Filmrecension: Min lilla syster

March 4th, 2016

I helgen var jag hemma på grund av förkylning och tog mig äntligen tiden att titta på filmen “Min lilla syster” som släpptes på bio tidigare i höst.

I filmen får vi följa med Stella i sin tonårsdebut i samband med att hennes storasyster Katja insjuknar i anorexia. Katja, som spelas av artisten Amy Diamond, tävlar i konståkning och har hög press på sig själv. Föräldrarna fattar ingenting och lillasystern Stella, trots sin egen vilsenhet in i vuxenvärlden, är den som i mina ögon är ängeln i filmen. Trots okunskap så fattar hon vad som är “normalt” och inte.

Filmen i dess helhet är absolut sevärd och den lyfter fram en hel del “klyschor” vad det gäller anorexia. Jag tror att många som har/haft anorexia eller är närstående till någon med liknande ätstörningar kan känna igen sig i flera av filmens scener. Dock vill jag höja ett finger för att det kan vara känsligt att se denna om en själv befinner sig i en situation likt Katjas i dagsläget.

En sak som är väldigt bra med att detta problem får återspeglas på filmduken är att det kan nå ut till många utomstående som inte alls är medvetna om hur denna typ av problematik ter sig. När jag såg filmen reagerade jag på hur dumma föräldrarna verkade vara. Totalt blinda för problemet och okunniga för att hantera det. Tyvärr är det nog så det är i många fall även i verkligheten, men dock är dem inte till att skylla på. De flesta föräldrar vet nog lika lite om ätstörningar som jag vet om… låt säga schizophreni. Man känner till sjukdomen och vet vad det handlar om, men inte mycket mer än så. Den här filmen kan nog få många föräldrar som har/haft eller kanske kommer stöta på barn och unga vuxna med ätstörningsproblematik att reflektera över sin egen roll i det hela. Även syskon och andra närstående kan få upp ögonen för situationen på annat sätt.

Det som känns trist med filmen är att den lyfter fram ett sådant typ exempel på hur anorexia utformas. En ung tjej som tävlar inom en till synes utseendefixerad sport. Och det som syns på duken är enbart beteendet men ingenting om den faktiska kaoset som ligger bakom och ständigt försiggår innanför pannbenet på den drabbade. Dock tror jag att det är tillräckligt för att utomstående ska förstå “typ-beteenderna” och kunna vara observant på tecken om ätstörningar. Sedan måste ju filmen också vara underhållande och följa en spänningskurva – det är ju trots allt en spelfilm, så känn dig fri att både skratta och gråta!

 

Tags: , , , , , , ,

“Jag bryr mig om att må bra”

July 19th, 2015

“[…] hur det går för dig nu med allt? Tänker du fortfarande på kcal och hur ser du på din kropp nu? Tror du man kan bli 100% frisk? […]”
– Linda

Jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick dessa frågor just nu. Det hände mig här om dagen. Att jag började vilja. Vilja gå upp i vikt. Eller nödvändigtvis handlade det inte om vikten. Utan jag tyckte att jag var för smal. På både armar och ben. Så nu är jag inte rädd. Inte alls rädd att äta som jag vill. Jag äter mig mätt och belåten. Jag känner mig fri.

Det handlar inte om att jag ska försöka proppa i mig mer mat än jag orkar för att lägga på mig, utan att helt enkelt släppa taget med ett ordentligt matintag som mål och se vart det leder mig. Jag lämnar över det till kroppen att bestämma. Jag vill att den ska må bra. Kanske går jag inte upp något, men får mer energi – och då är ju det bra. Kanske går jag upp lite utan att märka av det – och då är ju det också bra. För jag vill inte längre bry mig om att vara liten. Det fyller ingen gynnsam funktion i mitt liv. Jag bryr mig om att må bra!

Enda sedan jag avslutade min behandling har jag mindre brytt mig om hur mycket jag äter. Jag äter när jag är hungrig och det jag är sugen på och åh så skönt det är att inte vara rädd för att äta lite “för mycket”. Hellre det än att jag bryter ned musklerna som jag ändå försöker bygga upp. Och jag har fattat så mycket som att en liten skillnad i energiintaget sällan förändrar vikten, utan det förändrar energinivåerna i första hand.

Hade du frågat mig för några veckor sedan om man kan bli 100% frisk så hade mitt svar varit övervägande “nej”, i alla fall att jag inte tror att jag skulle kunna bli det. Men nu förstår jag att det handlar om vilket mål man har för sig själv. Är målet att förbli liten och smal, äta restriktivt, ständigt prioritera träning framför andra sociala aktiviteter eller att ha kvar kontrollen över matintaget så “nej”. Men lyckas man göra de förändringar i sin livsstil som hjälper en att värdera andra saker är sin kropp, vikt och ätande så blir mitt svar idag “ja”. Ja, jag tror att det går att bli helt frisk från ätstörningar. Jag tror det eftersom jag känner att jag är på väg dit just nu. Men jag tror också att det är lätt att falla tillbaka om man inte ser efter sig själv ordentligt.

Jag tror att man behöver ta lite distans ibland från de saker som tenderar till att trigga igång ätstört beteende. Ibland är det oftast en ambivalent situation eftersom det ofta är saker vi inte gärna släpper taget om. Kanske är det inte rätt stund att släppa taget om dessa saker, kanske är man inte redo just idag, och ibland är det faktiskt okej. Det är okej att inte bli helt frisk här och nu, men jag tror att det är viktigt att bära med sig att det kommer komma en tid som man blir redo att gå vidare. Och när den tiden kommer – omfamna den och låt den använda sin kraft för att lyfta dig till nya höjder. Längta efter förändringen och var nyfiken på framtiden. Den för mycket gott med sig, vi kan bara inte känna den vid ännu. Vi måste låta tiden göra sitt och lita på att allt kommer att bli precis som det ska i slutändan. :) Det kommer att bli bra!

 

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vad är friskt för mig?

June 23rd, 2015

Ex 1:

Igår när jag kom hem från gymmet hade jag planerat att äta kvarg med hallon som kvällsmål. När jag kom hem var jag mer sugen på makrillmacka, så då åt jag det. Inte bara en, eller två, utan fyra.

Ex 2:

Idag hade jag bokat in mig på träningspass på gymmet, men jag har en brutal träningsvärk så då avbokade jag det passet och bjuder över pojkvännen på middag istället.

Ex 3:

Jag har bestämt mig för att försöka undvika livsmedel med sötningsmedel i. Men när jag blev hungrig och hade en bar i väskan så åt jag den ändå.

Ex 4:

Först tänkte jag bara äta lite vattenmelon till mellis, men sedan blev jag hungrigare och det fick bli lunch då istället.

Ex 5:

Jag hade planerat att åka och köra ett magpass på gymmet efter jobbet, men när jag kom hem ville jag bara lägga mig – så då blev det inget gymmande den dagen.

Så, vad är då friskt för mig?

  • Flexibilitet
  • Att lyssna på kroppen
  • Att kunna släppa på “tyglarna”
  • Prioritera annat än träning

Gällande maten och träningen upplever jag det själv som att jag har gjort väldigt stora framsteg under den senaste tiden. Jag litar på mig själv och mitt eget omdöme mer och mer. Kanske är mina val inte alltid i ense med vad en behandlare skulle rekommendera, men vaffan, vem måste alltid agera perfekt? Inte ens friska människor äter “rätt” hela tiden eller tränar “lagom” varje dag. Jag behöver inte heller göra allt perfekt utifrån behandlingssynpunkt. Det viktigaste är att vara medveten om vilka beslut man tar och varför.

Åt jag inte lunch idag för att spara in på kalorierna eller blev det bara tokigt i planeringen? Planerade jag in mer än jag orkade eller råkade det bli impulsiva saker som tröttade ut en lite extra? Bytte jag ut valet av måltid pga ångest eller var det helt enkelt så att jag kände mig sugen på något annat? Väger jag mig för att dämpa ångesten eller för att dubbelkolla att vikten håller sig stabil? Pushade jag mig själv till att köra gympasset för att öka fettförbränningen eller för att jag vet att jag mår så bra av det efteråt?

Den största skillnaden på att aldrig ha haft en ätstörning och att vara tillfrisknande från en sådan är att en frisk människa reflekterar inte ens över dessa saker – de är liksom en del av deras vardag, medan personer med ätstörningsbeteenden tenderar till att känna en större osäkerhet över sådana val. Så, när jag kommer på mig själv att inte känna någon oro eller osäkerhet över varför jag vägde mig, varför jag tränade eller varför jag åt något annat än planerat etc. så känner jag mig fri.

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Tillräckligt räcker – allt behövs inte göras fullt ut på en gång, inte ens tillfrisknandet

February 20th, 2015

Det snackas så mycket om de beteendeförändringar som behövs göras för att vi ska göra framsteg och hitta sundare sätt att hantera tillvaron på. Men vet ni vad? Jag tror att i vissa perioder är det nödvändigt att snarare bara acceptera att man har vissa sätt att hantera situationer på, och man kanske har en del beteenden som kan vara ohälsosamma i längden för en. Men det kan mycket väl vara så att just nu, i detta skede i livet, är det för mycket begärt av en själv att förändra allt detta. Ibland behöver man bara ta några steg tillbaka, vara medveten om fallet och bara landa i att det är så det är just nu, det är så här som man behöver agera i sådana situationer – inte för alltid – men just nu. Allt behöver inte bli bra på en gång, det kan räcka med att det blir bättre och förstå att det finns mer tid i framtiden för saker och ting att bli bra senare.

OBS: Extremt destruktiva beteenden är självfallet nödvändigt att arbeta med omgående.

Acceptans är något ofantligt maktfullt – att acceptera att jag har svårt för vissa situationer, att jag behöver en viss kontroll i vardagen eller att jag inte känner mig helt nöjd med mig själv – det kan ibland vara just det som behövs för att faktiskt kunna gå vidare i livet. Ingen är perfekt, och ingen ska heller behöva kräva av sig själva att de ska bli perfekt friska eller helt hälsosamma, ibland är det nödvändigt att nöja sig med tillräckligt. Idag är jag tillräckligt frisk för att må tillräckligt bra i mitt liv. Ibland kanske ätstörningen får sina chanser, ibland kanske kontrollen tar över och ibland kanske jag känner mig missnöjd, och då får det vara så.

 

 

Tags: , , , , , , ,

Det känns som att vikten inte längre är viktig

February 18th, 2015

Någonting som vi generellt sett brottas med dagligen är tankarna och upptagenheten kring vikten.

I vissa perioder tampas jag med tankar som funderar över om jag någonsin kommer att kunna släppa det. Att glädjen eller tillfredsställelsen över att se att man väger lite mindre, lite i underkant inte kan undgås att upplevas. Sedan kommer perioder som denna; där det slår mig att om jag skulle ställa mig på vågen idag skulle det snarare handla om ett invant kontrollbeteende än självaste siffrorna på displayen. Det känns inte som att ett kilogram upp eller ned skulle göra någon större betydelse. Det känns verkligen som att det finns viktigare saker i livet. Ett friskt beteende går alltid att diskuteras, men på något sätt känns det långt ifrån lika sjukt som det har varit tidigare i alla fall.

Jag ska vara uppriktig med er och erkänna att jag inte kan påstå att det inte alls skulle påverka mig alls, men jag vill hävda att just nu känns det inte som att jag skulle bry mig, och det är en häpnadsväckande skön känsla. Jag tror att om det finns perioder där upplevelsen av att vikten inte längre spelar någon roll, finns det även potential för att dessa perioder inte enbart varar några dagar eller veckor, utan att dessa perioder blir ens vardag, ens liv. Jag tror, trots mina dagar av tvivel, att det går att bli frisk. Och om inte, är jag övertygad om att det går att bli friskare, för det har ta mig tusan jag blivit själv!

Tags: , , , , , , , , , , ,

Löfte om att bli mer hälsosam nästa år – okej eller inte?

January 1st, 2015

Ibland funderar jag över var gränsen går mellan att vara hälsosam och ätstörd. Ätstörningar uppstår ofta som följd utav ett överdrivet hälsosamt tänkande, och gränsen är inte alltid så lätt att dra. Mycket handlar egentligen om att känna till sina egna gränser och lära sig uppfatta vilka kost- och träningsvanor som passar sin egen livsstil. Handlar frisk om att leva under lika förutsättningar som alla andra eller att skapa egna utifrån sin egen historia? Skulle det vara sjukt om jag, f.d. anorektiker skulle göra ett nyårslöfte om att äta nyttigare, eller skaffa ett sixpack? Eller kan jag, som frisk, också vilja bli mer hälsosam det kommande året?

Det jag har uppfattat från min behandling är att det kan vara fullkomligt sunt att vara intresserad i träning och kost. Det kan vara ett personligt intresse lika som att måla, spela, inreda, pyssla, programmera, blogga osv. Men precis som med alla intressen ska det ju ge en glädje och energi för att det ska vara en hälsosam del i ens liv. Så, hur hälsosamt skulle det vara att göra ett nyårslöfte om att bli mer hälsosam, men det innebär att svälta, överträna eller slita på kroppen? Ska du bli mer hälsosam nästa år, så se till att greppar vad just hälsosammare innebär för dig.

Personligen har jag några ambitioner/mål om att..

  • äta mer ekologiskt och mindre processad mat
  • äta mer av kyckling, lax, ägg, avokado, gröt, broccoli och andra näringsriktiga livsmedel
  • äta mer frukt!
  • äta mindre sötningsmedel och hellre livsmedel med riktigt socker
  • minska mitt koffeinintag (vilket jag redan gjort) och hellre dricka te än kaffe och mer vatten istället för celsius
  • skaffa 6-pack 😉

Sedan tycker jag att det är viktigt att inte vara för strikt. Det är okej att äta ett paket chili-cheese tops från McDonald’s när jag jobbar. Det är okej att ta några chokladbitar på kvällen om jag är sugen. Det spelar ingen roll om det är mjölk eller grädde i kaffet. Det är inte heller hela världen om jag dricker lite celsius innan ett långt träningspass. Och det är inte heller hela världen om jag inte tränar på några dagar.

Det handlar om att hålla en hälsosam kosthållning över lag, men att tillåta undantag. Det är där som det oftast slår fel och det blir för hälsosamt, för man tillåter sig ingenting i slutändan. Vi kan tala hur mycket som helst om balans och tycka att det låter uttjatat, men på något höger (eller vänster) verkar det vara balansen som får oss att stå med fötterna på jorden.

Kanske kan det anses sjukt av mig att ha dessa ambitioner, men med tanke på allt jag gått igenom känner jag mig mogen att lita på mitt eget omdöme och ge detta en chans. Det känns spännande och faktiskt riktigt bra! Till skillnad från de traditionella nyårslöftena tenderar jag till att istället sätta upp mål och ambitioner.

Självklart finns det risker med att tänka att man vill bli mer hälsosam, men vad tror ni?

Tror ni att det går att tänka i nyttiga banor utan att det behöver vara ett sjukligt beteende?

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När Ofelia (tror sig) ha gått upp i vikt

August 4th, 2014

Ofelia sitter i soffan och kollar på film med några vänner. Hon känner sig sugen på chokladbitarna som står där framme på bordet. Hon klämmer lite försiktigt på magen och kollar sig själv på låren. Den senaste veckan har vågen visat lite mer än vanligt – hon måste ha gått upp minst 0,5 kilogram. Ofelia känner sig verkligen fet – varför ska hon vara hungrig? Hon vill inte äta nu, speciellt inte choklad, inte om hon går upp i vikt.

Ofelia kan inte njuta av filmen eller sällskapet. Hon smyger iväg till toaletten och ställer sig på vågen. “Fy sjutton!”, nu visar den ännu mer än tidigare. Ångesten börjar bli extremt påtaglig och Ofelia vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. För att kontrollera lite extra letar hon upp ett måttband och kollar midjan.. “TVÅ CENTIMETER!” hon har verkligen blivit tjockare – eller i alla fall tänker hon så..

Hon säger till sällskapet att hon behöver lite luft och smyger sig ut i mörkret. Hon finner sig en plats i ett mörkt hörn under natthimlen. Där sitter hon ett tag förtvivlad i sina egna tankar. Hon som mått så bra tidigare idag, varför ska ångesten komma och förstöra all glädje ikväll? Varför ska en sådan sak som att gå upp 0,5 kg få henne att må så dåligt? Det är inte normalt. Ofelia känner sig så sjuk, förtvivlad och olycklig.

Tårarna börjar rinna för hennes kinder och hon bryter ut i ett hucklande gråt. Hon känner sig ensam, ensam och ledsen. Det enda hon vill är att gå ned i vikt igen, hon vill inte känna sig såhär tjock. Tjock och äcklig. Hon är fortfarande hungrig, men hon vågar inte äta.. För när hon äter går hon upp i vikt. Kvällen är förstörd. Ofelia hatar att vara sjuk, men hon vet inte hur hon ska hantera alla känslor som sjukdomen bringar henne. Det enda sättet hon vet får henne att må bra är att kompensera.. men då vet hon också att hon väljer det sjuka.

Det Ofelia inte kunde tänka i stunden är att hon dels hade sin mensperiod och inte varit på toaletten på ett tag. Det är vanligt att kroppen samlar på sig ca 1 liter vätska under menstruationen och att magen blir lite mer uppsvullen, samt att det är väl självklart att vågen visar mer om man inte bajsat på ett tag. Ofelias kväll blev helt förstörd pga några ökade gram på vågen och extra centimeter runt midjan. Hon fick ångest över att ha gått upp i vikt och blivit fet, trots att det förmodligen inte alls var fallet egentligen. Tänk vad mycket onödig skada en förbaskad ätstörning kan göra.. Detta skulle aldrig hända friska Frida.

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ledigheten fick mig att sluta med ett sjukt beteende

July 26th, 2014

Jag ser ett samband.

Den senaste veckan har jag inte varit schemalagd på att jobba. Jag har hunnit åka hem och hälsa på mina föräldrar, träffat gamla vänner, solat, badat, varit ute och sprungit, lagat massvis med god mat och ja, bara varit ledig. Samtidigt innebär ledigheten för mig att storstäda, förbereda sig inför skolstart och planera resor. Att vara ledig för mig innebär inte att ligga hemma och göra ingenting, utan det handlar om att göra saker som man vill men inte lyckas hitta tid för annars.

Under de senaste dagarna har jag verkligen mått bra. Jag har varit den energisprudlande, äventyrslystna och kreativa mig själv, som jag alltid vill kunna vara. Förutom denna positiva förändring har jag registrerat att jag omedvetet slutat med ett visst kompensationsbeteende. Ett beteende som skett regelbundet under de senaste halvåret, men som nu inte alls känns relevant längre. Det är en enorm lättnad som bevisar att det går att bli friskare vi behöver bara må bättre i vardagen!

..sedan är det naturligtvis inte lätt att göra det. Men enligt min upplevelse förminskas ätstörningens utrymme och dominans i takt med att ens livskvalitet ökar. Därför skriver jag inte endast om tips och råd för att hantera ångesten och sjuka beteendemönster, därför skriver jag om vikten att må bra i sitt eget liv.

 

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Det värsta med ångesten

July 13th, 2014

Ofelia har precis ätit. Hon har ätit någonting som i hennes (eller ätstörningens) mening var alldeles för mycket. Det som händer är att hennes tankar sätts i rullning. Hon börjar analysera och reflektera över alla kalorier som hon stoppat i munnen. Det här är ätstörningens gärning; det är den som straffar henne med ångest. Men det är ju svårt för Ofelia att förstå det i stunden. Även om hon vet att det är sjuka tankar som dyker upp i hennes huvud är de väldigt påtagliga och alldeles för dominanta för att hon inte ska kunna lyssna till dem.

Ofelia vet att det är sjukdomen som försöker tvinga henne till kompensation, men sjukdomen lyckas även få Ofelia till att vilja kompensera. Ofelia vill inte sitta här med den där fruktansvärda ångesten som bara verkar skjuta upp i höjderna mer och mer.. hon måste göra någonting åt det! Och så tillfredsställer hon ätstörningens behov av kompensation..

Om Ofelia bara i den stunden av hetta kunde prova att stå ut med ångesten ett tag skulle hon märka att den nått sin topp och kommer ganska snart minska. När tankarna väl slår till är det extremt svårt att inte låta sig påverkas av dem. Väntar vi bara några timmar med att ta beslut om det var farligt eller inte att äta så mycket kommer vi att kunna se det ur ett mycket mer realistiskt perspektiv. Efter några timmar är inte ätstörningstankarna lika dominanta. Visst kan vi fortfarande känna ett behov av att kompensera, det kan finnas flera dagar efteråt, men ju längre man väntar desto mindre blir det. Det du åt förra helgen spelar knappast någon roll nu – inte sant? Hade de spelat någon roll om du kräkts upp efterrätten eller dragit dig ut för att promenera bort kalorierna i en timme? Det är beteenden som enbart stärker ätstörningen, men påverkar dig knappast i längden om du inte kompenserat.

Det värsta med ångesten är att den kan vara så stark och göra ätstörningstankarna så påtagliga i stunden att man inte kommer ifrån den. Man låter den dominera och man ger till sist med sig för den.. man gör allt för att bli av med den i stunden.. När det enda man egentligen behöver göra för att bli av med den för gott är att stå ut med den ett tag.

Tags: , , , , , , , , , , , ,

“Jag och min ätstörning”

July 6th, 2014

Så, här sitter jag, med tårar i ögonen och är hukad över toalett stolen. Flera år har jag kämpat med ätstörningen, men fortfarande får den mig att göra dessa sjuka saker. Varför åt jag allt godis? Jag skulle ju bara ta några. När jag tagit några kunde jag lika gärna ta fler – det var ju så gott! Men det blev för mycket.. Jag åt tills jag mådde illa och ännu en gång fick jag släpa iväg mig till toaletten för att försöka tömma magen på alla de godheter jag lyckats hetsat i mig. Vilket misslyckande! Tillbaka i samma sjuka mönster, som alltid – kommer det någonsin gå att bryta?

Samtidigt som jag står där, hukad över toaletten med fingrarna i halsen vet jag att det inte slutar här. Kalorierna har kroppen säkert redan hunnit tagits upp, så de måste förbrännas.

Jag sköljer av mig snabbt, dricker lite vatten, tar ett tuggummi och gör mig redo för att hoppa på nästa buss mot gymmet. Planen är att förbränna ca 500 kcal, då kan jag känna mig lugn över min godishets. Men redan när jag stiger utanför dörren känner jag hur orken har sugits ur min kropp – den är inte i form för ett hårt träningspass.

Jag tvingar iväg mig till gymmet. Allting går segt. Egentligen vill jag inte detta, men det känns som att jag måste. Annars kommer vikten att gå upp massa. Jag förstår inte varför jag åt allt det där. Nu måste jag träna bort det.

Jag orkar inte springa. Jag försöker köra andra konditionsövningar, men kroppen är trött. Jag lyckas bara förbränna ca 100 kcal och sedan beslutar jag mig för att ge upp på cardio och styrketräna lite istället. ”Muskler förbränner mer än fett” sägs det ju, så jag kan försöka skaffa mig massvis med muskler nu. Varför utsätter jag min kropp för detta?

Hungern börjar smyga sig på och jag blir påmind. ”Fan, jag vill ju inte äta. Har ju redan ätit för mycket.” lyder första tanken. Sedan slår det mig att ”Nu har jag ju tränat, jag vill väl inte bryta ned mina muskler? Klart jag ska äta, men det bör vara något proteinrikt!”.  Jag börjar med att ta en proteinshake, men inom kort tid blir hungern så pass påtaglig att ätstörningen ger med sig och jag äter ordentligt med mat. Det är skönt att vara mätt och belåten, det kändes som att kroppen behövde detta, men ändå kunde jag inte hindras från att slås av tanken ”Fan, jag som redan ätit för mycket…” . Nu planerar jag in att träna massa imorgon också, kanske hinner jag med en promenad innan läggdags dessutom (?).

Tankarna får aldrig ro. Jag åt lite för mycket godis och sedan gick resten av dagen ut på att kompensera för det. Så här lever jag. Så här ser mitt liv ut. När det är bara jag och min ätstörning.

OBS: denna text skrivs i ”jag-form” utan att specifikt syfta på mig själv. Texten är ämnad att ge en bild över hur ätstörningar kan yttra sig genom kompensation och hur tankarna kretsar i den drabbades huvud. Det är såhär cirkeln kan utforma sig och antingen repeteras dagligen, flera gånger per dag eller vid enstaka tillfällen; då och då. Oavsett frekvens är det ett sjukt beteende och ett mönster som är extremt svårt att bryta.

IMG_2446

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

Hälsa Toppbloggare BMI Test - räkna ut BMI Follow on Bloglovin Hälsa bloggar Hälsa Blogglista.se PageRank
wordpress blog stats

Upphovsrätt 2012 Soelas | Alla rättigheter reserverade. Designad av Josasp