Svar på funderingar kring IDUN

May 29th, 2015

Skulle du kunna skriva lite mer om behandlingen på idun? Typ schema för dagarna, om du har kom nära de andra tjejerna, har det hjälpt dig mycket, var behandlarna bra, hur sjuka var de andra där, var det bara folk med anorexia eller alla ätstörningar, gick de flesta i skolan/jobbade samtidigt osv? Oj, märker att det blev ganska många frågor, svara bara på det du vill såklart :) Jag har blivit tillfrågad om jag vill gå i behandling på idun, men det känns som en stor “tidsinvestering” eller vad man ska säga (jag har bara gått i öppenvården tidigare) men samtidigt vill jag verkligen bli frisk från den här skiten. Skulle du ha valt det igen om du fick chansen nu?
– Anonym

Hejsan! Du är garanterat inte den enda som har frågat dessa/liknande frågor om Idun-behandlingen på SCÄ. Jag själv funderade i liknande banor:

Är inte alla där jätte sjuka och magra?

Blir man inte rastlös – vad gör man ens om dagarna?

Är de jätte hårda på en så man inte får gå kvar där om man inte äter exakt allt de säger?

Får man inte träna alls?

Sanningen är den att Idun är ett väldigt bra forum att möta andra personer med ätstörningar (och ja, det är folk med alla typer av ätstörningar som går där). Det är inte alltid som ens behandlare förstår en riktigt och då är det ett jätte bra stöd att kunna prata med tjejerna (eller killarna) i gruppen. Vi alla antingen är eller har suttit i samma båt och det kan vara oerhört intressant att höra vad andra har med sig i ryggsäcken och följa med på deras utveckling.

Jag säger till alla som fått erbjudandet att prova på Idun att göra det. Det är inte säkert att det passar alla, vi hade t.ex. något avhopp, men det vet man inte förrän man har provat. Hellre att man lägger en investering som kan få en att må mycket bättre i sin vardag i framtiden ett år än att låta det gå flera år och må skit. Kan du fixa det att bli frisk i öppen vården så vore ju det super – men om du fått detta erbjudande så kan nog vara så att det hittills verkat som att du har behov av ökat stöd. Ta vara på den möjligheten! Allt som kan få en att bli friskare är värt att testa.

Självklart tar det tid. Jag trodde först att jag skulle fixa plugget trots att jag gick där, men det blev faktiskt omöjligt. Att plugga heltid på universitet/högskola som kräver viss närvaro är inget jag skulle rekommendera. Däremot gick det prima att studera distanskurser under tiden, och att gå i gymnasiet samtidigt har inte verkat vara något problem. Det går även att arbeta, men då brukar man få sjukskrivning på deltid eftersom man kommer vara på Idun var tredje vecka. Jag tycker att det är bra att man får en visstidssjukskrivning för det tar mycket tid och energi att gå i behandlingen och den kan inte ta ut sin fulla rätt om man samtidigt går och känner stress/press över att inte plugga/jobba när man är där.

Sedan vill jag tillägga att de flesta behandlarna är väldigt förstående personer. Självklart kan man ju inte “klicka” med alla och om det inte fungerar alls kan det finnas möjlighet att byta, men det kan vara värt att ha i åtanke att ätstörningar är en väldigt svårbehandlad sjukdom och det är lätt att bli defensiv. Men som sagt, det är din behandling så våga stå upp för vad du tror att du behöver för att bli frisk.

Det är även värt att nämna att de inte alls kastar ut en för att man inte gör allting perfekt. Självklart förväntar det sig att man ska jobba mot sina mål, annars är det ju ingen idé att dem sitter där och försöker hjälpa en om man inte ens är villig att ta emot hjälpen. Men allting behöver inte bli perfekt på en gång – det är därför man går där flera veckor, för att det ska få ta tid att landa.

Skulle jag ha valt det igen om jag fick chansen?

Hade jag inte gått Idun en gång så skulle jag absolut tagit mig den tiden att få den erfarenheten. Det är faktiskt riktigt skönt att vara där. Nu, efter att ha gått det en gång så känner jag mig liksom “klar” med den biten och vill mycket hellre vara kvar och få till min vardag utan ätstörningen. Men i vissa perioder skulle det kännas skönt att komma dit och bara vara några dagar. 😉

Klassiskt mellanmål på IDUN:

idunmellis

Två mackor med smör, ost och gurka + en kopp “caffe latte”

Tags: , , , , , , , , , ,

Uppdatering om behandlingen på SCÄ

August 13th, 2014

Hur går behandlingen på scä föresten? :)

I våras påbörjade jag en behandling på SCÄ eftersom jag kände mig redo att ta de sista stegen mot friskheten. I den öppna vuxenvårdsavdelningen, där jag gått nu, träffar man en behandlare ungefär 1 gång varannan vecka. Här ligger fokuset enbart på de praktiska delarna. Här ska man få hjälp med att få ordning på maten och att ta bort en eventuell undervikt.

Igår hade jag första träffen med min behandlare efter hennes semester. Tyvärr, håller jag mig fortfarande på en gräns med vikten, men för mig känns det inte så viktigt att jobba för att gå upp mer. Det viktigaste för mig är att jag mår bra, har energin till att göra det jag vill och känner mig övervägande glad i livet. Jag får inte ut någonting av att träffa en behandlare som enbart är intresserad av min vikt – den ska inte vara huvudfokus i tillfrisknandet, inte så länge den inte är kritisk.

Min behandlare remitterade mig till Idun, SCÄs dagenhet. De följer ett system som innebär att man går en vecka där vardagar 8-16 tillsammans med ett gäng andra och sedan är “hemma på praktik” i två veckor. Till min glädje inkom ett återbud och jag ska få åka dit på informationsträff redan imorgon! Annars skulle jag inte få komma dit förrän i september.

Dagvårdsbehandling låter kanske allvarligt för en del. “Är det så illa?!”, men nej, det handlar inte om hur sjuk man är för att gå i behandling, utan det handlar först och främst om hur motiverad och mottaglig man är. Jag är verkligen inte kritiskt sjuk, men jag har levt med anorexian ett bra tag nu och jag är öppen för att prova all hjälp för att bli helt frisk. =) Det verkar som att man på Idun fokuserar på mycket mer än det praktiska – jag hoppas att det kan vara något för mig.

Visst kan det kännas lite skrämmande, men framför allt är det spännande!

Tags: , , , , , , , , , , ,

De jobbar även med ångesten

May 27th, 2014

Som det tidigare har framgått verkar det som att behandlingen på SCÄ lägger ett väldigt stort fokus på maten och vikten. Det verkar som att många har upplevt/upplever det som så, och även jag själv.

Hittills har jag endast haft två behandlingsmöten med min behandlare och idag hade jag första mötet med läkaren. Det är fortfarande tidigt att dra några slutsatser om kvaliteten på behandlingen, men jag har lyckats få en större inblick i hur upplägget ser ut.

IMG_2446

På SCÄ ser man inte på ätstörningen som en psykologisk sjukdom, där tror man att det finns åtta faktorer som ligger till grund för ätstörningens utlösande (se ovan). Dessa åtta faktorer är ingenting man jobbar med i början av behandlingen. Först jobbar man med maten och vikten, för att bryta “svälten”. Efter det ges eventuellt remiss till psykologsamtal eller dagvården, där man jobbar med de bakomliggande faktorerna som t.ex. självkänsla.

Detta lät ju rätt så absurt när min behandlare först berättade det. Fungerar det verkligen att skippa den psykologiska biten i behandlingen till en början? “Ja”, svarade hon. Sedan fick jag det förklarat för mig av läkaren att det är oundvikligt att jobba med ångesten också, men att det är inte i den änden som man börjar i, utan som sagt, de börjar med maten och vikten, för att sedan utifrån det börja tala om ångest.

Nu kändes det hela mycket mer begripligt.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu börjar behandlingen på SCÄ

May 6th, 2014

Nu när resan är över är det dags att påbörja behandlingen på SCÄ på riktigt. Som ni kan läsa i föregående inlägg känns det tilltalande att äntligen jobba för att bli av med skiten.

Idag träffade jag min behandlare. Vågen visade mer än 1 kg uppåt, men jag tar det med en nypa salt. Upplägget för min behandling ser hittills ut att vara 45 min möte en gång varannan vecka. Varannan vecka (!). 45 min (!). Det slog mig hur snabbt ett möte går och hur lite som hinns lyftas fram. Det slog mig hur lite tid som ges till en patient inom vården. Jag upplevde det som att fokuset främst låg på vikten och maten – alltså det praktiska, men det är inte där som problemet bottnar i. Ska man alltså gå runt och må skit ända tills man fått en bra måltidsordning och “tagit bort undervikten”, som de så fint uttrycker det? Är de inte intresserad av annat? Eller är det så att allt praktiskt måste komma först?

Idag kände jag mig inte riktigt sedd utav behandlaren, men jag är stark nog att inte låta det avgöra om jag vill fortsätta kämpa eller inte. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: jag vill bli frisk från ätstörningen, och då kan inte vartenda bemötande vara avgörande i den frågan.

Behandlaren ifrågasatte min elitsatsning inom cheerleading. Hon menade att det inte går i hand med det sätt de jobbar på, på SCÄ. Beroende på vilken idrott man elitsatsar inom behöver man äta olika och hon var tveksam på om jag kan få ihop alla sex måltider som de rekommenderar. I mitt huvud förstår jag inte varför det skulle vara något problem. Använder hon omvänd psykologi? Det är ju självklart att jag kan klara det.

Om det inte skulle gå så finns alternativet att sjukskriva mig från träning, jobb och skola på 100%. Är detta bara ett “hot”? För det finns ingen anledning att bli sjukskriven till 100% bara för att jag inte hinner med ett förmiddagsmellanmål t.ex. när jag jobbar. Då kanske det endast är jobbet som är problemet? 

Hur som haver är det nu dags att ta sig an matdagböcker igen. Det är jag väl expert på vid det här laget (jag har fyllt flera skrivböcker med det). Nedan följer den layout på matdagböcker som SCÄ använder sig utav:

Vad tycks?

Vad tror ni? Något som är värt att ge sig på?

 

Tags: , , , , , , , , , ,

Massa mat och svar på kommentarer

April 28th, 2014

Överenskommelsen med min behandlare innan jag åkte iväg till USA var självfallet att inte gå ned i vikt. Det är varken någonting som rekommenderas eller som jag själv vill. Efter all mat som vi ätit känner jag mig säker på att jag hållit överenskommelsen, men eftersom det inte finns någon våg i huset (vilket är bra!) kan jag inte veta säkert förrän jag kommer hem.

Med tanke på att man inte vet säkert om vikten har förändrats eller inte så är väl helt logiskt att dra slutsatsen att det inte syns oavsett. Och om det inte syns – vad spelar det då för roll?

IMG_2240red

Pastasallad till lunch i princip varje dag – sååå gott!

IMG_2293red

En del asiatisk mat också. Smakade även en Celsius som inte finns i Sverige – riktigt dyr dock!

IMG_2309red

Lördagsmiddag på finrestaurang – beställde extra spicy! ;)

IMG_2312red

Delade även på en förrätt och tanken var att ta efterrätt… men… det fick helt enkelt inte plats.

IMG_2401red

Återigen en förrätt som delades med pojkvännen. Världens godaste fire balls med ost och jalapeños! <3

IMG_2404red

Crab cake ceasar salad till lunch.

 

Någonting som förvånat mig hittills är hur friska människor verkligen kan äta mycket mat! Framför allt sötsaker mellan måltider. En del är lite mer kräsna med maten och väljer alltid sallader som huvudmål, men sedan köper alla godis och kakor som äts på kvällen. Andra behöver äta mer än en hamburgare för att bli mätt och köper ändå kakor och godis till kvällen.

Svar på kommentarer:

Jag ska plugga i USA till hösten och oroar mig rätt så mycket över maten… Verkar det väldigt svårt att hitta bra mat?
– Josse

Det är inte alls lika mycket “bra mat” som i Sverige, men det är inte omöjligt att hitta bra mat här heller. Jag tror att den främsta anledningen till att man förutsätter att det bara finns “onyttig” mat i USA är att det är den maten som det görs mest reklam för och det är den maten som de flesta amerikaner äter. Utbudet är större här utav “onyttig” mat, men det är inte bara “onyttig” mat. Det är ganska stort fokus på “det här är nyttigt”, “maträtter under 600 kcal” osv. Den största faktorn som gör maten här “onyttigare” är alla tillsatsämnen och oekologiska matvaror.

Hur är det med vegetarisk mat? Finns det mycket sådan på restauranger och i affärer?
– www.teatimes.blogg.se

Eftersom jag själv inte är vegetarian har jag inte varit särskilt uppmärksam på detta. Det jag observerat hittills är att det finns alltid rätter med ost, svamp eller om man som vegetarian äter kyckling och fisk. Alla restauranger erbjuder alltid någon ost-, fisk-, kyckling- och kötträtt. Asiatiska restauranger har en rätt med tofú och ost finns det gott om! Jag tror inte att det är något problem att vara vegetarian här.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Min behandlingsresa för anorexia

November 22nd, 2013

Jag skulle gärna vilja läsa vad du gick för behandling för din anorexia. Var du inlagd? När började du träna igen eller har du aldrig lagt av? Kram Camilla

Antagligen har det dykt upp en del funderingar kring hur min behandling och vård av anorexian sett ut sedan detta inlägg. Det mesta från min behandling finns under fliken”Behandling” i högerspalten, men i detta inlägg följer en sammanfattning över hur min behandlingsresa av anorexian har sett ut:

Steg 1 – Uppmärksammandet
Mina föräldrar gav mig en varning i slutet av sommaren 2011 “visa att du kan äta ordentligt nu, annars skickar vi dig till hälsocentralen för en koll om två veckor och ingen träning tills dess.”.

Steg 2 – Hälsocentralen
Beskedet från läkaren på hälsocentralen löd “BMI 17 men inte så farligt, föräldrar oftast oroliga. Ätstörning? Knappast!”. Därav fortsatte jag med mina joggingturer men blev begränsad till att endast träna på friskis och svettis till jag gått upp ca 3 kg.

Steg 3 – Skolsköterskan och kuratorn
Varje vecka vägde jag mig hos skolsyster för att se att vikten inte gick nedåt. Dock manipulerade man med tyngre kläder, prylar i fickorna och dricka vatten. Samtidigt tog jag självmant kontakt med en kurator hos Ungdomsmottagningen för jag märkte att jag inte mådde bra och det blev jobbigare hemma.

Steg 4 – Första kontakten med länsenheten för ätstörningar
Mina föräldrar var inte dumma i huvudet, och egentligen var inte jag det heller. När vikten visat att jag gått ned några ytterligare kilogram hänvisade skolsyster oss till att kontakta Länsät i Gävle. Efter en två veckors praktik i England mådde jag som värst hittills. Tanken var att jag skulle åka till Gävle regelbundet 1-2 ggr/vecka och undertiden föra matdagbok, men eftersom jag var begränsad och ville inte missa skolan samt att min behandlare inte alltid kunde ses blev det inte riktigt någon kontinuitet.

Steg 5 – Inläggning?!
Jag hade nåt mitt lägsta BMI efter hösten 2011 och låg i riskzonen för inläggning. Under ett av mina vanliga besök märkte jag att något var på tok. Läkaren och min behandlare var dock väldigt diskreta med att uttrycka orolighet. Pulsen var väldigt låg och jag fick remiss till hälsocentralen för att göra ett EKG-test omgående. Jag kommer ihåg hur läkaren på länsät frågade om jag kände mig yr eller om jag ville att de skulle skicka mig med taxi. Jag förstod inte varför, jag kände mig helt normal, jag kunde åka tåget hem.

Steg 6 – EKG-test på hälsocentralen
Med remissen i hand kom jag till min hälsocentral för att göra testet. Där vägrade de genomföra testet utan att ha en av deras läkares omdöme, trots remiss och telefonkontakt med läkare i Gävle som meddelade att tillståndet var kritiskt så fick jag höra “ja, du ligger på ett BMI 16 vilket är ganska lite, men du är ju ganska liten byggd. Jag kan inte göra något förrän jag har haft en läkare här kolla på detta först“. EKG-testet fick jag vänta en dag med och då var det för sent. Sedan bytte jag hälsocentral!

Steg 7 – Kan jag flyga?
En vecka innan det var dags för mig och min familj att fara på utomlandssemester i Thailand kom de på att jag kanske inte är i lämpligt skick att flyga. Det blev akuta provtagningar på sjukhuset som turligt nog endast visade på vätskebrist.

Steg 8 – Vändningen
Efter Thailandsresan över jul och nyår vägde jag in på min lägsta vikt någonsin. Det var nu vändningen skulle komma. Inläggning eller livet? tänkte jag för mig själv. Nu var jag less på anorexin och allt som den förstörde. Nu var det inte roligt längre. Nu var det dags för en vändning!

Steg 9 – Byte av behandlare
Strax efter att jag kommit hem från Thailand kom de på avdelningen på att det var en sjuksköterska som åkte till BUP i min stad varannan vecka, och då kanske det var lämpligare att byta till henne. Och det var det! Hon jobbade på ett lite annorlunda sätt, ett sätt som fick mig att börja fokusera mer på livet än sjukdomen. Dock blev det även här ingen riktig kontinuitet i behandlingen pga. frånvaro från hennes sida. Ibland fick jag träffa min gamla behandlare och ibland blev det uteblivna tillfällen.

Steg 10 – Intensivveckan
I februari 2012 blev jag erbjuden att ta del av en intensivvecka på länsenheten i Gävle, det var strax innan dess som jag började blogga. De kallade det för en utbildning där upplägget liknade dagvård. Vi var en grupp tjejer som åt mellis, lunch och mellis tillsammans på enheten och mellan måltiderna hade vi olika “pass” som handlade om alltifrån matsmältningen till kroppskännedom. Detta var en väldigt nyttig erfarenhet att ha med sig i bagaget! Även om det var väldigt jobbigt vid tillfället.

Steg 11 – Flytten efter sommaren
Jag tog studenten. Jag ville flytta hemifrån och börja plugga. Var jag redo? Mycket oro men också en stor säkerhet. Jag behövde min frihet! Hur skulle jag göra med fortsatt behandling? Kunde jag få remiss? Ville jag börja om på nytt? Väntetider och nya behandlare. Nej, jag trivdes med min behandlare. Så ofta som möjligt pendlade jag från Stockholm till Gävle för en timmes samtal med min behandlare. Även hösten 2012 var det svårt att få någon kontinuitet i behandlingen, men jag hade bloggen och jag var tillräckligt frisk för att börja träna igen.

Steg 12 – Skolhälsan
Jag valde att försöka hitta något stöd på plats och besökte en läkare hos vårdcentralen som KTH samarbetar med. Bemötandet där liknade den på hälsocentralen hemma: “Jahapp, vad är det för fel på dig då?” följt av höjda ögonbryn och ingen som helst förståelse i vad det innebär att vara sjuk i en ätstörning.

Steg 13 – SCÄ?
Det tog mycket tid och energi att pendla till Gävle, så jag beslutade mig att göra ett försök att börja på SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och bad om att få en remiss dit. Efter ett antal veckors väntande blev remissen nekad och strax efter detta meddelade min behandlare att hon skulle ta tjänstledigt till våren.

Steg 14 – Tillbaka på ruta 1
Alternativet nu var att återgå till min första behandlare i Gävle, vilket inte kändes helt fel eftersom vi haft kontakt till och från. Skulle jag fortsätta i behandlingen så var det att återgå till att skriva matscheman över mina matvanor och att jobba för en viktuppgång. Jag hade kommit ifrån den biten, jag kunde äta ordentligt och jag kunde äta vad jag ville. Jag hade mer ork och livsglädjen låg på topp!

Steg 15 – Prova själv
Under sommaren fick jag möjlighet att prova på hur det var utan någon behandling. Visst fanns det tuffa och mörka dagar, men i det stora hela hade jag aldrig mått så bra. Sommaren 2013 var den bästa sommaren någonsin i mitt liv! Jag hade tillräckligt med verktyg för att kunna hantera ätstörningstankarna.

Steg 16 – Avslutet av behandlingen
Vid första återträffen efter sommaren meddelade plötsligt min behandlare att det var sista träffen. Jag var inte riktigt beredd på det, men jag kände en lättnad. Jag var fri! Jag kunde sköta mig själv och ätstörningen hade inte längre makten. Jag behövde inte fokusera på vad jag åt eller hur mycket jag tränade hela tiden. Jag kunde lita på min kropp och mitt eget omdöme. Var jag redo att lämna ätstörningen till historien?

IMG_0433red

This is freedom!

 

..med att besvara den frågan får jag återkomma.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rätt behandling för rätt väg

July 25th, 2013

Inställning. Möjligheter. Livet. Glädje. Trygghet. Självtillit.

Av vilken sjukdom man än lider utav påverkas ens liv av konsekvenserna. Sjukdomar tar upp tid, energi och försämrar hälsan. Det går inte att må helt 100 när sjukdomen har övertaget. Det behövs vägledning, det behövs en kamp och det behövs ett förändrat tankesätt.

Jag hade tur som hamnade med en riktigt klok behandlare. Behandlingen var inte perfekt men min behandlare uppmuntrade mig till saker och sa sådant som förändrade hela min vardag och livsinställning. Även om behandlingen hade sina brister så fick den mig att finna min egen väg tillbaka. Den tog mig tillbaka till livet och starkare än någonsin. 

Utan det hjälpen hade man inte varit samma människa idag. Samma behöver nödvändigtvis inte betyda sämre, men med tanke på hur mycket bättre man mår nu är det otroligt att det kunnat varit bättre utan. En bra behandling, stöd som passar ens behov, vilja och ambitioner kan ha en sådan stor roll på en människas liv.

IMG_0579red

Här är jag idag. Glad. Nästintill lycklig. Inte 100% frisk, men sund. Jag vågar leva. Jag vågar ta chanser och jag vågar tycka om mig själv.  Vem hade jag varit om jag inte fått denna uppmuntran och tankesätt från min f.d. behandlare? Jag vet inte vem, men jag vet att det inte hade varit den glada, vågade och självsäkra tjej jag är idag. En person jag inte vill förlora.

Tack vare rätt behandling, rätt person, vid rätt tillfälle i livet så finner man sin väg. Den inställning som kommer bära en framåt.

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Plugg och myskväll

July 17th, 2013

För de flesta är det sommarlov, och nog har jag tagit mig ett rejält lov också. Dock pluggar jag även under sommaren och det kan man inte skjuta på för alltid. För att ta vara på sommarens trevligheter och samtidigt sköta skolan är det optimalt att ta en eftermiddag tillsammans med bästa vännen. Det blev plugg, tjejsnack, middag och snart väntar en filmkväll med The Last Song. 

Det är väldigt givande att ha en bästa vän som är så förståndig som min. Vi har båda en psykisk sjukdom att kämpa med i bagaget och det är fantastiskt hur lärorikt det kan vara att dela med sig. Dessutom visade det sig att hennes kurator också hade dragit en liknelse med “Bordsben” som min gjort för mig. Kloka behandlare och kloka tjejer. Vi må ha våra nedgångar och bakslag, men med verktygen att ta över världen! 😉

Bästa vän bjöd på middag

Bästa vän bjöd på middag

IMG_0486

Med efterrätt!

Med efterrätt!

Tags: , , , , , , ,

”Man kan inte ha bara lite ätstörning”

June 10th, 2013
  • Räkna kalorier
  • Springa/konditionsträna för att förbränna fett
  • Mäta midjemått
  • Kolla vikten
  • Mäta/väga maten
  • Utesluta livsmedel
  • Hoppa över måltider
  • Kontrollera kroppen genom att kolla speglar/känna mycket

Dessa är beteenden som lockar fram ätstörningen hos mig. Nu är det sommar och det blir extra mycket prat och tankar kring kroppen. Det har blivit viktigt för många att se bra ut på beachen och ätstörningen vill gärna ha så lite magfett som möjligt. Vad är viktigt för mig?

Nu blir det sommar och jag kommer att ha uppbehåll från behandlingen. På en skala 0-10 (där 10 är helt frisk) anser jag mig ligga på 8,5 idag. Sommaren kommer att bli min tid där jag verkligen ska ta det sista beslutet över hur viktigt det ska vara för mig att vara smal/vältränad och anses ha den ”perfekta kroppen”. Denna sommar ska mitt fokus ligga på att leva livet. Vill jag leva livet med ätstörning eller utan?

Det går inte att ha bara ”lite” ätstörning. Väljer man att det är viktigare att väga under normalvikt och därmed kontrollera matintaget, räkna kalorier eller medvetet behålla några av ovanstående beteenden så blir man inte frisk. Chansen för att ett återfall är stort och det gäller att vara uppmärksam på förändringar i sitt beteende.

Jag är extremt medveten om de sjuka beteenden som börjar komma tillbaka. Det är skrämmande, för jag vet att jag absolut inte vill trilla dit, in i helvetet igen. Men tankarna säger att man skulle bli mer nöjd med kroppen om man fick bort lite mer fett. Det är sjuka tankar. På ett sätt så är de tankarna så övertygande att man hemskt gärna börjar tro att de har rätt. Eftersom att jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande så känns det så otroligt att jag skulle insjukna igen. Dock är gränsen vagare än man tror. Jag upprepar igen ”Det går inte att ha bara lite ätstörning”. Det går inte att bara behålla de beteenden som gör en nöjd med en själv, för ätstörningens tankar håller varandra hårt i handen. Väljer man att börja med ett utav beteenderna så dröjer det inte allt för lång tid innan man dedikerar största delen av sin tid och tankegångar åt ätstörningen.

Kan man bara släppa strävan efter den perfekta kroppen?

Nej, men man kan aktivt jobba för det. Det är något som jag ska göra i sommar. Denna sommar ska inte ätstörningen styra. Denna sommar ska jag leva livet. Om 10 år kommer man att tänka tillbaka på denna tid, och vad kommer man vara mest nöjd med att man jobbat för? Att nå den perfekta kroppen (som inte finns) eller att släppa loss, ha kul och kanske uppnå andra mål i ivet?

I sommar ska jag:

  1. Vara uppmärksam på om jag faller in i dessa beteenden OCH i sådana fall vara medveten om att jag tar beslutet att välja ätstörningen.
  2. Kolla vikten var 14:e dag och inte mer!
  3. Stå på mig! Mot ätstörningen och allting som indikerar på eller triggar till sjukligt beteende.
  4. Bestämma mig om jag hellre vill välja ätstörningen än ett fullt friskt liv.

Som ni säkerligen förstår utifrån texten så har jag under den senaste tiden fått tillbaka en del ätstörningstankar. Jag har upplevt missnöjdhet med kroppen och sett fett på magen. Jag har varit säker på att jag fortsatt upp i vikt och kunde inte känna mig nöjd utan att gå ned tillbaka till det ”perfekta smala” igen. Bevisligen har vikten inte gått upp utan jag är fortfarande viktstabil. Så tji fick ni dumma ätstörningstankar! Det går att lita på kroppen utan att vikten skenar iväg!

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag är liten, smal och mår bra – dags att våga lita på det

May 14th, 2013

Med en hel del tankar om hur jag ser ut nu; smal, muskellös, rundare, större eller mindre, har jag tagit mig genom dessa veckor utan behandling. Jag tänker inte ljuga för er och säga att tankarna inte finns där, att ätstörningen är borta eller att jag inte längre vill sträva efter att vara smal. Jag vill vara smal, och när jag känner mig större så slår ätstörningen till. Då känner jag mig sjuk.

Skillnaden på när jag var riktigt sjuk och nu är att jag låter inte tankarna påverka mitt beteende i det stora hela.

  1. Jag kan tänka att jag blivit tjockare och måste banta, men jag gör det inte. För att jag vet att jag måste äta. Jag vill äta.
  2. Jag kan tänka på kalorierna som förbränns när jag springer. Men jag springer inte för att förbränna.
  3. Jag kan tänka på hur mycket mat jag äter och att jag kanske bör hoppa över en måltid för att gå ner igen. Men jag hoppar inte över en måltid för att jag vet att det ändå kommer att behöva ätas ikapp senare.
  4. Jag kan även tänka att jag aldrig kommer till att bli helt frisk. Men jag vet att framstegen som jag gjort de senaste året visar en uppåtgående trend och det finns inget som hävdar att det inte kan fortsätta på den vägen.

När tankarna kommer känner man sig sjuk. Men när man tänker tillbaka så ser man att man har gjort framsteg. Det är till och med framsteg att ha tankarna, men att inte göra någonting åt dem!

Det jag ska jobba på fram tills nästa träff är min kroppsuppfattning. Jämförelsen med andra och bekräftelsen på att jag fortfarande är smal. Jag ska inte behöva kolla min kropp flera gånger om dagen för att se att jag fortfarande är smal. En del dagar ser man inte smal ut, och då kommer gärna ätstörningen på besök. Men kroppen har inte förändrats, det är endast ens egen syn på den. Kroppen är i stort sett den samma.

Jag har gått tre veckor nu utan att väga mig. Har jag gått upp? Har jag råkat tappa i vikt? Har jag klarat mig själv?
Vikten var densamma!
 Jag har fått mens och jag är viktstabil! Dags att våga lita lite mer på mitt eget omdöme och min egen kropp!

Jag är liten och smal. Det är inte bra för mig att kolla mig själv i spegeln dagligen. Det är inte bra för mig att jämföra mig med andra. Jag är liten och smal.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is who you'll become and the world will look the same.

Think you are beatiful. Think you are strong. That is what you’ll see and who you’ll become.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp