Redo för avslöjandet?

August 6th, 2013

När jag flyttade till Stockholm valde jag att undanhålla anorexin från allmänheten. Den skulle inte avslöjas för att jag ville inte att den skulle vara med. Detta har varit ett fantastiskt beslut, men även om man inte erkänt sjukdomen inför andra så har den fortfarande funnits där.

Det är nödvändigt att ens närmaste känner till den delen av en. Det är ingenting som man behöver flasha med, men att ens bästa vän, släktingar och pojkvän får vara medveten om ens problematik är väl ändå självklart. Oavsett om man är mitt inne i kampen eller bär runt den i ryggsäcken så har sjukdomen varit en del av ens liv. Min anorexi har bidragit enormt mycket till den frihetslystna självmedvetna person jag är idag. Ätstörningen har satt sina spår och den kan förklara mycket av ens dagliga beteende. Även om detta inte är någonting att identifiera sig med och absolut ingenting som man ska bli dömd med, så har den en påverkan på en som person. Det är en sjukdom, en resa, en kamp och en erfarenhet som bidragit till att utforma denna fantastiska människa man är.

Dilemmat som uppstår när man vill berätta.. men inte riktigt vet om man är mogen för det. Nu har jag avslutat min behandling och det är ett stort nytt steg väntar mig. Samtidigt har jag funnit en person, en kille, som kompletterar mig. När är det dags att berätta? Anorexin är ju trots allt historia nu, men ätstörningstankar finns ju kvar. Jag vill att han ska veta.. men är det för tidigt? Endast två veckor tillsammans, men redan hunnit med så mycket.

Bby bjöd på middag igår.

Bby bjöd på middag igår.

Det är en frihet att kunna säga att jag inte längre anses vara sjuk. Nog finns det spår kvar och beteenden som lätt kan övergå till sjukdom, men jag är inte längre sjuk. Jag är tillräckligt frisk för att frigöras från behandlingen, även om behandlingen inte varit en pina. Behandlingen har gjort mig gott, den har tagit sin tid, men nu har den inget kvar att erbjuda mig längre. Jag står inte bara på mina egna ben, utan jag springer fram!

Eftersom att det nu är slut med behandlingen har tankarna slagit mig om att börja öppna upp mig om sjukdomen. Den är ju som förbi – eller? Men jag ska börja med små steg, och pojkvännen är väl det första. När den väl pratas om som historia, kanske man äntligen kan börja låta den förbli det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Sara

    En tanke:
    På ett sätt tror jag att det är bra om du berättar det – dels för att det är en stor del av din historia och den du har formats till och är idag, dels för att om du berättar om sjukdomen som historia så sätter det en “omedveten” press på dig att hålla dig “på rätt sida”, om du förstår vad jag menar. Du kan ju inte gärna säga att du nu anses frisk och sedan bete dig anorektiskt…

    • soelas

      Tack Sara för din kommentar! Jag ska ta dina synpunkter i åtagande. Det ligger mycket sanning i det du skriver :)
      Kram

  • mallan

    Grattis till att vara fri från behandlingen, du är verkligen en kämpe fina du!
    Lyssna till vad ditt hjärta säger att du ska göra, för i slutändan är det där det ska kännas bra!
    Kram

    • soelas

      Tack vännen! Det var klokt skrivet!
      Kramar

  • disqus_o8sLHD6v7D

    DU är så SJUKT bra!! AHhh vad jag avgudar dig härliga, fantastiska, vackra, grymma, bästa, underbara, snygga, gulliga, sexiga, söta människa!!
    Du är sååååå bra.
    Puss & Kram
    /ett av alla dina fan.

    • soelas

      Vad fantastisk godhjärtad du är som skriver detta. Tusen tack, dessa ord suger jag åt mig och låter de avspeglas som en leende på mina läppar.
      All lycka till dig!
      Kramar <3

  • Rebecka Skareng

    Jag blev tillsammans med min pojkvän ett par få månader innan jag insjuknade, han har alltså SETT mig först bli sjuk, sett mig må skit, sett mig nästan försvinna… Men han har stöttat, han har “tvingats” känna min smärta. Och räddat mitt liv. Första gången han sa “jag älskar dig”? Det var nog när jag hade fått diagnosen anorexia… Han finns fortfarande kvar, och vi är starkare än nånsin. Jag är inte frisk än, nej, men utan honom… Ja. Helt enkelt, vill bara dra en… Sk “jämförelse”.. Jag tror att du säkert bara kan få ut en MASSA störtning och kloka ord av att berätta. Att få ha haft en KILLES syn på det hela har har hjälpt mig enormt mycket. Och störtning byggt på kärlek… Dock har JAG dåligt samvete för honom, men jag kämpar för att visa hur mkt jag uppskattar och älskar honom på daglig basis. Jag röstar för att du ska berätta :)

    Vonskareng.blogg.se

    • soelas

      Jag hade också pojkvän under min sjukaste tid. Alla historier är ju olika och situationer, det är klart man ska göra det som känns rätt. Det är ju skillnad på om killen varit med, än om man ska berätta i efterhand. Inte samma förståelse kanske?
      Men du har en del poäng :) Vill berätta, ska vänta tills ett bra tillfälle, eftersom det redan är “färskt” och inte officiellt förhållande.
      Tack för din kommentar Rebecka! :)
      Kram

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp