Hur gör man för att bryta mönstret och få lust till livet igen?

June 24th, 2014

Här kämpar vi med matångest. Hur gör man för att få den drabbade att förstå att det här är skit. För mig känns det som min dotter valt att bli kvar i ätstörningen. Hur gör man för att hon ska ta klivet och bryta mönstret, få lust till livet igen. Just nu är det tungt mest för henne men även för mig och resten av familjen. Det känns som vi aldrig kommer ur den här skiten.
– Carina

Hej Carina!

För en del händer det någonting som får det hela att slå om. För en del finns det en tidpunkt där man bara bestämmer sig för att lämna skiten, också tar man tag i det och gör alla förändringar. En del har en tydlig vändning och det kan vara olika saker som orsakar den. Men de allra flesta måste bestämma sig flera gånger. Viljan att leva kommer inte bara genom en händelse eller ett tillfälle som gett en motivation. För de allra flesta tar det tid, tålamod, och flera fighter innan man börjar se att man faktiskt har kommit någon bit på vägen tillbaka till livet.

Som en nära släkting till mig påpekat flera gånger så handlar det mycket om att låta det få ta sin tid. Ju mer man hetsar över att bli frisk så fort som möjligt, desto mer besviken och frustrerad kommer man att bli över att det inte går framåt. Även om det faktiskt gör det, det går framåt, även om det också går bakåt ibland. Jag ser det som att varje bakslag även är ett steg framåt – makes sense?

Som min behandlare påpekade så blir de allra flesta faktiskt friska från sin ätstörning – det tar bara oftast väldigt lång tid och man behöver jobba med den flera gånger. Jag tror inte riktigt att man som utomstående kan göra så mycket mer än att visa stöd och ge kärlek. Det är viktigt att man som drabbad får känna sig älskad och omtyckt. Det är viktigt att veta att man inte är ensam. Däremot är det omöjligt att ge någon annan livslust – den motivationen måste man hitta inom sig, och det kommer inom sin tid, så länge det finns stödet för det i omgivningen.

Jag förstår att de flesta av er önskar att höra något annat. Kanske finns det förhoppningar om att jag eller behandlare sitter med facit i hand, bara det att ingen riktigt överlämnat det. Om det nu fanns någon knapp att trycka på eller ett piller att ta för att bli frisk och fri från denna förbaskade ätstörning är jag övertygad om att vi hade blivit tilldelad den för länge sedan. Anledningen till att det är så kämpigt är för att det finns ingen exakt “såhär gör du”-manual för att bli frisk. Det vi gör är att stötta och vägleda varandra framåt och förhoppningsvis kan våra erfarenheter och lärdomar leda oss på rätt väg.

Kämpa på! Det här har vi!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Maten och ätstörningen – för anhöriga

April 18th, 2014

De tidigare inläggen om “Maten och ätstörningen” har först och främst varit riktade till de drabbade. En stor del, ibland till och med en avgörande del, utav den drabbades tillfrisknande kan bero på vilket stöd den får från anhöriga. Det är klart att man som anhörig inte kan göra den sjuke frisk, men man kan underlätta kampen.

Anhörigas tanke:

Vad jag än gör så blir det fel. Jag känner mig så maktlös och ätstörningen bara förstör. Det gör ont att se hur min kära slukas upp utav monstret och jag, som anhörig, kan ingenting göra.

Det är sant att det inte går att mata eller kontrollera en person med ätstörningar. Det går inte att tvinga dem till friskhet. Däremot finns det faktiskt saker som man som anhörig kan göra för att stötta och vägleda.

  • Uppmärksamma – Ignorera inte ätstörningens yttranden, våga säga till.
  • Lyssna – Det är svårt att tala om sin ätstörning med andra, även om det är personer som står en nära. Det är viktigt att ta sig tiden att lyssna och undvika fördomar.
  • Fokusera på nuet – Inte hur det har varit eller hur det eventuellt kommer att bli.
  • Undvik tvång – Ställ inte ultimatum och sätt inte upp straff. En person som lider av ätstörningar har tillräckligt med tvång och måsten.
  • Minimera kroppsundersökningar – Bort med våg och måttband. Inga kroppsliga jämförelser!
  • Må bra själv – Glöm inte bort att leva ditt eget liv och se till dina egna behov. Nedstämdhet smittar av sig! Lika så kan leenden göra.
  • Lägg upp en plan – Det är sällan bra att chocka ätstörningen med förändringar. Det orsakar ofta panik. Kom överens om när ni ska utmana med speciella maträtter osv. (Det går även att komma överens om att inte bestämma dag, men kanske någon gång den veckan t.ex.).
  • Trevligt umgänge – Som kan få bort tankarna från ätstörningen ett tag och påminna om roliga saker i livet. Detta kan vara lämpligt efter måltider, då ångesten kan vara som störst.
  • Stå för normaliteten – Var inte en anhörig som väljer salladen på restaurangen eller talar om kalorier. Det blir nästan omöjligt att kämpa emot ätstörningen om personerna i sin omgivning hela tiden triggar igång den. Var en förebild för ett normalt sunt liv!

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Ätstörning, anhörig och motivation

February 11th, 2014

Har en snart femtonårig dotter med ätstörning. Hon har ökat i vikt och börjat skolan lite smått. Men är förstås deprimerad och har i princip inget socialt liv med kompisar. Hur lång tid tog det för dig att förstå att du inte kunde fortsätta så här? Som mamma är det fruktansvärt frustrerande, ångestfyllt. och det gör ont att inte kunna hjälpa min dotter att förstå. Jag kan bara finnas där och se till att hon äter, trösta och stötta när det är jobbigt men jag kan inte få henne att förstå att ätstörningen bara förstör för henne.
Carina

Hej Carina! Till dig vill jag först och främst tacka för att du ställer denna fråga.

Ur ditt perspektiv som anhörig är det extremt svårt att veta hur man ska hjälpa den sjuke på “rätt” sätt. Jag är övertygad om att alla föräldrar vill göra sitt yttersta för att leda sin son/dotter ur deras plåga, men trots viljan finns det inte mycket som man kan göra. Min förståelse för anhörigas roll till en person med ätstörning har förändrats under min resa. Nu, som friskare, blir det lättare att se situationen ur fler perspektiv, samt att förstå vilket typ av stöd jag behövde som sjuk.

Även om depression inte alltid funnit som grund till ätstörningen så är det mycket vanligt att den dyker upp under insjuknandet. För mig ledde det till att sjukdomen blev en flykt från verkligheten. Jag kunde inte känna någon annan glädje eller tillfredsställelse förutom den som Anorexian gav mig när jag svultit och gått ned i vikt. Meningen med livet var som bortblåst och varje dag blev en genomlidande dimma. I den dimman blir det svårt att finna motivation till att kämpa emot den sjukdom som samtidigt plågar men ger en någon form av lycka tillbaka. För att bli frisk måste man vilja bli frisk – och hur sjutton vill man bli frisk om man inte kan se någon glädje i ett friskt liv?

Som anhörig kan man varken mata, binda fast en eller trolla bort tankarna från den drabbades lidande liv. Det må vara en utav de högsta önskningarna man har som närstående. Det är fruktansvärt plågsamt att se någon man bryr sig så mycket om må så dåligt, och samtidigt inte kunna göra någonting åt det. Men som sjuk, redan illa fördärvad utav sjukdomens plågor blir det som salt i såren att se hur ens sjukdom påverkar sina anhörigas välmående. Det finns nästan inget värre med sjukdomen än att veta hur det påverkar de personer man själv bryr sig om. Det sista man vill är att skada någon annan. Sjukdomen må förstöra mitt liv, men fasen ta den om det ska gå ut över andra!

En del låter detta faktum bli en utav de främsta drivande faktorerna till att bli frisk. Jag tror dock inte att det kan vara den grundläggande anledningen till att man väljer livet framför sjukdomen. För att bli fri, helt fri, och kunna fortsätta leva fritt, måste man själv vilja leva ett friskt liv. Nu återkommer vi till det här med “att vilja leva“. Att veta att ätstörningen även drabbar närståendes välmående må vara en motiverande faktor till att bli av med sjukdomen, för att att vilja bli frisk behöver man veta att det friska livet inte är så hemskt och meningslöst som depressionen får det att framstå som. Här spelar anhöriga in en stor roll, här har man möjlighet att påverka sjukdomen. Jag behövde förstå att livet inte är en pina, en plåga och helt meningslös. Jag behövde att mina vänner och familjemedlemmar visade mig att livet faktiskt kan vara riktigt underbart – för det var någonting som ätstörningen fått mig att glömma helt och hållet.

Mina föräldrar var väldigt tålmodiga och stöttande till en början, men deras tålamod varade inte för evigt och till sist tog det sig en vändning. Hur hemskt det än var att se mina föräldrar må så dåligt över min sjukdom, så fick det mig på något sätt att inse att det var dags för mig att göra någonting åt det om det någonsin skulle få sig en vändning. Ju mer jag integrerade mig i ett friskt liv, desto mer blev jag påmind om att det faktiskt fanns lycka att finna. Trots att mina föräldrar förmodligen tappat allt hopp om att jag skulle bli frisk så fortsatte jag att intala mig själv om att jag inte ville kasta bort det fantastiska liv jag faktiskt har förutsättningarna till att leva. När ingen annan visade mig att livet kunde vara fantastiskt började jag själv jobba för det, jag ville bli frisk för mig själv!

Idag när jag genomgått denna resa och faktiskt fått uppleva ett och annat mirakel i mitt liv är jag övertygad om att man kan vara lycklig. Det mesta har med inställning att göra och det gäller att man lär sig hantera sina egna tankar. Trots att jag vet att livet kan vara underbart så har jag mina stunder där jag tvivlar på livet. Efter att ha sett hur sjukdomen påverkar mina närstående så pass illa vet jag vilken ondska den bringar. Det blir idag en motivation till att inte falla tillbaka. Jag vill inte se att mina älskade i omgivningen ska behöva lida på ett sådant sätt och pga. en sjukdom som jag har. Det tar extremt lång tid innan man blir helt säker på att ätstörningen inte är en väg man vill gå, men inners inne vet man att det inte finns något tillräckligt bra att hämta där. Det krävs ibland bara någonting som får en att öppna ögonen för att förstå det.

SR220713

I mitt liv nu har jag de mest fantastiska sakerna som jag aldrig hade kunnat trott när jag var sjuk, men om jag inte hade hoppats så hade de aldrig kommit till mig heller.
Detta är varför man väljer livet framför ätstörningen. *kärlek*

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till anhöriga: vi ljuger

June 9th, 2013

Hej!

Vill bara ta upp en sak inom ätstörningar som jag har funderat mycket över inom det senaste dygnet, då min behandlare igår sa att jag ska förbereda mig för en inläggning på tisdag om jag inte lyckas göra DRASTISKA ändringar i mitt matintag. Detta kan vara bra information för anhöriga som eventuellt läser din blogg.

Personer drabbade av ätstörningar ljuger. Ingen nyhet där. Vi ljuger, förskönar sanningen och manipulerar, det spelar ingen roll hur ärlig man var som person innan sjukdomen eller hur mycket man som t.ex förälder vill lita på sin dotter/son. När jag blev konfronterad över min ätstörning blev jag lättad. Jag vill bli frisk och det kändes så skönt att jag äntligen skulle få börja äta, nu skulle jag ju faktiskt bli tvungen till det. Resultat? Jag har aldrig ätit så lite eller rasat så fort i vikt. Här är några anledningar varför, och fällor som föräldrar inte ska falla för:

Innan sjukdomen blev känd så kunde jag ibland äta med familj och vänner. Ångesten blev extrem men jag ville inte bli påkommen eller att folk skulle börja undra. Efter så körde jag på argumentet “Men jag har ju en ÄS, ni kan väl då inte förvänta er att jag ska äta allt det där? Man kan inte bara vända på det, det tar faktiskt tid. Jag tar två tuggor nu till lunch och två till lite senare”. Jag spelade på deras samvete(skitfult jag vet!) och på hur jobbigt det var för mig att äta. Sanningen är att det går inte att småtramsa, ju fortare man bryter svälten, ju fortare kan ditt barn börja tänka logiskt igen och inse själv att han/hon faktiskt vill bli frisk och måste äta.

Sen var det tilliten. Jag sa att jag vet att jag är sjuk, jag vill bli frisk, så ni kan lita på mig. Åk till jobbet, jag ska äta en HEL portion frukost. Det blev en kopp kaffe. Eller så ordnade jag en frukost åt mig själv när dom såg, sedan tog jag in den till tvn för att det är “lättare att äta med tvn som distraktion ist. för att bli stressad vid matbordet”. Där väntade en skräppåse i väskan där maten hamnade successivt allt eftersom tillfälle gavs. “Ni kom hem så sent, jag måste äta vid bestämda tider så jag har redan ätit” = jag har inte ätit alls. Osv. osv.

Jag blev helt enkelt så rädd för att bli itvingad mat vid nästa tillfälle och nästa måltid, att jag försökte “spara” mig tills dess varje gång, vilket resulterade i att jag aldrig ätit så lite totalt innan som nu. Detta trots att jag innerst inne vill bli frisk och jag önskar att jag inte kom undan så lätt som jag gör.

Så till alla föräldrar och anhöriga där ute: Håll alltid uppsikt över att den sjuka faktiskt äter, ni ska se varenda tugga! Se till så att dom äter ordentliga portioner, det är inte farligt, så går det ju till när man blir inlagd. Håll uppsikt så dom inte springer på toa direkt efteråt för kompensation om sådana tendenser finns. Och låt dom inte övertala er att dom inte vill få professionell behandling för att dom kan själva! Min räddning nu blir antagligen inläggningen, och det tack vare vägningarna på ätstörningscentralen, jag säger att jag äter men vikten fortsätter neråt. Pappa trodde ju att jag åt, att jag mådde fint. Men det är svårare att lura professionella behandlare. Ni gör faktiskt bara ert barn en tjänst, ju hårdare ni är mot dom i den inledande, viktigaste fasen: att bryta den direkta svälten så att hjärnan kan börja tänka i mer logiska banor igen!

– Jenny

Jag vill instämma i denna fantastiska kommentar, vilket är en utav anledningarna att den publiceras i ett inlägg. Som Jenny skriver så uppstod någon form av lättnad när man äntligen skulle få börja äta ordentligt. En lättnad, men och en rädsla. Tyvärr är rädslan dominant i de flesta fallen och man gör allt för att kompensera. På ett plan vill man äta så mycket som möjligt, men på ett annat plan vill man inte gå upp ett gram i vikt.

Jag vill även tillägga att ni som kämpar med att äta tillräckligt kan ta detta som en tankeställare: vill ni verkligen vara övervakad för att få i er den mängd näring er kropp behöver för att må bra? Att fuska och ljuga kommer inte till att få en att må bättre. Det kommer trigga ätstörningen och vägen till ett sunt liv blir bara längre. Gör inte bara era föräldrar och anhöriga en tjänst, utan gör också er själva denna tjänst.

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Att stötta som förälder

March 4th, 2013

Hur gör en förälder som stöttar nån som själv inte vill bli frisk? En förälder som bara håller med i den sjukas uppfattningar följer ju på det sättet anorexins vilja och det har jag svårt att tro att någon förälder vill.
– Mia

Det är en oerhört maktlös situation man befinner sig i som förälder till en person med ätstörningsproblematik. Jag har ju själv aldrig varit i deras situation så jag kan endast föreställa mig och försöka tolka hur det påverkar ens liv och välbefinnande.

Om vi nu ska tilltala en person med anorexi som “den sjuka” så är det viktigt att belysa att sjukdomen inte är en identifikation, utan det är en person som har en sjukdom.

En person som själv inte vill bli frisk är näst intill omöjlig att hjälpa på “rätt” sätt. För den sjuka finns det då inget annat rätt än det ätstörningen begär. Vilket i sin tur absolut inte vore rätt sätt att stötta!

När jag var som sjukast och velade mellan friskhet och sjukdom så önskade jag två saker av omgivningen; De skulle försöka få mig att vilja leva och inte visa att jag var till besvär för någon annan. Det var nog två saker som kan vara omöjligt för utomstående att göra.

Idag kan jag se mer konkreta saker som en förälder kan göra för att stötta till tillfrisknande. Nedan ges några förslag ifrån mig personligen:

  • Var lugn i alla situationer. Det visar styrka, säkerhet och tålamod.
  • Var samtidigt inte rädd för att markera tydligt vad som är långt över gränsen. Utan markeringarna finns det inget som säger “stopp, nu har det gått för långt”.
  • Håna inte! Det finns inget mer förnedrande än när någon ironiserar över ätstörningen.
  • Ifrågasätt eller ställ ledande frågor. Det är “den sjuke” som själv måste komma till insikt om sitt beteende.
  • Försök att visa livets positiva sidor. Uppmuntra till roliga saker och gör det gärna som en familj.
  • Ställ rimliga krav, som den sjuke kan ha på sig själv.
  • Kommentera aldrig måltiden när den varar. Vänta med beröm/kritik till ett senare tillfälle.
  • Uppmuntra alltid till förändringar. Påtvinga inte, uppmana inte – utan uppmuntra!
  • Ha rutiner, där ni äter tillsammans, kollar på TV tillsammans ev. går en promenad tillsammans osv.
  • Meddela förändringar i god tid! Men visst kan det emellanåt behövas utmaningar.
  • Acceptera att det kommer finnas sjukt beteende. Prata om det, uppmärksamma och markera.

Detta är tips på vad man kan tänka på som förälder. Det är omöjligt att leva upp till alla dessa punkter, men att ha dem som riktlinjer kan vara tillräckligt. Sedan är det även värt att observera att samtliga tips inte gäller alla sjuka. Man måste naturligtvis se till individen och hur dennes sjukdom yttrar sig, samt vad som ligger till grund för den.

I grund och botten är de flesta ätstörningarna lik varandra, de flesta anoreximonster fungerar på liknande sätt och de kan bearbetas med liknande tekniker: lugna, uppmuntra, markera, samtala och framför allt – föregå med gott exempel!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp