Hur frisk är man?

June 15th, 2013

Bara en själv. Det är bara en själv som kan avgöra hur långt man har kommit i sitt tillfrisknande. Ibland stöter jag på personer som berättar om deras ätstörning och talar om det som att det vore en sådan ytlig sak, som att det vaknade upp en dag och insåg att “nä, nu tänker jag vara frisk” och sedan slutade de med alla tvångstankar. Den bild som jag fått av ätstörningar är mycket mer abstrakt än så. En ätstörning sätter sig som ett virus kring ens tankegångar och de går inte att få bort genom att äta lite pencilin. En ätstörning måste jobbas med under en lång period innan tankarna släpper kroppen.

Jag vill inte påstå att dessa personer ljuger, jag antar att de vet bäst själva hur deras ätstörning har sett ut och hur de blivit friska ifrån den. Jag har bara svårt att greppa taget om hur en för detta ortorektiker kan anse att det är frisk att endast dricka proteinpulver och deffa, eller hur en fd. anorektiker påstår att det är friskt att äta en riktig måltid om dagen. Hur ska man bemöta sådana situationer?

Min naturliga instinkt är att konfrontera dem. Ställa frågor om de anser att de mår bra av att bibehålla ett sådant beteende. Sedan måste de själva ta ställning till om de vill göra någonting åt det eller inte. En del kanske anser att de kan vara friska men ändå bibehålla en extrem kosthållning. Som jag skrev för några dagar sedan “Man kan inte ha bara lite ätstörning“. Antingen så jobbar man för att bli frisk, eller så fortsätter man att vara sjuk. Det är individen i fråga som måste ta ställning till vilket liv den vill ha. Men att påstå att man har blivit frisk från sin ätstörning, men fortfarande ha ett sjukt beteende vill jag påstå är både oärligt mot omgivningen och sig själv.

Jag har blivit oerhört mycket friskare det senaste året. Men jag påstår inte att jag ännu är frisk. Hur kan det komma sig att personer visar mer ätstörningsbeteende än jag påstår sig vara friska? Det känns bara ologiskt att jag nu är den som visar andra hur en bra måltid ser ut. Jag är den som försöker få alla till att äta frukost på morgonen. Jag är den som äter mellanmål på träningarna och jag är den som pratar minst om utseende. Är då JAG kanske frisk eller andra väldigt sjuka?

Tags: , , , , , , ,

What are we fighting for?

June 12th, 2013

Är det perfektion? Är det lycka? Är det anorexin? Är det ätstörningen?

Vi har alla olika faktorer som triggat gång vår ätstörning, men en gemensam faktor är i de flesta fallen strävan  efter lycka och perfektion. Diciplinen och framgången när man lyckas med sina restriktioner och sin viktnedgång. Anorexians perfektion blir en hobby att dö för. Den eviga strävan efter den magra eller vältränade kroppen. Det perfekta som ska få en att känna sig bättre än alla andra. När man uppnått ätstörningens alla viljor ska man ha nått fram, då ska man vara framme vid sitt mål. Anorexins mål är döden.

Varför lyfter man utseendet över allt annat på denna jord? Varför blir just ätstörningen det man dedikerar all sin tid och energi på att bli bäst på?

Ett gemensamt drag hos de som drabbas av anorexia nervosa är ofta att man är högpresterande. Man besitter redan en egenskap där man behöver få bevis på att man är duktig för att tycka om dig själv. Visserligen mår alla människor bra av viss bekräftelse och framgång, men att grunda sitt värde på prestationer kommer inte till att göra en nöjd och lycklig i livet.

Jag tror att våra handlingar formar oss som personer. Men det är inte resultatet av dessa handlingar som värdesätter oss, utan avsikten med dem. Det är inget fel med att vilja mycket, ha höga ambitioner och sträva efter förbättring. Det är nödvändigt för att vi ska kunna växa som människor och driva generationen framåt. Dock är det inte sunt att döma sig själv efter hur pass bra omgivningen bedömer att ens insats har varit. Jag anser att det är mer värdefullt att följa sin passion och göra det bästa av alla situationer än att slita för att uppmärksammas för sina resultat.

Vad händer när man inte lyckas prestera till den nivån som förväntas av en?

Förr eller senare når vi nog alla till en gräns eller hamnar i en situation där vi inte kan nå till toppen. Högpresterande blir besviken och missnöjd. Inte missnöjd med omgivningens krav på en, utan missnöjd med sig själv. Kraven att alltid lyckas har vuxit till något inom en själv. En egenskap som  formar vår egen bild av oss själva. “Blir jag missnöjd med resultatet så blir jag missnöjd med mig själv”.

När kraven på oss själva i livet blir för stora, när vi inte längre kan nå ett tillfredsställande resultat, så finns ätstörningen. I dennes värld kan vi bli bäst igen. Där kan vi kämpa, där kan vi se resultat som stillar insidans prestationskrav för stunden. “Tänk att bli perfekt smal, då blir jag nöjd, då duger jag, då kan jag skina över andra.”. Men när man har uppnått anorexins perfektion, då är livet slut. 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

”Man kan inte ha bara lite ätstörning”

June 10th, 2013
  • Räkna kalorier
  • Springa/konditionsträna för att förbränna fett
  • Mäta midjemått
  • Kolla vikten
  • Mäta/väga maten
  • Utesluta livsmedel
  • Hoppa över måltider
  • Kontrollera kroppen genom att kolla speglar/känna mycket

Dessa är beteenden som lockar fram ätstörningen hos mig. Nu är det sommar och det blir extra mycket prat och tankar kring kroppen. Det har blivit viktigt för många att se bra ut på beachen och ätstörningen vill gärna ha så lite magfett som möjligt. Vad är viktigt för mig?

Nu blir det sommar och jag kommer att ha uppbehåll från behandlingen. På en skala 0-10 (där 10 är helt frisk) anser jag mig ligga på 8,5 idag. Sommaren kommer att bli min tid där jag verkligen ska ta det sista beslutet över hur viktigt det ska vara för mig att vara smal/vältränad och anses ha den ”perfekta kroppen”. Denna sommar ska mitt fokus ligga på att leva livet. Vill jag leva livet med ätstörning eller utan?

Det går inte att ha bara ”lite” ätstörning. Väljer man att det är viktigare att väga under normalvikt och därmed kontrollera matintaget, räkna kalorier eller medvetet behålla några av ovanstående beteenden så blir man inte frisk. Chansen för att ett återfall är stort och det gäller att vara uppmärksam på förändringar i sitt beteende.

Jag är extremt medveten om de sjuka beteenden som börjar komma tillbaka. Det är skrämmande, för jag vet att jag absolut inte vill trilla dit, in i helvetet igen. Men tankarna säger att man skulle bli mer nöjd med kroppen om man fick bort lite mer fett. Det är sjuka tankar. På ett sätt så är de tankarna så övertygande att man hemskt gärna börjar tro att de har rätt. Eftersom att jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande så känns det så otroligt att jag skulle insjukna igen. Dock är gränsen vagare än man tror. Jag upprepar igen ”Det går inte att ha bara lite ätstörning”. Det går inte att bara behålla de beteenden som gör en nöjd med en själv, för ätstörningens tankar håller varandra hårt i handen. Väljer man att börja med ett utav beteenderna så dröjer det inte allt för lång tid innan man dedikerar största delen av sin tid och tankegångar åt ätstörningen.

Kan man bara släppa strävan efter den perfekta kroppen?

Nej, men man kan aktivt jobba för det. Det är något som jag ska göra i sommar. Denna sommar ska inte ätstörningen styra. Denna sommar ska jag leva livet. Om 10 år kommer man att tänka tillbaka på denna tid, och vad kommer man vara mest nöjd med att man jobbat för? Att nå den perfekta kroppen (som inte finns) eller att släppa loss, ha kul och kanske uppnå andra mål i ivet?

I sommar ska jag:

  1. Vara uppmärksam på om jag faller in i dessa beteenden OCH i sådana fall vara medveten om att jag tar beslutet att välja ätstörningen.
  2. Kolla vikten var 14:e dag och inte mer!
  3. Stå på mig! Mot ätstörningen och allting som indikerar på eller triggar till sjukligt beteende.
  4. Bestämma mig om jag hellre vill välja ätstörningen än ett fullt friskt liv.

Som ni säkerligen förstår utifrån texten så har jag under den senaste tiden fått tillbaka en del ätstörningstankar. Jag har upplevt missnöjdhet med kroppen och sett fett på magen. Jag har varit säker på att jag fortsatt upp i vikt och kunde inte känna mig nöjd utan att gå ned tillbaka till det ”perfekta smala” igen. Bevisligen har vikten inte gått upp utan jag är fortfarande viktstabil. Så tji fick ni dumma ätstörningstankar! Det går att lita på kroppen utan att vikten skenar iväg!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Ät bra från början och slipp tampas med den brutalaste ångesten sedan

June 9th, 2013

Fuska om du vill! Slarva med maten! Hoppa över en måltid eller skippa kolhydraterna. Använd lätt-produkter och ta alltid i underkant. Sträva efter att förbränna mer än du stoppar i dig. Ät dig aldrig riktigt mätt!..

..dock kommer du att få äta ikapp allting senare ändå.

Kroppen kommer alltid att vilja sträva efter en balans. Ju mer denna balans rubbas åt något håll, desto mer måste man kämpa för att återställa den. Vad är vitsen med att tillbringa dagarna till att jobba emot kroppen?

Allt för många gånger har jag lurats av anorexins tankar om att “spara” för att bli smalare. Några måltider går och inte var det så svårt. Så hungrig var man trots allt inte. Kanske kan man äta mindre igen. Sedan ligger man där i sängen och vänder och vrider på sig. Kroppen verkar inte vilja komma till ro. Någonting saknar den. Den saknar energin. Den vill upp och leta mat. Så där sitter man och får ta igen allt som man tänk spara in på från början.

Svälten var en lång period av sparande. Sparande som man sedan fått kämpa med att ta igen. Man kan tänka så att man skuldsätter kroppen med en massa kalorier. Kroppen har en för liten inkomst jämfört med vad den spenderar. Den länsar förråden och sedan har den inte råd att leva. Underskotten i energibudgeten växer. För att kroppen ska klara av att leva igen så måste den börja få in mer än vad den har spenderat. Alltså, äter man mindre några dagar så skuldsätter man kroppen och den nöjer sig inte förrän man har samlat ihop tillräckligt för att komma ikapp. Och tro mig; att äta i kapp är multipelt mer ångestgivande än att äta ordentliga portioner från början.

Tillfredsställ ätstörningen, anorexin, om det behagar. Det får en ju att känna sig smalare, bättre och lite mer nöjd för stunden. Men satsar du istället på att tillfredsställa dig själv så kommer du att kunna känna dig nöjd för livet.

Tags: , , , , , ,

Till anhöriga: vi ljuger

June 9th, 2013

Hej!

Vill bara ta upp en sak inom ätstörningar som jag har funderat mycket över inom det senaste dygnet, då min behandlare igår sa att jag ska förbereda mig för en inläggning på tisdag om jag inte lyckas göra DRASTISKA ändringar i mitt matintag. Detta kan vara bra information för anhöriga som eventuellt läser din blogg.

Personer drabbade av ätstörningar ljuger. Ingen nyhet där. Vi ljuger, förskönar sanningen och manipulerar, det spelar ingen roll hur ärlig man var som person innan sjukdomen eller hur mycket man som t.ex förälder vill lita på sin dotter/son. När jag blev konfronterad över min ätstörning blev jag lättad. Jag vill bli frisk och det kändes så skönt att jag äntligen skulle få börja äta, nu skulle jag ju faktiskt bli tvungen till det. Resultat? Jag har aldrig ätit så lite eller rasat så fort i vikt. Här är några anledningar varför, och fällor som föräldrar inte ska falla för:

Innan sjukdomen blev känd så kunde jag ibland äta med familj och vänner. Ångesten blev extrem men jag ville inte bli påkommen eller att folk skulle börja undra. Efter så körde jag på argumentet “Men jag har ju en ÄS, ni kan väl då inte förvänta er att jag ska äta allt det där? Man kan inte bara vända på det, det tar faktiskt tid. Jag tar två tuggor nu till lunch och två till lite senare”. Jag spelade på deras samvete(skitfult jag vet!) och på hur jobbigt det var för mig att äta. Sanningen är att det går inte att småtramsa, ju fortare man bryter svälten, ju fortare kan ditt barn börja tänka logiskt igen och inse själv att han/hon faktiskt vill bli frisk och måste äta.

Sen var det tilliten. Jag sa att jag vet att jag är sjuk, jag vill bli frisk, så ni kan lita på mig. Åk till jobbet, jag ska äta en HEL portion frukost. Det blev en kopp kaffe. Eller så ordnade jag en frukost åt mig själv när dom såg, sedan tog jag in den till tvn för att det är “lättare att äta med tvn som distraktion ist. för att bli stressad vid matbordet”. Där väntade en skräppåse i väskan där maten hamnade successivt allt eftersom tillfälle gavs. “Ni kom hem så sent, jag måste äta vid bestämda tider så jag har redan ätit” = jag har inte ätit alls. Osv. osv.

Jag blev helt enkelt så rädd för att bli itvingad mat vid nästa tillfälle och nästa måltid, att jag försökte “spara” mig tills dess varje gång, vilket resulterade i att jag aldrig ätit så lite totalt innan som nu. Detta trots att jag innerst inne vill bli frisk och jag önskar att jag inte kom undan så lätt som jag gör.

Så till alla föräldrar och anhöriga där ute: Håll alltid uppsikt över att den sjuka faktiskt äter, ni ska se varenda tugga! Se till så att dom äter ordentliga portioner, det är inte farligt, så går det ju till när man blir inlagd. Håll uppsikt så dom inte springer på toa direkt efteråt för kompensation om sådana tendenser finns. Och låt dom inte övertala er att dom inte vill få professionell behandling för att dom kan själva! Min räddning nu blir antagligen inläggningen, och det tack vare vägningarna på ätstörningscentralen, jag säger att jag äter men vikten fortsätter neråt. Pappa trodde ju att jag åt, att jag mådde fint. Men det är svårare att lura professionella behandlare. Ni gör faktiskt bara ert barn en tjänst, ju hårdare ni är mot dom i den inledande, viktigaste fasen: att bryta den direkta svälten så att hjärnan kan börja tänka i mer logiska banor igen!

– Jenny

Jag vill instämma i denna fantastiska kommentar, vilket är en utav anledningarna att den publiceras i ett inlägg. Som Jenny skriver så uppstod någon form av lättnad när man äntligen skulle få börja äta ordentligt. En lättnad, men och en rädsla. Tyvärr är rädslan dominant i de flesta fallen och man gör allt för att kompensera. På ett plan vill man äta så mycket som möjligt, men på ett annat plan vill man inte gå upp ett gram i vikt.

Jag vill även tillägga att ni som kämpar med att äta tillräckligt kan ta detta som en tankeställare: vill ni verkligen vara övervakad för att få i er den mängd näring er kropp behöver för att må bra? Att fuska och ljuga kommer inte till att få en att må bättre. Det kommer trigga ätstörningen och vägen till ett sunt liv blir bara längre. Gör inte bara era föräldrar och anhöriga en tjänst, utan gör också er själva denna tjänst.

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Tryout-helg

June 2nd, 2013

Två av de lagen som jag vill komma in till i min förening har tryout denna helg. Igår var det över 100 pers som deltog. Även om jag vet att jag har blivit väldigt duktig under detta år så kändes chansen mindre att man skulle komma in. Det är hemskt att man inte riktigt får känna sig säker på sig själv, för då anser folk att man har hybris. Dvs, jag vågar inte riktigt tro att jag blir antagen men jag hoppas det verkligen!

Varför berättar jag för er om min tryout?
Ätstörningen finns fortfarande med på ett hörn, och ännu mer när det kommer till prestationssituationer i livet. Framför allt när det gäller fysisk prestation är det viktigt att man fyller upp energiförråden. Vad säger Ana om det? Anorexin vill vara smal. Ana tror att jag har bättre chans att komma med i de avancerade lagen om jag är så liten topp som möjligt. Detta påverkar maten. Men jag vet att Ana har fel. Jag är redan en liten topp, det får jag höra från omgivningen ibland. Visst, jag kanske inte är lika liten som när jag började, för att nu har jag ju fått muskler. Jag är alltså liten OCH tight! Tight är viktigare att vara än liten. Jag själv tror att jag ska äta ordentligt för att ge mig de bästa förutsättningarna att prestera!

Ätstörningen argumenterar oftast då man äter mer än vanligt. Lögnerna om att man ska bli tjock, fet och väga flera kilot mer ekar i huvudet. För att motstå dessa påhoppningar argumenterar jag för mitt ställningstagande “Om det nu vore så att jag går upp i vikt denna helg så kan jag väl banta eller förbränna det senare igen”. Det finns en risk med att tänka så, dvs, om man faktiskt börjar banta och gå ned senare. Men jag känner mig relativt säker på att jag inte kommer till att behöva göra det, vilket innebär att ovanstående argument endast används för att tysta ätstörningen. För vad är egentligen viktigtast?

  1. Vara smal ?
  2. Prestera väl ?

Jag valde att äta ordentligt. Lite extra mycket “snabba kolhydrater” dessutom.

Pasta med tonfisksås <3 Bästa maträtten!

Pasta med tonfisksås

Gårdagens tryout gick riktigt bra! Koreografin sög jag åt mig som den tvättsvamp jag kan vara, handvolten har jag aldrig satt så snyggt som den satt igår och för första gången (som jag fick prova också) lyckades jag med att dra olika trick i extension. 😀 Som jag sa tidigare är det farligt att få hybris, men det kändes riktigt bra efteråt.

Idag väntar två tryouts till. Det vill säga att jag återigen laddat med energi och hoppar innerligt att det går minst lika bra för mig idag.

Två mackor till frukost och gröt med sylt o yoghurt! <3

Två mackor till frukost och gröt med sylt o yoghurt! <3

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Confidence is power!

May 31st, 2013

Man klandrar ned på sig själv. Man ser bara det som är dåligt. Aldrig duger man. Aldrig uppnår man perfektion.

Det du ser är inte det jag ser. Det jag ser är inte det som du ser. En själv ser fettet, medan andra ser musklerna. En själv ser i spegeln, medan andra ser verkligheten. Det man själv ser är oftast inte det andra ser. Lita på vad verkligheten pekar på; du är inte tjock om du inte är överviktig, du är inte otränad om du motionerar några gånger per vecka, du är inte ohälsosam om du äter bra med mat och inte enorma mängder sötsaker varje dag.

Jag har kommit så långt att jag vet att jag inte är tjock och jag vet att jag är attraktiv. Det är inget fel med att tycka det om sig själv! Det gör en bara gladare! 😀 Men även om jag nu vet dessa saker så finns det en osäkerhet inombords. Det finns en röst som inte vill tro på verkligheten. Den rösten tycker att man ska bli smalare, den rösten tycker att man ska träna mer och äta mindre. Den rösten har fel.

Ibland behöver man bekräftelse från omgivningen. Det är inte fel att få komplimanger – de stärker alltid självförtroendet lite. Men det hjälper inte att få komplimanger om självkänslan ligger på botten. Självkänslan måste stärkas inifrån, medan självförtroendet kan stärkas utifrån.

I onsdagskväll hade vi avslutning med klassen. Det blev en riktigt lyckad kväll och jag uppskattar mer och mer det sociala umgänget. Det gör en verkligen på topphumör iband! Jag fick mängder komplimanger om både min personlighet och kropp. Mitt självförtroende var på topp och det utnyttjade jag. Det var längesedan jag hade intresse av att glädja mig i manligt sällskap. Nu har jag helt plötsligt gått ifrån att inte alls vara intresserad av kill-drama till att ha två grabbar på släp.Det var alltså en intressant kväll. Konstigt nog har jag aldrig känt mig så självsäker i hela mitt liv när det kommer till killar. Jag har makten!

Det är underbart att kunna vara säker i sig själv. Det är svårt att vara helt säker alla gånger, men att kunna vara säker vid tillfällen stärker en. Att få veta att andra uppskattar min kropp så pass mycket får mig att tvivla mer på anorexins missnöjdhet. Vad bör man lita på: Anorexins lögner eller verklighetens sanning?

Alla kan uppskattas, alla kan tycka att de är snygga, alla kan lita på sig själv – men man behöver också bekräftelsen på att det är rätt!

IMG_9833red

Jag vet inte hur mycket jag bör nämna om mitt “kärleksliv” här, men detta sommarlov kommer garanterat att innehålla en del kill-drama! 😉

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Shortsväder

May 28th, 2013

Nu börjar det bli dags att plocka fram sommarkläderna. Shortsen från förra året. Men vänta…

IMG_9794 IMG_9796

Det där gick inte riktigt..

Bevis på att man har blivit större. Jag tar inte detta som någonting negativt. Det hade varit rätt så sjukt om jag fortfarande kunde ha dessa shorts. Shortsen köpte jag när jag var som magrast, och då hade jag till och med rum för mer. Det är galet hur mager man kan vara, galet att man inte kan se det själv. Detta är inte ett bevis på att jag har blivit tjockare – detta är perspektiv på hur fruktansvärd anorexin kan vara.

Istället för att plocka fram fjolårets sommarkläder rotar man fram shortsen från två år tillbaka. Det var sommaren som jag påbörjade mitt viktras.

IMG_9798 IMG_9801

De passar perfekt! Och de är i storlek 152 (stora i storleken dock).

 

Tags: , , , , , ,

Maj 2012 – vår och framsteg

May 16th, 2013

Vår, värme och ljusare tillvaro. I maj månad förra året började jag ärligt kämpa med att göra framsteg. Jag började känna glädje i omgivningen. Det var mycket plugg, sådant som stressade och stärkte anorexin, men till sist kom de goda resultaten. Jag började även hitta lite motivation igen, efter en tid med ångest.

Jag ville inte se ut som en liten flicka. Det var dags att växa upp!

Band annat började jag kämpa för att sluta räkna kalorier på datorn. De uppskattades dock i huvudet, men det är någonting som tar tid att bli av med. Jag ökade även på maten, och började prova lite nytt. Det kröp i en. Oron var enorm. Viktuppgång? Helt jäkla otroligt tyckte jag att det var när vikten inte gick upp ett endaste gram. Nu i efterhand ser jag ju att det jag då ansåg vara normala portioner, egentligen var ganska små. Frukosten var däremot alltid bra!

 

I början av maj nådde jag även mitt första viktmål på ynka 38 kg. Belöningen var navelpiercing!

Den var ju riktigt snygg då. Jag älskade den. Dock blev den infekterad när jag tränade med den. Jag bestämde nyligen för att ta ut den och hoppas att det läker igen, för att senare ta om. :/

Tags: , , , , , , , , , , ,

Uppmärksamma och bekämpa

May 12th, 2013

Det är viktigt att uppmärksamma ätstörningsbeteende. Gör man det inte så blir det omöjligt att bli av med det.

Vad är ätstörningsbeteende?

Här kan ni läsa de formella kriterierna

Nedan sammanfattar jag några punkter över vad jag anser kan vara ätstörningsbeteenden. Observera att ett eller något av dessa beteenden inte behöver medföra att man har en ätstörning. Men har man en gång haft en, gäller det att vara extra observant och bli av med alla för att bli riktigt frisk.

  • Överdriven fixering kring kropp, vikt och utseende
  • Överdrivet fokus på mat (oftast extremt nyttigt)
  • Svårt att spontanäta eller gå utanför de vanliga matrutinerna
  • Medvetet minska kaloriintaget för att tappa mer i vikt (trots att man redan är smal)
  • Förvriden kroppsuppfattning
  • Utesluta vissa livsmedel för att de anses vara onyttiga
  • Känna sig nöjd när man ätit för lite och misslyckad när man ätit mer än man anses sig få göra
  • Framkalla kräkningar/laxering pga man anses sig ha ätit för mycket
  • Ångest av att äta mer än vanligt vid tillfällen
  • Behov av att träna mer än kroppen mår bra av
  • Räkna kalorier vid träning eller matintag
  • Motvilja att nå en hälsosam vikt

Den inspirerande bloggen PåVägNed, författad av Tua Löfdahl har nyligen publicerat ett ställningstagande till instagrams matfixering A letter to You. Jag vill skriva under på det Tua har skrivit och sprida vidare detta budskap.

Tags: , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp