Jag vet att många av er läsare säkerligen är nyfiken på hur jag förhåller mig till träning nu när jag upplever mig som frisk från anorexian och ätstörningar. Tyvärr är det i många fall ett känsligt ämne och det finns risk att flera kan anse det som triggande med för ingående detaljer, och det är heller ingenting som jag anser är nödvändigt att förmedla. Mitt mål med träningen är att göra det för att det är kul och för att jag mår bra av det, sedan är det alltid en balansgång mellan lagom, för mycket och för lite. Men träning handlar om så mycket mer än enbart träningsmängden. Det handlar om varför?, när?, hur? och sedan även självklart hur mycket?.
Mina svar:
Varför?
För att det gör mig till en lyckligare person.
När?
När jag känner för det, både fysiskt och psykiskt, samt när det passar in i schemat.
Hur?
Olika. Som det lämpar sig i stunden. Högintensivt till funktionellt eller enbart styrketräning. Ibland testar jag även på något nytt!
Hur mycket?
Tillräckligt ofta för att jag ska tillfredsställa min psykiska hälsa, och med tillräcklig vila för att det ska gynna min fysiska hälsa.
Jag kommer förhoppningsvis aldrig att skämmas över hur jag tränar. Ja, jag tränar rätt så mycket i jämförelse med normen, men jag vet varför jag gör det – för att det får mig att må bra, och det är ingenting jag känner att jag behöver undanhålla. Skäms man över hur mycket man tränar är det med största sannolikhet pga att man innerst inne vet att det är för mycket (eller för lite) än vad som är bra för sitt eget bästa.
Framöver kommer ett stort fokus hamna på just träning i syfte att bevisa möjligheten att vara träningsintresserad trots ätstörningar i bagaget. För träning är inte något dåligt i sig, det handlar helt enkelt om vad man gör det till: ett måste, ett tvång och kompensatoriskt/ångestdämpande medel ELLER något kul, självförverkligande, stärkande och HÄLSOSAMT intresse.
Follow
