Kvällstankar: perspektiv

June 8th, 2015

Jag tänker tillbaka på mitt andra år i cheerleading. Jag hade hoppat från level 1 (lägsta nivån) till level 6 (högsta nivån) och kommit in i Sveriges landslag. Jag har nog aldrig varit så sjuk och/eller skadad som jag var under det året. Nu, så här långt i efterhand, kan jag verkligen förstå varför. Jag höll ju på att bränna ut mig totalt. Det är helt obegripligt hur jag trodde att jag trodde att jag skulle bli bättre av att aldrig låta varken kropp eller sinne få återhämtning. Jag bara körde på. Var det inte skolan så var det jobbet. Var det inte cheerleading så var det gymmet. Och där bland allt skulle jag även ha tid för min då nyblivna pojkvän som jag var väldigt kär i. Jag drack på tok för mycket kaffe och kroppen var ständigt i stress.

På ett sätt är jag tacksam över den erfarenheten det gav mig. Det känns nästan omöjligt att utsätta mig själv för sådan enorm påfrestning som jag lyckades göra då. Samtidigt vet jag att det kan komma smygande, för då förstod jag ju inte att det skulle leda till total utmattning. Då trodde jag att jag var Ironwoman och kunde klara av att göra allt, exakt på en gång och riktigt bra dessutom. Men ack så fel jag hade. Att göra för mycket är som upplagt för misslyckande, någonting som jag nu är väldigt aktsam över att inte hamna i igen.

Att kunna jämföra en sådan mörk period i sitt liv med hur man har det idag skapar verkligen perspektiv. Nu är jag faktiskt noga med återhämtningen efter träning, för att kunna prestera på nästkommande träningspass. Nu prioriterar jag verkligen sömnen, för jag vet att jag inte fungerar normalt annars. Nu dricker jag faktiskt inte mycket kaffe, även om jag fortfarande skulle kunna dra ned på det ytterligare. Nu gör jag faktiskt inte orimligt många saker samtidigt, även om det ibland kan kännas stressigt. Och nu vill jag verkligen ta tid för mitt förhållande, för jag förstår hur viktigt det är. Nu försöker jag verkligen ta hand om mig, för att jag vet att det behövs för att livet ska kännas bra i övrigt. Samt att jag behöver inte vara “Ironwoman” för att tycka att jag är en riktigt tuff brud! 😉

1455045_10153429969485123_243398714_n

Tags: , , , , , , , , , ,

Lära sig sina gränser

November 6th, 2013

I “One thing worth living for, one thing worth fighting for (October 28th, 2013) nämnde jag att jag drabbats av ryggproblem sedan ett par veckor tillbaka. Det har varit osäkert vilket typ  av ryggskada det rör sig om, och därmed också svårt att göra en avvägning kring hur allvarlig skadan är. Sjukgymnasten som jag besökt några gånger nu säger klokt “Du själv måste avgöra om du kan träna eller inte, för säger jag till dig att du inte ska träna alls så kommer du ju knappast lyssna på det”. Han nämnde även att det är ju många elitidrottare som är i ständig smärta pga. skador, vilket är synd. Det är viktigt att man tar hand om sin egen kropp.

  • Har man lidit av ätstörningar där överdriven motion varit ett förekommande kompensations-/tvångsbeteende kan det vara svårt att känna efter vilka gränser kroppen faktiskt har. Man lär sig att ignorera varningssignalerna och köra på trots att det bara skadar. 

Idag var jag på läkarbesök och fick det konstaterat att det inte är diskbråck, vilket är en lättnad. Däremot rör det sig om bristande muskelfästen i ländryggen, som har orsakats av överbelastning…överträning… Så tji fick jag för att vara envis och ambitiös. Nu är det två veckor med så lite belastning som möjligt (a.k.a. träningsförbud) som gäller. Rörelse utan belastning är däremot nyttigt!

Värt att ha i bakhuvudet: En liten kropp tål inte lika mycket belastning som en större och därmed kan det vara riktigt farligt att jämföra sig med andra.

Det är viktigt att ta hand om kroppen, den ska inte slitas ut mer än nödvändigt. Träning ska vara uppbyggande och inte nedbrytande. Dock är skador nästan alltid oundvikligt, speciellt i idrottssammanhang. Det kommer alltid finnas personer som avråder en från att träna, det kommer alltid finnas personer som pushar en till att träna trots skada/sjukdom, därmed är det viktigt att man själv lär sig att hitta sina gränser och stå på sig. Man måste stå upp för sig egen hälsa! Det är ens egen kropp och det är en själv som ska leva med den.

Att dra ned på den fysiska ansträngningen i några veckor av sitt liv är inte en undergång. Tiden går fort och det positiva är att man får mer tid att fokusera på andra saker i livet. Även om träningen är en viktig del i ens liv så finns det mycket annat att leva för.

Jag kan känna en oro över hur minskad motion kommer att påverka mina tankar kring mat och kroppen. Det är klart att anorexin kommer fram till viss del, det är klart att hon tar tillvara på tillfällen som denna. Men som jag skrev tidigare så är detta endast några dagar av hela ens liv – vilken skillnad kan det göra? Jag kommer ju fortfarande att leva och röra på mig – det är klart att jag ska äta! Nej, inget anorexi-monster är välkommen tillbaka i detta liv. Här ska jag fortsätta att leva!…och lära..

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp