Baka och smaka

December 13th, 2013

Ung och omedveten om vad en sjukdom som anorexia kan medföra. Under bakningen med morsan stod man där och smaskade i sig små degbitar. Då fanns det inte en tanke på att det var fett, socker och kalorier i degen. Det var gott, det var kul och det var precis som det skulle vara. Efter första plåten smakade man en bulle, efter andra plåten smakade man en bulle och efter sista plåten smakade man en bulle. När man var liten och aldrig tänkt på kalorier kunde man äta fritt av det som bakades.

Sedan finns det en vän som injagade en matskräck i tankarna. Den satte stopp för att smaka på det goda. Varje liten bit skulle ses som en onyttig tugga av äckliga kalorier. Att äta dessa äckliga kalorier skulle vara ett misslyckande. Så det gjorde man inte till sist. Efter ett tag avvänjs man från att vilja smaka på sådana godsaker, allt man tänker kring dem är äckliga tankar. Äckliga och sjuka tankar. Tankar som sätter stopp för njutningen. När kalorifobin infinner sig finns det inte längre en frihet i ätandet.

Det är vanligt att personer med ätstörningar skaffar sig ett intresse inom bakning och matlagning. Det är faktiskt ett sjukt beteende att inte smaka av det man tillagar. Visst, det finns undantag, ibland är man kanske proppmätt redan eller bakar något man inte alls gillar/tål att äta. Jämför med innan ätstörningen. Hur agerade man vid bakning när man var yngre? Jag vet att jag åt av både deg, smet och bullar. Varför ska jag inte få göra det nu då?

Ett steg i tillfrisknandet är att våga äta av det man själv lagat. Det är sunt! Så ta dig en utmaning nu inför julbaket och smaka både deg, smet och bullar. Det kommer inte att göra någon tjock av att göra det någon gång. Det är bara gott och friskt!

Bullbak med älsklingen <3

Bullbak med älsklingen <3

IMG_1432

Minst 50 lussekatter var beställda

IMG_1434 (1)

Konstverk a la pojkvännen ;)

IMG_1439 (1)

Konstverk a la moi :)

Bakningen pågick till efter tolvslaget på natten. Under den tiden hann magen fyllas med några lussebullar och faktiskt en del deg och russin också. Det är en lättnad att inte känna en gnutta ångest över det. Varför skulle jag göra det? Det är Lucia, det är gott och det finns ingen som helst risk att bli tjock av det. Det är en frihet!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek på riktigt

September 22nd, 2013

Två månader med honom. Det har gått två månader bara. Tiden har gått snabbt, men ändå har det hunnits med väldigt mycket. När vi är ifrån varandra känns det som evigheter och när vi är med varandra känns det som för alltid. Eftersom det inte gått särskilt lång tid känns det vågat att säga att det verkligen går att skymta en framtid tillsammans. Jag har aldrig upplevt en kärlek så naturlig – precis som det ska vara.

Vad är en sådan här kärlek i jämförelse med ätstörningen? 

Anorexin utlovade trygghet, skydd och närhet. Genom att lyssna på Ana skulle man bli nöjd med sig själv och inte längre behöva känna sig värdelös. Man skulle bli bäst – bäst på att vara smal! Ana behövdes för att kunna sluta äta. Utan ätstörningen skulle inte svälten uthärdats, för utan ätstörningen skulle kroppens egna överlevnadsinstinker träda fram. Anorexians närhet behövdes för att lyckas. Dennes uppmaningar blev regler att följa för att få den välbehövliga kärleken ätstörningen kunde ge. Missnöjet med sig själv fick en att göra allt för att känna tryggheten med Ana. Hon skulle skydda en och med hennes kärlek skulle man bli lycklig.

Det var all förfalskad kärlek. Man finner inte lycka i en kärlek som förstör en själv. Man kan önska, hoppas och tro, men lyckan finns inte där. De saker som skadar en gör en inte gladare i livet. Äkta kärlek får en att må bra. Kärlek ska inte omringa en med regler, utan det ska vara en frihet. En frihet att tillsammans med någon annan känna tillfredsställelse och lycka i livet – utan krav och förväntningar! Kärlek är ett lyckorus och i närheten av den älskade känner man alltid trygghet. Det är inte en självplåga, utan kärlek är en njutning.

Kärlek är äkta glädje och när äkta glädje upptäckts i ens liv finns det knappast behov av den förfalskade kärleken från ätstörningen.

Två månader med min älskling, och det firades med thailändsk BBQ buffé.

Förrätt

Förrätt

Thailändsk BBQ buffé

Thailändsk BBQ buffé

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Redo för avslöjandet?

August 6th, 2013

När jag flyttade till Stockholm valde jag att undanhålla anorexin från allmänheten. Den skulle inte avslöjas för att jag ville inte att den skulle vara med. Detta har varit ett fantastiskt beslut, men även om man inte erkänt sjukdomen inför andra så har den fortfarande funnits där.

Det är nödvändigt att ens närmaste känner till den delen av en. Det är ingenting som man behöver flasha med, men att ens bästa vän, släktingar och pojkvän får vara medveten om ens problematik är väl ändå självklart. Oavsett om man är mitt inne i kampen eller bär runt den i ryggsäcken så har sjukdomen varit en del av ens liv. Min anorexi har bidragit enormt mycket till den frihetslystna självmedvetna person jag är idag. Ätstörningen har satt sina spår och den kan förklara mycket av ens dagliga beteende. Även om detta inte är någonting att identifiera sig med och absolut ingenting som man ska bli dömd med, så har den en påverkan på en som person. Det är en sjukdom, en resa, en kamp och en erfarenhet som bidragit till att utforma denna fantastiska människa man är.

Dilemmat som uppstår när man vill berätta.. men inte riktigt vet om man är mogen för det. Nu har jag avslutat min behandling och det är ett stort nytt steg väntar mig. Samtidigt har jag funnit en person, en kille, som kompletterar mig. När är det dags att berätta? Anorexin är ju trots allt historia nu, men ätstörningstankar finns ju kvar. Jag vill att han ska veta.. men är det för tidigt? Endast två veckor tillsammans, men redan hunnit med så mycket.

Bby bjöd på middag igår.

Bby bjöd på middag igår.

Det är en frihet att kunna säga att jag inte längre anses vara sjuk. Nog finns det spår kvar och beteenden som lätt kan övergå till sjukdom, men jag är inte längre sjuk. Jag är tillräckligt frisk för att frigöras från behandlingen, även om behandlingen inte varit en pina. Behandlingen har gjort mig gott, den har tagit sin tid, men nu har den inget kvar att erbjuda mig längre. Jag står inte bara på mina egna ben, utan jag springer fram!

Eftersom att det nu är slut med behandlingen har tankarna slagit mig om att börja öppna upp mig om sjukdomen. Den är ju som förbi – eller? Men jag ska börja med små steg, och pojkvännen är väl det första. När den väl pratas om som historia, kanske man äntligen kan börja låta den förbli det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp