När Ofelia blev sjuk

November 10th, 2015

En gång i tiden fanns det en liten och duktig tjej Ofelia. Uppfattades ofta av vuxna i skolan som en tyst och blyg tjej, men som alltid lämnade in läxorna i tid. Ofelia var sällan ensam på rasterna, men hon kände sig ändå aldrig tillräckligt populär bland vännerna. När Ofelia började komma in i tonåren började mycket kretsa kring utseendet. Hon kände sig inte lika snygg som hennes vänner – varför blev alltid killarna intresserade av dem och inte hon själv?

Det var inget fel på Ofelia, men ändå kände hon sig inte tillräcklig. Hon kände sig ofta en aning utanför även om hon satt mitt i gruppen. Hon kände sig ofta bortvald även om hon aldrig behövde vara ensam. Hon kände inte att hon passade in lika bra som alla andra och förstod inte varför.

Ofelia har sedan några år tillbaka hållit på med lagidrott. Hon har väldigt höga krav på sig själv och vill gärna bli bäst och det ska också gå väldigt snabbt. För det mesta brukar hon också lyckas med det. I alla fall att bli tillräckligt bra för att bli antagen till det mest avancerade laget i den föreningen hon tillhörde. Men där blev hon inte bäst längre. De andra tjejerna i laget hade tränat i sporten mycket längre än vad hon själv hade och det blev svårt att konkurrera med dem. Hon blev satt som reserv på tävlingar och kände sig inte med i laget där de flesta även var några år äldre.

Ofelia var envis. Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte allt visa dem (!) och började träna extra på fritiden.

I och med att Ofelia kom in i puberteten samt att hon tränade började kroppen forma kurvor som killarna tenderade till att uppskatta. Ofelia som tidigare känt sig osynligt bredvid hennes vänner i närheten av killar började utvecklas till en riktig killmagnet. Vilken boost!

Nu tränade Ofelia både för att bli bäst i laget och vinna killarnas uppmärksamhet. Och framåt gick det. Hon blev den som tränade mest på gymmet utav alla i laget. Hon var den som sprang snabbast under uppvärmningsrundan och den som kämpade längst i jägarstolen. Men det som Ofelia blev gladast över var att hon började äntligen tappa lite fett kring buken.

Ofelia har aldrig varit en särskilt stor tjej, men i och med puberteten fick hon lite mer kurvor. Hon försökte under perioder äta mindre, men det resulterade endast i att hon överåt på kvällarna. Det var inte förrän nu som hon verkligen tänkte ta det på allvar och bli “nyttig”. Nu tränade hon som mest och började även äta mindre portioner (för det hade hon läst var bästa sättet att bli av med fett).

I och med en skada kunde Ofelia inte träna fullt ut på några veckor och då slog den henne “då kan jag inte äta så mycket som jag gör nu” och hon började bli hårdare på sig själv över vad hon stoppade i sig. Portionerna minskades, och så småningom även vikten. Hon kände sig snyggare och snyggare. Konditionen blev bättre och bättre. Musklerna blev starkare och starkare. Kommentarerna kring utseendet blev fler och fler. Träningsmängden ökades och ökades, samtidigt som maten minskades och minskades.

Ofelia blev sjukare och sjukare. Till sist var varken lagträningarna eller killar aktuellt. Hon hade fått Anorexia Nervosa och kom till att ägna resten av tonåren med att kämpa emot sjukdomen och för sitt liv. Det var så behovet av att känna sig duglig övergick till något så destruktivt som en ätstörning. All denna träning och svältande gjorde henne varken snyggare eller starkare. Hon har nog aldrig känt sig så äcklig och svag som när ätstörningen tog över.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Världens största studie om Anorexia Nervosa!

October 12th, 2015

Såhär mitt uppe i studieperioderna brukar jag vara allmänt dålig att kolla på nyheterna, eller TV överhuvudtaget. Men shit vad glad jag är att jag slog på SVT2 precis kl 21:23 idag!

På skärmen slog det precis över till ett inslag om ANGI-studien, vilket är världens största studie där det ska studeras de genetiska faktorerna hos Anorexia Nervosa. Det är rätt så fantastiskt att det sker större satsningar på att utöka kunskapen kring denna förödande sjukdom. Dessutom värmer det inombords att media uppmärksammar något så viktigt.

SE VÄRT!

aktuellt angi

Klicka på bilden för att komma till klippet (se 21.23:40)

Tags: , , , , , , , , , ,

Ana hade fel – jag blev inte tjock

September 28th, 2015

Ikväll ska jag berätta en ganska så fantastisk sak för er.

Jag har haft Anorexia Nervosa från och med dess att jag var 17 år tills 21-års ålder. En utav de största kontrollbehoven har varit att inte äta för mycket kalorier, för att en utav de största rädslorna var att gå upp i vikt. Så länge har det funnits en övertygelse inombords att om jag skulle äta utan kontroll skulle jag lägga på mig massvis med vikt.

För cirka tre månader sedan beslutade jag att avsluta min behandling och släppa stora delar av kontrollen. Under den senaste tiden har jag ätit mycket. Vad som är mycket är relativt, men låt mig säga att det är den mängden mat jag för några år sedan aldrig ens skulle kunna tänka mig vore “normalt”. Jag äter frukost, jag äter mina mellanmål, jag äter lunch, middag och ibland även en till middag efter det. Ja, jag tränar, och Gud ska veta att jag äter som det också, även de dagar jag inte tränar. För jag lyssnar på min kropp, är den hungrig, ja då äter jag. Punkt.

Det fantastiska med det hela är att jag har, totalt under dessa tre månader kanske gått upp ca 0,5 kg i vikt. Totalt. Under tre månader. Av att äta som jag vill. Jag har i princip stått stilla i vikt! Av att äta när jag är hungrig, tills jag är mätt (riktigt mätt), av det jag är sugen på. Något som jag för några år sedan inte alls kunde tro var möjligt. Så, vad är hemligheten? Hur kan det ens vara möjligt?

Jo, för när kroppen når sin biologiskt förprogrammerade vikt strävar den efter att bibehålla den. Om jag en kväll äter mer än vad jag exakt förbränt den dagen så kommer kroppen hitta sätt att hantera det tillfälligt ökade energiintaget. Desamma gäller om jag en dag äter för lite så kommer jag inte att på en gång tappa i vikt. Kroppen kommer anpassa sin hunger och mättnad utefter huruvida energibehovet tillfredsställs tidigare. Med andra ord, allt jämnar ut sig i det långa loppet.

Rädslan för att inte kunna äta mig ordentligt mätt utan att tro att jag skulle bli tjock.

=

MOTBEVISAD

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Självskattning – jag är komplicerad

April 3rd, 2014

Det är svårt att själv avgöra hur sjuk eller hur dåligt man mår. Det är ett relativt begrepp och ofta behövs det sättas i förhållande till någonting tydligt och konkret för att själv kunna göra en bra uppskattning. Ett sätt att få en utgångspunkt är genom att jämföra sig med andra. En sådan jämförelse kan dock vara farlig för att den ger en orättvis bild utav sig själv, men den kan också vara nödvändig för att ge perspektiv på “vad som är normalt”.

En annan faktor som spelar in i skattningen utav sitt eget välmående är de aktuella känslorna i stunden. Det är svårt att riktigt minnas hur man mått och vad man tänkt tidigare. Mår man bra i stunden kan det vara svårt att förstå hur dåligt man mått för ett tag sedan. Mår man dåligt i stunden är det svårt att inse att man även kan må bra. 

Det är vanligt att personer med ätstörningar, så som Anorexia Nervosa, jämför sig med andra med samma diagnos. Ofta jämför man sig med de som verkar smalare och sjukare. På något sätt ger sådana jämförelser upphov till att misstro sin egen rätt till att anses må dåligt. Det är lätt hänt att sanningen förskönas och att man inte vågar erkänna att man egentligen mår riktigt piss.

Idag har jag genomgått SCÄs Stepwise undersökning för att fastställa diagnos och självskattning. Dock anser jag att resultatet känns en aning missvisande. Frågorna är inte alltid lätt att tolka och det är riktigt svårt att minnas hur man mått och tänkt under de senaste veckorna. Det man minns bäst är hur man känner här och nu. Det visade tydligt att jag låg betydligt mycket mer åt det “gröna hållet” än de flesta patienter med en AN-diagnos. Vad det beror på kan man ju fundera över.. ljög jag? eller kanske har det någonting med det som skrivits ovan att göra? En sak kunde behandlaren i alla fall konstatera och det var att jag är en komplicerad person, vilket jag helt och håller kan ställa mig bakom. 😉 

5916f785-c46e-489b-95ef-17e2ddd012f3

Klicka på bilden om du vill läsa mer om stepwise.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppfyll behoven för att må bra

August 31st, 2013

Grundläggande förutsättningar för en god hälsa är:

  • Mat
  • Sömn
  • Motion
  • Umgänge

Dessa faktorer är även beroende av varandra, vilket jag beskrivit noggrannare i Energibrist -> må dåligtAv någon anledning missköter vi ofta dessa förutsättningar i förhoppning om att på något sätt må bättre. Till en början uppstår oftast en “kick” när vi genomför en förändring i kost/sömn/träning eller till och med umgänge. Kicken är en kortlivad stimulation, en utsöndring av glädjehormon i kroppen. Det är inte ren lycka som uppstår, utan för att må bra krävs en god nivå av dessa glädjehormon. En långvarig förändring i kosten (som inte uppfyller kroppens behov) leder snarare till att man mår sämre än innan. Man sover sämre och orkar inte vara lika aktiv, varken fysiskt eller socialt. Förändringar som bidrar till att vi inte uppfyller dessa behov längre kommer garanterat leda till en sämre hälsa. Av någon anledning är det ändå otroligt många som söker lycka genom att dra in eller öka på dessa faktorer.

När man tillfrisknar från Anorexia nervosa är det vanligt att man får träningsförbud. Det handlar inte om att man ska lära sig att träning är ohälsosamt, utan det handlar om att man måste hitta en balans. Det ska vara en balans mellan mat, träning, sömn och socialt för att man ska må bra och leva sunt. Jag tror att motion är en väldigt viktig faktor för att man ska må bra. Jag mår som bäst när jag tränar. För att må bra måste jag också äta och sova ordentligt. Missköts dessa delar finns det ingen chans att jag kan njuta av socialt umgänge. Då mår man dåligt!

Mår du dåligt? Fundera då på hur du sköter dina behov. Dålig sömn? Varför? Utan sömnen förändras lätt matvanorna och man har mindre ork till både motion och umgänge. Längesedan du träffade vänner? Utan umgänge blir man instängd och mat, träning, sömn verkar allt mycket mer meningslöst.

Istället för att söka glädje genom att förändra våra rutiner, se till att dessa behov uppfylls.
Utan att tillfredsställa kroppen med dessa faktorer – hur ska vi bli tillfredsställd i vårt liv?

bukettquote

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ätstörningar av många olika faktorer men liknande beteende

July 15th, 2013

Många olika faktorer triggar igång ätstörningar hos olika individer. Det är förmodligen ingen nyhet. Oftast är det flera faktorer i kombination med varandra som gör att händelser eller beteenden mynnar ut i ätstörningsproblematik. Jag skriver mycket om samhällets påtryck och medias uppmaningar här på bloggen, men det är många fall där de inte alls varit avgörande. Det behöver inte vara en strävan efter idealkroppen eller extra hälsosamma matvanor som triggar igång en ätstörning. Ätstörningar är ju en form av självdestruktivt beteende. En plåga, där man plågar sig själv för att man tror sig må bättre av att må sämre. Det är hemska monster som infinner sig i huvudet och mörker vardagen. Det viktigaste är inte alltid att vara smal, utan det viktigaste blir så småningom att må dåligt.

Däremot för att man ska diagnostiseras med ätstörningar som Anorexia Nervosa, eller Bulimia Nervosa finns det kriterier som måste uppfyllas. Det är beteenden som är gemensamma för de allra flesta som insjuknar i ätstörningar. Detta handlar om överdriven utseendefixering och kontroll. Kontrollen är nog det mest omfattande beteendet som yttrar sig vid ätstörningsproblematik. Kontroll över mat, kontroll över energiintag, kontroll över vikt och detta ska ge en kontroll över sig själv och sitt liv.

Många kanske tror att alla som är underviktiga eller har konstiga matvanor lider av ätstörningar. Men sådant är inte fallet. Det finns flera sjukdomar som kan leda till att man äter dåligt eller genomgår stora viktförändringar. För att det ska röra sig om någon ätstörning bör man ha det där “Nervosa” som betyder nervositet. Alltså ångesten. Ångesten över att äta eller inte kunna kompensera. Ångesten över att misslyckas och tappa kontrollen. Kontrollen över sig själv och livet. Ätstörningens kontroll och helvetets ångest.

En person som äter överdrivet hälsosamt, utesluter livsmedel, räknar kalorier, kompenserar eller blir underviktig behöver alltså inte ha en ätstörning. Men dessa beteenden kan mycket lätt trigga fram ätstörningar och därför är det ingenting som jag någonsin skulle rekommendera till någon. Det är extremt lätt att ett beteende leder till de andra och sedan lockar man fram spöktankarna och rätt vad det är har man satt sig i träsket. Nog kan man tänka “det händer aldrig mig, jag skulle lätt kunna börja på att äta normalt igen”, men tror ni inte att vi som fallit dit haft precis samma tankegång? eller?

Innan jag fick min anorexi var jag stört nog avundsjuk på de som hade sjukdomen. “De kunde ju vara smala och äta lite utan att behöva pina sig ifrån maten” tänkte jag. Jag ville ju också vara smal, men jag tyckte ju om mat så mycket och kunde inte hålla mig från hungern. Men “fick man anorexi så kunde man göra det, så lyckades man med det så var det bara att äta normalt sen igen.”. Någon månad senare hade jag BMI 14 och aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag hade ingen kontroll och jag kunde inte börja äta längre. Jag var mager och tyckte inte att jag hade en snygg kropp, men ändå ville jag bli smalare och fortsätta det destruktiva.

I de allra flesta fall börjar anorexia i någon form av bantning. Det finns även fall där det utlöses av helt andra faktorer som någon tragisk händelse i livet. Hur den börjar är olika, men det finn många varningssignaler, och när man väl dragits in i det så är beteendena mycket lika. Vilka faktorer påverkade dig? 

Två år sedan och aningslös inför vilket helvete som jag var påväg in i.

Två år sedan och aningslös inför vilket helvete som jag var påväg in i.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

What are we fighting for?

June 12th, 2013

Är det perfektion? Är det lycka? Är det anorexin? Är det ätstörningen?

Vi har alla olika faktorer som triggat gång vår ätstörning, men en gemensam faktor är i de flesta fallen strävan  efter lycka och perfektion. Diciplinen och framgången när man lyckas med sina restriktioner och sin viktnedgång. Anorexians perfektion blir en hobby att dö för. Den eviga strävan efter den magra eller vältränade kroppen. Det perfekta som ska få en att känna sig bättre än alla andra. När man uppnått ätstörningens alla viljor ska man ha nått fram, då ska man vara framme vid sitt mål. Anorexins mål är döden.

Varför lyfter man utseendet över allt annat på denna jord? Varför blir just ätstörningen det man dedikerar all sin tid och energi på att bli bäst på?

Ett gemensamt drag hos de som drabbas av anorexia nervosa är ofta att man är högpresterande. Man besitter redan en egenskap där man behöver få bevis på att man är duktig för att tycka om dig själv. Visserligen mår alla människor bra av viss bekräftelse och framgång, men att grunda sitt värde på prestationer kommer inte till att göra en nöjd och lycklig i livet.

Jag tror att våra handlingar formar oss som personer. Men det är inte resultatet av dessa handlingar som värdesätter oss, utan avsikten med dem. Det är inget fel med att vilja mycket, ha höga ambitioner och sträva efter förbättring. Det är nödvändigt för att vi ska kunna växa som människor och driva generationen framåt. Dock är det inte sunt att döma sig själv efter hur pass bra omgivningen bedömer att ens insats har varit. Jag anser att det är mer värdefullt att följa sin passion och göra det bästa av alla situationer än att slita för att uppmärksammas för sina resultat.

Vad händer när man inte lyckas prestera till den nivån som förväntas av en?

Förr eller senare når vi nog alla till en gräns eller hamnar i en situation där vi inte kan nå till toppen. Högpresterande blir besviken och missnöjd. Inte missnöjd med omgivningens krav på en, utan missnöjd med sig själv. Kraven att alltid lyckas har vuxit till något inom en själv. En egenskap som  formar vår egen bild av oss själva. “Blir jag missnöjd med resultatet så blir jag missnöjd med mig själv”.

När kraven på oss själva i livet blir för stora, när vi inte längre kan nå ett tillfredsställande resultat, så finns ätstörningen. I dennes värld kan vi bli bäst igen. Där kan vi kämpa, där kan vi se resultat som stillar insidans prestationskrav för stunden. “Tänk att bli perfekt smal, då blir jag nöjd, då duger jag, då kan jag skina över andra.”. Men när man har uppnått anorexins perfektion, då är livet slut. 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Kläderna passar igen på Ofelia

May 6th, 2013

Ofelia stiger upp tidigt på morgonen. Hon vaknar av hungern som vanligt och efter att ha försökt somna om ett flertal gånger ger hon upp när klockan visar 05:00. Något måste hon äta.

Det första Ofelia gör är att kolla sig i spegeln som vanligt.  Efter en kroppsanalys och många tankar kring den går hon till garderoben för att klä på sig. Hon ställer sig själv några helt vanliga frågor: vad är det för väder idag? vad ska hon ha på sig? Hon tycker att grått passar dagens väderlek. Så istället för att ta på sig sina vanliga byxor som hon vet sitter okej på hennes kropp, provar hon ett par av hennes gamla par. Ett par grå jeanstights. Kan hon verkligen ha dem? Nu kanske de passar henne, eftersom hon “MÅSTE” ha gått upp i vikt de senaste dagarna. Dessutom visade senaste invägningen nästan 1 kg mer (!)

Byxorna sitter bra. Tight som de ska. Men Ofelia gillar inte detta. Hon har blivit tjockare! Precis som hon sade till sig själv i spegeln i morse. Äckligt hur ett par gamla byxor som hon inte kunnat ha för några månader sedan, helt plötsligt slimmar åt längst låren. Fett. Fett fett fett. Ofelia tillbringar nu ytterligare ett antal långa minuter framför spegeln och analyserar kroppen återigen. Hon har verkligen blivit tjock, tänker hon många gånger för sig själv. Jeanstightsen i storleken XS sitter tight på hennes kropp. Den storleken som väldigt smala tjejer brukar ha. Ofelia känner hur hon gått upp i vikt. Ofelia känner sig tjock. Ofelia har ätstörningen Anorexia Nervosa.

Nu vill inte Ofelia äta sin frukost. Även om kroppen skrikit under natten att den behövde mat. Även om hon vaknat av hunger..

byxor

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Håret behöver näring

May 2nd, 2013

hej, och tack för en superbra och inspirerande blogg!

har en fråga till dig, det kanske låter lite konstigt.

har under de senaste månaderna haft en ätstörning, och rasat 18kg från en helt normal vikt till bmi ca 15. men nu under de senaste veckorna har jag verkligen börjat kämpa och äter jättemycket, med målet att gå upp! försöker hålla mig runt 2500 kcal om dagen (räknar inte dock) och tror att det sakta börjar ticka uppåt. iaf, nu till min fråga: de senaste dagarna har jag börjat tappa en massa hår, det bara faller av i klasar! har du någon aning om varför det blir så, gör jag något fel med maten eller beror det på något annat?

nu blev det jättelångt, men jaja! skulle bli superglad för svar, kram :)
laura

Hej, och supertack för din kommentar!

Håret är en utav de yttre faktorerna som påverkas av en kraftig viktnedgång. Det är inte viktnedgången i sig som leder till håravfallet utan den förödande näringsbristen som uppstår vid svält. Kroppen får inte den näring som den behöver och då börjar den prioritera bort att sköta funktioner som hårtillväxt. Håret får inte de byggstenar som den behöver för att kunna byggas och bli starkt. Det blir lätt slitet och så småningom faller det bort.

Det är en hel del vikt som du har tappat och förmodligen en hel del näring som din kropp har gått miste om. Det är inte konstigt att håret börjar ta stryk. Du kanske tycker att det verkar konstigt att håret börjar falla bort nu, nu när du börjat äta ordentligare? Det är faktiskt inte konstigt alls.

Det tar tid för hår att växa. Det tar tid för kroppen att använda sig av de byggstenar man ger den. Det man stoppar i sig idag är inte det enda man lever på idag. T.ex. har man svag benbyggnad så blir inte skelettet starkare genom att man dricker ett paket mjölk idag. Det krävs fortlöpande underhållning. Ditt hår har blivit vanvårdat inifrån under din extrema viktnedgång, och nu börjar kroppen få slut på reservbyggstenar till håret, nu börjar kroppen använda sig av de få som den fått under de senaste månaderna – vilket inte verkar vara tillräckligt.

Jag var länge fascinerad över att mitt hår höll sig så bra genom min svält. Jag hade sätt skräckbilder på hur många med anorexia tappade stora tussar av hår. När jag sedan väl började öka matintaget (visserligen åt jag fort. för lite) så började håret att rasa. Det kändes katastrofalt! Detta var några veckor innan min studentbal och nog ville jag kunna behålla mitt hår tills dess. Det motiverade mig till att äta ännu bättre och hoppas att kroppen hann tillgodogöra sig näringen till håret.

Desto snabbare man vänder svälten, desto fortare man ger kroppen näringen som den behöver, ju tidigare kommer håret till att reparera sig. Det tar tid för hår att växa. Det håret som jag hade innan min student var byggt av de byggstenar som jag gav kroppen under de senaste året. Det håret som jag har idag är byggt utav det jag gett min kropp detta år.

Mitt hår nu, under de senaste veckorna/månaderna har vuxit som ogräs! Jag har alltid haft tunt hår som vuxit långsamt, så det är riktigt kul att märka vilken skillnad det blir bara genom att man äter bra! 😀

bild028red

Webcambild

En tjej i laget kommenterade faktiskt mitt hår igår.
Vad ovant att se dig i utsläppt hår! Du har ju faktiskt ganska så långt!”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp