“solen skiner inte alltid på toppen av berget”

September 22nd, 2015

Jag ska vara ärlig med er.

Det kommer kännas konstigt, att inte längre ha en behandling att gå till. Det kommer kännas ovant, att inte längre känna dig tvungen att gå upp i vikt. Du kommer bli chockad, över att det inte längre känns ångestfullt att äta. Och det kommer vara svårt att tro, att man någonsin varit sjuk.

Det kommer även tillfällen när du längtar tillbaka. Det kommer finnas dagar du inte vet vem du är. Du kommer att bli triggad till att bjuda in ätstörningen i ditt liv igen. Och du kommer tro att det skulle få dig att må bättre.

Men du kommer också till att kunna påminna dig själv om varför du lämnat sjukdomen bakom dig. Du kommer kunna vara stark nog att stå emot. För du kommer veta att livet inte är bättre med Ana, och att du är mycket gladare som frisk.

Det känns viktigt för er alla att veta att solen skiner inte alltid på toppen av berget. Och även Gud har sina tvivelaktigheter. Det som skiljer sommar från vinter är att man vet att efter natten kommer dagens ljus att återigen skina och man kan kliva upp ur sängen med värme inombords. När hettan blir som värst kanske man längtar efter vinterns kyla, men det vi egentligen behöver är att ta oss ett svalkande bad i sjön så kommer vi återigen uppskatta de strålar som värmer vår kropp.

Jag skulle inte vilja leva ett liv utan toppar och dalar. Motgångar är det som gör oss starkare och funderingar utvecklar medvetandet. Det är okej att tvivla, men i tilltron om att man i slutändan landar i det som gynnar en i längden.

Tags: , , , , , , , ,

Från aptitlöshet till att äta mer än vanligt

November 9th, 2014

För en vecka sedan började det. Illamående, ont i magen och förlorad matlust. Vad berodde det på? Magsjuka, matförgiftning, allergi, magkatarr? Det finns miljarder olika anledningar till att man får ont i magen, och jag lyckades inte finna någon beskrivning som riktigt stämde in på mina besvär. “Förhoppningsvis går det över snart” tänkte jag.

För något år sedan hade säkerligen Ana tagit kontrollen vid en sådan situation. Hon hade passat på att utnyttja illamåendet och aptitlösheten till att gå ner i vikt. Idag är jag så pass frisk att jag försöker äta ändå, i rädsla över att gå ned i vikt. Och turligt nog verkade det inte som att jag gjorde det heller.

Det var hemskt att inte känna hunger eller sug efter någonting att äta i flera dagar. Det blev bättre dag för dag, men det var inte förrän i onsdags kväll som aptiten kom tillbaka. Och enda sedan dess har min aptit varit på topp! Jag förstår inte riktigt hur jag kan vara så hungrig eller sugen på mat så ofta som jag är nu. Förbränningen har verkligen kickat igång och det känns som att jag äter friskare än någonsin. Ibland kommer ångesttankarna smygandes, men jag slår iväg dem, för jag vill hellre äta mig mätt och belåten. Av någon anledning vill ju min kropp ha massvis med mat nu, så varför skulle jag inte ge den det?

Det jobbiga blir då/om vikten går upp en massa, men det är väl i sådana fall nästa steg i processen att lära sig acceptera det då. Hittills har det inte skett några drastiska förändringar i alla fall – kanske är det förbränningen som verkligen fått en chans att kicka igång, för nu äter jag verkligen massvis! 😀

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Och helt plötsligt flög Ana av från mina axlar!

October 17th, 2014

Jag hade förut en tjej som gick här och hon ville inte se sin vikt vid vägningar, men i samband med att hon gick över “den anorektiska BMI-gränsen” sa hon att det kändes som att ätstörningen släppt. Inte helt, men hon kände inte alls samma ångest längre. Det låter väl ganska häftigt? Att precis vid en speciell vikt så släpper det?
En tidigare behandlare

Tänk om det är så? Att det finns en gräns, runt BMI 17,5 (s.k. anorektiskt BMI), där de sjukaste tankarna faller av en, där viktfobin inte alls känns lika stark eller maten något vidare ångestfullt. Kan det vara så?

För mig släppte det. Det var i lördags, då jag först haft en pissig dag hela förmiddagen. Jag var så trött på att vara sjuk (förkyld) och bara vara hemma. Allt kändes så meningslöst, till och med att äta. Men sedan tog jag mig en promenad in till stan och vandrade i några affärer. När jag kom hem igen var allt annorlunda. Jag vet inte vad som hade hänt med dagen därpå kändes det lika dant. Jag kände mig lättad. Jag kände mig motiverad. Inte bara en sådan där “jag bör äta mer så jag inte bryter ned min kropp” motivation, utan en sådan där “jag VILL äta mer och jag VILL inte byta ned min kropp” motivation. Om det så innebar att lägga på sig lite extra fett så får det väl vara så. I det långa loppet känns det viktigare för mig att bygga upp min kopp och vara stark än att ha så lite fett på magen så att magrutorna syns.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade en inre motivation vuxit fram. Jag var snarare rädd för att behöva gå runt och vara hungrig än att äta för mycket. Jag var rädd för att bryta ned mig istället för att bygga upp. Jag stod i spegeln och såg min mage. Visst var den inte lika definierad som tidigare, nog hade det kommit lite “hull” där.. magen som så länge varit min akilleshäl.. och nu brydde jag mig faktiskt inte (!). Var försvann Ana? Vad fick henne att lämna mig i fred nu? Och hur länge kommer hon att hålla sig undan? Med största sannolikhet kommer hon att jaga ikapp en med ett ångestladdat paket inom sin framtid. Men just nu, nu njuter jag av att vara fri! Och nu har jag fått bevisat för mig hur otroligt mycket bättre man mår av att släppa ätstörningen och bara acceptera ens kropp.

Kan det vara så? Att jag nu har kommit över den sjuka viktgränsen för mig och att anorexin inte alls blir lika påtaglig? I sådana fall vill jag säkerligen stanna kvar över den gränsen, för “dra mig baklänges” vad skönt det är!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

About beating your eating disorder

October 13th, 2014

So, you wanna know what I think?

I think both you and I have beaten our eating disorder once, twice or many times by now. I think that we all have made healthy choices by only recognizing our problem. And I believe that health is not something we abtain by fighting towards it as one single goal. I believe that by continue doing what we already have done many times in the past; beating our illness, we will obtain a healthy lifestyle. But our life will only be healthy as long as we keep fighting for it.

It is not like running a marathon and finally, when you’ve crossed the goal line, you’ll never have to run again. It is more like crossing the desert; sometimes you just want to run, other times you have not option but to walk upphills, and other times you may have to stop and plaster your feet before you can continue. Sometimes you’ll get sick along the way, and doubt that you’ll ever be able to continue, but sometimes you may find motivation in those who walked the path before you.

I do not believe that there is a finish-line for “now you will always be free from your eatingdisorder“, I believe that it is an everyday fight that you will have to continue throughout your life in order to live a healthy life. But I do also believe that every day will make us stronger and the fight will become easier and easier to win every time, and finally we’ll beat our ED every single day without even giving it a thought or two.

I don’t think it’s about beating Ana once or twice, I think it’s about keep beating Ana throughout my life time.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Det som en gång i tiden varit så “FARLIGT”

August 28th, 2014

Här om dagen slog det mig – det som jag förut haft en stark rädsla mot att äta, äter jag nu med glädje! Just friterat är mat som kännts onödig och onyttig. Anorexian valde bort den typen av mat ganska snabbt och har länge varit känslig mot det. I “Rädslan för mat – kroppens näring” nämner jag längre ned att friterat kännt svårt att äta, men under denna resa har jag frivilligt valt att äta friterad mat gång på gång! Varför inte? Det är ju gott! Vilket framsteg!

IMG_2925re

Fish and chips! Loved it!

IMG_2998re

Slank även ned en hamburgare med pommes en kväll.

IMG_2969re

Är även frälst i vårrullar

IMG_2994re

Äter det ofta

???????????????????????????????

Flera måltider med vårrullar ^^

nugget

Provade även McDonald’s här

???????????????????????????????

Lyxiga friterade räkor

???????????????????????????????

Och även en friterad körsbärspaj från Burger King! ;)

Vadå “onyttigt” som Ana sa?
GOTT” säger jag!

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Semester och njutning framför ätstörning och viktfokus

August 23rd, 2014

Kommentar till inlägget: Nu är det bestämt – Idun och viktuppgång:

Varför inte börja på semestern? Annan matkultur och allt
– Jenny

Frågan är alltså varför inte påbörja viktuppgången redan under semestern, varför vänta tills behandlingen på Idun börjas?.

Det finns absolut en poäng med att börja jobba för viktuppgång redan här och nu. Det är alltid bra att ta tag i det jobbiga så fort som möjligt. Men, under denna semester vill jag inte att fokuset ska ligga på vikten och ätstörningen. Här ska det inte behövas vara massa viktkontroller, kroppsliga jämförelser eller kaloriräknande. Här ska det njutas! Allt annat kan jag ta itu med sen när jag kommer hem till vardagen. Nu är jag på semester med min pojkvän och inte med Ana.

Hittills har jag inte vägt mig en endaste gång, även om det finns vågar vid varje 7-eleven. Hittills har jag inte valt maten som varit mest kalorisnål utan den mat jag faktiskt varit sugen på. Hittills har jag inte försökt att hoppa över måltider pga ångest, utan jag vill äta när jag är hungrig. Hittills har inte ätstörningen dominerat och jag syftar till att det skall förbli så! =D

När jag kommer hem kan jag få väga mig, när jag kommer hem kan jag få fundera över mina matvanor. Men nu, så länge jag har semester, så tänker jag ha semester från ätstörningen också!

Jag äter allt ifrån…

???????????????????????????????

friterat och skaldjur

???????????????????????????????

snabbmatsrestaurangs-burgare

???????????????????????????????

till snacksbuffé

???????????????????????????????

och thaimat!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Med andra ord så NJUUUTER jag!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tjejen på gymmet… Ofelia eller Frida?

March 18th, 2014

Ofelia kommer till gymmet en eftermiddag kl 6. Idag tycker Ana att hon har ätit för mycket, så nu planerar hon att köra ett ordentligt Cardio-pass. Det måste ju förbrännas minst 400 kcal för att hon ska få äta ett kvällsmål.

När hon kliver in i gymmet ser hon att precis alla löpband är upptagna. Hon står och kollar några sekunder, samtidigt börja hon känna sig obekväm. Tänk om någon tittar på henne. Tänk om de ser hennes kropp.. I några sekunder skäms hon och sedan rymmer hon därifrån. Hon klarar inte av att vara kvar.

Ofelia känner en enorm ångest över att inte köra sin planerade konditionsträning och förbränna alla “onödiga” kalorier. Samtidigt skäms hon. Hon skäms över att vara sjuk, över att se sjuk ut och över vad alla andra på gymmet måste tänka om henne. Ofelia vet att hon har en allvarlig undervikt, men ändå känner hon sig tjock. Ofelia vet att alla andra måste tänka “vad tusan gör det där skelettet på gymmet”, men ändå tycker hon att hon behöver träna.

Ofelia rymmer därifrån för att hon orkar inte med att varken lyssna på Ana eller gå emot. Hon orkar inte med sjukdomens ambivalens.

Frida är på gymmet en vanlig vardagseftermiddag. Idag känns det som en bra dag och hon kände för att sätta ben på schemat. Frida värmer upp några minuter på löpbandet och efter lite stetching tar hon plats i bensparksmaskinen.

Efter två set dras Fridas blickar till tjejen som precis träder in i den stora gymsalen. Tjejens axlar består utav skinn och ben, hennes rumpa är nästintill obefintlig och hyn är ohälsosamt blek. Frida ser hur tjejen stannar till framför de upptagna springbanden. Frida slås utav en stark tanke som säger “den där tjejen ska INTE konditionsträna”. Precis när hon bestämmer sig för att faktiskt bemöta henne med några uppmärksammande ord rymmer den magra tjejen därifrån.

Frida som själv är lätt underviktig vet att konditionsträning snarare bryter ned kroppen än bygger upp den. Det är ju okej om man går till gymmet för att bygga upp sin kropp, men då ska man inte ägna många minuter åt cardio – speciellt inte om man är lika mager som tjejen hon bevittnat. Från och med nu bestämmer sig Frida för att inte tveka nästa gång hon ser någon “anorektiskt smal” person tillägna sig åt förbränning på gymmet.

(se tidigare inlägg om friska Frida och sjuka Ofelia)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Att bli medveten om de sjuka tankarna

March 6th, 2014

Hej, jag undrar om du har några tips om hur man kan lära sig att skilja på vad ätstörningen vill och vad du själv vill. När jag t.ex känner att jag borde träna och inte äta är det svårt att inse och komma ihåg att det inte är jag själv som vill det utan att det är Ana som försöker lura och hålla kvar mig i sitt hårda och kalla grepp. Så det skulle vara jättebra om du hade några tips och råd om hur jag ska inse att det är Ana som vill dessa saker och hur jag ska kämpa emot henne.
Tack på förhand :)
Du är verkligen en inspiration !
-Cole

Hela tillfriskningsprocessen i sig är ju en kamp mellan ätstörningens och ens egna vilja. Man måste jobba för att lära sig identifiera ätstörningstankarna och man måste sedan jobba extra hårt för att motverka dem.

För mig låter det som att du egentligen vet att det är Ana som uppmanar sig till att träna mer och äta mindre. Problemet nu blir att lita på sig själv. Ofta vet vi mer om vår ätstörning än vi vågar erkänna. Men utan att erkänna det för oss själva och ta det på allvar så kommer vi aldrig till att kunna gå vidare till nästa steg, och faktiskt jobba emot den.

I stundens hetta är det oftast svårare att se sig själv och situationen från ett utomstående perspektiv. Därför är det t.ex. bra att dokumentera tankar och handlingar i själva skedet samt direkt efteråt, för att sedan kunna blicka tillbaka och se på situationen ur en annan synvinkel. Att analysera tankar och handlingar i efterhand är oftast ett mycket bra sätt att lära sig och få insikt om sitt beteende.

Efter en genomförd analys kan man förhoppningsvis dra en del slutsatser, t.ex. att..

  1. Anledningen till att jag fick ångest över detta måste ha varit….
  2. Jag kände ett behov av att kompensera därför att…
  3. Det jag åt var egentligen inte så mycket men det kändes som det för att ätstörningen sa…
  4. Det blir alltid jobbigare att äta om…
  5. Det hade inte hänt om…
  6. Egentligen var det bara så här, men jag upplevde det sådär därför att…

Ofta kommer man till insikt om att det man ätit inte alls varit lika mycket som det upplevdes i stunden, eller att en skinkbit extra inte alls innebär att man behöver göra 20 armhävningar och 50 sit-ups. Men i stunden… då känns det viktigt.. då är det någonting stort och ångestfullt.

Efter man har kommit fram till slutsatser kan man tillämpa den nyfunna kunskapen vid framtida liknande situationer. Låt mig ge er ett exempel:

Ofelia äter 50 kcal mer än vad hon brukar till frukost. Hon ville verkligen göra det idag. Tankarna sätts i rullning och hon funderar ut hur hon kan förbränna dessa 50 kcal som hastigast, utan att någon märker… Hon kastar sig ned på golvet och försöker köra så snabba armhävningar och kan, innan hon hör hennes mammas steg mot köket. Hon hann bara träna i 3 min, det räcker inte.. Ofelia måste kompensera mer senare och hon måste väga sig (!).

Analys: Vad är 50 kcal egentligen? En ostskiva? En dl lättfil? Hur många sådana behöver man äta för att gå upp i vikt? Jo, ungefär 160 st. Är det nödvändigt att hets-träna lite efter frukosten för en dl yoghurt extra? Ska det förhindra den eventuella viktuppgången? Varför ska Ofelia ens behöva träna nu? Det kan hon väl göra sen, när hon mår bra utav det. Det påverkar ju inte vikten något, utan det triggar ju bara igång ätstörningen mer.

Slutsats: Det finns ingen vinst att kompensera för att man ätit lite extra en frukost.

Ofelia äter 70 kcal mer än vad hon brukar till frukost. Men idag kompenserar hon inte. Även fast Ana säger att hon bör göra det. Ofelia förstår nu att det inte kommer att göra henne tjockare, även fast Ana säger det.

Riktigt så lätt är det kanske inte. Det är svårt att brottas med Anas tankar, men när man väl insett vad som är sjukt och friskt blir det lättare att påbörja argumentationen. Och sedan faktiskt agera utefter slutsatserna.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sluta spela och börja leva

December 29th, 2013

Heeej! Jag har en fråga till dig som jag skulle bli jätte glad över om du svarade på de på din blogg!:) Jag har anaroxia. Och är en jävel på att ljuga:( jag hoppar alltid över måltider när jag får chansen och brukar tex till frukost skrapa lite gröt i en skål och smula brödsmulor på en talrik och säga att jag ätit. Men jag vill egentligen ha frukost. Men det vill inte ana. Hur ska jag bevisa för mamma att jag KAN göra detta. Jag vill göra henne stolt. Men de vill som sagt inte ana:( hur ska detta ljugande kring “jag har redan ätit” försvinna och alltid försöka ta de kalori snålaste!!
– beatana1 (@Instagram)

1. Vad är det som får en att ljuga?

Anorexia Nervosa är en sjukdom som använder sig av olika sätt för att kontrollera mat och vikt. Ana är smart. Hon framhäver sig gärna som en trevlig prick i vardagen som kan ge en tillfredsställelse. Anorexian hittar lätt på lögner som man kan dra både för sig själv och för omgivningen. Hennes påhitt och argument är ofta rätt så finurliga och blir därmed väldigt tilltalande att tillämpa. Det blir som ett spel, eller en lek, där man testar hur länge Anas knep fungerar. När Ana styr spelar det sällan någon roll om man vet att det hon får en att göra är fel eller inte. Hon har makten och då är det hon som bestämmer. Spelar man Anas spel så kommer man aldrig att vinna.

2. Varför lyssnar man på anorexians lögner?

Både du, jag och Ana vet att om hennes lögner avslöjas så förlorar hon och då blir det slutspelat. Spel och lek är ju roligt, eller hur? Så vem vill sluta spela? Ännu roligare blir det ju om man vinner också. Varje gång man kommer undan viskar Ana i örat att man fått sig en liten vinst, men det är fel! Det är inte du som har vunnit – det är anorexian.Så länge man låter sig övertalas av ätstörningens lögner kommer spelet att fortsätta. För varje lögn man drar, desto mer blir det ens egen sanning. Om anorexian säger “späd ut det med vatten, så blir det mindre kalorier och föräldrarna tycker att det ser mer ut”, så låter ju det riktigt finurligt – inte sant? Detta blir lätt en vana/ovana som anorexian sedan inte behöver uppmana en till att göra för att man gör det frivilligt. Vem har vunnit? Är det du som skulle behöva äta dubbelt så mycket mat för att må bra, eller är det ätstörningen som vill hålla dig kvar i helvetet?

3. Hur ska man vinna spelet?

Vinna? Spelet? Det är inte lek! Det är för sjutton ens eget liv som man mer eller mindre ofrivilligt lämnat över till ett monsters händer. Det handlar inte om att tillfredsställa någon annans behov än sina egna. Omgivningen finns där som ett stöd, de kan ge en perspektiv när saker och ting verkar skeva eller uppmuntran när tiderna känns jobbiga, men den kan inte vara anledningen till att man själv blir frisk. Föräldrar, vänner, släkt, behandlare osv. kan absolut vara en bidragande faktor till ens motivation att tillfriskna, men det går inte att bli frisk om man inte vill det själv.

Det är ditt liv som står på spel – är det verkligen någonting du vill leka med? Om inte så är det dags att sluta försöka äta som föräldrarna vill och börja äta som din egen kropp vill. Är det du som vill äta den där grötfrukosten så ska du göra det för din skull. Sedan kan det vara uppmuntrande att få beröm från ens föräldrar om det. Men inte tror jag att ens en frisk människa skulle må bra av att äta en måltid för att göra någon annan nöjd – har jag fel? Det dina föräldrar vill se är att du mår bra, inte att du äter som de tycker. Bra mår man när man äter det som ens egen kropp vill ha och det är knappast att äta som anorexian försöker få en till.

4. Är det verkligen bara att börja äta som man vill?

Det kanske är hårda ord som ges, men enligt min erfarenhet kan det också vara mycket nödvändigt. Allt för många i ens omgivning är blyga för att konfrontera och ställa krav. Visst krävs det ofta en ödmjukhet, men de gånger som jag verkligen har förstått hur allvarlig min sjukdom var, var när personer gav mig de brutalt ärliga kommentarerna som “du ser ju ut som en vandrande pinne”, “det där skulle inte ens en myra bli mätt på”, “skojar du med mig? tar du inte smör på mackan?!”, “du väger ju ingenting, du får ta och äta upp dig!”, “det syns verkligen att du inte mår bra”, “det är för fan bara en smakbit! tror du att du får upp i vikt av det eller?!” osv. Vid stunden kan frustrationen bli överväldigande, men vid närmare eftertanke kanske man inser att det ligger någonting i det som andra säger. De ljuger inte för en! De är faktiskt ärliga! Och ibland är det den ärligheten som man behöver höra, gång på gång, för att till sist själv förstå vad som krävs.

Jag menar inte att det är lätt, för det har det verkligen inte varit för mig heller. Att sluta ljuga är egentligen nästan samma sak som att börja äta ordentligt, för när lögnerna är borta finns det inte många andra utvägar. Därför går det inte att försöka äta för andras skull, för de kommer aldrig att se allt som du äter och andra går alltid att lura. Men du själv kommer alltid vara medveten om du stoppar i dig maten eller inte.

5. Hur slutar man ljuga?

För att sluta ljuga måste du börja tillåta dig själv att äta mer. Det är du själv som förlorar på att fuska och det är du själv som kan bestämma dig för att sluta. Ana kommer att straffa en med ångest när man slutar att spela enligt hennes spelregler – men straffen avtar med tiden, så våga bryta mot hennes regler och gör som du vill!

När jag började tillåta mig att äta mer så ville jag faktiskt inte äta inför mina föräldrar. Inför dom kände jag mig dömd, men själv kunde jag njuta och känna mig stolt över att jag åt tillräckligt och det jag ville äta. Jag kunde vara stolt över att jag åt för mig, inte för ätstörningen, inte för mina föräldrar eller behandlare, utan för mig själv. Det var utifrån detta som jag lärde mig att stå på egna ben (se Flytten för friheten). Men det var ingen dans på rosor, och fortfarande nu, två år senare kan jag komma på mig själv att falla för lögner eller använda mig av Anas trix. Det finns ingen annan än jag själv som förlorar på det, vilket jag gång på gång har behövt påminna mig själv om. Kampen är svår, men det går att sluta spela Anas spel och börja leva sitt eget liv. Kämpa på!

fighting

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En fest med kalorier eller njutning?

December 22nd, 2013

Festande är någonting som anorexian sätter upp varningstecken för. Ana påminner om alla kalorier som finns i alkoholen och de onyttiga snacksen som bjuds på under kvällen. Hon påstår saker som att vikten kommer att stiga i höjderna och att allt måste kompenseras. När Ana sitter på ens axel går det inte att njuta av trevligheterna, för med Anas tankar i huvudet finns det inget utrymme till att slappna av och bara ha kul.

Naturligtvis är det inte hälsosamt att festa med alkohol allt för ofta, men att göra det vid speciella tillfällen är snarare sunt, om man så vill. Att behöva avstå från rusdrycken och godbitarna under en festtillställning, på grund av att hjärnan infekterats av ätstörningens dumtankar är verkligen förargligt. Den mentala delen av hälsan kan behöva en sådan avtändning från vardagens bekymmer för att stimulera glädjehormonproduktionen. Konsumerar man sprit och godis i stora mängder eller väldigt ofta kan det orsaka skador på både den fysiska- och psykiska hälsan. Inmundigar man däremot sådana njutbara livsmedel vid enstaka tillfällen eller i en måttlig mängd kan det snarare ha en positiv inverkan på den psykiska hälsan.

Jag festar inte särskilt ofta, men när jag gör det så gör jag det fullt ut! Festandet handlar inte om att bälga i sig mängder alkohol, utan för mig värdesätts umgänget. Det sociala umgänget där man kan släppa loss och bara ha kul tillsammans med andra. Det är vid sådana tillfällen jag ofta kommer på mig själv att det finns ting i omgivningen som är så mycket mer värt än ätstörningen. Vad spelar det för roll om jag dricker lite sockerdricka och mumsar i mig några godisbitar, om de kan bringa mig sådan njutning? Det skulle aldrig vara värt att lyssna på de där dumtankarna som Ana hittat på och inte få ta del av festligheterna på samma villkor som alla andra. Att festa ska vara kul!

IMG_1492red

Hemabakad ischoklad – mums!

IMG_1493red

Jag och pojkvännen bakade även kokostoppar med choklad och lite saffran – mums!

IMG_1491red

Karameller och pepparkakor!

IMG_1488red

Taggad födelsledagstjej

IMG_1501red

Inte helt fel att ha en kompis som är utbildad bartender på festen. ;)

IMG_1534red

Fantastiska presenter! Inte hade jag behövt besöka systemet själv.

  • Gissa vilken present som faktiskt tilltalade mig mest?

Som festanordnare har man nog en del oroande frågor som surrar i huvudet: kommer folk? kommer de att ha roligt? kommer det att spåra? osv. Det går inte att säga annat än att festen blev lyckad och jag är så enormt tacksam över alla kära vänner som dök upp. Det blev en fantastisk kväll och min födelsedag är gjord! Kärlek till alla mina vänner <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp