Sluta spela och börja leva

December 29th, 2013

Heeej! Jag har en fråga till dig som jag skulle bli jätte glad över om du svarade på de på din blogg!:) Jag har anaroxia. Och är en jävel på att ljuga:( jag hoppar alltid över måltider när jag får chansen och brukar tex till frukost skrapa lite gröt i en skål och smula brödsmulor på en talrik och säga att jag ätit. Men jag vill egentligen ha frukost. Men det vill inte ana. Hur ska jag bevisa för mamma att jag KAN göra detta. Jag vill göra henne stolt. Men de vill som sagt inte ana:( hur ska detta ljugande kring “jag har redan ätit” försvinna och alltid försöka ta de kalori snålaste!!
– beatana1 (@Instagram)

1. Vad är det som får en att ljuga?

Anorexia Nervosa är en sjukdom som använder sig av olika sätt för att kontrollera mat och vikt. Ana är smart. Hon framhäver sig gärna som en trevlig prick i vardagen som kan ge en tillfredsställelse. Anorexian hittar lätt på lögner som man kan dra både för sig själv och för omgivningen. Hennes påhitt och argument är ofta rätt så finurliga och blir därmed väldigt tilltalande att tillämpa. Det blir som ett spel, eller en lek, där man testar hur länge Anas knep fungerar. När Ana styr spelar det sällan någon roll om man vet att det hon får en att göra är fel eller inte. Hon har makten och då är det hon som bestämmer. Spelar man Anas spel så kommer man aldrig att vinna.

2. Varför lyssnar man på anorexians lögner?

Både du, jag och Ana vet att om hennes lögner avslöjas så förlorar hon och då blir det slutspelat. Spel och lek är ju roligt, eller hur? Så vem vill sluta spela? Ännu roligare blir det ju om man vinner också. Varje gång man kommer undan viskar Ana i örat att man fått sig en liten vinst, men det är fel! Det är inte du som har vunnit – det är anorexian.Så länge man låter sig övertalas av ätstörningens lögner kommer spelet att fortsätta. För varje lögn man drar, desto mer blir det ens egen sanning. Om anorexian säger “späd ut det med vatten, så blir det mindre kalorier och föräldrarna tycker att det ser mer ut”, så låter ju det riktigt finurligt – inte sant? Detta blir lätt en vana/ovana som anorexian sedan inte behöver uppmana en till att göra för att man gör det frivilligt. Vem har vunnit? Är det du som skulle behöva äta dubbelt så mycket mat för att må bra, eller är det ätstörningen som vill hålla dig kvar i helvetet?

3. Hur ska man vinna spelet?

Vinna? Spelet? Det är inte lek! Det är för sjutton ens eget liv som man mer eller mindre ofrivilligt lämnat över till ett monsters händer. Det handlar inte om att tillfredsställa någon annans behov än sina egna. Omgivningen finns där som ett stöd, de kan ge en perspektiv när saker och ting verkar skeva eller uppmuntran när tiderna känns jobbiga, men den kan inte vara anledningen till att man själv blir frisk. Föräldrar, vänner, släkt, behandlare osv. kan absolut vara en bidragande faktor till ens motivation att tillfriskna, men det går inte att bli frisk om man inte vill det själv.

Det är ditt liv som står på spel – är det verkligen någonting du vill leka med? Om inte så är det dags att sluta försöka äta som föräldrarna vill och börja äta som din egen kropp vill. Är det du som vill äta den där grötfrukosten så ska du göra det för din skull. Sedan kan det vara uppmuntrande att få beröm från ens föräldrar om det. Men inte tror jag att ens en frisk människa skulle må bra av att äta en måltid för att göra någon annan nöjd – har jag fel? Det dina föräldrar vill se är att du mår bra, inte att du äter som de tycker. Bra mår man när man äter det som ens egen kropp vill ha och det är knappast att äta som anorexian försöker få en till.

4. Är det verkligen bara att börja äta som man vill?

Det kanske är hårda ord som ges, men enligt min erfarenhet kan det också vara mycket nödvändigt. Allt för många i ens omgivning är blyga för att konfrontera och ställa krav. Visst krävs det ofta en ödmjukhet, men de gånger som jag verkligen har förstått hur allvarlig min sjukdom var, var när personer gav mig de brutalt ärliga kommentarerna som “du ser ju ut som en vandrande pinne”, “det där skulle inte ens en myra bli mätt på”, “skojar du med mig? tar du inte smör på mackan?!”, “du väger ju ingenting, du får ta och äta upp dig!”, “det syns verkligen att du inte mår bra”, “det är för fan bara en smakbit! tror du att du får upp i vikt av det eller?!” osv. Vid stunden kan frustrationen bli överväldigande, men vid närmare eftertanke kanske man inser att det ligger någonting i det som andra säger. De ljuger inte för en! De är faktiskt ärliga! Och ibland är det den ärligheten som man behöver höra, gång på gång, för att till sist själv förstå vad som krävs.

Jag menar inte att det är lätt, för det har det verkligen inte varit för mig heller. Att sluta ljuga är egentligen nästan samma sak som att börja äta ordentligt, för när lögnerna är borta finns det inte många andra utvägar. Därför går det inte att försöka äta för andras skull, för de kommer aldrig att se allt som du äter och andra går alltid att lura. Men du själv kommer alltid vara medveten om du stoppar i dig maten eller inte.

5. Hur slutar man ljuga?

För att sluta ljuga måste du börja tillåta dig själv att äta mer. Det är du själv som förlorar på att fuska och det är du själv som kan bestämma dig för att sluta. Ana kommer att straffa en med ångest när man slutar att spela enligt hennes spelregler – men straffen avtar med tiden, så våga bryta mot hennes regler och gör som du vill!

När jag började tillåta mig att äta mer så ville jag faktiskt inte äta inför mina föräldrar. Inför dom kände jag mig dömd, men själv kunde jag njuta och känna mig stolt över att jag åt tillräckligt och det jag ville äta. Jag kunde vara stolt över att jag åt för mig, inte för ätstörningen, inte för mina föräldrar eller behandlare, utan för mig själv. Det var utifrån detta som jag lärde mig att stå på egna ben (se Flytten för friheten). Men det var ingen dans på rosor, och fortfarande nu, två år senare kan jag komma på mig själv att falla för lögner eller använda mig av Anas trix. Det finns ingen annan än jag själv som förlorar på det, vilket jag gång på gång har behövt påminna mig själv om. Kampen är svår, men det går att sluta spela Anas spel och börja leva sitt eget liv. Kämpa på!

fighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • waaaallflower

    Hej! Har en fråga jag gärna skulle vilja ha svar på, från en människa som dig, otroligt stark och inspirerande.
    Jag antar att även du vart tvungen att hantera det i början av din väg mot friheten.
    Nu när jag måste väga mig en gång i veckan hos läkaren, så försöker jag ju äta, för att bli frisk från anorexin. Men jag vet inte hur man ska ignorera antalet kalorier i varje mat. Varje gång jag ska äta någonting, kan jag inte låta bli att tänka
    “Men oj, denna innehåller 50 kcal, och denna 100… det blir ju 150 sammanlagt, jösses vad mycket!”
    Det går liksom inte att ignorera att det finns kcal i maten. Det finns liksom fast där, jag kan inte glömma bort hur mycket kcal det finns i varje sak… Hur ser man bort från detta? :(

    Kramar!

    • soelas

      Hej! Ja, medvetenheten är inte lätt att bara kasta över axeln. Ett trix kan vara att börja äta nya livsmedel som du faktiskt inte vet vad de innehåller. Framför allt ska du sluta väga/mäta maten! Kalorierna är ändå bara en uppskattning så att ha stenkoll på dom blir lätt missvisande i längden.

      Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta, eftersom det är så många faktorer att ta hänsyn till. Men det viktigaste att komma ihåg generellt är att vi kan välja våra tankar. Ju oftare du tänker “ah, mycket kalorier!” desto mer säger du till din hjärna att det är dåligt. Om du istället börjar tänka “nu ska jag komma upp i minst 2000 kcal, fan vad grym jag är” så kommer du så småningom kunna vända kalorier till något positivt istället för det avskyvärda som ätstörningen hävdat att det är.
      För visst mår du bättre om du äter ordentligt? Då är väl det positivt?! ;D

      Kika gärna på inläggen nedan för mer läsning:
      http://soelas.se/?s=kalorikontroll

  • http://www.sofiayit.blogg.se/ Sofia

    Så sant..! Har du nått exempel på något som du kan komma på dig själv göra, som ftf finns, tricks som du skrev!

    • soelas

      Jag ska försöka göra ett inlägg om detta i början av det nya året. :) Kul att du frågar!
      Gott nytt år så länge!

  • jonna

    Jag tycker inte att det du skriver stämmer helt, i alla fall inte för mig. Jag ville inte luras för folk, mådde dåligt av det och det var verkligen ingen lek. Visste bara att jag skulle må dubbelt så mkt värre av ångesten om jag gjorde som andra ville dvs åt. Det var som pest eller kolera. Jag tycker att din beskrivning av lek och att försöka luras mer för skojs skull tyvärr bara förstärker bilden av att anorektiker är manipulerande med mera.

    • soelas

      Det är klart att ätstörningen ser olika ut för oss alla och det jag uppskattar att du delar med dig av hur du upplevt det.

      Jag kan instämma i att jag inte heller medvetet ville ljuga och att “lögnerna” oftast kom för att undvika den extra ångesten som skulle uppstå.
      Jag tror att hur man upplever det beror på vilket stadium man befinner sig i. Under mitt insjuknande vad det ju roligt att gå ned i vikt, men när man sedan hamnat i helvete och började må riktigt skit så blev det snarare “pest eller kolera” som du beskriver. När man fortfarande inte riktigt vill bli frisk tror jag att det finns en viss tillfredsställelse i att följa ätstörningen och dess spelregler. Men när man är less på skiten så finns det inget nöje i det hela.

      Återkom gärna med hur du tänker kring detta. :)
      Tack för dina synpunkter!
      Kram

  • Linnea

    Du är så KLOOOOK så hälften vore nog. Jag ljuger också helt sjukt mycket, både för mig själv och andra. Jag klarar inte av att äta när ingen ser på, för jag vill ha stöttande ord och peppning.. Jag har inte äti ett riktigt mål ensam på 3 år…

    Det betyder egentligen att jag är sjukt nere i min ätstörning, för jag KAN verkligen inte äta ensam..! Bara en macka tar emot, slänger hälften, kan inte ens ta en tugga utan att någon ser på att jag verkligen gör det…

    kolla GÄRNA in min blogg, skulle bli så glaaad!
    linneaelisabet.blogg.se

    • soelas

      Vet du något som är fantastiskt med det du just skrivit?… Det är fantastiskt att du är så pass medveten om detta! Bara det innebär att du har potentialen till att tackla din ätstörning och börja jobba med det som känns motigt. Börja peppa dig själv till det och börja tänka tankar som får dig att hitta din inre motivation. Då, då, då kommer du vara en stark jävel att tackla ätstörningen! 😉

      Gott nytt år på dig!

  • Mikis – mikis.webblogg.se

    Hårda ord från omgivningen är faktiskt så himla nödvändigt. Ofta är nog folk försiktiga och inte vågar säga något, men man kan inte dalta med en så allvarlig sjukdom som en ätstörning är när någon har en sådan eller visar tendenser på att utveckla en!! Jag är tacksam i efterhand att jag fick höra av min klasskompis att jag skulle äta upp mig och att han förstod vad jag höll på med, eller att min bästa vän satte ner foten när hon såg vad jag åt till lunch och “hotade” med att ta ett snack med min sambo. Sådant är så jävla viktigt även om man blir stött just då. Men självsvält och andra typer av ätstörningsbeteenden är allvarligt och om man bryr sig om någon så måste man vara hård.

    Man måste vilja bli frisk själv, man kan inte göra något för andras skull som du säger. Eller kan, kan man väl, men det blir så mycket svårare. Man måste välja om man vill stanna kvar i ätstörningen som är ett jävla fängelse där INGENTING är roligt med ständiga tankar på mat, vikt och kcal, sömnproblem, frusenhet, isolering från vänner, hunger, ångest, spyor, osv – eller om man vill få sitt liv tillbaka. Jag började äta i början på detta år. Slutade väga mig helt. Är nu normalviktig, viktstabil, SNYGG. Har ett rikt socialt liv och haft så himla roligt nu speciellt i höst och det hade jag aldrig varit om jag inte släppt ätstörningen och valt friheten. Är lycklig. Vill aldrig tillbaka.

    Gott nytt år, tack för att du alltid skriver så himla bra och för att du har hjälpt mig och dagligen hjälper andra, glöm inte bort att prioritera dig själv och må bra du också. Hoppas att du får ett härligt 2014. <3

    • soelas

      Åh, du är underbar Mikis! Tack för att du delade med dig av allt detta. Det är så fint skrivet och jag tror att många skulle bli inspirerade av att läsa detta (jag blev det i alla fall).

      Gott nytt år tillbaka! Tack för alla fina ord! Önskar dig det bästa! <3

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp