När Ofelia blev sjuk

November 10th, 2015

En gång i tiden fanns det en liten och duktig tjej Ofelia. Uppfattades ofta av vuxna i skolan som en tyst och blyg tjej, men som alltid lämnade in läxorna i tid. Ofelia var sällan ensam på rasterna, men hon kände sig ändå aldrig tillräckligt populär bland vännerna. När Ofelia började komma in i tonåren började mycket kretsa kring utseendet. Hon kände sig inte lika snygg som hennes vänner – varför blev alltid killarna intresserade av dem och inte hon själv?

Det var inget fel på Ofelia, men ändå kände hon sig inte tillräcklig. Hon kände sig ofta en aning utanför även om hon satt mitt i gruppen. Hon kände sig ofta bortvald även om hon aldrig behövde vara ensam. Hon kände inte att hon passade in lika bra som alla andra och förstod inte varför.

Ofelia har sedan några år tillbaka hållit på med lagidrott. Hon har väldigt höga krav på sig själv och vill gärna bli bäst och det ska också gå väldigt snabbt. För det mesta brukar hon också lyckas med det. I alla fall att bli tillräckligt bra för att bli antagen till det mest avancerade laget i den föreningen hon tillhörde. Men där blev hon inte bäst längre. De andra tjejerna i laget hade tränat i sporten mycket längre än vad hon själv hade och det blev svårt att konkurrera med dem. Hon blev satt som reserv på tävlingar och kände sig inte med i laget där de flesta även var några år äldre.

Ofelia var envis. Hon tänkte inte ge upp. Hon tänkte allt visa dem (!) och började träna extra på fritiden.

I och med att Ofelia kom in i puberteten samt att hon tränade började kroppen forma kurvor som killarna tenderade till att uppskatta. Ofelia som tidigare känt sig osynligt bredvid hennes vänner i närheten av killar började utvecklas till en riktig killmagnet. Vilken boost!

Nu tränade Ofelia både för att bli bäst i laget och vinna killarnas uppmärksamhet. Och framåt gick det. Hon blev den som tränade mest på gymmet utav alla i laget. Hon var den som sprang snabbast under uppvärmningsrundan och den som kämpade längst i jägarstolen. Men det som Ofelia blev gladast över var att hon började äntligen tappa lite fett kring buken.

Ofelia har aldrig varit en särskilt stor tjej, men i och med puberteten fick hon lite mer kurvor. Hon försökte under perioder äta mindre, men det resulterade endast i att hon överåt på kvällarna. Det var inte förrän nu som hon verkligen tänkte ta det på allvar och bli “nyttig”. Nu tränade hon som mest och började även äta mindre portioner (för det hade hon läst var bästa sättet att bli av med fett).

I och med en skada kunde Ofelia inte träna fullt ut på några veckor och då slog den henne “då kan jag inte äta så mycket som jag gör nu” och hon började bli hårdare på sig själv över vad hon stoppade i sig. Portionerna minskades, och så småningom även vikten. Hon kände sig snyggare och snyggare. Konditionen blev bättre och bättre. Musklerna blev starkare och starkare. Kommentarerna kring utseendet blev fler och fler. Träningsmängden ökades och ökades, samtidigt som maten minskades och minskades.

Ofelia blev sjukare och sjukare. Till sist var varken lagträningarna eller killar aktuellt. Hon hade fått Anorexia Nervosa och kom till att ägna resten av tonåren med att kämpa emot sjukdomen och för sitt liv. Det var så behovet av att känna sig duglig övergick till något så destruktivt som en ätstörning. All denna träning och svältande gjorde henne varken snyggare eller starkare. Hon har nog aldrig känt sig så äcklig och svag som när ätstörningen tog över.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kärlek och bekräftelse – fyll din egen bägare

June 15th, 2015

Vet ni vad jag tror att det hela handlar om?.. Att känna sig älskad. Och då menar jag inte bara att man behöver veta att folk tycker om en, utan att faktiskt få det bekräftat.

Vad är då bekräftelse?

Är det en handling? En röst? Eller en känsla? Jag skulle formulera det sålunda: bekräftelse är den övertygande tanken om att det vi gör, säger eller är faktiskt duger. Och ja, det är en tanke – inte en känsla. Det är en tanke som sätter igång olika känslor hos oss; det kan vara rädsla, glädje, tillfredsställelse etc. Men vad som skapar denna tanke är desto mer komplext.

Hur får vi bekräftelse?

I det stora hela söker vi efter bekräftelse från vår omgivning. När vi inte känner oss tillräckligt uppskattad mår vi antingen riktigt riktigt piss, eller försöker göra något åt det. Och det vi gör är oftast yttre förändringar. Vi försöker se snyggare ut, höja betygen, öka inkomsten, träna mer, äta nyttigare eller skaffa fler vänner. Det vi inte försöker med är att bli bättre på att bekräfta oss själva.

Kan inte andra bekräfta oss?

Visst finns det underbara människor runt om kring oss som kan få oss att känna oss mer eller mindre lyckade som människor. Men om vår bägare av kärlek fylls eller inte handlar sällan om hur mycket kärlek vi får från andra, utan det handlar om hur pass mycket vi fyller vår egen bägare. I miserabla stunder lyckas man välta den upp-och-ned i väntan på att någon ska komma och ställa den till rätta. En del kanske försöker, men tyvärr tror jag att det bara kommer sluta med att vi välter den igen och låter all kärlek återigen rinna ut i sanden. Det andra kan göra är att försöka hjälpa oss att lära oss att själva hålla bägaren fylld med kärlek.

Kanske låter det som att min tillit till andra människor är väldigt liten, men det är den tuffa sanningen som jag fått lära mig av mina erfarenheter. Egentligen skulle jag definitivt inte påstå att jag inte litar på andra människor, det gör jag verkligen, men jag litar inte på att andra människor kan ta ansvaret att få mig att må bra eller leva lycklig. Det ansvaret måste jag bära själv. Sedan kan andra människor hjälpa en på vägen. Men lägger man över allt för mycket på dem, kommer det snarare stjälpa en än hjälpa en.

Hur har det här med ätstörningar att göra?

Jag tror att ätstörningen/anorexin var ett sätt att få den bekräftelse som varken andra eller en själv kunde ge en. Jag tror att det är en fullständigt mänsklig strategi för överlevnad i ett tillstånd där man är totalt oförmögen att älska sig själv. Hjärnan skapar en enkel lösning på ett oerhört komplext problem, vilket den gör för att skydda sig själv mot de hot som antas vänta utanför sjukdomens murar. Tyvärr medför denna “lösning” ett annat problem, som i längden snarare kommer leda till ännu mer självförakt än innan. Anorexians bekräftelse är bara tillräcklig till en viss gräns, och den äter upp den egna förmågan att genuint älska sig själv.

monday-quotes-love-yourself-9

Det är nästan lite sjukt när man tänker på att i princip ALLT vi gör av idag är i strävan om att bevisa att man duger som människa i dagens samhälle. Det är ett ständigt arbete att få andra att tömma några droppar i vår bägare. Egentligen bör det väl handla om att de saker vi gör ska vara för att uppfylla oss själva? Bara att vi gör dem bör leda till att vi fyller vår egna bägare. Inte hur, hur mycket eller hur bra vi gör dem. Utan att och för att vi mår bra av det.

Slutligen vill jag återge ett citat från Profeten som även nämnt i tidigare inlägg (Skönheten inom oss själva):

”Var skall ni söka skönheten, och hur kan ni finna henne, om hon inte själv är er väg och er vägvisare? Och hur kan ni tala om henne, om hon ej själv värver ert tal?”
–  Kahlil Gibran

Tags: , , , , , , , , , , ,

Den där jämförelsen med andra

March 23rd, 2015

Ja, vi vet att alla är olika. Ja, vi vet att man inte ser ‘allt’ som någon annan äter. Men det man ser skapar en uppfattning om hur mycket de äter och det är extremt svårt att inte jämföra. En del kan säga att det är sjukt att jämföra sitt matintag med andra, medan jag faktiskt vill påstå att det beror helt och hållet på vad syftet är: att äta mindre, dämpa ångest, få perspektiv etc.

Det är svårt att sluta jämföra och jag tror att det är någonting man kommer göra både under och efter sin sjukdom- och tillfriskningsfas. Det är inte konstigt att man tycker att det är jobbigt att se alla i omgivningen äta så mycket mindre än en själv. Man kanske är i behov av en viss bekräftelse om att det man äter är normalt och inte för mycket. Tyvärr kommer man inte alltid att kunna få den bekräftelsen och det som då skiljer sjukt från frisk i detta avseende är om man agerar utefter jämförelsen eller inte. Här måste man hitta tanketricks som hjälper en själv att inte bli påverkad av omgivningens missvisande matportioner.

Jag hamnade i en sådan situation under helgen:

Det var landslagsträning i Borås och vi var flera stycken i laget som sov tillsammans hos en annan lagmedlem. Föräldrarna hade lagat über god mat enligt min mening och efter en dag av träning kände i alla fall jag mig rejält hungrig. Även om jag personligen inte alls tränat så hårt, blev knappt svettig så går det åt mycket energi av att vara flera timmar i en hall. Dagen efter skulle vi också träna, och även tränarna har påpekat hur viktigt det är att vi sover och äter ordentligt så vi kan prestera på topp dessa få träningstimmar vi har tillsammans innan VM. Men när vi väl kom hem lastade jag upp en portion som fyllde hela tallriken med ris och kycklinggryta. Åh, så god den var! Men.. de andra tjejerna… de åt ju nästan hälften av det jag åt. “Var de inte hungriga?!”. En förklaring skulle varit “aja, de kanske äter massa godis istället”, men för bövelens det hade ju jag gjort också, och inte sjutton hindrade det mig ifrån att vilja äta ordentligt med  mat. Jag blev frustrerad. Men, jag tog ta mig fasen en extra liten portion ändå – för jag var hungrig och jag ville vara på topp under träningshelgen, och maten var så god! 😉

 

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Varför vill man falla tillbaka?

January 16th, 2014

Varför tror du att man vill falla tillbaka? Jag har, som jag själv ser det, tagit mig upp en bra bit och faktiskt mått väldigt bra. Men ändå kommer jag på mig själv med att vilja falla tillbaka, att tänka att jag ska krascha “bara en gång till” och det blir lätt att jag välkomnar alla triggande faktorer med öppna armar. För att sen, återigen, inse att att vara i träsket inte är vad jag vill. Du är så smart och intressant, finner mycket hjälp i din blogg ska du veta. Kram fina.
Fel

Varför vill man falla tillbaka? Varför föll man ned i skiten från första början? Varför blir det fler och fler som gör det? Varför fanns det en period då man inte ville bli frisk?

(se tidigare inlägg om bakslag här)

Det är just sådana frågor som gör ätstörningar så extremt komplexa. Ambivalensen mellan det friska och det sjuka försvårar hela tillfriskningsprocessen. Någonting måste det ju vara som tilltalar i sjukdomen för att hamna där till en början, och dessutom sedan känna en osäkerhet över att vilja lämna den. Vad är det för hållhakar som den har på oss?

Det bör vara så självklart att inte vilja leva med ätstörningar, när vi vet hur skadligt det är. Ändå finns det personer som inte är villiga att bli av med dem och trots att man vet vilket helvete det är så finns det personer som vill falla tillbaka i den. Hur sjutton kan man vilja det?!

Ätstörningen kan vara många saker: Den kan vara en börda, ett helvete, en demon, en plåga, ett tvång, en sjukdom och en självskada. Samtidigt kan den också vara en trygghet, en utväg, en tillfredsställelse, en identitet och en vän. Det är de första sakerna som pekar på vilken ondska ätstörningen upplevs vara, men det är de sistnämnda sakerna som blir anledningar att hålla fast i den. I ett otryggt, ensamt eller rent av olyckligt liv finns ätstörningen som en alternativ utväg. Den påstår sig kunna erbjuda den värme, trygghet och bekräftelse som man är i behov av. Vem vill tacka nej till det?

Påminner man sig själv om all skada den gör på köpet, kan man så småningom inse att ätstörningen inte är den goda vännen den utgett sig för att vara. Vänner skadar inte varandra. Vänner finns där för att bekräfta att du är värdefull som person oavsett vilka handlingar du gör eller hur du ser ut. Ätstörningen ger dig endast en klapp på axeln om du gjort som den vill att du ska göra, vilket an vara att svälta, kräkas, hetsträna och gå ned i vikt eller dylikt. Gör du inte som ätstörningen säger så är du inte förtjänt av bekräftelsen och då ska du bli olycklig! Ätstörningen låter väl som en “underbar” vän att ha på kompislistan… eller?..

Efter att återigen bli påmind om alla lögner om trygghet och kärlek den lockar med, vänder man återigen ryggen till och vandrar tillbaka till det verkliga livet. Det verkliga livet är inte alltid lika tilltalande, för det utlovar inte samma trygghet och bekräftelse som ätstörningen kan ge en. Därför tror jag att många får flera bakslag innan de lär sig inse att ätstörningen verkligen inte är någonting man vill leva med. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om vilka hemskheter den utsätter en för. Ibland faller man för lockelsen.. och det är inte konstigt! Men det är synd att det ska ta sådan lång tid innan man vågar lita på sig själv och verkligen inse att ätstörningen har ingenting annat än ett helvete att erbjuda i längden.

Ätstörningen kan viska lögner om trygghet, kärlek och bekräftelse, men den kommer inte att göra oss lyckligare. Livet må inte alltid erbjuda samma trygghet, värme och tillfredsställelse men det är där lyckan kan finnas! Ibland behöver vi bara bli påmind om det lite extra.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Min kroppsuppfattning

July 13th, 2013

Jag tänkte fråga om du kunde ta upp hur din kroppsuppfattning förändrats under din väg mot friskheten? Jag har gjort resan upp och ner igen i ätstörningen några gånger men det som aldrig lämnat mig och fått mig att falla igen är uppfattningen om min egen kropp. Missnöjet och avsaknad av självkänsla, äckelkänslorna som Ana medför.

Alla med anorexi har säkerligen inte sin botten i dålig självkänsla och dålig uppfattning om sitt egetvärde, men jag tror knappast jag är ensam. Vore jättespännande att höra hur din resa sett ut när det kommer till synen på din egen kropp. Accepterar du den idag? Kan du känna dig nöjd framför spegeln? Hur känner du för att visa dig för andra i bikini osv? Kan du fortfarande få slängar av att känna dig “stor” när du provar nya kläder etc?

Alla de här frågorna är sådant jag brottas med jämt och terapi är nog det enda sättet för mig att bli helt fri från dessa tankar.

Har du haft de här tankarna alls under sjukdomen, eller vad drev dig till svälten? Och hur kom du över dem eller minskade dem i så fall?

Hoppas du har lust att beröra ämnet!
Kram och kärlek! <3

Sofie

Jag var rätt så nöjd med min kropp innan insjuknandet. Jag trodde att mitt självförtroende var på topp, men insåg senare att det grundade sig i bekräftelse. Det är inte förrän nu, på senare dagar, som jag insett att anorexin finns pga. kroppsideal. Jag upplevde aldrig att jag ville eftersträva idealkroppen eller ansåg att modeller var snygga. Jag ville bara bli av med mina “love-handles”…

Stor och tjock har man aldrig varit, men under gymnasietiden växte kroppen till sig och  man fick kurvor. Rumpa som jag var stolt över, men sedan upptäckte man “love-handlesarna”. Det där lilla fläsket som stack ut över byxlinningen eller syntes extra när man bar tighta klädesplagg.

Eftersom att jag aldrig tidigare ens behövt reflekterat över om jag åt för mycket/onyttigt slog kroppsförändringen mig som en chock. Helt plötsligt hade jag kommit in i en del “dåliga” matvanor och lyckats gått upp en hel del i vikt. Det var inget osunt, men jag var rädd över att inte kunna sluta. Så jag bestämde mig: love-handlesarna skulle bort! Efter en del misslyckades så fann man disciplinen till det, och välkomnade anorexin in med öppna armar.

Vikten låg inte i fokus under min “bantning”. Det viktigaste var magen, den skulle bli smal och vältränad. Någon stans runt BMI 17-18 insåg jag att jag blivit väldigt smal och ville egentligen avbryta min viktnedgång. Men här blev vågen ett måste och kalorierna ett insparande. Även om jag insåg att jag blivit väldigt smal så ville jag bli smalare. Det handlade inte längre om att det skulle vara snyggt eller att få den perfekta kroppen, nu var det ätstörningen som bestämde. Jag hade blivit sjuk i anorexia nervosa.

Även om målet var att bli av med “love-handlesarna” så var det många andra faktorer som bidrog till mitt insjuknande. Dessa lyfter jag gärna fram som ämne i kommande inlägg. :)

När ätstörningen var på plats fanns det inte mycket annat man tänkte på än siffror. Det var vikt, mått och kalorier. Timmar på gymmet, tid mellan måltider och sträcka promenader. Allt skulle förbättras, allt kunde bli mindre eller mer. Jag tävlade med döden och Ana var min vägledare.

Jag visste att jag var mager. Jag visste att jag var underviktig. Men ändå stack magen ut, ändå var den inte tillräckligt smal. Rumpan var spårlöst försvunnen och lika så mina muskler. Ätstörningen ville känna magerheten. Anorexin ville att jag skulle se sjuk ut. Det gav en glädje, det gav en lycka. Utseendet spelade inte längre någon roll, så länge jag var smal, sjukligt mager. Att se anorektisk ut var viktigare än att se snygg ut.

Allt det där var svälten som talade. Det logiska tänket fanns inte. Spegeln visade inte sanning och det var lättare att tro på Ana.

Det var faktiskt inte förrän jag flyttade och började plugga som jag på riktigt insåg att jag inte ville se så liten ut. Jag skämdes! Jag ville inte se sjuk ut! I och med att jag började träna igen också blev det lättare att leva ett normalt liv och äta ordentligt. Det var ett måste. Ett måste som jag ville avklara. Det var inte roligt längre att vara mager. Nu ville jag se snygg och sund ut!

Min kroppsuppfattning har varit skev ända sedan jag fick ätstörningen. Det är nog det som hindrat mig allra mest ifrån att gå upp i vikt. Om jag bara själv kunde se hur smal jag egentligen var så skulle det ha varit lättare. Men när jag kollade i spegeln såg jag mig som normal. Normal smal, men med lite väl mycket fett på en del ställen. Jag tror att denna osäkerhet lägger grunden till allt kontrollerande. Osäker över hur smal jag egentligen är och då måste det kollas i spegeln. Osäker på om jag blivit tjockare då spegeln visar det, och då måste det kontrolleras genom vikt eller mått. Allt sådant kontrollerande håller ätstörningen vid liv, för att varje gång man gör det säger man till sig själv att utseendet är viktigt – att det är viktigt att vara smal. Så pass viktigt att man tänker på det dagligen.

I efterhand kan jag se på bilder över hur liten jag egentligen var, vilket ger mig insikt om hur förvriden kroppsuppfattningen kan vara. Idag väger jag endast något kilo mer än jag gjorde i vintras. Idag tycker jag fortfarande inte att jag är särskilt smal, men när jag ser på bilder från i vintras skulle jag inte kunna påstå att jag då var något annat än liten och smal!

Jag får ganska mycket bekräftelse på att jag har en snygg kropp från både vänner och killar. Egentligen vet jag att jag ser bra ut och är inte rädd för att visa upp mig. Men samtidigt finns det en del hos mig själv som aldrig verkar bli riktigt nöjd och det är den delen som vill kontrollera. Det är den delen som jag har kvar att jobba bort. Jag tycker ändå att jag under detta år har lyckats få en hälsosam kropp, mina kurvor är tillbaka och emellanåt är jag nöjd över magen. Jag har hittat en balans inom vikt, mat och träning. Jag börjar verkligen trivas i min kropp! Nu ska jag bara lyckas lita på det!

IMG_9565red

Våren 2013

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Magen blir inte “fetare” efter en måltid

March 28th, 2013

Hur trivs du med din fina mage idag? med tanke på att det alltid vart en jobbig “punkt” för dig?=)
– Sofia

Tack Sofia för din kommentar! :) Kul att höra att du tycker att den är fin.

Jag antar att magen fortfarande är en svag punkt för mig idag. Så länge som den fortfarande känns smal mår jag bra. Men ibland när jag kollar mig i spegeln ser det ut som att jag har massa fett på den och då kommer ångesten. Det har alltid varit min vilja att ha en smal, vältränad och fit mage.

Jag hade en liten konversation om detta med min behandlare senast.

Ser magen annorlunda ut för att man har ätit godis?
Ser man på någon annans mage om de har ätit nyss?
Skulle andra tänka “vad tjock hon har blivit nu efter lunchen” om en själv?

Är det bra för mig att kolla magen flera gånger om dagen?

Nej, det är ett sjukt beteende som endast bekräftar ätstörningen. Så länge jag ser mig smal/vältränad är det ok. Men så fort jag bär lite tightare kläder eller har ätit lite annorlunda så framträder “tjockheten” i spegeln.

Magen efter frukost (avslappnad)

Magen efter frukost (avslappnad)

Spänner lite. Stor skillnad?

Spänner lite. Stor skillnad?

Det är klart att mat tar sin plats i magen och fyller ut både magsäck och tarmar. Det kan göra den lite “rundare” efter måltider. Men kroppen förbränner detta och bryter ned födan till små beståndsdelar ganska snabbt och magen kommer att se ut som den gör. Det är snarare känslan av att ha ätit som får en att se tjockare ut, än maten i sig.

 

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp