Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Becka

    Woohooo! VAD skönt! Visst är det underbart att inte tänka så mycket på vikten?! Man får så mycket tid att tänks på annat! jag älskar det! Nu lever jag!! :);)
    Kram och kämpa på! Ja det blir säkert ett bakslag (man ska inte blunda för det, det händer ofta, tyvärr…), men det blir långt fram i tiden och du SKA LEVA NU!!!!<3<3<3<3<3<3

    • soelas

      Verkligen! Och som jag sa till min pojkvän: om det börjar tå nedåt för mig igen så påminn mig om att jag kände såhär nu. Då vet man att det går att släppa, det går att bli frisk! ❤

  • Ida Jansson

    Ååå va skönt för dig :)))
    Jag har aldrig blivit fri trots normalvikt och tom övervikt… Undra vad det beror på?

    • soelas

      Absolut är det inte så att bara vikten spelar roll, men i vissa fall underlättar den nog. Som ovanstående nämnde handlar det nog om att kroppen får bra med näring. Sedan är det inte alltid bara det. Jag tror också att det är fler saker som spelar in i sjukdomen. Jag är ju inte frisk än, men det var ett stort steg mot friskheten :)

  • me

    tror det handlar mer om näringen man ger kroppen än en viss vikt :)

    • soelas

      Ja, så kan det ju absolut vara! :)

  • Charlotta

    Tyvärr fungerar det nog inte så “enkelt”, att vikten / BMI et inverkar sådär betydande på när tankarna släpper. För hon i “exemplet”
    var antagligen tankarna och sjukdomen tillräckligt bearbetad vid dendär punkten, om än vikten även givetvis spelade roll.

    Med detta menar jag inte att vikten inte har någon betydelse, jag tror man behöver gå över det rekommenderade minimi BMI et för att verkligen ge ett helhjärtat tillfrisknande en chans! Annars är det lätt hänt att sjukdomen ändå trots allt känner en viss trygghet i vetskapen av att man “ändå ligger på dem minsta acceptabla gränsen och ändå ju har kontroll”.

    Däremot tror jag man bör släppa viktfokuset efter en tid – eftersom det inte heller är hälsosamt eller normalt att vid ett visst skede fokusera för mycket på detta. Jag tror att fokuset hamnar så fel om man fokuserar på vikten enbart när man kommit upp till något “nära normalt”, eftersom en stor del då också borde börja handla om att bara TÄNKA friskt o normalt. Man kan inte bli helt frisk sålänge man hela tiden tänker på huruvida vikten är och hur man ätit och vad man behöver osv. Och samtidigt koppla detta med det allmänna måendet.. De sjuka tankarna behöver inte nödvändigtvis ens endast ta sig uttryck i form av viktmatmängd och utseende tankar vid ett senare skede, det blir ofta att de omformas till annan typ av konstig ångest just kring mat och ätande enligt det man sen tidigare varit van med att tänka..

    En frisk människa lever bara så mycket friare – där allt som är mat och vikt relaterat inte direkt relateras ihop med några problem eller sjukdom. Äter man mindre em dag tror man inte att “nu rasar allt, hur ska jag orka med skolan om det forsätter såhär”, ej heller om man en dag äter mera eller inte motionerar på en vecka..

    Däremot vill jag ännu skriva, att under behandling och otroligt svåra år, samt när sjukdomen fortfarande ger påtaglig ångest – skall man givetvis fokusera på att äta, inte fusks, hålla sig till planen, gå uppåt i vikt, fokusera. I detta skede är det en självklarhet.

    Poängen med vad jag skrev var väl också att det är viktigt att se de olika skedena / faserna man är i av tillfrisknandet. Det hela är en så otroligt lång process, och som verkligen inte släpper “endast” vid ett accepterat BMI för många av oss. Så viktigt att lära sig hitta den fira friska hjärnan och tankevärlden efter alla år av också VANAN att tänka så som man gjort. Att gå helt ur den sjuka världen, kräver i slutskedet (förutom maten) så mycket mod, styrka, tanke bearbetning och att faktiskt se sej själv som en ny människa.

    • me

      ja tänk om det hade varit så “enkelt”. Skönt på något sätt.
      Kanske har de också att göra med hur länge man varit sjuk?
      Hur mycket man än vill så tar det låång tid om man var sjuk. Om det ens går at bli av med alla kroppsliga symptom..börjar tvivla faktiskt.

      • Charlotta

        Jag tror och hoppas nog fortfarande innerligt att det går. Anser och tror också till en viss del det handlar om hur länge man varit sjuk – samt helt enkelt vad allt som ingått i sjukdomen. Tvångssyndrom och liknande i samband med anorexi / ätstörning brukar bli en svår match eller långvarig process.

        Men, det går. Jag tror! :)

        • me

          Då hoppas vi på det!
          Jag har inga tvångssyndrom me det verkar som min kropp har svårt att komma ur svälten har jag fattat nu..och alla symptom som det innebär.

    • soelas

      Väldigt bra skrivet Charlotta! Jag tror mycket stämmer som du säger. :)

  • saga

    Hej Sofie, Har en fråga angående sjukskrivning. Har du ansökt om ngt bidrag eller ersättning för under din behandling på SCÄ? :) Håller själv på med en behandling och vet inte riktigt hur jag ska gå till med det.

    • soelas

      Hej saga! Mycket bra fråga! Nej, inget speciellt bidrag så, men är man sjukskriven och arbetar/studerar får man ersättning via försäkringskassan. Jag ska även kontakta mitt försäkringsbolag så kanske man får hiss ersättning av personförsäkringen.

  • Guest

    Jag är själv normalviktiga. Har bmi på
    24. Har gått upp och ned min vikt med alltid varit normal viktig. Och jag har en ätstörning…. Så jag tror inte Dedär funkar… Jag ha haft min ätstörning i 3 år. Å ifall de funkar är det sorgligt för mig.! För hur ska jag då bli frisk ?:(

    • soelas

      Hej hjärtat! Det handlar verkligen inte om att man blir frisk bara för att man har en normalvikt. Många har ju ätstörningar även om de aldrig hamnat på en undervikt. Däremot tror jag att för en person med anorexia kan många utav ätstörningstankarna släppa, eller i alla fall bli lättare att hantera när man går upp till normalvikt. :)

  • felicia

    Hej tjejen! Måste börja med att säga att jag seriöst har läst igenom hela din blogg, får så himla mycket pepp och inspiration utav att läsa den. Har precis börjat äta ordentligt igen efter ca 4 års anorexia, och mår så otroligt dåligt över hur snabbt jag går upp i vikt. 4 kilo första veckan (vet att det är mycket mat och bunden vätska) och min mage är otroligt svullen, känner mig som en uppblåst ballong. Var det så för dig också? Kommer kroppen vänja sig vid det höjda matintaget snart så att man slipper bli såhär vätskefylld och svullen? Hur var det för dig när du började äta igen? Kram!

    • soelas

      Tack Felicia! Vad kul att höra – verkligen!

      Det ligger ju i sjukdomen att viktuppgång inte ska kännas lätt. Och som du säger är det garanterat inte 4 kg i kroppsmassa. Det är faktiskt fysiskt omöjligt för kroppen att lägga på sig så mycket så snabbt.

      Ja, kroppen kommer att vänja sig och jag tror att du ganska snart kommer märka att du känner dig hungrigare och att förbränningen kommer igång. Riktigt bra av dig tycker jag att börja äta ordentligt nu! Håll i det! Det kommer bli så mycket lättare sen. Kramar <3

  • Pingback: I Choose Life | Soelas.se()

  • Jenny

    Alla behandlare och kuratorer jag träffat för min anorexia har hävdat att alla har en viktgräns där den värsta ångesten släpper. Jag tror detta beror dels på att hjärnan inte fungerar som den ska när man är undernärd(det är svårt att tänka logiskt och tvångstankar uppstår lättare överlag, inte bara relaterade till mat och vikt). Dessutom tror jag att när kroppen väl fått en viss form igen som inte ser anorektisk ut, så inser man att man faktiskt inte har dött av ångesten. Att livet rullar på trots några(eller många) extra kilon och att man kan känna livsglädje ändå. Därför tror jag det är lättare att bibehålla en nådd normalvikt, än att arbeta sig upp till den från första början.

    Däremot tror jag inte att man blir automatiskt frisk bara för att det blir lättare. Jag tror bara att man kanske har lättare att resonera med sig själv när ångesten slår till, och att tänka att svälten kanske inte är värd det. För visst önskar man att man kunde bli liite smalare igen, men man är mer medveten om vad man riskerar om man väljer svält-vägen. Sen tror jag det är olika för alla för att vi lever olika liv och kommer från olika bakgrund. Har man mycket oarbetat från det förflutna eller befinner sig i en situation som tär på en i nuet, då blir det än mer relevant att använda svälten som ett självdestruktivt medel för att förtränga allt annat jobbigt. Och då tror jag inte “den magiska BMI-gränsen” gör lika mycket nytta..

    Men vem vet, jag kan vara helt ute och cykla!

    • soelas

      Jag tycker att det låter väldigt rimligt det som du påstår! :) Tusen tack för din kommentar, det känns som att jag själv hade kunnat skrivit det! 😀

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp