Online-utbildning för ökad kroppsacceptans

January 15th, 2016

På Karolinska Institutet genomför de ett projekt där tjejer i åldrarna 15-20 kan delta i en internetbaserad utbildning med målsättning att öka acceptansen för kroppen och må bättre oavsett hur man ser ut. Tidigare har detta visat sig ge goda resultat och minskat antalet som får en framtida ätstörning (läs mer om projektet här).

Om du är tjej i åldrarna 15-20 skulle jag uppmuntra er till att ta chansen och delta i utbildningen (klicka här). Det är alltså ingen behandling i sig, men jag tror att utbildningen kan vara väldigt givande och om inte annat en erfarenhet. Tyvärr har jag själv inte åldern inne längre för att delta, men skulle absolut ha tagit chansen annars! Hoppas att fler känner sig manade till att greppa tag i möjligheter som denna.

 

 

Tags: , , , , , , ,

Viktstabilitet

September 9th, 2015

Vill bara klargöra en sak från mitt senaste inlägg där jag skrev att “Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram […]“. Det var den lilla slängen av ätstörning som fortfarande finns kvar som skapade en liten oro, men som den kämpande sidan av mig ville finna acceptans för istället “[…]med det får det la ha varit värt 😉 […]“.

Verkligheten ser dock sålunda ut att mer ätande och inget som helst tränande under fyra dagar resulterade i ingen som helst viktförändring – är det inte fantastiskt hur en hälsosam kropp alltid strävar efter sin jämvikt och håller hårt i balansen?

Jag har legat viktstabil (+/- 0,5 kg) under flera månaders tid nu, utan att äta enligt något matschema och trots att jag tränar utan förutbestämda begränsningar. Kanske går det ändå att förstå att några dagars förändringar inte kommer att leda till drastiska resultat. 

Det är förmodligen fler än mig som åker på en höstförkylning denna årstid. Med mina erfarenheter i ryggsäcken vill jag understryka det som många redan påstår att våga vila. Man tror gärna att man är superman och kan bli frisk genom att köra på som vanligt, men risken är enormt stor att man tvungen att vara sängliggandes ännu längre bara för att man otåligt nog inte kunde lyssna på kroppens första signaler på sjukhets-symptom. Så återigen våga vila annars kommer vägen tillbaka bli betydligt längre. Du kommer inte bli tjock på några dagar.

Tags: , , , , , , , ,

“Det är okej att vara smal”

March 5th, 2015

Sitter på gymmet efter att ha provat på passet 21 minute body och sedan haft en skön nedvarvning med stretch. SATS är ett bra gym att träna på; personalen är trevlig, det är stora och fräscha omklädningsrum, de erbjuder många pass, gymmen finns nästan överallt i Stockholm och det är fullt med PT:s. Det känns att de är seriösa här. Det står till och med i deras medlemsavtal att SATS ansvarar för att avråda personer från träning om de anser att det kan utgöra en hälsorisk för personen.

Nu ska inte detta inlägg handla om hur bra SATS är, men jag tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av mitt intryck av gymmet hittills.

Något som jag uppmärksammade idag var hur många spinkiga tjejer det vandrar runt i gymmet. Men, mitt uppmärksammade ledde inte till misstankar om att de hade någon form av ätstörning, utan det gav mig snarare perspektiv på att det är okej att vara naturligt smal. Det är vanligt, och det behöver inte alltid vara sjukt. Det är dock inte särskilt snyggt, om jag får säga min mening, men det kan ändå vara hälsosamt.

För mig att få den insikten kändes som ett steg längre ifrån ätstörningens tankemoln. Det fick mig att inte känna mig lika kontrollerad av sjuka tankar som endast vill jämföra och döma. Det kändes friskt – normalt att förstå att det finns många smala personer i omgivningen och det är okej. Det är okej att vara smal- inte skadligt underviktig (!), men normalt hälsosamt smal.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Tillräckligt räcker – allt behövs inte göras fullt ut på en gång, inte ens tillfrisknandet

February 20th, 2015

Det snackas så mycket om de beteendeförändringar som behövs göras för att vi ska göra framsteg och hitta sundare sätt att hantera tillvaron på. Men vet ni vad? Jag tror att i vissa perioder är det nödvändigt att snarare bara acceptera att man har vissa sätt att hantera situationer på, och man kanske har en del beteenden som kan vara ohälsosamma i längden för en. Men det kan mycket väl vara så att just nu, i detta skede i livet, är det för mycket begärt av en själv att förändra allt detta. Ibland behöver man bara ta några steg tillbaka, vara medveten om fallet och bara landa i att det är så det är just nu, det är så här som man behöver agera i sådana situationer – inte för alltid – men just nu. Allt behöver inte bli bra på en gång, det kan räcka med att det blir bättre och förstå att det finns mer tid i framtiden för saker och ting att bli bra senare.

OBS: Extremt destruktiva beteenden är självfallet nödvändigt att arbeta med omgående.

Acceptans är något ofantligt maktfullt – att acceptera att jag har svårt för vissa situationer, att jag behöver en viss kontroll i vardagen eller att jag inte känner mig helt nöjd med mig själv – det kan ibland vara just det som behövs för att faktiskt kunna gå vidare i livet. Ingen är perfekt, och ingen ska heller behöva kräva av sig själva att de ska bli perfekt friska eller helt hälsosamma, ibland är det nödvändigt att nöja sig med tillräckligt. Idag är jag tillräckligt frisk för att må tillräckligt bra i mitt liv. Ibland kanske ätstörningen får sina chanser, ibland kanske kontrollen tar över och ibland kanske jag känner mig missnöjd, och då får det vara så.

 

 

Tags: , , , , , , ,

“Tack magen för att du är så go!” – Daniella Björn

January 13th, 2015

Fick läsa något underbart på Instagram nyligen och tänkte dela med mig utav det här. Det är skrivet utav en tjej som heter Daniella och som har kämpat med anorexia i flera år, men verkligen gjort stora framsteg! Ett utav dem kan ni läsa om nedan:

 

Visst är det inspirerande? Visst vill vi nog alla kunna tänka och känna så kring våran kropp? Och uppenbarligen kan vi det!

Rätta mig om jag har fel, men jag anar att Daniella inte alls känt en sådan här stor acceptans kring sin mage tidigare år. Jag tror att hon har tampats med ätstörningsmonster, viktras, viktuppgång, ångest och missnöje precis som de flesta utav oss. Men hon har inte slutat kämpa och idag har hon funnit den där acceptansen som vi alla innerst inne eftersträvar. Så det går, det går att lära sig att acceptera sin kropp, det krävs bara blod, svett och tårar! Så välj om du vill lägga den på en begränsad kosthållning och många långa gympass, som i slutändan inte kommer att göra oss lyckligare människor, eller om du vill lägga dem på att lära sig acceptera din kropp som den är och känna att du kan vara lycklig inombords. Det krävs nog minst lika mycket hårt arbete att skaffa sig en “fitness-kropp” som att lära sig acceptera sig själv som man är. Vilket gynnar en mest i längden?

Utifrån Daniellas berättelse kan jag i alla fall säga att jag skulle varje dag vilja acceptera min mage precis som den ser ut. Vägen dit kan kännas lång, men som vi nu beskådat har den sin belöning när vi närmar oss målet.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prestationsångest – “[…] för jag pallar f*n inte må dåligt över det!”

January 9th, 2015

Väl känt är det att personer drabbade av ätstörningar ofta visar symptom på prestationsångest. Även jag själv upplever ofta en stark vilja att prestera maximalt i många situationer. Detta är någonting som självfallet har blivit mycket lättsammare att hantera i och med mitt tillfrisknande. Däremot har jag nästan aldrig upplevt den där brutala “tentaångesten” innan eller efter prov. Visst kan jag känna en viss stress, eller missnöje, men rätt så snart finner jag acceptans för situationen och vet att jag är smart och duktig ändå. Sedan sitter det aldrig fel med bekräftelse. 😉

Jag antar vi alla har något problem med ångest och att det uppstår i olika situationer. Men om jag ser till mig själv så får jag sällan den där groteska prestationsångesten precis innan det gäller. För att i stundens hetta vet jag att det bara är att köra på, så får det liksom bli som det blir. Med andra ord inser jag utgångsläget och accepterar prestationen oavsett resultat. Så här fungerar jag kvällen innan tentan, eller minutrarna innan jag ska gå in på tävlingsmattan. Jag är inte ens nervös. Jag bara gör det så gott jag kan och blir inte fullkomligt besviken på mig själv om det inte blir perfekt. Sedan finns det andra situationer, då minsta lilla fel kan skapa katastrof.

Varför kan inte det tankesättet, den acceptans, som jag finner innan prov och tävling tillämpas på sådana “mindre” prestationstillfällen i livet? Varför kan man inte alltid känna att man gjort sitt bästa oavsett resultat och bara njuta av upplevelsen av en ny erfarenhet?…

…Ja, då vore nog en hel del saker mycket lättare i livet. Och helt ärligt, så tror jag faktiskt att det kan bli så. Jag tror att man kan lära sig att tillämpa nya tankesätt om man aktivt arbetar för det. Det är vid det där aktiva arbetet som de flesta bangar ur och förändringarna slutar att ske. Jag själv gör gärna det. Men å andra sidan, någonting har ju gjort att jag lärt mig finna acceptans vid sådana tillfäller som nämnts ovan. Det är väl ändå ett bevis på att det går för både mig och andra att dämpa sin prestationsångest med acceptans i andra lägen (?).

Så hur gör man det? Hur lär man sig att acceptera situationer, prestationer och resultat precis som de är? Hur ska man inte känna ångest? 

En viss prestationsångest tror jag att de flesta människor upplever och det kanske rent utsagt är nödvändigt. Men när man hamnar i en situation där det inte finns någonting som man kan göra för att påverka eller ändra resultatet, så är man i en situation där acceptans är den optimala medicinen mot ångest. Det är lite som “do or die”, även om det inte nödvändigtvis behöver handla om liv eller död. Jag tänker:

“Antingen så går jag runt och mår skit över prestationen eller så går det som det går/är det är.”

Och då väljer jag att det får bära eller brista, för jag pallar fan inte gå runt och må dåligt över det!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De saker vi oftast ångrar är de saker vi lärt oss mest utav

November 26th, 2014

Har ni någon gång funderat över hur det skulle vara att börja om med att leva sitt liv med all den kunskap man har idag? Visst skulle man då kunna vara värsta underbarnet och bli hyllad från alla håll och kanter, och att leva ett sådant liv kan ju låta helt fantastiskt. Men vid närmare eftertanke skulle man nog trots all kunskap stöta på problem, problem som man inte gjort tidigare. Vi skulle på nytt lära oss saker och återigen önska att vi kunde börja om livet. Ni kanske har sett på filmer om “The Butterfly Effect” och det syftar till att visa hur vi inte kan lösa tidigare hinder i livet utan att stöta på nya problem.

Jag tänker så mycket på det här med att vi ångrar saker vi sakt, gjort eller upplevt (även jag själv) trots det faktum att dessa saker har givit oss den kunskap som vi har idag. Vi lever i rädsla om att göra fel och strävar alltid efter perfektion. Vad är det egentligen som säger att “fel” eller “misstag” ska vara någonting dåligt? För hur mycket skulle vi egentligen utvecklas genom att enbart göra “rätt”?! Vad skulle vi lära oss då?

Visst ligger det i vår natur att vi vill lyckas, men om man inte gör det i första, andra, tredje eller sjuhundrade försöket så behöver inte det innebära att man är dålig. Det innebär att man har lärt sig 700 gånger mer om hur man ska göra för att lyckas – man har samlat på sig massvis med kunskap, och det är den kunskapen som syftar till utveckling.

Vi tillbringar ofantligt mycket tid och energi till att ångra saker vi gjort och att vara rädda för att behöva ångra saker vi ska göra. Vi grubblar över hur vi skulle ha gjort saker annorlunda, och “då skulle allting vara bra”.. Men sanningen är den att det endast hade dykt upp nya situationer som vi skulle vilja ändra på. Det handlar ju inte om att ändra på saker, eller att alltid lyckas för att kunna slippa ångesten. Den måste man bearbeta bort genom att verkligen verkligen inse och acceptera att problem kommer att uppstå, vi kommer att hamna i konflikt, säga fel, eller göra någonting som vi inte gynnat oss i stunden. Livet bara är sånt, och istället för att blicka tillbaka med ångesten i vitögat kan sträva efter att tänka “Aha, det var så det blev när jag gjorde så, det blev ju inte så bra. Nästa gång kanske jag kan prova något annat, eller vänta och se vilka långsiktiga konsekvenser detta får.” och se på det sådant att vi skaffat oss ny kunskap. :)

no-regrets

Motto_words_quote-1b28d85aefb6a611ee5440a1e483d504_h_large

tumblr_mt1tubOMbb1sfv79ho1_500

download

 

 

 

 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Acceptans

October 5th, 2014

Jag tror att ingenting är förutbestämt, men att oavsett vad som händer så var det meningen att ske. 

Ständigt söker människan efter förklaringar, men ofta finns det inget egentligt svar. Genom alla tider har vi själva hittat på våra förklaringar för att kunna finna fred i tillvaron. Religion, evolution och liknande är sanningar som människan kommit på för att förklara livet på vår jord. Jag säger inte att dessa nödvändigtvis behöver vara felaktiga, för vad vet vi egentligen. Religioner har förändrats på många olika sätt allt eftersom och likaså har våra teorier kring evolutionen. När ska vi egentligen vara nöjd med våra förklaringar?

Det är inget fel med att vilja tro på att det finns en mening med allt. Men jag tror inte att någon väg är förutbestämd utan att vi hela tiden skapar våra egna meningar med allt vi gör. På så sätt kan vi omöjligt välja “fel väg” eller göra något som inte var meningen. Det behöver inte finnas någon annan förklaring till saker och ting än den som är nu och den som vi skapar i framtiden.

Jag behöver inte tro på att Gud har valt en väg för mig, eller att människan bildades genom evolutionen. Jag behöver bara veta att jag lever här och nu, tillsammans med andra människor, och alla val jag gör är de rätta för mig. Den väg jag vandrar är det liv som är meningen att jag ska leva, inte för att någon Gud har bestämt det utan för att det helt enkelt blivit så. Och så som det blir, så ska det vara.

IMG_3341red

Jag tror att något utav de viktigaste förmågorna för ett ångestfritt liv är just acceptans.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp