Graviditet och ätstörning

November 13th, 2014

Hejsan!

Jag har nu suttit och lusläst din blogg från första inlägget till sista och du skriver så fantastiskt bra och har/är varit så otroligt stark! Jag undrar bara om du kunde ta upp ämnet med ätstörningar och graviditeter? Jag var sjuk först 2006-2008 men lyckades på egen hand ta mig upp, 2012 blev jag gravid och 2013 födde jag min son och efter det har det bara gått utför! Går just nu i behandling men jag hittar ingen motivation och jag blir så arg när jag tänker tillbaka på all vikthets det är kring graviditeter! Redan på inskrivningen hos barnmorskan blir man mantrad av viktheten med förmaningar och broschyrer! Sen att man måste väga sig varje gång man är dit skapar ångest! Sen är det vänner, bekanta, Facebook osv som jämför, kommenterar osv och är man då det minsta skör, som jag, så kommer alla elaka tankar tillbaka och istället för att njuta av sitt nyfödda barn och låta kroppen återhämta sig efter den stora påfrestning som en förlossning faktiskt är så börjar man pressa kroppen… Tränar, äta dåligt, må dåligt och så var vi tillbaka på ruta ett :(

Mvh Sanne

Hej Sanne!

Med en ätstörning i bakgrunden kan jag förstå att en graviditet kan ställa till det för en. Det innebär ju självfallet flera kroppsliga förändringar och en viktuppgång med ett nytt liv i magen. Det är tragiskt att samhället blivit så extremt skönhetsfixerat att vi till och med måste se perfekta ut när vi föder barn. Det har nästan blivit viktigare att behålla en slimmad figur och ha ett sexpack efter graviditeten än vad som är hälsosammast för både mamman och fostret. Dessa föreställningar om att vi måste vara smala och vältränade blir viktigare än det vi egentligen är menad att bry oss om – att skaffa familj och föra generationen vidare.

Jag har personligen inga erfarenheter av graviditet, men mina erfarenheter av att leva med en ätstörning kan ge mig en relativt god uppfattning om den problematik som kan uppstå. Så, vad gör man? Hur motstår man dessa krav på en perfekt kropp? Hur accepterar man förändringarna? Hur undviker man att låta detta få en att falla tillbaka i sjukdomen?

Kanske kan det hjälpa att försöka tänka på vad man egentligen värdesätter i sitt liv. När man får barn kanske ens egna föreställningar om utseendet inte behöver spela lika stor roll. Ens liv handlar inte längre om att vara superattraktiv och få bekräftelse från älskare. Jag har själv inget barn ännu, men den uppfattning som jag fått är att ens liv inte längre kretsar kring sig själv, utan kring sin son/dotter. Så vad spelar det då för roll hur magen ser ut? Herregud, nog är det viktigare att vara en bra förälder och att ta hand om både sin egen och sin familjs hälsa.

Nog förstår jag att det inte är så enkelt med ätstörningen i bakhuvudet, men jag har vittnat skräckexempel där mammans ätstörning börjat speglats på barnet och jag tror inte att en förälder i världen vill föra vidare dessa hjärnspöken. Kanske går det att vända all logik kring att livet handlar om att må bra till verkliga handlingar (?). Det handlar väl egentligen bara om att finna de rätta verktygen och mentala styrkan till att faktiskt göra så.

Någon av er läsare som har mer erfarenhet av detta och vill bidra med några tips? :)

Tags: , , , , , , , , , , ,

När ska föräldrar sluta oroa sig?

March 8th, 2013

Det är ingen nyhet att föräldrar drabbas psykiskt av att se sitt barn sluta äta och tyna bort. Det gäller inte bara svälten av Anorexia nervosa utan alla former av självförstörelsebeteende, alla sjukdomar som grundas i psykisk ohälsa smittas av på ens nära och kära. Även om de själva inte blir sjuka så lider de med en. Maktlös blicka in i ens barns olyckliga ögon.

Det är inget fel att vara orolig som förälder. Det är ju delvis ett tecken på att man bryr sig om sina barn. Om man inte oroade sig över att ens barn fått ätstörningar så vill jag hävda att det då är något fel på en förälder. Då skulle föräldern i sig ha en egen bokstavskombination.

Hur svårt det än kan vara så är det viktigt att man inte trycker för hårt på ens egen oro. Den som lider av en ätstörning måste hitta sin egen vilja att bli frisk, annars är risken större att man faller tillbaka. Men naturligtvis kan det vara en drivande faktor att veta om hur nära bryr sig om en .

När man äter bra och går upp i vikt tror man att de ska sluta oroa sig. Jag tror att en klok förälder oroar sig långt efter ens barn har avslutat behandling. En klok förälder vet att det är lätt att falla tillbaka. Men den oron måste de hålla inom sig eller släppa ut för någon annan. Den oron kan inte visas för ditt barn som äntligen blivit fri från sin ätstörning. När man känner sig frisk, finns det inget värre än att bli behandlad som sjuk.

helkroppsbild

Min pappa..

kommenterar endast mitt utseende när jag skickar bilder till honom. Antingen ser jag ut att ha fått muskler, eller så tror han att jag försöker få mig själv att se smalare ut på bilderna – eller  är jag kanske så smal. Här är det bättre som förälder att säga något om att man ser glad/lyckligare ut istället!

tror att jag dagligen går runt med ångest. Det gör jag inge längre. Jag har nästan ingen ångest alls fakiskt! Inte så att jag lider eller tänker märkvärt mycket på det. Lite beslutsångest, men det är normalt.

Jag är inte lika sjuk idag som jag var när jag bodde hemma. Mina föräldrar måste våga lita på att har gjort enorma framsteg sedan jag fick “sköta” mig själv. Deras oro är inte nödvändig längre. Jag blir frisk för min egen skull – endast – ! Jag mår bättre av att de mår bättre, jag mår sämre av att de mår sämre. Nu när jag mår bra, så vill jag se att de också gör det.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp