Att övervinna ångesten och återigen njuta av livet

September 6th, 2015

Somliga ätstörda tankar började poppa upp i huvudet. Det kändes inte helt friskt. Varför de kom tillbaka nu var svårt att placera fingret på, men istället för att bli förtvivlad uppstod det en nyfikenhet kring situationen. Vad var orsaken? Och vad kan göras för att åtgärda det? 

En dag eller två passerade med en gnutta ångest i kroppen innan det vände – för det  vände faktiskt! Inte av sig självt, utan av den tankekraft som finns inombords. Beslutet var rätt så enkelt när det väl kom till kritan. Må dåligt eller må bra?

Jag bestämde mig för att det är mycket viktigare för mig att må bra än att kontrollera vikten (eller dylikt). När man bestämt sig för att kroppen får se ur hur den vill och istället väljer att äta och göra saker som du faktiskt vill så släpper den. Det finns inte längre någonting att ha ångest över (iaf inte i detta sammanhang). Efter att ha tagit det beslutet kan man lyfta hakan stolt och känna sig awesome. Det är att bekämpa ätstörningen – det är vad det handlar om att bli frisk.

#happygirl 😊✨

A photo posted by soelas (@soelas1) on

Jag kom nyligen hem från en fantastisk tredagarsvisit i Göteborgstrakten. Trots förkylning, ingen träning och massvis med god mat har jag kunnat njuta av tillvaron i allra högsta grad. Detta fick bli en “mini-semester” och en paus från studierna. Det skulle inte förvåna mig om jag lagt på mig ett kilogram med det får det la ha varit värt 😉 #HÄLSOSAMT !

Tags: , , , , , , , , , ,

Varför vill man falla tillbaka?

January 16th, 2014

Varför tror du att man vill falla tillbaka? Jag har, som jag själv ser det, tagit mig upp en bra bit och faktiskt mått väldigt bra. Men ändå kommer jag på mig själv med att vilja falla tillbaka, att tänka att jag ska krascha “bara en gång till” och det blir lätt att jag välkomnar alla triggande faktorer med öppna armar. För att sen, återigen, inse att att vara i träsket inte är vad jag vill. Du är så smart och intressant, finner mycket hjälp i din blogg ska du veta. Kram fina.
Fel

Varför vill man falla tillbaka? Varför föll man ned i skiten från första början? Varför blir det fler och fler som gör det? Varför fanns det en period då man inte ville bli frisk?

(se tidigare inlägg om bakslag här)

Det är just sådana frågor som gör ätstörningar så extremt komplexa. Ambivalensen mellan det friska och det sjuka försvårar hela tillfriskningsprocessen. Någonting måste det ju vara som tilltalar i sjukdomen för att hamna där till en början, och dessutom sedan känna en osäkerhet över att vilja lämna den. Vad är det för hållhakar som den har på oss?

Det bör vara så självklart att inte vilja leva med ätstörningar, när vi vet hur skadligt det är. Ändå finns det personer som inte är villiga att bli av med dem och trots att man vet vilket helvete det är så finns det personer som vill falla tillbaka i den. Hur sjutton kan man vilja det?!

Ätstörningen kan vara många saker: Den kan vara en börda, ett helvete, en demon, en plåga, ett tvång, en sjukdom och en självskada. Samtidigt kan den också vara en trygghet, en utväg, en tillfredsställelse, en identitet och en vän. Det är de första sakerna som pekar på vilken ondska ätstörningen upplevs vara, men det är de sistnämnda sakerna som blir anledningar att hålla fast i den. I ett otryggt, ensamt eller rent av olyckligt liv finns ätstörningen som en alternativ utväg. Den påstår sig kunna erbjuda den värme, trygghet och bekräftelse som man är i behov av. Vem vill tacka nej till det?

Påminner man sig själv om all skada den gör på köpet, kan man så småningom inse att ätstörningen inte är den goda vännen den utgett sig för att vara. Vänner skadar inte varandra. Vänner finns där för att bekräfta att du är värdefull som person oavsett vilka handlingar du gör eller hur du ser ut. Ätstörningen ger dig endast en klapp på axeln om du gjort som den vill att du ska göra, vilket an vara att svälta, kräkas, hetsträna och gå ned i vikt eller dylikt. Gör du inte som ätstörningen säger så är du inte förtjänt av bekräftelsen och då ska du bli olycklig! Ätstörningen låter väl som en “underbar” vän att ha på kompislistan… eller?..

Efter att återigen bli påmind om alla lögner om trygghet och kärlek den lockar med, vänder man återigen ryggen till och vandrar tillbaka till det verkliga livet. Det verkliga livet är inte alltid lika tilltalande, för det utlovar inte samma trygghet och bekräftelse som ätstörningen kan ge en. Därför tror jag att många får flera bakslag innan de lär sig inse att ätstörningen verkligen inte är någonting man vill leva med. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om vilka hemskheter den utsätter en för. Ibland faller man för lockelsen.. och det är inte konstigt! Men det är synd att det ska ta sådan lång tid innan man vågar lita på sig själv och verkligen inse att ätstörningen har ingenting annat än ett helvete att erbjuda i längden.

Ätstörningen kan viska lögner om trygghet, kärlek och bekräftelse, men den kommer inte att göra oss lyckligare. Livet må inte alltid erbjuda samma trygghet, värme och tillfredsställelse men det är där lyckan kan finnas! Ibland behöver vi bara bli påmind om det lite extra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Bakslag för att bevisa kontrollen

November 4th, 2013

..Sedan började det igen: indragningarna. Tankarna kom och tog över makten över maten igen. Tankarna sade att man ätit för mycket och varnade för det värsta tänkbara: viktuppgång. Så här onyttigt och i sådana mängder kan det inte fortsätta. Ätstörningen behöver sätta stopp för det, för man vill ju inte bli fet.

Bakslag kommer och de kommer att verka tilltalande på många håll och kanter. Ätstörningen uppstod inte för att den var dum – den är faktiskt förbaskat smart. Ätstörningen kan använda de bästa argumenten för att få kontroll över ens matvanor. Dem är inte lätt att motstå, för i ens eget huvud verkar de vara så extremt övertygande. Ana övertalar en till att börja underäta igen, och ibland, ibland börjar man lyssna igen..

En möjlig anledning till att man får bakslag är att man fortfarande har något att bevisa för sig själv. Även om man lever ett sunt liv och håller en god balans mellan mat, träning och livets övriga delar så finns det spår kvar av de svagheter som ätstörningen en gång utnyttjat. Bakslagen kommer och man lyssnar ibland på dem för att bevisa för sig själv att man fortfarande kan ha kontrollen. Man är fortfarande ”stark” ur ätstörningens synvinkel för att man kan restriktera sitt matintag. Man bevisar för sig själv att man fortfarande kan gå ned i vikt om man vill. Därför lyssnar man ibland, även om man inte lever varje dag med ätstörningens viskningar på sin axel. Därför kommer bakslagen.

Eftersom man i bästa fall kommit så pass långt i sitt tillfrisknande att en viktnedgång inte är önskvärt blir bakslagen kortvariga. Efter att ha provat på att lyssna på ätstörningen igen inser man att det där livet inte är vad man vill leva. Dessutom får man bekräftat för sig att man kan fortfarande få kontrollen över maten, man kan fortfarande gå ned i vikt om så vore nödvändigt. Men eftersom det inte är önskvärt lägger man återigen ätstörningen på hyllan och fortsätter med sitt fria och sunda vardagsliv. Det livet som gör en lycklig på riktigt!

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Svackor stärker

August 23rd, 2013

Svackor stöter alla på i vardagen. Det kan vara en svacka i jobbet, skolan, familjen, med vänner eller inom förhållandet. Svackor finner vi lite här och där i vardagen, och tyvärr får de oss att känna oss stressade och mer eller mindre nedstämda. Även sjukdomar har sina svackor, framför allt psykiska sjukdomar så som ätstörningar. De uppstår ofta pga faktorer i omgivningen som triggar igång eller uppmärksammar problem och får oss att må dåligt.

En svacka behöver inte vara en evig kamp. Det är, som jag talat om tidigare, en nedgång på kurvan eller en avstickare från stigen. Hur vi hanterar svackan påverkar väldigt mycket hur länge den varar. Många ser svackor som ett nytt helvete att pina sig igenom och man önskar inget annat än att rymma iväg från alla problem och konflikter den bringar. Visst är det ett helvete och en plåga, men det går att försöka göra pinan lite kortare genom att ta tag i och erkänna problemet.

  • Vad triggade igång svackan?
  • Varför triggades det igång?
  • Vad behöver jag säga/göra för att lösa problemet?

Gå inte runt och slå ned på dig själv i onödan. Många gånger ger vi upp när vi stöter på problem och låter svackan dra ned oss i ett onödigt långt mörker. Beroende på situation och vad som triggat igång det kan det vara värt att ta itu med det så fort som möjligt.

Vi har alla våra svackor, upp- och nedgångar i livet. De får oss att må betydligt sämre än normalt för ett tag, men de är hanterbara. När man tagit konflikten och sett problemet i ansiktet så kan det förvånansvärt lösa sig väldigt snabbt. När man tagit sig genom en svacka, oavsett om det gäller jobb, relation eller sjukdom så blir man stärkt. En relation blir starkare av att ta sig genom motgångar och en själv blir starkare av att bekämpa ätstörningens bakslag. Man känner sig sällan så nöjd och stark som efter man bekämpat en motgång.

Svackor kommer för att uppmärksamma problemen, och tar man itu med dem så stärks banden.

Utan att avslöja för mycket om mitt privatliv, så vill jag berätta för er att det uppstod faktorer som var ätstörningstriggande i mitt förhållande. De skapade oro och ja.. en svacka. Jag kan inte vara annat än tacksam över att jag berättade hur jag tänkte kring dem faktorerna, för nu är förhållandet bättre än någonsin. <3

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

”Man kan inte ha bara lite ätstörning”

June 10th, 2013
  • Räkna kalorier
  • Springa/konditionsträna för att förbränna fett
  • Mäta midjemått
  • Kolla vikten
  • Mäta/väga maten
  • Utesluta livsmedel
  • Hoppa över måltider
  • Kontrollera kroppen genom att kolla speglar/känna mycket

Dessa är beteenden som lockar fram ätstörningen hos mig. Nu är det sommar och det blir extra mycket prat och tankar kring kroppen. Det har blivit viktigt för många att se bra ut på beachen och ätstörningen vill gärna ha så lite magfett som möjligt. Vad är viktigt för mig?

Nu blir det sommar och jag kommer att ha uppbehåll från behandlingen. På en skala 0-10 (där 10 är helt frisk) anser jag mig ligga på 8,5 idag. Sommaren kommer att bli min tid där jag verkligen ska ta det sista beslutet över hur viktigt det ska vara för mig att vara smal/vältränad och anses ha den ”perfekta kroppen”. Denna sommar ska mitt fokus ligga på att leva livet. Vill jag leva livet med ätstörning eller utan?

Det går inte att ha bara ”lite” ätstörning. Väljer man att det är viktigare att väga under normalvikt och därmed kontrollera matintaget, räkna kalorier eller medvetet behålla några av ovanstående beteenden så blir man inte frisk. Chansen för att ett återfall är stort och det gäller att vara uppmärksam på förändringar i sitt beteende.

Jag är extremt medveten om de sjuka beteenden som börjar komma tillbaka. Det är skrämmande, för jag vet att jag absolut inte vill trilla dit, in i helvetet igen. Men tankarna säger att man skulle bli mer nöjd med kroppen om man fick bort lite mer fett. Det är sjuka tankar. På ett sätt så är de tankarna så övertygande att man hemskt gärna börjar tro att de har rätt. Eftersom att jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande så känns det så otroligt att jag skulle insjukna igen. Dock är gränsen vagare än man tror. Jag upprepar igen ”Det går inte att ha bara lite ätstörning”. Det går inte att bara behålla de beteenden som gör en nöjd med en själv, för ätstörningens tankar håller varandra hårt i handen. Väljer man att börja med ett utav beteenderna så dröjer det inte allt för lång tid innan man dedikerar största delen av sin tid och tankegångar åt ätstörningen.

Kan man bara släppa strävan efter den perfekta kroppen?

Nej, men man kan aktivt jobba för det. Det är något som jag ska göra i sommar. Denna sommar ska inte ätstörningen styra. Denna sommar ska jag leva livet. Om 10 år kommer man att tänka tillbaka på denna tid, och vad kommer man vara mest nöjd med att man jobbat för? Att nå den perfekta kroppen (som inte finns) eller att släppa loss, ha kul och kanske uppnå andra mål i ivet?

I sommar ska jag:

  1. Vara uppmärksam på om jag faller in i dessa beteenden OCH i sådana fall vara medveten om att jag tar beslutet att välja ätstörningen.
  2. Kolla vikten var 14:e dag och inte mer!
  3. Stå på mig! Mot ätstörningen och allting som indikerar på eller triggar till sjukligt beteende.
  4. Bestämma mig om jag hellre vill välja ätstörningen än ett fullt friskt liv.

Som ni säkerligen förstår utifrån texten så har jag under den senaste tiden fått tillbaka en del ätstörningstankar. Jag har upplevt missnöjdhet med kroppen och sett fett på magen. Jag har varit säker på att jag fortsatt upp i vikt och kunde inte känna mig nöjd utan att gå ned tillbaka till det ”perfekta smala” igen. Bevisligen har vikten inte gått upp utan jag är fortfarande viktstabil. Så tji fick ni dumma ätstörningstankar! Det går att lita på kroppen utan att vikten skenar iväg!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är lätt att glömma – sluta aldrig drömma!

April 3rd, 2013

Igår kväll hamnade jag i en liten svacka. Deprimerad och kände hur livsmusten dunstade bort framför mina ögon. Jag greppade tag i ett anteckningsblock och började formulera mina oroliga tankar till välformulerade meningar. Men nedstämdheten ville inte lämna, sömnen ville inte komma och tviveln var oförskämt stor.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg så får man bakslag ibland men “Det vänder“, man får “Undvika falla tillbaka” och “Ta en ny dag med nya tag“. För rätt som det är blir man påmind. Påmind om vad man lever för, påmind om varför sjukdomen inte är värd att leva med och påmind över att man faktiskt kan få känna lycka!

fb groupstunt

Meddelande från min coach

Att få vakna till detta i morse.. känslan.. lyckan.. värmen.. glädjen! Obeskrivligt! JAG SKA FÅ TOPPA I ETT GROUP STUNT! Jag dör av ren lycka! Nu fick jag bli påmind över vad jag lever för, varför sjukdomen inte är värd att ha och påmind över att man faktiskt kan känna lycka! 😀

 

 

 

Tags: , , , , , , , , , , ,

Dags att göra det som får en att må bra

February 18th, 2013

“Ingen är perfekt”, är ett ordspråk som de flesta säkerligen har hört. Ordspråket stämmer, och ingen är perfekt för alla. Men det betyder inte att vi inte behöver vara så pass bra som vi kan vara. Är vi tillräckligt bra för att vi ska må bra och känna oss nöjda med oss själva så anser jag att man är perfekt.

Jag behöver bättra mig. Jag har gjort det bra genom min resa, men emellanåt kommer svackorna. Svackorna kommer då jag blir rädd, rädd för förändringarna, rädd för viktuppgången och rädd för att släppa ätstörningen helt. Svackorna får mig däremot att vilja bli bättre igen. Jag vill inte fuska med maten, jag vill inte gå ned i vikt och jag vill inte känna mig trött, spinkig och lättretad hela tiden. Jag vill inte förbli sjuk i anorexin!

Ibland tycker jag att det är friskt att kunna hoppa mål och kunna ta igen det senare. Men nu har jag gjort så i några dagar och det får mig fasen bara att må sämre. Inte bara ångestmässigt sämre utan rent fysiskt och mentalt sämre. Blodsockerkurvan går som en berg-och-dalbana och det är inte kul att varva vrålhungrig med proppmätt. Nu har jag testat på att ha oregelbundna matvanor igen och tack å hej – det är inte för mig!

Jag vill må bra, jag vill känna att jag mår bra och därför ska jag göra det som får mig att må bra! Den här veckan kommer att leda till förändringar, både i mitt liv och här på bloggen.

Dagens frukost. Fast jag tog en till tallrik yoghurt sedan.

Tags: , , , ,

Undvika att falla tillbaka

January 4th, 2013

Vad ska man göra om man känner att man börjar glida in i gamla anorexivanor?
– Anonym

Åh, har fått ett flertal kommentarer nu från orosmoln om att falla tillbaka i anorexin/ätstörningen. Det handlar ju inte bara om att bli frisk och ta sig ur ätstörningen utan man ska kunna fortsätta livet utan den också.

Processen att ta sig ur en ätstörning är som säkert ingen nyhet, en lång process. Att komma tillbaka till “livet” och normalt rörelsemönster kan däremot gå desto snabbare. Detta är beviset på att viktuppgång och stabila matvanor inte är hela friskhetsprocessen själv. Man måste processera tankarna och de bakomliggande faktorerna också för att kunna bli fri ifrån ätstörningen.

Vägen mot frihet är knövlig och jag skulle vilja beskriva den som en berg-och-dal-bana som håller på att plana ut. Jag har kommit så pass långt i min åktur att jag kan ta lärdom av “misstagen” jag gjort under mitt tillfrisknande. Dels önskar jag mig en intensivare vård och en snabbare viktuppgång. Jag önskar också att hjälpen kom tidigare och att min behandling kunde ha fortsätt mer regelbundet sedan jag flyttade.

Nu har jag inte träffat någon behandlare på två månader när jag egentligen skulle behöva gå varje vecka. Det börjar sätta sina spår i min vardag och jag insåg igår kväll varför jag har klarat mig så bra hittills på egen hand. Detta är något som jag ska ta upp om två veckor, då jag ska på länsät igen.

Bakslagen kommer att komma. Jag vill inte döma ut alla, men om man bara tar steg framåt så är det större risk att falla tillbaka helt och hållet än om man tar några steg framåt och ett litet steg bakåt. Desto längre fram du kommer ju mer sällan kommer bakslagen. Däremot när det känns som att man är på väg in i ätstörningen igen så känns det som att hela livet är över. Kommer man aldrig att bli frisk? Var då tålmodig, för som tidigare bakslag så vänder det, till sist så gör det alltid det och då blir man starkare än innan.

Varför fortsätter man att göra såhär mot sig själv? Det har ju med det jag pratade om innan: bakomliggande faktorer. Om de inte är helt bearbetade och man stöter på de i vardagen så kan de trigga igång ätstörningen på nytt. Så var uppmärksam och våga sätta ned foten och säga “NEJ” när du känner att du är på väg att göra ätstörningen en tjänst. Framför allt: tveka inte att söka hjälp! Det är väl känt idag att ätstörningen är psykisk och man ska inte behöva bli dömd bara för att man kanske inte är ett akutfall.

Känner man att man börjar tappa kontrollen igen så är det alltid bättre att be om hjälp så tidigt som möjligt.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

En paus, miljöombyte – jullov tack!

November 7th, 2012

Igår var jag och träffade min behandlare.

  • Viktuppgång: 0,2 kg
    Jag var orolig över att den skulle gått ned, men det hade den inte.

Den senaste veckan har jag inte alls mått bra. Jag har verkligen känt hur ätstörningen fått grepp om mig, och hur jag mer och mer villat vända mig till den. Den finns alltid där, speciellt när livet känns tufft. En väg ut. 

Jag använder mig av mitt logiska tänkande och vill inte låta mig påverkas för mycket av min nedstämdhet. Slutsatsen är att jag är trött. När jag inte får sova och inte äter helt rätt så MÅR jag helt enkelt sämre. Självklart!

 Vad tror du kan få dig att vilja jobba framåt igen?

När hon ställde frågan så kunde jag inte hitta något svar. Det stod helt enkelt alldeles för stilla i huvudet. Men efter att funderat lite mer på frågan så kom jag på vad jag behöver. JULLOV! Jag har liite hemlängtan. Miljöombyte och en paus från studentlivet kan nog få mig att uppskatta mitt liv här mer. Jag har helt enkelt fått en alldeles för intensiv vardag där jag inte längre uppskattar det jag har.

Dock förvånade det mig över att min behandlare inte såg min “upptagenhet” som ett problem. Hon ser det nog som ett personlighetsdrag hos mig. Vilket det är, men någonstans vill jag att någon tvingar mig att begränsa mig, att någon tvingar mig att ta det lugnare, för det kan jag inte göra själv. Där har vi en källa till ätstörningen.

Ibland behöver man ta en paus. Både från livet och sitt arbete med ätstörningen. Min behandlare sa att det är okej om man inte jobbar framåt hela tiden, bara det inte går bakåt. Eftersom jag kommit så pass långt så kanske det behövs en liten paus, för att sedan vilja ta de sista stegen och slutligen släppa helt.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Att leva med, eller utan..

November 5th, 2012

..en ätstörning.

Hur vet man vart man är på väg?

Min största farhåga är faktiskt att jag ska acceptera ätstörningen och lära mig leva med den helt enkelt. Varför skulle man egentligen välja den vägen? När det väntar en så mycket mer bakom det friska hörnet. Det är väl nu som det tar tid, tid att acceptera det man måste göra, tid att acceptera sin nya kropp och framför allt tid att “öva in” de friska och “glömma bort” de sjuka tankarna.

Just nu känner jag bara en kluvenhet. Smal, tjock, sjuk, frisk. Men det är i huvudet och det ska jag jobba på. Ärligt så har jag stora tankar om att falla tillbaka, in i tryggheten, värmen och omvårdnaden. Men det är FALSKT! Ätstörningen erbjuder en inte värme och tröst – den erbjuder frusenhet och sorg.

Vill jag leva ett kyligt liv utan lycka? Eller vill jag leva ett liv med både och? (För ett enbart lyckligt liv finns nog inte). Vill jag leva mitt liv med en ätstörning, eller vill jag bli frisk?

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp