Som frisk…

March 9th, 2017

Nu är det ungefär fem hela år sedan jag först började insjukna i ätstörningar. Det känns som evigheter sedan. Då var jag en vilsen tonåring med låg självkänsla och stort bekräftelsebehov. Min värdighet låg i mina prestationer. Länge hade jag inte mått bra, utan att riktigt förstå varför. Jag kände mig ensam. I princip under hela min barndom. Anorexia gav mig en vän, bekräftelse och något att prestera i – och faktiskt lyckas. Jag hade självkontroll, jag såg resultat, jag klarade något många andra människor inte hade disciplinen till. På något sätt var jag bättre. Trodde jag. Egentligen blev jag svagare och mer ensam än någonsin…

En sådan komplex sjukdom som tillsynes kan förklaras så enkelt. “Ät bara“. Hur kan det vara så svårt?

Nu, flera år senare kan jag ha svårt att begripa hur det kunde vara så komplext. Idag “äter jag bara”, som kroppen vill. Men det är så mycket mer till sjukdomen än det som flyter på ytan. Där på botten slåss man med hajar, och ändå tror man att det är en lättare väg i livet. Jag må ändå säga att gräset är grönare på andra sidan, men det är ingen dans på rosor bara för det.

Som frisk…

…bryr man sig fortfarande om hur man ser ut, men inte i lika stor utsträckning.

…vill man fortfarande äta hälsosamt, men äter gärna onyttigt när suger faller sig in.

…känns det fortfarande inge roligt när vågen visat mer eller man har blivit en storlek större, men det finns andra saker som är viktigare.

…jämför man sig fortfarande med andra, men trivs ändå bra som man är.

…stöter man fortfarande på utmaningar, men låter sig inte bli destruktiv i beteendet.

Kom ihåg!
Frisk och sjuk går inte att mätas som svart och vitt. Det är något relativt och du kan alltid vara mer frisk idag än igår.

challenges strength

Tags: , , , , ,

I choose life

July 12th, 2016

Hej alla kära,

Det känns på tiden att göra en uppdatering här.

För fem år sedan var min viktnedgång i full rulle. Runt 10 kg tappade jag mellan våren och hösten, och sedan ytterligare enstaka kilogram till min bottenvikt. För ungefär fem år sedan började jag passera den vikt jag stabilt ligger på idag. Jag tappade kontrollen och det handlade inte längre om att jag ville bli smalare för att se snyggare ut. Jag blev sjuk i anorexia, och mer om den sjukdomen kan ni läsa på bloggen.

När jag läste om och fick höra om att vägen tillbaka kommer att bli lång trodde jag inte på det. Ett långt tag gick jag och själv trodde att det bara var att börja äta mycket igen, bara jag ville… Så var inte fallet. Anas tankar blev djupt inpräntade och att gå emot dom lämnade en med en enorm ångest som i sin tur lockade fram ännu sjukare beteenden.

På den här bloggen har ni kunnat följa med mig genom min resa från och med då jag bestämde mig för att försöka bli frisk. Många gånger har jag berättat för er om hur mycket mer glädje jag känner och hur mycket friskare jag upplever mig vara, för att senare i efterhand göra tillbaka blickar och kunna identifiera kvarliggande sjuka beteenden. Jag har aldrig ljugit för er. Likt som många andra ting i livet behöver man ibland gå igenom vissa saker flera gånger för att verkligen lära sig i det långa loppet. Att förändra sina tankemönster och sitt beteende sker inte över en dag, men däremot kan man under en dag ha förändrade tankemönster och beteenden. Det är vad jag har valt att fokusera på; de perioder som fått mig att känna mig stark och levande.

Att ha varit sjuk i ätstörningar gör det också svårt ibland att skilja på om det är sjukdomen som får en att må dåligt, eller om det är andra faktorer som lockar fram sjukt beteende för att man mår dåligt.

Jag gick ett år i behandling på SCÄ för något år sedan, medan jag i efterhand förstår att det egentligen rörde sig om utbrändhet och en skadad relation med min partner. I en sådan period blir det lätt att tappa sig själv, och att återgå till sjukdomen.

Om jag idag tillämpar sjuka beteenden så bottnar det sig oftast i någon form av osäkerhet. Oftast gör jag det mer eller mindre medvetet. I stunden kan jag ta beslutet att det är okej, det är okej en gång att kräkas när jag proppat i mig godis tills jag blivit illamående. Det är okej i en stressig eller känslomässig period i livet att isolera mig lite extra och lägga stort fokus på mina träningsresultat. Det är heller inte hela världen om jag i någon period känner att jag vill räkna kalorier för att jag känner mig osäker över hur mycket jag äter. Jag dör inte. Jag faller inte tillbaka i skiten för gott. Det jag gör är att jag tillämpar gammalt beteende som varit metoder för att hantera jobbiga känslor. Det är definitivt inte de bästa metoderna, men det är inte alltid vi har kapaciteten att välja de bästa utvägarna. Det varje varje dag som man orkar ta itu med motgångar. Framför allt, är inte ätstörningen (för mig) längre ett sådant stort problem att det alltid är värt att prioritera. Det finns andra saker i livet som påverkar mig och mitt välmående i betydligt större utsträckning.

Är jag frisk nu? Mitt svar blir att det är relativt. För varje år som går ser jag mig själv som friskare och att identifiera mig som sjuk i ätstörningar känns ganska långt bort. Däremot har jag varit det och det har självklart påverkat min livsstil idag. Jag tycker hälsofrågor är oerhört viktiga, jag älskar verkligen att träna (det är jag-tid), jag tycker det är intressant med hur mat påverkar oss och jag förstår att det är en själv som måste ta tag i sina problem – ingen annan kan göra förändringarna åt dig. Och nu när vi ändå kom in på det, skulle du vilja att någon annan gjorde det? Jag är hellre stolt själv över det jag åstadkommit på egen hand. Det stärker mig!

Så fem år senare.. Jag har fått erfarit en hel del. Gått från sjuk i anorexia, till utbrändhet, till funderingar om att vara bipolär eller bara fullständigt knäpp i huvudet, till att i slutändan inse att jag är fan en helt jävla normal människa och jag väljer själv hur jag ska leva.

Varje gång jag kommer på mig själv automatiskt göra friska val infinner sig någon form av stolthet. Jag gör det för att det känns så självklart, för att det är det jag vill i stunden, inte vad jag borde utan vad jag vill.. och helt utan ångest – bara ren och skär stolthet. Ja, det är så jag väljer att leva.

I choose life.

Kramar,
Soelas

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Filmrecension: Min lilla syster

March 4th, 2016

I helgen var jag hemma på grund av förkylning och tog mig äntligen tiden att titta på filmen “Min lilla syster” som släpptes på bio tidigare i höst.

I filmen får vi följa med Stella i sin tonårsdebut i samband med att hennes storasyster Katja insjuknar i anorexia. Katja, som spelas av artisten Amy Diamond, tävlar i konståkning och har hög press på sig själv. Föräldrarna fattar ingenting och lillasystern Stella, trots sin egen vilsenhet in i vuxenvärlden, är den som i mina ögon är ängeln i filmen. Trots okunskap så fattar hon vad som är “normalt” och inte.

Filmen i dess helhet är absolut sevärd och den lyfter fram en hel del “klyschor” vad det gäller anorexia. Jag tror att många som har/haft anorexia eller är närstående till någon med liknande ätstörningar kan känna igen sig i flera av filmens scener. Dock vill jag höja ett finger för att det kan vara känsligt att se denna om en själv befinner sig i en situation likt Katjas i dagsläget.

En sak som är väldigt bra med att detta problem får återspeglas på filmduken är att det kan nå ut till många utomstående som inte alls är medvetna om hur denna typ av problematik ter sig. När jag såg filmen reagerade jag på hur dumma föräldrarna verkade vara. Totalt blinda för problemet och okunniga för att hantera det. Tyvärr är det nog så det är i många fall även i verkligheten, men dock är dem inte till att skylla på. De flesta föräldrar vet nog lika lite om ätstörningar som jag vet om… låt säga schizophreni. Man känner till sjukdomen och vet vad det handlar om, men inte mycket mer än så. Den här filmen kan nog få många föräldrar som har/haft eller kanske kommer stöta på barn och unga vuxna med ätstörningsproblematik att reflektera över sin egen roll i det hela. Även syskon och andra närstående kan få upp ögonen för situationen på annat sätt.

Det som känns trist med filmen är att den lyfter fram ett sådant typ exempel på hur anorexia utformas. En ung tjej som tävlar inom en till synes utseendefixerad sport. Och det som syns på duken är enbart beteendet men ingenting om den faktiska kaoset som ligger bakom och ständigt försiggår innanför pannbenet på den drabbade. Dock tror jag att det är tillräckligt för att utomstående ska förstå “typ-beteenderna” och kunna vara observant på tecken om ätstörningar. Sedan måste ju filmen också vara underhållande och följa en spänningskurva – det är ju trots allt en spelfilm, så känn dig fri att både skratta och gråta!

 

Tags: , , , , , , ,

Online-utbildning för ökad kroppsacceptans

January 15th, 2016

På Karolinska Institutet genomför de ett projekt där tjejer i åldrarna 15-20 kan delta i en internetbaserad utbildning med målsättning att öka acceptansen för kroppen och må bättre oavsett hur man ser ut. Tidigare har detta visat sig ge goda resultat och minskat antalet som får en framtida ätstörning (läs mer om projektet här).

Om du är tjej i åldrarna 15-20 skulle jag uppmuntra er till att ta chansen och delta i utbildningen (klicka här). Det är alltså ingen behandling i sig, men jag tror att utbildningen kan vara väldigt givande och om inte annat en erfarenhet. Tyvärr har jag själv inte åldern inne längre för att delta, men skulle absolut ha tagit chansen annars! Hoppas att fler känner sig manade till att greppa tag i möjligheter som denna.

 

 

Tags: , , , , , , ,

Världens största studie om Anorexia Nervosa!

October 12th, 2015

Såhär mitt uppe i studieperioderna brukar jag vara allmänt dålig att kolla på nyheterna, eller TV överhuvudtaget. Men shit vad glad jag är att jag slog på SVT2 precis kl 21:23 idag!

På skärmen slog det precis över till ett inslag om ANGI-studien, vilket är världens största studie där det ska studeras de genetiska faktorerna hos Anorexia Nervosa. Det är rätt så fantastiskt att det sker större satsningar på att utöka kunskapen kring denna förödande sjukdom. Dessutom värmer det inombords att media uppmärksammar något så viktigt.

SE VÄRT!

aktuellt angi

Klicka på bilden för att komma till klippet (se 21.23:40)

Tags: , , , , , , , , , ,

“Jag bryr mig om att må bra”

July 19th, 2015

“[…] hur det går för dig nu med allt? Tänker du fortfarande på kcal och hur ser du på din kropp nu? Tror du man kan bli 100% frisk? […]”
– Linda

Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick dessa frågor just nu. Det hände mig här om dagen. Att jag började vilja. Vilja gå upp i vikt. Eller nödvändigtvis handlade det inte om vikten. Utan jag tyckte att jag var för smal. På både armar och ben. Så nu är jag inte rädd. Inte alls rädd att äta som jag vill. Jag äter mig mätt och belåten. Jag känner mig fri.

Det handlar inte om att jag ska försöka proppa i mig mer mat än jag orkar för att lägga på mig, utan att helt enkelt släppa taget med ett ordentligt matintag som mål och se vart det leder mig. Jag lämnar över det till kroppen att bestämma. Jag vill att den ska må bra. Kanske går jag inte upp något, men får mer energi – och då är ju det bra. Kanske går jag upp lite utan att märka av det – och då är ju det också bra. För jag vill inte längre bry mig om att vara liten. Det fyller ingen gynnsam funktion i mitt liv. Jag bryr mig om att må bra!

Enda sedan jag avslutade min behandling har jag mindre brytt mig om hur mycket jag äter. Jag äter när jag är hungrig och det jag är sugen på och åh så skönt det är att inte vara rädd för att äta lite “för mycket”. Hellre det än att jag bryter ned musklerna som jag ändå försöker bygga upp. Och jag har fattat så mycket som att en liten skillnad i energiintaget sällan förändrar vikten, utan det förändrar energinivåerna i första hand.

Hade du frågat mig för några veckor sedan om man kan bli 100% frisk så hade mitt svar varit övervägande “nej”, i alla fall att jag inte tror att jag skulle kunna bli det. Men nu förstår jag att det handlar om vilket mål man har för sig själv. Är målet att förbli liten och smal, äta restriktivt, ständigt prioritera träning framför andra sociala aktiviteter eller att ha kvar kontrollen över matintaget så “nej”. Men lyckas man göra de förändringar i sin livsstil som hjälper en att värdera andra saker är sin kropp, vikt och ätande så blir mitt svar idag “ja”. Ja, jag tror att det går att bli helt frisk från ätstörningar. Jag tror det eftersom jag känner att jag är på väg dit just nu. Men jag tror också att det är lätt att falla tillbaka om man inte ser efter sig själv ordentligt.

Jag tror att man behöver ta lite distans ibland från de saker som tenderar till att trigga igång ätstört beteende. Ibland är det oftast en ambivalent situation eftersom det ofta är saker vi inte gärna släpper taget om. Kanske är det inte rätt stund att släppa taget om dessa saker, kanske är man inte redo just idag, och ibland är det faktiskt okej. Det är okej att inte bli helt frisk här och nu, men jag tror att det är viktigt att bära med sig att det kommer komma en tid som man blir redo att gå vidare. Och när den tiden kommer – omfamna den och låt den använda sin kraft för att lyfta dig till nya höjder. Längta efter förändringen och var nyfiken på framtiden. Den för mycket gott med sig, vi kan bara inte känna den vid ännu. Vi måste låta tiden göra sitt och lita på att allt kommer att bli precis som det ska i slutändan. :) Det kommer att bli bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Varje steg är ett FRAMÅT-steg

January 30th, 2015

I vissa stunder känns det som att man står och kämpar med samma strider i livet. Ibland kan övertygelsen vara så stor om att man aldrig kommer att ta sig vidare, att man helt enkelt börjar ge upp på sig själv. Tillfällen kommer då motivationen trynar och man tror att man alltid kommer behöva vara sjuk.

Sedan kommer det för sig att blicka tillbaka – påminna sig själv om hur fruktansvärt jobbigt det var förut och hur många saker som faktiskt har förbättrats. För visst har vi alla gjort framsteg, dem blir bara svåra att lägga märke till på kort sikt. Ibland behövs det helt enkelt att man ser till en större helhet för att införskaffa sig den verkliga uppfattningen om vilken situation man befinner sig i.

Det är klart att man inte blir frisk på en dag eller två, och inte heller några veckor, månader och ibland inte ens år. Jag minns så väl när jag först började inse min sjukdom och läste om andra som hade varit sjuka i flera år och jag kunde inte förstå hur det kunde ta sådan lång tid för dem. Nu har jag själv haft ätstörningar i närmare fyra år, och det är helt sjukt att det har gått sådan lång tid (!). Det har funnits perioder som har varit extremt tuffa och perioder där man näst intill känt sig helt fri. Så, jag förstår nu att frisk är ingenting man blir en gång, utan ibland behöver man jobba för att bli det flera gånger. Och bara för att man kanske blir sjukare igen, flera gånger, så betyder det inte att man fortfarande står och stampar på samma gräsplätt. Det är ju en enorm förändring som har skett sedan jag först svalt mig och tills idag, även om ätstörningen fortfarande har satt sina spår.

Jag är övertygad om att både det vi kallar för fram- och “baksteg” faktiskt är ett nästa steg i livets riktning. Striderna kan vara den andra lik, men det är aldrig samma, för att du är aldrig samma människa som du en gång varit – vi är under konstant utveckling. Och genom att blicka tillbaka tror jag att vi lättare kan skapa en förståelse över hur långt vi faktiskt kommit i livet på en sådan kort tid. Hur snabbt både jobbiga och mer trevliga perioder i livet har passerat oss förbi. Nu menar jag inte att stressa er eller tänka “shit, snart dör jag”, utan bara att vara medveten om att livet består av så otroligt många epoker att ett enda tillfälle eller en enda period är endast en del i hela vårt liv. Under en eller några få tillfällen kanske man inte märker någon större utveckling, men om man slår ihop flera utav dessa kan man nog se en fantastisk utveckling hos sig själv.

En utveckling betyder inte att livet känns felfritt, det kommer det heller aldrig att vara, men det betyder att allting är föränderligt och vi vandrar aldrig i samma cirklar. Om det nu vare så att vi gick samma stig om och om igen, så skulle varje gång ändå vara en ny gång, och vi vandrar den med nya infallsvinklar och erfarenheter. Vi har blivit starkare och rikare!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Prestationsångest – “[…] för jag pallar f*n inte må dåligt över det!”

January 9th, 2015

Väl känt är det att personer drabbade av ätstörningar ofta visar symptom på prestationsångest. Även jag själv upplever ofta en stark vilja att prestera maximalt i många situationer. Detta är någonting som självfallet har blivit mycket lättsammare att hantera i och med mitt tillfrisknande. Däremot har jag nästan aldrig upplevt den där brutala “tentaångesten” innan eller efter prov. Visst kan jag känna en viss stress, eller missnöje, men rätt så snart finner jag acceptans för situationen och vet att jag är smart och duktig ändå. Sedan sitter det aldrig fel med bekräftelse. 😉

Jag antar vi alla har något problem med ångest och att det uppstår i olika situationer. Men om jag ser till mig själv så får jag sällan den där groteska prestationsångesten precis innan det gäller. För att i stundens hetta vet jag att det bara är att köra på, så får det liksom bli som det blir. Med andra ord inser jag utgångsläget och accepterar prestationen oavsett resultat. Så här fungerar jag kvällen innan tentan, eller minutrarna innan jag ska gå in på tävlingsmattan. Jag är inte ens nervös. Jag bara gör det så gott jag kan och blir inte fullkomligt besviken på mig själv om det inte blir perfekt. Sedan finns det andra situationer, då minsta lilla fel kan skapa katastrof.

Varför kan inte det tankesättet, den acceptans, som jag finner innan prov och tävling tillämpas på sådana “mindre” prestationstillfällen i livet? Varför kan man inte alltid känna att man gjort sitt bästa oavsett resultat och bara njuta av upplevelsen av en ny erfarenhet?…

…Ja, då vore nog en hel del saker mycket lättare i livet. Och helt ärligt, så tror jag faktiskt att det kan bli så. Jag tror att man kan lära sig att tillämpa nya tankesätt om man aktivt arbetar för det. Det är vid det där aktiva arbetet som de flesta bangar ur och förändringarna slutar att ske. Jag själv gör gärna det. Men å andra sidan, någonting har ju gjort att jag lärt mig finna acceptans vid sådana tillfäller som nämnts ovan. Det är väl ändå ett bevis på att det går för både mig och andra att dämpa sin prestationsångest med acceptans i andra lägen (?).

Så hur gör man det? Hur lär man sig att acceptera situationer, prestationer och resultat precis som de är? Hur ska man inte känna ångest? 

En viss prestationsångest tror jag att de flesta människor upplever och det kanske rent utsagt är nödvändigt. Men när man hamnar i en situation där det inte finns någonting som man kan göra för att påverka eller ändra resultatet, så är man i en situation där acceptans är den optimala medicinen mot ångest. Det är lite som “do or die”, även om det inte nödvändigtvis behöver handla om liv eller död. Jag tänker:

“Antingen så går jag runt och mår skit över prestationen eller så går det som det går/är det är.”

Och då väljer jag att det får bära eller brista, för jag pallar fan inte gå runt och må dåligt över det!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Intervju om anorexin

October 2nd, 2014

Läs en intervju om anorexia som jag deltagit i på mediammaman.se (går även att klicka på bilden nedan).

mediamammanred

Tags: , , ,

Vad lärde sig läkarna under sina 5,5 års-utbildning?!

September 20th, 2014

Såg läkarutbildningen väldigt annorlunda ut när våra föräldrar studerade? Ibland ställer jag mig förundrande till hur stor okunskapen kring psykiska sjukdomar är hos många läkare. Varje läkare jag träffat som inte varit specialiserade på ätstörningar har i princip ställt samma dumma frågor och visat en tydlig oförståelse över vad det innebär att ha anorexia.

“Vadå? Så du äter inte?”
“Har du ingen aptit?”
“Jaha, så du pluggar, då är du ju duktig.”
“Varför mår du dåligt?”

..som att de har förutfattade meningar om att personer som har anorexia inte vill äta, eller inte klara av att leva och prestera i vardagen. Har de inte lärt sig på sin högmeriterande utbildning vad det faktiskt innebär att ha en ätstörning? Sitter de verkligen där med tiotusentals lappar som ramlar in i plånboken på dem varje månad, utan att ha en aning om hur en utav dagens snabbaste växande psykiska sjukdomar, hos unga och kvinnor, faktiskt handlar om!

Det är ledsamt att tänka på hur många som faktiskt söker hjälp hos sin läkare för sådana problem och får ett sådan kränkande respons. Nu finns det säkerligen läkare som har förståelse och kunskap inom detta område också, men de enda som läkare som jag har träffat som haft det har varit anställd på någon form av specialist mottagning.

Mitt råd är att inte vända er till en läkare på en vanlig vårdcentral i första hand om du behöver tala om din ätstörning. Det finns en stor risk att läkaren har brist på kunskap inom detta område och kommer snarare stjälpa än att hjälpa dig. Visst, kanske man inte bör generalisera och dra alla läkare över en kam, så man kan ju alltid testa, men var då medveten om att du kanske inte får det bemötande som behövs. Det säkraste är att vända sig till en specialist mottagning där man arbetar med psykiska sjukdomar. Där är chansen betydligt mycket större att du istället får höra:

“Det är ett allvarligt problem.”
“Du gör alldeles för mycket och sliter ned dig själv.”
Jag ser och förstår att du inte mår bra.”
“Du behöver får hjälp och ta hand om dig själv.”

 Kuriosa: Jag tog mig tiden att studera några utbildningsplaner till några läkarutbildningar vi har i Sverige idag. Där framgår det tydligt att man ska kunna diagnostisera psykiska sjukdomar och dess behandling. Hur kan vi ha fått utbildade läkare som ändå inte klarar av detta?

????????????????????????????????????????????????????????????????

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp