Intervju om anorexin

October 2nd, 2014

Läs en intervju om anorexia som jag deltagit i på mediammaman.se (går även att klicka på bilden nedan).

mediamammanred

Tags: , , ,

Ångest kan inte alltid styras med viljan

December 20th, 2013

Som uppföljning till mitt föregående inlägg, vill jag dela med ännu en klok kommentar av mina sånärt visa läsare. Tack för att ni delar med er!

Det är vikitgt att komma ihåg att med en viss typ av ätstörningar, såsom anorexi så kopplar inte höger och vänster hjärnhalva längre. De kommunicerar inte med varandra. Detta innebär att det inte går att styra varken ångest eller andra tankar med vilja längre. Det tar den tid det tar att återskapa balans i kroppen igen. När väl hormoner, östrogennivåer samt underhudsfett har uppnått en viss normalitet igen, först då kan vi börja fungera något sånär normalt igen samt eventuellt försöka styra över vår ångest eller se saker och ting ur ett annat perspektiv. När man är längst ned och förslavad av tvångstankar samt ångest, är dessa mönster oerhört svåra att ändra på. Det går ej med vilja. Tro mig, jag har varit där, jag vet vad jag pratar om. Min väg ur helvetet var lång, mycket kostsam och mycket speciell. Nu är jag dock mycket frisk och stark sedan många år, och befinner mig så att säga på andra sidan. Tyvärr är det inte alla som kommer dit. Stor kram till alla som kämpar varje dag och natt
Katarina

Tags: , , , ,

Hur matvanorna påverkats av ätstörningen

November 26th, 2013

Hade inte du kunnat göra ett inlägg med hur dina matvanor idag har “påverkats” av din ätstörning/behandling? Eller göra en jämförelse mellan hur du äter nu och hur du åt innan ätstörningen? (Om du kommer ihåg det…) Har en känsla av att många får ganska bra matvanor och rutiner efter att man genomgått en behandling för en ätstörning.. :)
//Emma

Innan ätstörningen bröt ut
Kalorikollen var som en snöstorm på midsommar. Ett ytters otroligt yrväder som det inte gick att ana med vilken kraft den kan driva över ytan.Mängden yoghurt och flingor på morgonen reflekterades aldrig över, en sådan naturlig rutin behövdes det inte läggas ned onödigt med energi på att tänka över. Det var alltid pommes frites med grillkrydda och cheddardipp innan dansträningen på torsdagar tillsammans med bästa vännen. Och efter skolan var man hungrig så det kunde slinka ned ett par mackor och några glas O’boy innan det var dags att bearbeta sig igenom några av hemuppgifterna. Vilken tid man åt eller hur långt det gått mellan måltiderna var irrelevant. Det enda tankarna kretsade kring var det som kroppen signalerade – mat! gott! äta! mätt! nöjd! tack!  Någon gång i månaden var det kanske pizzadags, antingen med familjen eller vänner. Beställningen var alltid densamma: Hawaii med Sprite att dricka. Pizzan skulle ätas upp! Bara för att ingen trodde att denna brud kunde klara av det! Det bästa med att baka var att äta av degen, eller slicka ur skålen med chokladsås. Oturligt nog kom illamåendet framkrypande efteråt, men det åtgärdades med lite vila framför TV:n och sedan var det på hästen igen!

Innan ätstörningen var man lyckligt ovetande om vad kost och kalorier innebär. Måltidsvalen var dock rätt så tråkiga och ensidiga, men det var ingenting man led utav eftersom matens betydelse var oväsentlig i förhållande till resterande livsskeden. Innan ätstörningen var man verkligen fri från alla de energislukande tankedemonerna som kom att influera ens vardag på så många ohälsosamma sätt.

Sommaren 2010

Under ätstörningen
Efter att ha ökat konsumtionen av ett flertal “ohälsosamma” livsmedel och sett en förändring av kroppsformen började tankarna slå till en med stormsteg. Det hördes att kolhydrater ledde till viktuppgång så då drogs det ned på dem. Sedan lästes det om olika fettförbränningstips och livsmedel som bör undvikas i kosten. Portionsstorlekarna minskade och det kalorisnålaste valet blev det enda alternativet. Tips och trix med maten fick mig att uppleva många nya smaker men samtidigt glömma bort en hel del gamla.

Julen 2011-12

Efter anorexin
De kostmedvetna tankarna går inte att lägga i skymn. Efter stormen har passerat så har den lämnat kras och bras samt en del bestående skador. En snöstorm kanske endast påverkar ytan, medan en ätstörningsattack sätter spår i djupet. Friheten blir nog aldrig maximal, det går inte att sluta tänka helt på mat, som innan demonerna kom och knackade på dörren. Däremot går det att slippa alla selen som ätstörningen fäst en i under dess tortyr.

Anorexin öppnade mina ögon för olika smaker och under hela mitt tillfrisknande har jag älskat att prova nya maträtter/livsmedel. Mest utmärkande är nog min smak för vegetarisk kost. Dessutom har jag upptäckt att många av de sakerna jag gillade innan sjukdomen faktiskt är riktigt tråkiga och smaklösa! Dock har ätstörningen också påverkat viljan att äta “onyttig” mat. Medvetenheten sätter sina gränser, medan en helt frisk persons gränser sätts utifrån den egna kroppens signaler.

Efter att ha genomgått en svält kan jag nu uppskatta mat på ett helt annat sätt. Jag uppskattar framför allt att få äta precis det jag är sugen på, samt att också vilja prova nytt! Samtidigt som mat är en underbar njutning så är det också en livsnödvändighet och det handlar inte bara om att äta för njutningens skull. Det är en frihet att äta som man vill, men efter att ha genomgått en behandling av anorexin har jag också lärt mig en hel del om kostrekommendationer. Det man vet går inte bara att kasta i papperskorgen och förvänta att det aldrig ska hoppa upp och bita en i arslet igen. Det gäller snarare att klistra upp de viktiga kunskaperna på väggen och köra resten till skroten. Jag skulle med största sannolikhet inte äta så pass bra sammansatta och regelbundna måltider som jag gör idag om jag inte genomgått denna resa. Samtidigt skulle jag kanske lägga ned mindre tid och energi på att tänka på mat än vad jag gör idag. Även om jag äter det jag vill, när jag vill, så tänker man på det onödigt mycket.

Våren 2013

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lära sig sina gränser

November 6th, 2013

I “One thing worth living for, one thing worth fighting for (October 28th, 2013) nämnde jag att jag drabbats av ryggproblem sedan ett par veckor tillbaka. Det har varit osäkert vilket typ  av ryggskada det rör sig om, och därmed också svårt att göra en avvägning kring hur allvarlig skadan är. Sjukgymnasten som jag besökt några gånger nu säger klokt “Du själv måste avgöra om du kan träna eller inte, för säger jag till dig att du inte ska träna alls så kommer du ju knappast lyssna på det”. Han nämnde även att det är ju många elitidrottare som är i ständig smärta pga. skador, vilket är synd. Det är viktigt att man tar hand om sin egen kropp.

  • Har man lidit av ätstörningar där överdriven motion varit ett förekommande kompensations-/tvångsbeteende kan det vara svårt att känna efter vilka gränser kroppen faktiskt har. Man lär sig att ignorera varningssignalerna och köra på trots att det bara skadar. 

Idag var jag på läkarbesök och fick det konstaterat att det inte är diskbråck, vilket är en lättnad. Däremot rör det sig om bristande muskelfästen i ländryggen, som har orsakats av överbelastning…överträning… Så tji fick jag för att vara envis och ambitiös. Nu är det två veckor med så lite belastning som möjligt (a.k.a. träningsförbud) som gäller. Rörelse utan belastning är däremot nyttigt!

Värt att ha i bakhuvudet: En liten kropp tål inte lika mycket belastning som en större och därmed kan det vara riktigt farligt att jämföra sig med andra.

Det är viktigt att ta hand om kroppen, den ska inte slitas ut mer än nödvändigt. Träning ska vara uppbyggande och inte nedbrytande. Dock är skador nästan alltid oundvikligt, speciellt i idrottssammanhang. Det kommer alltid finnas personer som avråder en från att träna, det kommer alltid finnas personer som pushar en till att träna trots skada/sjukdom, därmed är det viktigt att man själv lär sig att hitta sina gränser och stå på sig. Man måste stå upp för sig egen hälsa! Det är ens egen kropp och det är en själv som ska leva med den.

Att dra ned på den fysiska ansträngningen i några veckor av sitt liv är inte en undergång. Tiden går fort och det positiva är att man får mer tid att fokusera på andra saker i livet. Även om träningen är en viktig del i ens liv så finns det mycket annat att leva för.

Jag kan känna en oro över hur minskad motion kommer att påverka mina tankar kring mat och kroppen. Det är klart att anorexin kommer fram till viss del, det är klart att hon tar tillvara på tillfällen som denna. Men som jag skrev tidigare så är detta endast några dagar av hela ens liv – vilken skillnad kan det göra? Jag kommer ju fortfarande att leva och röra på mig – det är klart att jag ska äta! Nej, inget anorexi-monster är välkommen tillbaka i detta liv. Här ska jag fortsätta att leva!…och lära..

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Snåla in på kalorierna -> extra energi -> ökat välmående (??!)

October 25th, 2013

Det är skrämmande att tänka på hur sjukt beteendet blir vid ätstörningar. Varje liten munsbit ska bli mindre, och allt gick ut på att få ner kaloriintaget i kompensationssyfte. Man åt inte för att må bra, man år inte för att leva.

När jag kom över “En halv banans galenskap“, ett av de mest diskuterade inläggen just nu så slog det mig: jag var rädd för att äta en hel banan! Författaren till detta inlägg framhäver det så fantastiskt bra hur “dumt” det är att tänka att man ska äta en halv banan för att få extra energi! Det är ju helt absurt egentligen. Det mest absurda är att jag själv har tänkt i liknande banor, och jag är övertygad om att nästan alla med anorexi i bagaget kan känna i sig.

när man skulle äta

Allt detta besvär för att försöka få i sig så lite kalorier; energi, som möjligt. Energin som behövdes, näringen som behövdes, och tro mig, det tog nog mer energi av hjärnan att tänka på detta sjuka sätt än den lilla kalorimängden man gick miste om. En halv banan mer eller mindre påverkar inte kroppens utseende, men kanske, kanske försämrar en halv banan mindre ens prestation? Jag vet i alla fall att jag presterar sämre om jag fuskat med maten, för min ork att prestera var inte på topp under perioden som jag åt enligt ovanstående och det tror jag inte att någon annans är heller.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppskattar mitt liv efter inläggning och 24h fasta

September 26th, 2013

Det fanns tillfällen i sjukdomen som man inget hellre önskade än att bli inlagd för omvårdnad. Ätstörningen hade en vilja om att bli så pass sjuk att inte kunna hjälpa sig själv, och vid vissa tidpunkter kändes det som att anorexin hade tagit all livsvilja och lämnat en  hjälplöshet. En inläggning kunde vara den enda räddningen, för inte förrän då skulle man tro att man var tillräckligt sjuk för att tillfredsställa ätstörningen. Man visualiserade sig en trygghet på en avdelning. När orken inte längre fanns så skulle det optimala vara att låta andra ta hand om en. Allt man behövde göra var att ligga i en säng och bli tvångsmatad. Lycka?

Det hände en olycka i måndags på träningen, vilket resulterade i att jag blivit inlagd på akutvårdsavdelningen de två senaste dygnen. Skadan i sig var inte särskilt allvarlig, men de ville ha observation så att det inte försämrades, innan jag kunde åka hem. Detta fick bli mina första nätter inlagd på sjukhus och ni som läst mina instagram-/twitter inlägg kan förstå att det inte var en rolig upplevelse. Jag må säga att jag aldrig blivit så pass bra bemött av personal inom vården som jag blev på Capios St: Görans sjukhus akutavdelning, men trots det kan jag inte påstå att vistelsen var rolig.

Nålstick här och där, 24 h utan mat, dropp, sjukhuskläder, sjukhussäng, undersökningar, väntan.. Inget kunde man göra. Inget orkade man göra. Det värsta var utan tvekan dygnet i droppställning. Det var mentalt påfrestande att inte få äta mat eller kunna röra sig fritt på flera flera timmar. Jag kunde naturligtvis inte undgå att relatera till hur en inläggning pga anorexin hade kunnat se ut. Detta fick mig verkligen att uppskatta mitt liv! Man mår inte bättre av att ligga inne och bli behandlad som en sjuk patient, det är psykiskt påfrestande och jag fick små panikattacker på slutet. Jag mår bra av att få röra på mig och äta mat! Lycka hämtas inte i sjukhusbädden, utan den hämtas i det vardagliga livet. Allt man kan göra är saker som ger en energi, och energin behövs för att leva, energin behövs för att känna glädje! Instängdhet och hjälplöshet äter upp en inifrån, på en avdelning blir livet inte bättre än det kan bli ute i friheten.

Efter att ha levt bunden i droppställning ett dygn och ytterligare timmar på AVA har jag insett hur illa det kan gå, när man i en sjukdom aktivt strävar efter en liknande vardag. Jag levde så några dagar och började bokstavligen klättra på väggarna och bryta ihop i korridoren. Det oroar mig över hur illa man bör må efter att leva så en ännu längre period. Kanske vänjer man sig, kanske klarar andra det bättre, men jag kan garanterat säga att det inte kan göra mig lyckligare än att leva mitt liv. <3

Frukost, lunch och middag. Droppen fick mig att aldrig vilja sluta äta igen!

Frukost, lunch och middag. Droppen fick mig att aldrig vilja sluta äta igen!

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek på riktigt

September 22nd, 2013

Två månader med honom. Det har gått två månader bara. Tiden har gått snabbt, men ändå har det hunnits med väldigt mycket. När vi är ifrån varandra känns det som evigheter och när vi är med varandra känns det som för alltid. Eftersom det inte gått särskilt lång tid känns det vågat att säga att det verkligen går att skymta en framtid tillsammans. Jag har aldrig upplevt en kärlek så naturlig – precis som det ska vara.

Vad är en sådan här kärlek i jämförelse med ätstörningen? 

Anorexin utlovade trygghet, skydd och närhet. Genom att lyssna på Ana skulle man bli nöjd med sig själv och inte längre behöva känna sig värdelös. Man skulle bli bäst – bäst på att vara smal! Ana behövdes för att kunna sluta äta. Utan ätstörningen skulle inte svälten uthärdats, för utan ätstörningen skulle kroppens egna överlevnadsinstinker träda fram. Anorexians närhet behövdes för att lyckas. Dennes uppmaningar blev regler att följa för att få den välbehövliga kärleken ätstörningen kunde ge. Missnöjet med sig själv fick en att göra allt för att känna tryggheten med Ana. Hon skulle skydda en och med hennes kärlek skulle man bli lycklig.

Det var all förfalskad kärlek. Man finner inte lycka i en kärlek som förstör en själv. Man kan önska, hoppas och tro, men lyckan finns inte där. De saker som skadar en gör en inte gladare i livet. Äkta kärlek får en att må bra. Kärlek ska inte omringa en med regler, utan det ska vara en frihet. En frihet att tillsammans med någon annan känna tillfredsställelse och lycka i livet – utan krav och förväntningar! Kärlek är ett lyckorus och i närheten av den älskade känner man alltid trygghet. Det är inte en självplåga, utan kärlek är en njutning.

Kärlek är äkta glädje och när äkta glädje upptäckts i ens liv finns det knappast behov av den förfalskade kärleken från ätstörningen.

Två månader med min älskling, och det firades med thailändsk BBQ buffé.

Förrätt

Förrätt

Thailändsk BBQ buffé

Thailändsk BBQ buffé

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Är detta att vara frisk och fri?

September 2nd, 2013

Det friska och det sjuka har ingen tydlig gräns som separerar dem. Att vara sjuk medför vissa beteenden och tankar som inte tillhör ett friskt och fritt liv. Därför kan det bli mycket svårt att avgöra eller bedöma om en person är frisk eller sjuk från sin destruktiva sjukdom. Det kanske går att säga att man inte har en anorektisk undervikt, eller att man har sunda matvanor och resonerar på ett logiskt sätt. Det går att påstå att man är frisk när man inte längre låter dumtankar i omgivningen trigga igång ätstörningsbeteenden, och kanske är det just det man strävar efter. Även om man ibland får bakslag så kanske man kan vara frisk.

Att bli fri från sina ätstörningar är ett relativt begrepp. När känner du dig fri? När inga ätstörningstankar slår en, eller när man är fri att följa sin egen vilja oavsett vad omgivning eller monster i huvudet uppmanar en till. För att sluta ha ätstörningstankar krävs det nog väldigt många år av övning och livserfarenhet, men att följa sin egen vilja krävs styrka i sig själv. Tankarna kommer finnas kvar ett bra tag och det kommer finnas saker och ting som triggar igång dem. Men när man har funnit styrkan att slå bort dem och hålla sig fast vid vad man vet är bäst för en själv – då man ger upp på alla sjuka beteenden och finner ett sunt förhållande till mat, träning och livet – har man bekämpat denna förbaskade sjukdom – är man frisk att leva sitt eget liv – då är man fri!

Idag är det få personer som kunnat tänka sig att jag lidit av anorexia. Att få höra det kan vara en triggande faktor som väcker tankar som ”ser jag inte tillräckligt liten ut för att kunnat ha det?!”. Jag tar det dock som en komplimang ; jag ser alltså hälsosam ut! Varför skulle man vilja ge sken av någonting annat? Varför skulle jag vilja ser ut att haft anorexia? Det är min historia och inte mitt idag. Idag är jag medveten  om ätstörningstankarna, idag har jag ett sunt förhållande till mat och träning, idag har jag en fri inställning i livet – idag är jag frisk. Och aldrig ska ett bakslag dra mig ned till botten igen, för jag är stark!

IMG_1007crop IMG_1008crop IMG_1009crop IMG_1010crop

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Friskt att äta sig mätt

August 13th, 2013

Det finns ett flertal beteenden som behövs förändras för att finna en sund livsstil efter ett insjuknande i ätstörningar.

Jag vill emellanåt uppmärksamma att jag inte är 100% frisk. Det som får mig att känna mig mest frisk är att äta när jag är hungrig. Det finns ingen vinst i att stå emot hungern. Det är ett sjukt beteende och någonting som jag direkt kopplar till anorexin.

Den här veckan har jag ätit mer än vanligt, vilket på ett sätt lockar fram ångest. Ångesten får mig att fundera kring om jag verkligen behöver så mycket. Hur mycket mer kan jag egentligen förbränna? Kommer jag till att gå upp i vikt? Det är ätstörningstankar som lurar kvar i bakhuvudet. Det händer att man funderar över kalorierna och ställer sig förundrad över hur kroppen kan behöva så mycket mer energi helt plötsligt. Det är sjuka beteenden som finns kvar. Men det friska beteendet är dominant, för jag äter inte mindre – även om tankarna tycker att jag bör göra det.

Det är fruktansvärt att gå runt hungrig. Man mår allmänt sämre och för en som en gång varit sjuk, blir det en trigg-faktor. Jag hatar att inte äta mig helt mätt, för då vet jag att anorexin lockas fram. Oavsett om kalorierna verkar vara alldeles för många så måste jag äta när jag är hungrig. Även idag, när jag inte tränat, har min kropp krävt extra mycket mat. Behöver jag verkligen all denna mat? Och ja, det gör jag, även de dagar jag inte tränar, för annars skulle jag inte bli så hungrig.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörningsproblematik – så mycket mer än mat och vikt

August 12th, 2013

Anorexia är inte bara bantning och extrem kroppsvikt. Alla ätstörningar har liknande beteenden och kretsat kring mat, hälsa, träning och kroppsform. Har man något av dessa beteenden behöver man inte vara sjuk, men det är garanterat inte sunt. Lika som att man inte bara bryr sig om mat och utseende då man är sjuk.

Många har idag en felaktig bild av vad ätstörningar innebär. Folk tror att en “anorektiker” bör vara en extremt mager person som knappt äter och är väldigt viktfixerad. Det är endast den ytliga delen med sjukdomen. Om det bara är den ytliga delen som det tas i hänsyn till så kan man aldrig förstå sig på sjukdomen. Utan förståelse blir den ohanterbar.

Ett problem kan inte lösas genom att endast se till dess konsekvenser. En sjukdom kan inte botas utan kännedom kring dess symptom. Det finns alltid kortsiktiga lösningar, men de orsakar ofta större utfall i framtiden. Ett problem måste lösas från grunden genom att analysera dess orsak. Det samma gäller psykiska sjukdomar som anorexia; det handlar inte bara om att äta bra och gå upp till en sund vikt. Lösningen nås genom att jobba med alla faktorer som hjälper att hålla en inom sunda ramar.

Det gör mig lite ledsen av att höra hur många tror att ätstörningar bara kretsar kring mat och vikt. Så man kan inte vara sjuk och äta? Så man kan inte vara sjuk om man inte är underviktig? Så man är sjuk bara för att man är underviktig? Så man är sjuk bara för att man äter dåligt? 

Sjukdom medför ohälsa, men ohälsa medför icke sjukdom. Det är ett logiskt felslut som många drar. Anorexia medför låg vikt, men låg vikt medför inte anorexia. Ätstörningar medför problematik med maten, men problematik med maten medför inte ätstörningar.

En ätstörning är så mycket mer än bara mat- och viktfixering. Ni som följt min blogg ett tag har nog förstått det, men det finns så många andra personer i vår omgivning som varken läst eller insett det. En ätstörning är ett helvete som slukar både tid och energi. Det är en infektion som angriper kropp och tankemönster. Den bringar beteenden och ohälsa till personer som inte alla gånger tror att de är värda att må bra. Det är ett självförstöringsbeteende som behövs bearbetas inifrån och ut. Ambivalensen, ensamheten, förvirringen, ångesten och allt i hela ens värld blir överbelastat. Utmattad och utbränd på livet. Ätstörningen kan bli rymmen från oron och missnöjet. Detta mynnar ofta ut i kontrollbehov över mat och vikt. Någonting som går till överdrift och hälsan påverkas. Ätstörningen är en resa genom sig själv i detta liv, det är så mycket större än vad många kan tänka sig.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp