Obalans förr och nu

October 18th, 2012

Skulle du vilja beskriva hur du mår nu i förhållande till när du gick upp i vikt och fortfarande var i ”obalans”? Skulle uppskattas jättemycket!
– Jen 

Det är en mycket komplex förfrågning, men jag ska göra mitt bästa.

Det finns inte riktigt någon direkt “viktuppgångsperiod” för mig. Sedan förra vintern, då jag påbörjade min behandling och stannade viktnedgången så har jag hela tiden smugit mig uppåt. Ibland några steg tillbaka, sedan tassat på vidare.

I “obalans” var man både mentalt och fysiskt:

Kroppen var van att känna hunger, så att känna mättnad var nog bland det värsta som fanns. Mättnad, hur känns det egentligen? Proportionerna man hade var så absurda så man blev mätt när man ätit något som var “mer” än det extremt lilla man ätit innan.

Hungerkänslorna var inte i chack, man kunde inte riktigt avgöra om man var hungrig eller inte. Emellanåt kunde man känna sig så full i magen, men ändå ha ett konstigt tomrum som bara skrek efter mat. Det var förbränningen som hade sats igång.

Mentalt sätt så var man så enormt kluven. Samtidigt som man ville det ena så gjorde man det andra. Man ville äta mer, men för att äta mer så skulle man först försöka äta mindre – hur det nu går ihop. Och visst märkte jag mitt beteende, det var nästan medvetenheten som tog kål på mig mest.

När jag släppte mitt dagliga kaloriräknande så blev det lättare. Kalorierna var ångestfyllda, så visste jag att jag ätit mer skulle ätstörningen ta över makten och jag skulle må skit. “Det man inte vet lider man inte av”. Det är inte så att man helt plötsligt går upp i vikt, eller tappar kontrollen bara för att man inte räknar kalorierna utan det blir bara så mycket lättare att lyssna på kroppen och bara låta sig må bra.

Till en början var viktuppgången ett bevis på misslyckande. Jag mådde inte bra i mig själv, jag hade ingen energi till att umgås eller ha kul. All ork gick åt till sin inre kamp med sig själv.

Idag känner jag ingen ångest över att äta en måltid. Jag vill må bra och jag känner mig trygg i att välja livet framför ätstörningen. Men kluvenheten finns fortfarande kvar. Det är lätt att man vänder sig till porten in mot ätstörningen så fort motgångar dyker upp. Jag tror att dörren alltid kommer att stå öppen, det gäller bara att välja att aldrig gå in igenom den. “Vanliga” människor mår också dåligt emellanåt, och vi har alla olika sätt att hantera den på. Man måste försöka hitta nya sätt och att alltid komma ihåg att det dåliga varar inte för alltid om man inte tillåter det.

Tack vare ätstörningen kan jag tänka på andra sätt i andra jobbiga situationer i livet. Man får en annan syn, och man lär sig acceptera att dåliga saker händer. Man vet att det blir bättre, det vänder – precis som ångesten och alla angrepp. Fortsätt leva, det är ändå det enda man kan göra, och gör det bästa utifrån de förutsättningar man har för stunden. :)

Tags: , , , ,

  • http://www.josefineandersson.se JOSEFINE ANDERSSON

    jahaa amen du, men du kan vara lungan, jag gör nästan detsamma! det är som jag brukar säga, man blir inte fet. ibland säger folk till mig “hur kan du trycka i dig så mycket skit och ändå va så smal?” jadu, man blir inte fet helt enkelt. möjligtvis kanske om du skulle ligga inne några år och käka typ 2 chipspåsar om dagen (bara för att ta något fort random exempel)
    dessutom tycker jag inte man ska ha ångest för det heller, hälsosammast är att ta hand om sig själv men ändå våga gå över gränserna när man känner för det, då mår man bäst :)

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp