Viktstabilitet

September 9th, 2015

Vill bara klargöra en sak från mitt senaste inlägg där jag skrev att “Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram […]“. Det var den lilla slängen av ätstörning som fortfarande finns kvar som skapade en liten oro, men som den kämpande sidan av mig ville finna acceptans för istället “[…]med det får det la ha varit värt 😉 […]“.

Verkligheten ser dock sålunda ut att mer ätande och inget som helst tränande under fyra dagar resulterade i ingen som helst viktförändring – är det inte fantastiskt hur en hälsosam kropp alltid strävar efter sin jämvikt och håller hårt i balansen?

Jag har legat viktstabil (+/- 0,5 kg) under flera månaders tid nu, utan att äta enligt något matschema och trots att jag tränar utan förutbestämda begränsningar. Kanske går det ändå att förstå att några dagars förändringar inte kommer att leda till drastiska resultat. 

Det är förmodligen fler än mig som åker på en höstförkylning denna årstid. Med mina erfarenheter i ryggsäcken vill jag understryka det som många redan påstår att våga vila. Man tror gärna att man är superman och kan bli frisk genom att köra på som vanligt, men risken är enormt stor att man tvungen att vara sängliggandes ännu längre bara för att man otåligt nog inte kunde lyssna på kroppens första signaler på sjukhets-symptom. Så återigen våga vila annars kommer vägen tillbaka bli betydligt längre. Du kommer inte bli tjock på några dagar.

Tags: , , , , , , , ,

“Jag bryr mig om att må bra”

July 19th, 2015

“[…] hur det går för dig nu med allt? Tänker du fortfarande på kcal och hur ser du på din kropp nu? Tror du man kan bli 100% frisk? […]”
– Linda

Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick dessa frågor just nu. Det hände mig här om dagen. Att jag började vilja. Vilja gå upp i vikt. Eller nödvändigtvis handlade det inte om vikten. Utan jag tyckte att jag var för smal. På både armar och ben. Så nu är jag inte rädd. Inte alls rädd att äta som jag vill. Jag äter mig mätt och belåten. Jag känner mig fri.

Det handlar inte om att jag ska försöka proppa i mig mer mat än jag orkar för att lägga på mig, utan att helt enkelt släppa taget med ett ordentligt matintag som mål och se vart det leder mig. Jag lämnar över det till kroppen att bestämma. Jag vill att den ska må bra. Kanske går jag inte upp något, men får mer energi – och då är ju det bra. Kanske går jag upp lite utan att märka av det – och då är ju det också bra. För jag vill inte längre bry mig om att vara liten. Det fyller ingen gynnsam funktion i mitt liv. Jag bryr mig om att må bra!

Enda sedan jag avslutade min behandling har jag mindre brytt mig om hur mycket jag äter. Jag äter när jag är hungrig och det jag är sugen på och åh så skönt det är att inte vara rädd för att äta lite “för mycket”. Hellre det än att jag bryter ned musklerna som jag ändå försöker bygga upp. Och jag har fattat så mycket som att en liten skillnad i energiintaget sällan förändrar vikten, utan det förändrar energinivåerna i första hand.

Hade du frågat mig för några veckor sedan om man kan bli 100% frisk så hade mitt svar varit övervägande “nej”, i alla fall att jag inte tror att jag skulle kunna bli det. Men nu förstår jag att det handlar om vilket mål man har för sig själv. Är målet att förbli liten och smal, äta restriktivt, ständigt prioritera träning framför andra sociala aktiviteter eller att ha kvar kontrollen över matintaget så “nej”. Men lyckas man göra de förändringar i sin livsstil som hjälper en att värdera andra saker är sin kropp, vikt och ätande så blir mitt svar idag “ja”. Ja, jag tror att det går att bli helt frisk från ätstörningar. Jag tror det eftersom jag känner att jag är på väg dit just nu. Men jag tror också att det är lätt att falla tillbaka om man inte ser efter sig själv ordentligt.

Jag tror att man behöver ta lite distans ibland från de saker som tenderar till att trigga igång ätstört beteende. Ibland är det oftast en ambivalent situation eftersom det ofta är saker vi inte gärna släpper taget om. Kanske är det inte rätt stund att släppa taget om dessa saker, kanske är man inte redo just idag, och ibland är det faktiskt okej. Det är okej att inte bli helt frisk här och nu, men jag tror att det är viktigt att bära med sig att det kommer komma en tid som man blir redo att gå vidare. Och när den tiden kommer – omfamna den och låt den använda sin kraft för att lyfta dig till nya höjder. Längta efter förändringen och var nyfiken på framtiden. Den för mycket gott med sig, vi kan bara inte känna den vid ännu. Vi måste låta tiden göra sitt och lita på att allt kommer att bli precis som det ska i slutändan. :) Det kommer att bli bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad är friskt för mig?

June 23rd, 2015

Ex 1:

Igår när jag kom hem från gymmet hade jag planerat att äta kvarg med hallon som kvällsmål. När jag kom hem var jag mer sugen på makrillmacka, så då åt jag det. Inte bara en, eller två, utan fyra.

Ex 2:

Idag hade jag bokat in mig på träningspass på gymmet, men jag har en brutal träningsvärk så då avbokade jag det passet och bjuder över pojkvännen på middag istället.

Ex 3:

Jag har bestämt mig för att försöka undvika livsmedel med sötningsmedel i. Men när jag blev hungrig och hade en bar i väskan så åt jag den ändå.

Ex 4:

Först tänkte jag bara äta lite vattenmelon till mellis, men sedan blev jag hungrigare och det fick bli lunch då istället.

Ex 5:

Jag hade planerat att åka och köra ett magpass på gymmet efter jobbet, men när jag kom hem ville jag bara lägga mig – så då blev det inget gymmande den dagen.

Så, vad är då friskt för mig?

  • Flexibilitet
  • Att lyssna på kroppen
  • Att kunna släppa på “tyglarna”
  • Prioritera annat än träning

Gällande maten och träningen upplever jag det själv som att jag har gjort väldigt stora framsteg under den senaste tiden. Jag litar på mig själv och mitt eget omdöme mer och mer. Kanske är mina val inte alltid i ense med vad en behandlare skulle rekommendera, men vaffan, vem måste alltid agera perfekt? Inte ens friska människor äter “rätt” hela tiden eller tränar “lagom” varje dag. Jag behöver inte heller göra allt perfekt utifrån behandlingssynpunkt. Det viktigaste är att vara medveten om vilka beslut man tar och varför.

Åt jag inte lunch idag för att spara in på kalorierna eller blev det bara tokigt i planeringen? Planerade jag in mer än jag orkade eller råkade det bli impulsiva saker som tröttade ut en lite extra? Bytte jag ut valet av måltid pga ångest eller var det helt enkelt så att jag kände mig sugen på något annat? Väger jag mig för att dämpa ångesten eller för att dubbelkolla att vikten håller sig stabil? Pushade jag mig själv till att köra gympasset för att öka fettförbränningen eller för att jag vet att jag mår så bra av det efteråt?

Den största skillnaden på att aldrig ha haft en ätstörning och att vara tillfrisknande från en sådan är att en frisk människa reflekterar inte ens över dessa saker – de är liksom en del av deras vardag, medan personer med ätstörningsbeteenden tenderar till att känna en större osäkerhet över sådana val. Så, när jag kommer på mig själv att inte känna någon oro eller osäkerhet över varför jag vägde mig, varför jag tränade eller varför jag åt något annat än planerat etc. så känner jag mig fri.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

A new era has begun

June 16th, 2015

Jag är mitt i någon som jag skulle kalla sökande efter balans. Jag lever inte längre i sjukdomen, men heller inte fullständigt i det friska. Ibland slår kroppsfixeringen och matkontrollen till, ibland ser jag endast till de kortsiktiga resultaten och ibland tror jag att jag aldrig kommer kunna släppa ätstörningen helt. Men så småningom inser jag att det handlar inte egentligen om hur min kropp ser ut, eller hur mycket jag äter på en dag, utan det handlar ju faktiskt om att jag ska känna en stabilitet genom hela livet – att jag ska må bra.

Jag accepterar även att jag inte vet exakt hur jag ska äta, träna och leva för att må som bäst. Så nu tillåter jag mig att faktiskt prova mig fram. Det är det vi alla måste göra. Det finns inget exakt rätt svar som gäller alla, utan lösningen är individuell. Genom att tillåta mig själv att prova olika förhållningssätt tillåter jag även mig själv att “misslyckas”.

Mitt mål i sommar är att:

  1. Äta mindre livsmedel med sötningsmedel och mer “naturlig” mat.
    Till exempel:
    Mer frukt och bananer istället för bars.
    Hellre vanligt kaffe eller kanske en fruktsmoothie istället för energidryck
    Vanlig kvarg med socker istället för de “sockerfria” med aspartam
  2. Träna kvalitet framför kvantitet.
    Till exempel:
    En till två högintensiva träningspass/vecka istället för flera “hipp-som-happ” gymbesök
    Vila kroppen ordentligt tills det verkligen känns att den är redo för att köra hårt
  3. Prioritera socialt umgänge.
    Till exempel:
    Magpasset på gymmet får skjutas på när pojkvännen bjuder ut mig på middag
    Helgens träning får bli att dansa på borden på kompisens sommarfest

Sammanfattningsvis kan man säga att den här sommaren handlar mer om återhämtning och att ha kul! Än att vara ätstörd och köra slut på sig själv. Sommaren ska vara en tid där man återupptar kontakter som man tappat under året, det ska handla om att släppa på spärrarna och tillåta sig själv att gå utanför ramarna. Det ska även kännas som en period i livet som du kan blicka tillbaka på under de mörka vinterdagarna och tänka att “då levde jag“.

Den här sommaren kommer vara ett ytterligare kapitel i sökandet efter balansen för mig, men utan höga krav och begränsningar.

1000507_10151628016984965_2071498375_n

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek och bekräftelse – fyll din egen bägare

June 15th, 2015

Vet ni vad jag tror att det hela handlar om?.. Att känna sig älskad. Och då menar jag inte bara att man behöver veta att folk tycker om en, utan att faktiskt få det bekräftat.

Vad är då bekräftelse?

Är det en handling? En röst? Eller en känsla? Jag skulle formulera det sålunda: bekräftelse är den övertygande tanken om att det vi gör, säger eller är faktiskt duger. Och ja, det är en tanke – inte en känsla. Det är en tanke som sätter igång olika känslor hos oss; det kan vara rädsla, glädje, tillfredsställelse etc. Men vad som skapar denna tanke är desto mer komplext.

Hur får vi bekräftelse?

I det stora hela söker vi efter bekräftelse från vår omgivning. När vi inte känner oss tillräckligt uppskattad mår vi antingen riktigt riktigt piss, eller försöker göra något åt det. Och det vi gör är oftast yttre förändringar. Vi försöker se snyggare ut, höja betygen, öka inkomsten, träna mer, äta nyttigare eller skaffa fler vänner. Det vi inte försöker med är att bli bättre på att bekräfta oss själva.

Kan inte andra bekräfta oss?

Visst finns det underbara människor runt om kring oss som kan få oss att känna oss mer eller mindre lyckade som människor. Men om vår bägare av kärlek fylls eller inte handlar sällan om hur mycket kärlek vi får från andra, utan det handlar om hur pass mycket vi fyller vår egen bägare. I miserabla stunder lyckas man välta den upp-och-ned i väntan på att någon ska komma och ställa den till rätta. En del kanske försöker, men tyvärr tror jag att det bara kommer sluta med att vi välter den igen och låter all kärlek återigen rinna ut i sanden. Det andra kan göra är att försöka hjälpa oss att lära oss att själva hålla bägaren fylld med kärlek.

Kanske låter det som att min tillit till andra människor är väldigt liten, men det är den tuffa sanningen som jag fått lära mig av mina erfarenheter. Egentligen skulle jag definitivt inte påstå att jag inte litar på andra människor, det gör jag verkligen, men jag litar inte på att andra människor kan ta ansvaret att få mig att må bra eller leva lycklig. Det ansvaret måste jag bära själv. Sedan kan andra människor hjälpa en på vägen. Men lägger man över allt för mycket på dem, kommer det snarare stjälpa en än hjälpa en.

Hur har det här med ätstörningar att göra?

Jag tror att ätstörningen/anorexin var ett sätt att få den bekräftelse som varken andra eller en själv kunde ge en. Jag tror att det är en fullständigt mänsklig strategi för överlevnad i ett tillstånd där man är totalt oförmögen att älska sig själv. Hjärnan skapar en enkel lösning på ett oerhört komplext problem, vilket den gör för att skydda sig själv mot de hot som antas vänta utanför sjukdomens murar. Tyvärr medför denna “lösning” ett annat problem, som i längden snarare kommer leda till ännu mer självförakt än innan. Anorexians bekräftelse är bara tillräcklig till en viss gräns, och den äter upp den egna förmågan att genuint älska sig själv.

monday-quotes-love-yourself-9

Det är nästan lite sjukt när man tänker på att i princip ALLT vi gör av idag är i strävan om att bevisa att man duger som människa i dagens samhälle. Det är ett ständigt arbete att få andra att tömma några droppar i vår bägare. Egentligen bör det väl handla om att de saker vi gör ska vara för att uppfylla oss själva? Bara att vi gör dem bör leda till att vi fyller vår egna bägare. Inte hur, hur mycket eller hur bra vi gör dem. Utan att och för att vi mår bra av det.

Slutligen vill jag återge ett citat från Profeten som även nämnt i tidigare inlägg (Skönheten inom oss själva):

”Var skall ni söka skönheten, och hur kan ni finna henne, om hon inte själv är er väg och er vägvisare? Och hur kan ni tala om henne, om hon ej själv värver ert tal?”
–  Kahlil Gibran

Tags: , , , , , , , , , , ,

Bloggtips – AnnaJegorova

June 5th, 2015

Idag skulle jag vilja hylla en tjej som heter Anna Jegorova som har bekämpat sina värsta ätstörningsdemoner. Hon har nyligen startat upp en ny blogg där hon skriver om allt från träning, mat och ätstörning. I de senaste inläggen har hon öppnat upp sig och på ett fantastiskt sätt skrivit om sin ätstörningshistoria, vilket jag starkt rekommenderar er att läsa här.

Det hon skriver är otroligt välformulerat och inspirerande. Trots hennes unga ålder är hon väldigt klok och jag kan se henne som en förebild för många som kämpar med ätstörningar. Hon bevisar att det går att ta sig ifrån ett helvete av ensamhet, nedstämdhet, matångest och utanförskap till att inse sitt värde, sin styrka och sin naturliga skönhet.

Klicka på bilden för att komma till hennes blogg

Tags: , , , , , , ,

Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

“Från anorexia till fit”

May 27th, 2015

Det är inte ovanligt att stöta på personer som använder träningen som ett medel för att bli frisk från anorexia. En del personer skulle hävda att de “byter ut en ätstörning mot en annan” och i många fall är det tyvärr så också. Det är lätt att träningen blir ett annat medel för att kontrollera vikt, kropp och energibalans istället för maten. Men det är faktiskt inte alls helt ologiskt att träning används som ett medel för att må bättre.

Den här terminen har jag studerar en del kurser inom näring, träning, stress osv. Även om jag kunde en del innan så har jag fått en djupare förståelse över hur det faktiskt fungerar.

Träning har visats ge många positiva effekter på humör, ork, självbild, självkänsla, självförtroende och allt där till. Sedan är det självklart viktigt att det man gör känns kul och motiverande för att få de positiva effekterna. Fysisk motion påverkar kroppen på molekylnivå i och med att utsöndringen av vissa hormon och signalsubstanser förändras.

Jag tror starkt att träning är ett effektivt medel för att få en person att må bättre i sig själv och i sin vardag, men jag vill höja ett finger för att det innebär inte att alla ska hänga på gymmet och lyfta skrot – utan det kan lika väl handla om längre skogspromenader eller som att springa marathon. Om man nu finner att det är roligt att gymträna, vilket jag tror att många gör tack vare de positiva effekterna det ger, så är det inte konstigt att man gärna vill göra det väldigt ofta. Det blir kul att träna för att bli fit – men egentligen gör man det för att det är någonting man mår bra av. T.ex. det boostar självbilden; man känner sig snyggare, det får en att känna sig mer kompetent; starkare, det ger en ett mål; ett syfte och det gör det lättare för kroppen att hantera faktorer som stress i vardagen.

Jag tänker mig att en person med ätstörningar ofta känner sig väldigt nere (låga halter av dopamin), tappar självkänsla och självförtroende, ätstörningen utgör större delen av ens självbild, känner sig svag, stressad och saknar syfte med livet. Det jag menar är att det är förståeligt att många övergår till en viss besatthet av träning istället för anorexia (eller andra ätstörningar) – det finns så mycket positivt med det! Men det är också förståeligt att bevaka det med ett kritiskt öga, för att träning har en tendens till att skapa destruktiva beteenden och det vill vi inte uppmuntra till.

Det är många som har lyckats använda träningen som ett hjälpmedel till att bli frisk från sin ätstörning. Förut var jag mycket mer kritisk till det och såg det mest som ett annat sätt att bibehålla kontrollen. Visst kan det vara så i vissa fall, men många har faktiskt lyckats skapa en mycket mer sund livsstil genom träning och det vill jag ändå respektera. Träning kan vara någonting som gör en sjuk, men det behöver inte vara sjukt att träna. Allt handlar om hur man förhåller sig till det; i vilket syfte och i vilken omfattning det görs.

Tags: , , , , , , , , , ,

Visste ni att…?

March 16th, 2015

Ca 95 % av de som blivit fri från ätstörningssymptom överskattar sin kroppsstorlek med ett snitt på 25 %!

Källa: Foundations of Exercise Phychology,Bonnie G. Berget et al. (2007, s. 306).

Tags: , , , , , ,

“Det är okej att vara smal”

March 5th, 2015

Sitter på gymmet efter att ha provat på passet 21 minute body och sedan haft en skön nedvarvning med stretch. SATS är ett bra gym att träna på; personalen är trevlig, det är stora och fräscha omklädningsrum, de erbjuder många pass, gymmen finns nästan överallt i Stockholm och det är fullt med PT:s. Det känns att de är seriösa här. Det står till och med i deras medlemsavtal att SATS ansvarar för att avråda personer från träning om de anser att det kan utgöra en hälsorisk för personen.

Nu ska inte detta inlägg handla om hur bra SATS är, men jag tänkte att det kunde vara kul att dela med mig av mitt intryck av gymmet hittills.

Något som jag uppmärksammade idag var hur många spinkiga tjejer det vandrar runt i gymmet. Men, mitt uppmärksammade ledde inte till misstankar om att de hade någon form av ätstörning, utan det gav mig snarare perspektiv på att det är okej att vara naturligt smal. Det är vanligt, och det behöver inte alltid vara sjukt. Det är dock inte särskilt snyggt, om jag får säga min mening, men det kan ändå vara hälsosamt.

För mig att få den insikten kändes som ett steg längre ifrån ätstörningens tankemoln. Det fick mig att inte känna mig lika kontrollerad av sjuka tankar som endast vill jämföra och döma. Det kändes friskt – normalt att förstå att det finns många smala personer i omgivningen och det är okej. Det är okej att vara smal- inte skadligt underviktig (!), men normalt hälsosamt smal.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp