Vilket intresse vill du ha i livet?

July 19th, 2013

När ätstörningen tar över livet finns det inte mycket annat som intresserar en. Isolation, nedstämdhet och depression. Sjukdomens intressen dominerar för det blir på ett sätt roligt att räkna alla dessa kalorier eller tävla med sig själv och se hur mycket vikt man kan gå ned. Det är sjukt. Men man finner ju någon form av glädje i viktförlusten till en början. Det ger en kick. En kick som man vill hålla i liv. Det är roligt för att man lyckas. Man lyckas äta mindre, träna mer eller bli smalare. Dock nöjer den sig aldrig, ätstörningen blir aldrig nöjd oavsett hur “duktig” man är på att banta eller förstöra sig själv. Räcker man handen så norpar den åt hela kroppen. Allt ska bort, allt ska förstöras och till en början tycker man att det är roligt.

När man blivit isolerad och nedstämd är det svårt att integrera sig bland andra människor och söka sig till nya eller gamla intressen. Ätstörningen finns ju där för ensamheten och räknandet eller bantningen blir ett intresse. Det blir som ett spel mellan sig själv och ätstörningen.

  • Vad är nyttigast?
  • Vad kan jag äta?
  • Hur lite kan jag äta?
  • Hur mycket kan jag träna?
  • Går jag ned i vikt?

Med alla dessa spelregler som finns är det inte konstigt att man blir isolerad. Tyvärr underlättar det inte för tillfrisknandet att länge hålla sig till ätstörningens intressen. Hur ska man kunna bli fri från någonting som man är ständigt är upp i?

Enligt mina egna erfarenheter kan jag säga så mycket som att jag glömmer bort ätstörningen mycket lättare när jag har annat på gång. När jag är i skolan, träningar, jobbet, ser på film, städar, tvättar, läser, umgås med vänner eller vad annat man kan hitta på, DÅ känner jag att jag lever. Jag gör någonting och jag lever inte för anorexin. Det sociala får jag och jag behöver inte ätstörningens umgänge. Andra intressen har jag och jag har inte tid att lägga på att spela ätstörningens spel.

Det underlättar alltså enormt mycket att ha saker och ting igång, för att undvika ätstörningstankarna. De går dock inte att undvika för evigt – de måste bekämpas. Men det blir lättare att hantera dem när man inser hur oviktiga de är. De behövs inte, de får en inte att må bra. Jag vill må bra, jag vill leva mitt liv och jag vill inte spela efter ätstörningens sjuka spelregler!

557301_10153014777545004_2062990805_nred

Under gårdagens stuntande träffade vi på en Canadensisk världsmästare som nu flyttat till Sverige. Fantastiskt roligt! :D

 

Min dag var fantastisk igår! Precis en sådan där härlig eftermiddag som man ska ha under sommaren. Det fick mig att inse hur viktigt det verkligen är att få komma ut, aktivera sig och möta underbara människor. Det finns massvis med glädje i omgivningen, var öppen, ta chanser och glöm ätstörningen!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

“Förbränn kalorier och bli sommarsnygg”

July 9th, 2013
  • Beach body
  • Healthy eating
  • Lose belly fat
  • Diet
  • Burn calories

Dessa är vanliga sökord på sökmotorn Google. Har du någon gång använt dig av dessa?

Inför sommarsäsongen är det flera personer som börjar fundera på hur de kan förändra sin kropp för att se snygg ut på stranden. De vill äta hälsosammare, kanske börja med någon diet, träna bort fettet och få den där kroppen som hälsotidningarna utlovar. Egentligen vill jag inte påstå att det är fel att träna och förändra matvanorna för att vinna lite större självförtroende. Det är optimalt att trivas i sin kropp. Men om det är så pass många människor som ändå genomgår detta tankemönster, där de vill bli smalare och mer vältränad, så är det kanske inte fel på deras utseende i grunden utan deras uppfattning om den. Det ska inte behöva vara så pass många som vantrivs i sina kroppar! Då har samhället misslyckats brutalt med att bygga upp en stark människa.

De flesta söker efter en hälsosam livsstil, men då blir jag konfunderad hur det kan vara bantnings- och fettförbränningsmetoder som dessa personer introducerar i sitt liv. Det är inte kolhydraterna, fettet eller köttet i maten som är anledningen till en osund kropp, utan det är valet och mängderna av dessa ämnen. En hälsosam livsstil uppnås inte genom att utesluta ämnen eller införa strikta begränsningar. För att få en snygg och sund kropp handlar det inte heller om att besöka gymmet dagligen eller tillbringa timmar på crosstrainern. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet när man väl bestämmer sig att “denna sommar ska jag bli smal” och man börjar studera olika metoder för detta. Dessa metoder fungerar oftast bara till en början och sedan når man den punkten där man “misslyckas” och ger upp. Sedan finns det också den andelen som drabbas av ätstörningar när dessa bantningsmetoder går för långt.

Alla förtjänar att trivas i sin egen kropp och det är inte fel att se över sin livsstil för att uppnå detta. Men en hälsosam livsstil och snygg kropp uppnås inte genom att tillta olika bantningsmetoder eller överdriven motion. En hälsosam kropp får man genom att äta en balanserad kost och motionera måttligt.

Min förhoppning är att världen börjar bli mer och mer medveten om medias påtryck och falska uppmaningar om “hur man blir hälsosammare”. Men min omgivning utspeglar något annat. Det känns som att fler och fler tror att vikt och kroppsform spelar betydligt  större roll. Konversationerna kring mat och träning ökar, samtidigt som de ätstörningsdrabbade blir fler och fler. När och hur ska samhället kunna vända denna trend innan det går på tok för långt?

Varför är det fortfarande så pass många som strävar efter att banta trots att det uppmärksammas mer och mer att en varierad och regelbunden kost är den bästa? Varför tror mänskligheten mer på media än utbildade kostrådgivare och livsmedelsverket?

Jag äter regelbundet, varierat och motionerar därtill. Jag ska inte påstå att min kropp är något att skämmas över.

Jag äter regelbundet, varierat och motionerar därtill. Jag ska inte påstå att min kropp är något att skämmas över.

Jag förespråkar alltid en rejäl frukost!

Jag förespråkar alltid en rejäl frukost!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det är inte alltid en ätstörning, men aldrig sunt för en person med ätstörning

June 20th, 2013

Ibland blir man chockerad över hur mycket omgivningen tänker på mat och hälsa. Det är lätt provocerande med personer som försöker banta eller provar att gå på dieter.

Varför är det så viktigt att gå ned i vikt?

Faktum är att desto oftare vi blir påminda att tänka på ett visst sätt ju viktigare säger vi till vår hjärna att det är. Och av idag går man knappast en dag utan att läsa reklam om “hur man går ned i vikt” eller “tips för att öka fettförbränningen”. När personer i omgivningen blivit influerad av dessa uppmaningar från media, och framför allt av andra personer så sprids detta tankesätt som ett virus. 

Hur ska vi som kämpar med att bli frisk från ätstörningar inte låta oss påverkas?

Det är nu vi måste vara lite extra starka och tro extra mycket på oss själva. Vi måste veta att en bantningsdiet inte fungerar för oss. Man måste kunna separera sig själv från andras beteenden. De flesta personerna som börjar med dieter har ingen ätstörning. Men har man haft en ätstörning så kan man inte börja banta utan att falla ned i lortpölen igen (se “Man kan inte ha bara lite ätstörning“). Därmed är det nödvändigt att vara ödmjuk mot personer som bantar och att vara medveten med hur samhället uppmanar till sundare livsstil med kontrollerad kost och träning. Varje individ får stå för sina egna handlingar. Allt man kan göra som utomstående är att uppmärksamma när det blir tokigt och se till att personen i fråga är medveten om sitt beteende. Därmed är det upp till var person att ta ställning till vilket liv den vill ha. Lika så måste vi ta ställning till vilket liv vi vill ha.

Igår fick jag veta om en person som bevisligen går enligt LCHF-kosten, och ansåg att det var den diet som verkligen gett utslag. Samtalet spann vidare på olika dieter och kostvanor. Jag har hamnat i sådana situationer så pass många gånger nu sedan mitt tillfrisknande började ta fart. Jag orkar inte bry mig. Jag kan säga vad jag anser är fel och rätt, för att klargöra min ståndpunkt:

HanI’m on a low-carb high-fat diet.

Jag – And I’m on a anti-diet.

Enligt hans mening fungerar livsmedelsverkets rekommendationer för de som inte gör ett skit under dagarna. Vilket jag håller med om till viss del. Men det fungerar bevisligen även för de som är fysiskt aktiva! Skillnaden är att om man är väldigt aktiv så behöver man äta större mängd, eller extra mellanmål. Jag tror inte att man behöver införa dieter, restriktioner och kosttillskott bara för att man tränar. Jag tror att en varierad och regelbunden kost får en att må bäst i längden! Om andra personer vill banta så är det deras val. Att gå på en diet behöver inte medföra en ätstörning, men det kan lättare leda till sådant beteende. Människor kan uppleva att deras diet har gjort susen för deras välmående, och det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Jag upplever att mina matvanor har gjort susen för mitt välmående och därmed finns det absolut ingen anledning att ifrågasätta DET.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp