatthet, isolering allt sådant..Tankarna är verkligen automatiska, man tappar sin personlighet och blir till Ana. Det är hemskt. Man är som ett skal. Hela tiden så är argumentet bara tjock och fet, och det vinner hon med. Hemska jävla sjukdom.

    Jag är nog där nu.. att jag tycker jag är smal.. men normalsmal.. Jag tycker inte jag SER sjuk ut, som andra säger. Jag har ju varit “sjukare” dessutom. Och eftersom jag tycker jag ser normal ut så blir jag rädd för att gå upp mer. Men jag ska dit jag med, jag vet att jag kommer klara det den här gången. Jag ska komma dit där jag inte är det minsta orolig. För det är den där sista kontrollen som gör att Ana finns kvar och terroriserar mig. Jag lyssnar fortfarande skämt när hon hotar med att jag kommer bli tjock om jag släpper kontrollen helt..

    Jag blir så peppad av att se att du också känt så men idag är friare! jag vet att du kommer bli helt fri och du är en förebild! Tack för kloka ord och jag finner stöd i att se att andra klarat sig ur liknande situationer.

    <3

    • soelas

      Din insikt är inte fy skam! Det är underbart att läsa och att jag vill instämma på varenda mening! Vilken smart brud du är, jag tvivlar inte en sekund på att vi kan hitta rätt. Varje “snedsteg” eller “bakslag” gör en bara klokare, till sist har man tillräckligt med kunskap för att hitta rätt. Och som du uttrycker dig nu är frihet inte allt för långt borta.

      Jag tror att man måste uppnå en normalvikt för att komma till insikt om vad som är “normalsmalt” och inte. För varje kilo som jag gick upp, trodde jag att jag blivit “normalsmal”. Bara för att man var lite större än innan och man såg ju aldrig själv hur mager man egentligen var. Man ser ju inte riktigt på sig själv som omgivningen gör. De har inte alla dessa äs tankar som fuckar upp uppfattningen.

      Det är så fantastiskt att höra hur du vill kämpa dig framåt. Att du verkligen vill detta, och då finns det inga tvivel på att man kommer till att klara det. Tack själv för dina kloka ord, jag kan lära mig så mycket av att höra andras berättelser. Känner igen mig såå, och det är underbart att andra kan finna inspiration i min berättelse.

      Tillsammans, men för sig själv <3

  • mallan

    Åh jag har också liknande bekymmer. Även om jag skulle väga lika mycket/lite som jag gjort vid ett tillfälle och har en bild från tidigare tillfälle att jämföra med, hade jag absolut sagt att jag vore större nu än på bilden. Har så svårt för verklig uppfattning, men jag jobbar på det! :)

    • soelas

      Det är skrämmande när man tänker på vilken makt synen på sin kropp får över ens beteende. Läskigt över hur blind man kan vara för sin egen kropp, läskigt vilken makt tankarna får över självuppfattningen. Det går att förändra, och vi vill förändra det, så då kommer vi att förändra det! :)
      Inse, våga och lita <3

  • Pingback: short term loans canada()

  • Pingback: direct payday loans lethbridge alberta lender()

  • Pingback: drugrehabcentershotline.com drug rehabs()

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp