När man känner sig tjock och valkig

April 2nd, 2013

Har någon fråga till: hur gjorde du när du ökade i vikt och kände dig “valkig” och tjock? Ignorerade du det så gott det gick och försökte tänka på allt roligt istället? Känns som om det är så jag få göra när tankarna kommer. Och åt du trots att du var mätt? 
Många Kramar och tack igen!
Ottilia

Tankarna kan oftast bara fokuseras på ett par enstaka saker åt gången. Så ja, står man framför spegeln och letar fel, eller klämmer på magen så kommer man att känna efter lite extra mycket och höra ätstörningstankarna. Ibland kan det fungera att göra som du föreslår och “tänka på att roligt istället”. Tyvärr är det oftast lättare sagt än gjort.

Det behöver inte vara jobbigt att märka att man får mer former. Det kan bero på vilket inställning man har. Tänker man från början att man kommer känna sig så mycket tjockare och se alla valkar som hänger över, så är det nästan garanterat att det kommer till en början också. (OBS: det är inte för att man har blivit “valkig” utan endast för att man tror det). Tar man istället en titt från en utomståendes perspektiv, och inser att man faktiskt är väldigt smal och att man inte kommer att bli tjock och “valkig” (så länge man inte ligger på en övervikt) så kan inställningen göra viktuppgången mindre ångestfullt.

När jag låg på BMI 16 och flyttade för att studera i Stockholm kände jag mig emellanåt “normalsmal”. Visst, jag var inte lika mager som innan, men det är fan inte normalt att ligga på en anorektisk undervikt. När jag inom kort började inse, att “fan, jag är jävligt liten ändå. Knappast att folk tar mig som en högskolestuderande. Det här är inte okej!”, så tog jag mina första aktiva och verkligen villiga steg till att öka ytterligare i vikt. Jag åt näringsdrycker och är jag gått upp något kilo så kände jag mig mycket piggare och faktiskt friskare. Jag insåg att några kilon i viktökning fick “svältmagen” att äntligen börja plana ut, jag började nästan se smalare ut, viktökningen gjorde mig rent av snyggare!

Känner man att det är extremt jobbigt att äta fast än man är mätt så är näringsdrycker till att rekommendera för att hjälpa med viktuppgång. Annars är just “mättnadsfobin” något som man måste utmana för att kunna släppa och bli frisk. Man måste inse att mättnaden i sig inte betyder att man har blivit tjockare. För att få bukt med just mättnad- och hungerkänslorna så måste man till en början tvinga sig själv. Det kan ses som att avvänja kroppen med svält.

Jag har fortfarande svårt att äta när jag är mätt. Men det blir mindre och mindre ångestfullt för varje gång jag gör det. Igår t.ex. då det var “Påsk, födelsedag och massa gott så kände jag ingen hunger. Jag var riktigt proppmätt på slutet, men åt upp ändå, för att det var “fest” och det är inte varje dag man äter så. Vad gör det mig om en vecka om jag åt mig övermätt på en påskmåltid? Jag lär mig att det är okej att känna sig mätt, det är okej att äta mer ibland och nästa gång behöver jag inte ha en orolig inställning till det alls! (se “mättnad är inte viktuppgång“)

Jag tycket att du gör det bra som kan fokusera på roliga saker istället för ångesten. Samtidigt får man inte rymma från den. För att den ska försvinna måste man tacklas lite. “Okej, nu är det såhär, nu har jag världens jävla ångest för att jag åt så mycket och känner verkligen hur jag har gått upp i vikt.” och man får resonera lite med sig själv:

  1. Som Ottilia själv skrev i sin kommentar att man “känner sig” så är det “bara en känsla
  2. Kan man verkligen gå upp så mycket i vikt på sådan kort tid?
  3. Var det verkligen sååå mycket eller var det kanske en normal måltid egentligen?
  4. Är man verkligen tjock om man ligger på normal/undervikt?
  5. Kommer ens kropp att må sämre av att gå upp något kilo till?

Börja med en god inställning. Mättnad och viktuppgång behöver inte vara ångestfullt. Kommer ångest så acceptera den och vänta ut den. Se vad som har hänt, dra slutsats och inse att det inte var världens undergång. Det blir bättre och framöver blir det lättare.
All styrka till er alla <3

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • mathilda

    älskar att du svarar på folks frågor såhär, det känns som att man alltid har någon att fråga då!

    • soelas

      Tackar! Och det har du också! :)

  • Mikis – mikis.webblogg.se

    Åh, tack för detta :) Det där med att känna sig tjock är så sant – vid tillfällen har jag kommit på mig själv med att känna mig tjock INNAN jag huggit in på någonting som borde “göra mig valkig”. Och då är det ju rätt tydligt att det handlar om en känsla. Och näe, man är ju knappast tjock om man är underviktig eller normalviktig… Och man är ju inte heller tjock för att revbenen är mindre synliga än förut osv. För tusan, jag var ju inte ens tjock när jag var fullt normalviktig och vägde sisådär 5-10 kg mer än nu…

    • soelas

      Precis! Det är läskigt hur hjärnan kan lura ens känslor och syn. Men det är ju trots allt där som det man ser och känner tolkas. Tolkas det fel så känner vi annat också.
      Det är så härligt att höra hur du kommer till insikt med dig själv. Det peppar mig tillbaka!
      Kram

  • Ottilia

    Tack för svaret! Får samma känsla som du hade: känner mig som 11 år (är 20) när man kan gå på barnavdelningen och 34 på vuxen inte ens passar. Det är verkligen inte kul. Man vill ju känna sig snygg och som den åldern man är. Köpa fina kläder som sitter SOM DE SKA. Har hört det med, att man ser sig som smalare om man ökar i vikt vid extrem undervikt. Vet också att det är viktigt att acceptera och jobba med ångesten, för om man inte låtsas om den så försvinner den aldrig. Många kramar!

    • soelas

      Jag tror att du egentligen är tillräckligt vis för att besvara dina egna frågor. 😉 Det är så härligt att höra hur klokt du resonerar! hihi
      Kram

      • Ottilia

        Tack. Det gäller bara att våga följa och tro på det, där faller jag dit lite. Man behöver höra det från andra ibland också för att kunna ta det till sig. :)
        Stora kramar och grattis till “topp-platsen”!

  • Litenli Fe

    Å vad skönt att läsa det här. Brukar också känna sådär, inte när jag kollar i spegeln utan när man sitter eller står och känner hur benen snuddar vid varandra. Det känns som att benen bara är gjorda av fett som väller över fast jag vet att mycket är muskler, det är himla äckligt. Jag är i princip på normalvikt och det är så lätt att man inbillar sig att man är tjock, för man har ingen gräns att gömma sig under – kan inte tänka “jag är ändå underviktig”. Man vet att man inte är fet, men där känslan är så svår att komma runt. Tack för det du skriver :)

    • Soelas

      Ja, precis! Det är ju knappast någon annan som ser att man blivit “tjockare” när man kom upp till normalvikt. Det är ju mesta dels en själv. En själv skulle inte heller kunna veta vilken vikt man låg på om man inte såg siffror på det. Därav kan man dra slutsatsen om att det är medvetenheten och känslan som lurar en till att tro att man blivit tjock.
      Tack för din kommentar! :)

  • helene

    Måste tipsa dig om en blogg jag just hittade^^ Det är en tjej som går på cheerleading, tänkte på dig när jag såg det! http://cheersaara.blogg.se/index.html

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp