Prestationsångest – “[…] för jag pallar f*n inte må dåligt över det!”

January 9th, 2015

Väl känt är det att personer drabbade av ätstörningar ofta visar symptom på prestationsångest. Även jag själv upplever ofta en stark vilja att prestera maximalt i många situationer. Detta är någonting som självfallet har blivit mycket lättsammare att hantera i och med mitt tillfrisknande. Däremot har jag nästan aldrig upplevt den där brutala “tentaångesten” innan eller efter prov. Visst kan jag känna en viss stress, eller missnöje, men rätt så snart finner jag acceptans för situationen och vet att jag är smart och duktig ändå. Sedan sitter det aldrig fel med bekräftelse. 😉

Jag antar vi alla har något problem med ångest och att det uppstår i olika situationer. Men om jag ser till mig själv så får jag sällan den där groteska prestationsångesten precis innan det gäller. För att i stundens hetta vet jag att det bara är att köra på, så får det liksom bli som det blir. Med andra ord inser jag utgångsläget och accepterar prestationen oavsett resultat. Så här fungerar jag kvällen innan tentan, eller minutrarna innan jag ska gå in på tävlingsmattan. Jag är inte ens nervös. Jag bara gör det så gott jag kan och blir inte fullkomligt besviken på mig själv om det inte blir perfekt. Sedan finns det andra situationer, då minsta lilla fel kan skapa katastrof.

Varför kan inte det tankesättet, den acceptans, som jag finner innan prov och tävling tillämpas på sådana “mindre” prestationstillfällen i livet? Varför kan man inte alltid känna att man gjort sitt bästa oavsett resultat och bara njuta av upplevelsen av en ny erfarenhet?…

…Ja, då vore nog en hel del saker mycket lättare i livet. Och helt ärligt, så tror jag faktiskt att det kan bli så. Jag tror att man kan lära sig att tillämpa nya tankesätt om man aktivt arbetar för det. Det är vid det där aktiva arbetet som de flesta bangar ur och förändringarna slutar att ske. Jag själv gör gärna det. Men å andra sidan, någonting har ju gjort att jag lärt mig finna acceptans vid sådana tillfäller som nämnts ovan. Det är väl ändå ett bevis på att det går för både mig och andra att dämpa sin prestationsångest med acceptans i andra lägen (?).

Så hur gör man det? Hur lär man sig att acceptera situationer, prestationer och resultat precis som de är? Hur ska man inte känna ångest? 

En viss prestationsångest tror jag att de flesta människor upplever och det kanske rent utsagt är nödvändigt. Men när man hamnar i en situation där det inte finns någonting som man kan göra för att påverka eller ändra resultatet, så är man i en situation där acceptans är den optimala medicinen mot ångest. Det är lite som “do or die”, även om det inte nödvändigtvis behöver handla om liv eller död. Jag tänker:

“Antingen så går jag runt och mår skit över prestationen eller så går det som det går/är det är.”

Och då väljer jag att det får bära eller brista, för jag pallar fan inte gå runt och må dåligt över det!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Freja

    Smart att försöka föra över de bra tankarna till där det behövs, kanske som mest. Min dietist vill att jag går upp lite i vikt. Jag följer ett matschema, men det är ofta svårt att tro på henne. Är det verkligen mer mat som är lösningen. Innerst inne vet jag vad som är bra just nu 😉 Men Fan vad svårt det ska va att hålla fast vid det. Det du skrev i slutet; “det får bära eller brista”. Jag kanske kommer känna att det brister när jag går upp i vikt, men man måste kanske bara finna sig i det. Det är okej att bli lite rundare och väga lite mer. Livet går väl inte under, hoppas jag!
    Kram!

    • soelas

      Hej Freja!
      Nu känner jag inte till din situation lika väl som din dietist gör, men utifrån mina erfarenheter kan jag anta att du ligger på en undervikt som inte är hälsosam för varken kropp eller själ. Då är ju faktiskt mat det som du behöver för att må bättre. Sedan handlar det garanterat inte om att din dietist vill att du ska bli överviktig och tjock, utan hälsosammare.

      Kanske kan det hjälpa dig just nu att tänka att “det får bära eller brista” men att du gör det först och sedan kanske det inte alls blev så farligt som man föreställt sig. Jag tror att du kommer hitta sätt att lära dig trivas även på en lite mer hälsosam vikt, och då kanske livet till och med kan börja kännas lite bättre inom sin tid. :)

      Kramar!

      • Freja

        Så sant! Jag tror också att man absolut kan känna sig nöjd med sin vikt till slut. Jag tränar mycket löpning (paus nu) och vill ju vara hälsosam för att nå bra resultat. Jag ligger på ett BMI 18,5 . Det är på gränsen till normalvikt, så jag har ibland svårt att tänka varför just jag ska följa ett matschema. Min dietist säger att vikten inte är fullt hälsosam. Det är skönt att man kan kalla sig för nästan frisk i alla fall :) Det är en frihetskänsla!
        Hoppas att det går framåt för dig också, det verkar i alla fall så :)

        • soelas

          Jag förstår dig, men det handlar ju om att upprätthålla en godkosthållning så att man inte faller tillbaka också. Det är ju så lätt att en sjukdom som magsjuka kan leda till viktras och trigga igång ätstörningen igen. Därför är det viktigt att tillåta sig att ha en buffert. Det är ju ingenting som oftast syns utan kanske bara känns.

          Förstår absolut vad du menar! Mår själv väldigt bra just nu och ätstörningen känns långt borta – så himla skönt! Och att kunna vara stolt över det! 😀

  • Ella

    Jag har jättesvårt med min ätstörning just nu. Ingenting går bra och hjälpen på bup är inte den bästa.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?

    • soelas

      Hej Ella! Jag förstår att det kan kännas väldigt tungt i ätstörningen och man känner sig ofta ensam i den. Om du vill skriva av dig lite så kan du skicka ett mejl till mig på [email protected]. Jag kommer att läsa och svara dig så fort jag kan. :) Jag är ingen utbildad terapeut men ibland är det skönt att ha någon som varit i liknande situation att ventilera tankar med.

      Något som jag redan nu skulle vilja rekommendera dig att överväga är att fundera över vad i behandlingen du känner dig missnöjd med och att stå upp för dig och meddela detta till dina behandlare. Då ger du dem förutsättningarna till att kunna göra sitt jobb bättre – för det tror jag verkligen att de vill göra! De vill ju att du ska må bra! :)
      Kram

  • Vendela

    Hej! Det här hör inte riktigt till den här diskussionen, eftersom jag inte direkt har nåt att tillföra… Jag har ingen aning om hur man gör för att bli frisk och ångestfri, men jag hoppas jag kommer på det någon gång eftersom jag verkligen behöver det…

    Men det jag iallafall tänkte fråga, hoppas det är okej fast det är något helt annat! Men du håller ju på med cheerleading, och det verkar så himla roligt. Hur gammal kan man vara för att börja? När blir man FÖR gammal? Alltså som nybörjare, som inte har tränat gymnastik, dans eller annat mer än lite för skojs skull…
    Skulle vara jättesnällt om du ville svara, för jag vill verkligen prova det men det skulle vara så jobbigt att ta kontakt med en förening och få höra att jag är för gammal!

    • soelas

      Hej Vendela!
      Självklart att du får fråga!

      Cheerleading är en väldigt speciell sport och det är lätt att fastna när man väl börjat för att det kan vara så otroligt roligt. Det där med ålder är ju lite skevt, men det enda som säger att man är för gammal skulle vara kroppen. Jag hade killar i mitt lag som var runt 40-års åldern och många tjejer runt 25 år. Jag själv var inte yngre än 18 år när jag började heller, så jag själv har haft en del åldersnoja ska du veta ;). Visserligen har jag dans i bakgrunden, men det var väl det enda som gjorde att jag utvecklades snabbt, men hade inte direkt någon inverkan på om jag skulle få hålla på med sporten eller inte.

      Det finns flera olika grupper och nivåer i de flesta föreningar. I en nybörjar/träningsgrupp har man inga intagningskrav vad jag vet om i alla fall. :)

      Hur gammal är du förresten?

      Kram

      • Vendela

        Tack för ditt svar!

        Jag är 25, så jag känner mig verkligen lastgammal :/ Men jag har alltid fascinerats av cheerleading och alltid drömt om att prova, det verkar vara allt jag vill ha i en sport.
        Men jag känner lite att om jag skulle börja så skulle väl jag få stå som nybörjare bland ett gäng 10-åriga småflickor, och det är väl egentligen inget fel med det men du förstår kanske ändå känslan…

        Tyvärr så finns det ingen förening i närheten av där jag bor heller, utan de närmsta är runt 10 mil bort och jag vet inte ens om de har nybörjarlag/träningslag på seniornivå, så det är ju också en nackdel. Det blir väldigt mycket åkande…

        Får jag fråga varför du slutat i landslaget förresten?

        Kram

        • soelas

          Du kommer ju inte hamna med 10-åringar, utan det skulle bli en seniorgrupp där man kan vara 16 och uppåt. :) Var är det du bor?

          Landslaget går jag fortfarande kvar i, men jag har slutat i mitt andra lag som tränar tre gånger i veckan. Att jag gjorde det beslutet fanns det många faktorer som spelade in. Men som sagt, jag satsar på landslaget fortfarande, och till USA ska jag! 😀

          Kramar

          • Vendela

            Nej, jag vet egentligen att det är olika åldersindelningar och sådär, men det känns bara som att alla nybörjare är småbarn. Men så är det kanske inte alls :)
            Jag bor en liten bit utanför Gävle, så det är Uppsala som är närmast tror jag. Men vad jag fattar på deras hemsida så har de ingen träningsgrupp för nybörjarseniorer… Så då vet jag faktiskt inte var jag kan vända mig :/

            Jaha, men vad roligt att du fortfarande är med i landslaget! :) Vilken häftig upplevelse det måste vara att få åka till USA och tävla! Hoppas det går bra för er.

            Kram

          • soelas

            Nej, det går som sagt att börja på senare dagar också. Men visst är de flesta yngre än en själv, men det behöver inte alltid vara något negativt. Mina baser var liksom 5 år yngre än mig >.<

            Ah, jag förstår. Du kanske kan mejla dom och höra? Jag vet faktiskt inte hur det ser ut där. Sedan finns det någon mindre förening i Upplands Väsby också, men då kanske det blir för långt att åka. :/

            Tack! Det är verkligen en upplevelse! 😀

            Kramar

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp